Tab. fr sid 898

  Af Sveriges samtliga trafikerade järnvägar vid 1900 års slut voro 3,849 km. statsbanor och 7,352 km. enskilda banor (jfr tab. 144, sid. 895). Våra viktigaste jernvägslinier äro för närvarande följande:

  Af statsbanorna: a) Stockholm-Malmö, 618 km., vår hufvudförbindelse med kontinenten; i Malmö ansluter en enskild järnväg, 32 km., till Trelleborg, hvarifrån direkt förbindelse sjöledes äger rum via Sassnitz med Tyskland; b) Stockholin-Göteborg, 458 km, gemensam med föregående till stationen Katrineholrn; c) Stockholm-Kristiania, 575 km., gemensam med föregående till Laxå; af hela, sträckan tillhöra 439 km. Sverige och 136 km. Norge; d) Stockholm--UppsalaBräcke-Boden-Gellivare, 1,312 km., af hvilken bana fortsättningar äro under arbete dels till Ofoten vid Atlantiska hafvet, dels framemot finska gränsen; e) Sundsvall-Ånge-Trondhjem, 465 km., hvaraf Sverige äger 363 km. och Norge 102; genom denna bana sammanbindas Bottniska viken och Atlanterhafvet sex à sju hundra km. sydligare än genom närmast föregående bana; f) Mjölby-Örebro-Krylbo, 253 km., som afsevärdt förkortar afståndet mellan statsbanelinierna i södra och norra Sverige; g) Trelleborg-Malmö-Göteborg-Kristiania, 689 km., hvaraf svenska staten äger 300 km., enskilda svenska bolag 239 km. och norska staten 150; samt h) Långdbanan genom Bohuslän (under byggnad).

  Våra enskilda järnvägar äro delade på öfver hundra ägare och bilda därför blott undantagsvis större komplexer. Af de viktigaste linierna må anföras: Stockholm-Örebro-Svartå, 267 km., nyligen delvis (Frövi-Örebro-Svartå, 75 km.) öfvertagen af staten; Uppsala-Gäfle-Ockelbo, 152 km.; Gäfle-Falun-Orsa, 194 km., ledande upp till den natursköna Siljansbygden; Kristinehamn-Mora-Älfdalen, 262 km., mellan Vänern och Siljan; Göteborg-Falun, 478 km., väster om Vänern; Halmstad-Nässjö, 196 km., och Nässjö Oskarshamn, 148 km.; Karlskrona-Växjö-Alfvesta, 132 km., i förbindelse med en under byggnad varande bana Alfvesta-Värnamo-Göteborg; Helsingborg-Jönköping, 246 km., från Öresund till Vättern; Örebro-Pålsboda-Norsholm-Hultsfred, 300 km.; o. s. v.

  Under de senare åren har inom skilda orter i landet framträdt en sträfvan att under gemensam förvaltning sammanslå i närheten af hvarandra belägna enskilda banor, och därvid torde böra särskildt erinras om det under år 1896 bildade trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund, hvilket till stor del förvärfvat Frövi-Ludvika, Frövi-Köpings och Oxelösund - Flen - Västmanlands järnvägar (tillsammans 275 km.) samt besörjer en betydande trafik af järnmalm från de af bolaget jämväl förvärfvade Grängesbergs grufvor i Dalarne till Oxelösunds hamnplats vid Östersjön för afskeppning på utlandet.
  Till anläggningen af en stor del af våra enskilda banor har staten bidragit med betydande understöd, hufvudsakligen i form af lån på fördelaktiga villkor, tillsammans omkring 70 millioner kronor, hvarjämte anläggningsvillkoren i allmänhet för enskilda järnvägar gjorts så litet betungande från det allmännas sida som möjligt. Den ställning staten sålunda intagit som förlagsgifvare till icke ringa del åt den enskilda företagsamheten på järnvägsväsendets område har kraftigt bidragit till den efter våra förhållanden storartade utvecklingen af det enskilda järnvägsnätet. - Inemot 800 km järnväg som anlagts af enskilda bolag, hafva under tidernas längd inköpts af staten.

  Med hänsyn till byggnadssättet må anföras, att samtliga svenska järnvägar äro enkelspåriga, med undantag för några få tiotal kilometer i Skåne (Malmö-Eslöf) och vid Stockholm. Å de mest trafikerade linierna torde dock dubbelspår så småningom komma att utläggas.
  Samtliga statens banor äro normalspåriga (1.435 meter) och likaså 66% af banlängden af de enskilda banorna. Sammanlagdt äger Sverige 8,691 kilometer normalspåriga järnvägar och 2,510 km. smalspåriga (jfr tab. 144). Af de smalspåriga banorna hafva 70% spårvidden 0.891 meter och 18% bredden 1.067 meter; öfriga 12% fördela sig på fem olika spårvidder, ända ned till 0.6 meter, hvilken sistnämnda ringa spårvidd (»kosta-systemet») förefinnes å några smärre lokalballor om tillsammans 105 kilometers längd.
  Rälsvikten pr meter växlar å statens järnvägar mellan 40.5 och 27.5 kg. Med skenor af förstnämnda vikt äro - förutom de för malmtransport afsedda banorna i det nordligaste Sverige redan delvis belagda och komma i mån af anslag hufvudlinierna söder om Uppsala att beläggas. Rälsvikten å de enskilda normalspåriga banorna växlar emellan 40,5 kg. och 17.2 kg. samt å de smalspåriga mellan 21.5 och 9.0 kg. pr m.
  Å statsbanorna äro till allra största delen nedlagda stålräler, å de enskilda banorna såväl stål- som järnräler. Rälerna äro i allmänhet af engelsk, tysk eller belgisk tillverkning. Å de bredspåriga större banorna utgör största lutningen i regeln 1% samt minsta krökningsradien 300 m. Ett flertal stationer vid hufvudlinierna å statsbanan hafva försetts med moderna växelförreglings- och signalsäkerhetsanordningar, å en del stationer i förening med centralställverk.

(BILD Vännäs, station.)

  Den rikliga skogstillgången inom landet har gjort, att inköpspriset å syllar hittills ställt sig så billigt, att impregnering af desamma ej ansetts ekonomiskt. Numera ha emellertid å statsbanorna sliprarna begynt impregneras, hvarvid användas för ändamålet särskildt afsedda, flyttbara apparater.
  Såsom något för de svenska järnvägarna betecknande böra framhållas de många, delvis storartade järnvägsbroar, hufvudsakligen i Norrland, hvilka nödvändiggjorts af talrika flodöfvergångar. Flera af desamma kunna betecknas som framstående prof på svensk ingeniörskonst, och bland dem torde böra främst nämnas bron öfver Ångermanälfven vid Forsmo, hvilken är 249.1 m. lång samt har fem spann, däraf det längsta 76.4 m., och utgör, såväl hvad längd som höjd öfver vattnet (40.5 m.) angår, det mest betydande brobyggnadsarbete, som hittills företagits inom landet. Vidare nämna vi bron öfver Öre älf, hvilken är 168.9 m. lång och har fyra spann, däraf det längsta 53 m.; bron öfver Ume älf, hvilken. är 178.5 m. lång och har tre spann, däraf tvenne å 59.6 m. hvartdera; den ena af broarna öfver Vindelälfveir, hvilken är 181 m. lång och har fyra spann, däraf tvenne å 62 m. hvartdera; samt bron öfver Lule älf, hvilken är 162 m. lång och har tre spann, däraf det längsta å 62 m. - Bland öfriga konstbyggnader nämna vi dels den 433 m. långa, dubbelspåriga tunneln under Södermalm i Stockholm samt de omfattande brobyggnads-, fyllnings- och pålningsarbeten, som varit förenade med fullbordandet af sammanbindningsbanan i nämnda stad, dels ock de i flera hänseenden märkliga arbetena ä Stockholm-Saltsjöns järnväg, bland hvilka särskildt en tunnel af 643 m. längd i kurva och stigning. I detta sammanhang böra äfven omnämnas de omfattande kajbyggnader och lastningsanordningar, som vidtagits å Svartön invid Luleå och vid Oxelösund.
  Några mera betydande stationsbyggnader, med undantag för Stockholms centralstation och stationen i Malmö, äro icke att nämna, Den betydliga ökning i rörelsen, som under senare år framträdt, har emellertid nödvändiggjort ombyggnad och utvidgning af stationerna i några af de större städerna. För närvarande pågå omfattande förarbeten i dylikt syfte för hufvudstationerna i Stockholm, Göteborg och Helsingborg.

(BILD PÅ boggievagn)

  Den rullande materiellen kan till sina grunddrag sägas utgöra en sammanfattning af de engelska, tyska, schweiziska och amerikanska konstruktionstyperna med de särskilda ändringar och förbättringar i detalj, som visat sig motsvara landets behof.

  Lokomotivens antal uppgår till omkring 1,200, däraf 550 vid statbanorna, för hvilka senare anskaffningskostnaden uppgår till vid pass 25 millioner kronor. Compoundlokomotiv, hvilka förut icke funnits i trafik, hafva numera begynt användas, hvarjärnte för malmtrafiken i Norrland tillverkats en del synnerligen starka, åttakopplade lokomotiv med boggi, om icke mindre än 75 ton. - Som bränsle användas hufvudsakligen engelska stenkol. Till icke ringa del brukas dock å statsbanorna äfven inhemska kol från Skåne. För statsbanornas räkning för närvarande experiment med brikettering af de svenska kolen för att därigenom söka afvinna dem större värmeeffekt.

  Personvagnarna uppgå till sammanlagdt 2,500, däraf icke fullt 1,100 tillhörande statens järnvägar. Tillverkningsvärdet för dessa senare uppgår till 12 mill. kronor. Såväl vid statens som vid flera af de större enskilda, banorna hafva sedan några år tillbaka införts boggivagnar med sidokorridor och genomgång längs hela tåget, och dessa kunna, såväl hvad inredning som tekniska anordningar beträffar, sägas motsvara högt ställda anspråk. Särskilda matsalsvagnar äro insatta i vissa af de förnämsta dagtågen, och i samtliga nattåg gå sofvagnar. Det jämförelsevis hårda klimatet har föranledt till vidtagande af i det hela med framgång krönta bemödanden att anordna personvagnarnas uppvärmning på ett ändamålsenligt sätt, och den samma sker medelst ånga från lokomotivet. Belysningen i de större tågen å statsbanorna sker medelst oljegas enligt Pintsch' system, för hvars frambringande särskilda gasverk äro inrättade på åtskilliga ställen. Anordningar hafva på senare tiden vidtagits för införande af belysning medelst en blandning af olje- och acetylengas.
  Godsvagnarna uppgå å samtliga banor till 30,000, med en sammanlagd bärighet af omkring 300,000 ton. Anskaffningskostnaden för statsbanorna tillhörande 14,000 vagnarna utgör 40 millioner kronor. Bland olika för landet och dess trafikförhållanden mera betecknande godsvagnslag böra nämnas dels de treaxliga malmvagnarna, af hvilka de för malmtransporten i Norrland äga vagnskorg af järn samt numera anskaffas med en bärighet af 35 till 45 ton pr vagn, dels de för befordring afsmör och andra ömtåligare matvaror anordnade s. k. smörvagnarna, hvilka äro försedda med tredubbla väggar och tak, behållare för is m. m. - Under senare åren har lastdrygheten ökats såväl å de tre- som de tvåaxliga vagnarna, och vissa slag af de senare uppnå 16 till 18 tons bärighet pr vagn. Kraftbromsar äro införda å samtliga snälltåg enligt Körtings och Smith-Hardys automatiska system, hvarjämte wetinghousebromsen införts å de från Gellivare gående tunga malmtågen.
  Hvad statsbanornas rullande materiell angår, skall denna, så vidt möjligt, tillverkas inom landet. Af de fabriker, hvilka lämna lokomotiv till järnvägarna, hafta i synhet Trollhättans och Motala mekaniska verkstäder drifvit tillverkningen till en jämförelsevis hög ståndpunkt. Trollhättans verkstad tillverkar i medeltal 50 lokomotiv om året och Motala ungefär lika många. Fabriker för tillverkning i större skala af rullande materiell finnas numera på flera ställen, såsom i Falun och vid Arlöf.
  Själfva äga järnvägarna verkstäder för reparationer å materiellen, några vägar äfven för nytillverkning. För statens järnvägar är en central-reparationsverkstad under anläggning i Örebro, och dessa banor äga tio verkstäder af olika betydenhet på skilda platser inom landet.
  Medelhastigheten för såväl person- som godståg är jämförelsevis låg. Dock nå understundom de snabbaste snälltågen en hastighet af 80 till 90 km. i timmen.