glimten.gif (1697 bytes)

update.gif (1190 bytes)

innehall.gif (1177 bytes)

Gamla glimtar Nr 10

Innehåll Nr 1 1992

Sida 1 Tema: Södra Halland - Carl Magnusson och Elna Svensdotters familj
Fri och oberoende tidning väl mottagen
Sida 2 Från min sida sett, ledare: Ekonomin viktig för alla
Sida 3 Projekt RÅD - Mycket bra start för nya projektet !
Sida 4 Utdrag ur Hallands historia och beskrivning (av prosten Sven Peter Bexell)
Sida 5 Fortsättning: S P Bexell - hans liv och verksamhet
Veinge - Ur supplementet
Sida 6-9 Fortsättning: S P Bexell: Höks härad. Weinge pastorat
Sida 10 Projekt RÅD: Register Åt Dig
Sida 11 Skärmbilder med layout för registermallar - visas ej här
Sida 12 Våra första RÅD-givare presenteras - visas ej här - inaktuell
Sida 13 Hjälp vid starten viktig
Visas ej här: Databaser behöver stödjas
Sida 14-15 Obducerad på Veterinärinrättningens anatomisal pga självmord (Extra läsvärt !)
forts på händelserna kring Johan Gustaf Liljegrens död (II)
Sida 16-17 Mer om Amerika - äldre tidning värdefull källa vid emigrantforskning
av Ivar Knutsson, Partille
Sida 18-19 Historien om mannen som överlevde sin egen änka!
Utdrag ur släktutredning av Axel Ejwertz, sammanstaälld av BM
Sida 20-21 Könsrollerna förr i tiden av Kerstin Magnusson, Halmstad (Extra läsvärt !)
Sida 22 Personnamn i Bohuslän av Olof Brattö
Detta vill GLIMTEN ha av dig
Sida 23-24 Annons - visas ej här

Sida 1

10_1_M.jpg (31638 bytes)

Carl Magnusson f. i Edenberga , Ränneslöv 1852-03-07 med hustru
Elna Svensdotter f. i Allared Vaflen, Veinge 1857-02-05,
barnen Anna Maria f. 1888-09-15 och Svante f. 1891-09-26
samt Elnas syster- och fosterson Carl (Magnusson)


Södra Halland

har i detta nummer osökt blivit något av ett tema. Slumpen gjorde att mycket av inläst material hade sydhalländsk anknytning.

Du som inte har rötterna i den sandblandade jorden kanske ändå får en trevlig läsning genom att ta texterna som exempel på vad hängivna forskare kan lämna kvar åt eftervärlden.

Vi låter bl.a prosten Sven Peter Bexell ge dagens halläninngar en 170 år gammal ögonvittnesskildring över hur deras förfäder hade det. Han beskriver ingående med hjälp av sina prästkolleger hur de då totalt ca 46000 halläningarna levde, hur deras jord och bostäder var beskaffade, hur energitillgången i form av ved eller torv klarades. Etc. etc.


Fri och oberoende tidning blev väl mottagen!

I förra numret förklarade sig GLIMTEN vara en fri och oberoende tidning, dvs inte kopplad vare sig ekonomiskt eller organisatoriskt till någon förening. Detta har uppskattats av många. Nu kan släktforskarna liksom amatörfotograferna köpa sin hobbytidning utan att binda sig till någon förening.

Ett stort plus är att GLIMTEN får frihet att pröva nya vägar och ideer för att stimulera landets släktforskare, både i och utom föreningarna.

Tidningen står öppen för alla som vill berätta om vad man funnit inom personhistoria eller släkt- och hembygdsforskning.

Vi värnar även om en fri debatt i sakfrågor som syftar till att förbättra villkoren för vår trevliga hobby.

Hjälp oss gärna genom att förmedla uppgifter om glada och positiva budskap som kan stimulera enskilda eller projektgrupper till förnyade insatser.

Trots företagsformen har vi ideella mål. Verksamheten skall gå runt men förväntas inte ge vinst. Inkomna medel plöjs ner i resurser som läsarna får glädje av. Nu styr enbart dina krav som kund vårt arbete. Det vill säga:

Sköter vi oss inte - får vi inga läsare

En sund och bra relation!


Sida 2

Från min sida sett

Ekonomin viktig för a l l a !

Många av landets släktforskarorganisationer skakas i dag av stora ekonomiska problem. Orsakerna kan säkert sökas i kraftigt ökade kostnader för porto mm samt den allmänna ekonomiska nedgången - men också i hur befintliga medel används. Rädslan för att pröva nya ideer som ännu inte är allmänt vedertagna bidrar säkert också till den handlingsförlamning som en del visar då de avstår från att finna annorlunda lösningar. Om någon trots allt vågar pröva nya ideer med gott resultat för både ekonomi och verksamhet kan kritiken ändå bli förödande. Trångsynta människor utan fantasi kan i sin sin rädsla skrämma andra bara för att de inte själva förstått avsikterna. Misstolkningarna leder till förtal och grova personangrepp.

Sådant gagnar inte vår hobby utan skrämmer bara bort folk från att kandidera till olika funktionärsposter. Bråk vill man inte riskera att bli indragen i.

Sveriges Släktforskarförbund (SSFF)
fäste många stora förhoppningar till när det startades 1986. Många nytillkomna forskare, med rötterna i den svenska allmogen, hoppades säkert på mer stimulans från detta mera folkligt förankrade förbund än från gamla ärevördiga Genealogiska Föreningen (GF) som tidigare var landets största släktforskarorganisation. GF var till en början med i förbundet men lämnade det tyvärr snart. Ekonomiska motiv för att vårda insamlat material angavs bl.a som skäl av GF för att lämna förbundet.

Sveriges Släktforskarförbund brottas idag med stora ekonomiska problem. Vid sin senaste stämma höjde man avgifterna med 50 %, dvs från 6 till 9 kr per medlem i ansluten förening. Man kan därmed hamna i en ond cirkel.

Västra Sveriges Genealogiska Förening (VSGF) har reagerat genom att begära sitt utträde ur förbundet. Motivet är att klara den egna ekonomin. Man har drabbats av stora kostnadsökningar för hyra, porto etc. I sin skrivelse till förbundet säger man också att man vid sin anslutning förutsatte att GF skulle ha integrerats, så att förbundet blev en topporganisation för alla släktforskare i Sverige.

VSGF tar också upp ett nästan identiskt förslag till det jag själv framförde redan i GLIMTEN 2/90 (sid. 7 sp.3+4) om anslutningsformen för enskild till förbundet via en sk moderförening. Detta innebär att man tar ut avgiften till förbundet endast en gång. Inte som nu från varje SSFF-förening som den enskilde är medlem i. Förslaget förtjänar få en större uppmärksamhet än det fick när jag framförde det. Mitt förslag syftade dock även till att öka den enskildes möjlighet att påverka förbundet. Trots att de "stödjande" medlemmarna ekonomiskt ger förbundet dess ryggrad har de i dag ingen rätt att fullvärdigt kunna påverka stämman om de inte blivit valda att representera en ansluten förening. Detta är så otillfredsställande att jag själv lämnat förbundet, särskilt som jag aldrig heller fått några svar på de förslag och ideer jag framfört.

GF:s medlemmar tycks enligt SLÄKT och HÄVD (SoH) mest syssla med forskning inom de högre ståndsmiljöerna och medeltidsgenealogi. Denna syn bör dock korrigeras genom att man ansluter sig som medlem. Då får man även GF-Aktuellt som ger en annan bild av verksamheten. I bladet har även GF:s ordf Ian Hamilton skrivit många utmärkta ledare under 1991, den sista heter "Vi måste bli fler". Säkert tänker han då på ekonomin och möjligheterna att vårda insamlat material.

Det ställer jag upp på liksom jag också hoppas att Sveriges Släktforskarförbund skall bli både lyhört och offensivt. Inte det räddhågsna och passiva förbund det hittills varit.

Mitt förslag är att man ändrar stadgarna så det blir möjligt att tillsätta en Verkställande direktör. En driftig och orädd VD med befogeheter liknande dem som gäller ledare för företag och hjälporganisationer skulle snart ro den ekonomiska skutan i hamn om han bara lyssnar till folk med kreativa ideer.

Föreningsdemokratin tror jag inte blir mindre än vad den redan är.

GLIMTENs egen ekonomi har genom det nya arbetssättet blivit betydligt bättre. Främst tack vare de gåvor utöver prenumerationsavgifterna som sänt in. Hjärtligt tack till er alla som bidragit till resultatet. / BM


Sida 3

Projekt RÅD

Mycket bra start för nya projektet

I förra numret av GLIMTEN uppmanade läsarna att delta i vårt nya "Projekt RÅD".

RÅD står för;"Register Åt Dig", och innebär att vi tillsammans gör register över födda, vigda, döda etc, för alla landets församlingar genom att hjälpas åt. Registren skall bli så lättåtkomliga att alla kan skaffa dem, dvs att dom blir till just för dig!

Ordet "råd" syftar även till att arbetet skall utföras på ett så ekonomiskt sätt att du får råd att beställa registren.

Den tredje och kanske viktigaste betydelsen är att du får råd om HUR du utför arbetet.

För det senare krävs det bl.a. verktyg, i form av dataprogram och "mallar", som ger registren en någorlunda enhetlig form.

Vid förhandling med generalagenten för ett välkänt och bra program, Q&A, har vi för våra läsare, lyckats få detta till ett mycket lågt pris. Till programmet har vi även utarbetat mallar som gör att du på kort tid kan lära dig mata in bokstavstrogen text som automatiskt blir normerad till enhetlig stavning. Du ser alltså både originaltexten samt den normerade texten i ett "spegelfält", i våra register.

Den enhetliga formen (vi undviker att kalla den "standardformen" då vi misstänker att avvikelser ibland måste göras) gör det lätt att skifta mellan de olika församlingarnas, eller tillverkarnas, register.

Om programmet och mallarna som vi rekommenderar och säljer, kan du läsa mer på sidan 10 och 11 i detta nr.

Gensvaret på vår uppmaning blev stort. På kort tid beställdes 15 program och mallar till dessa.

Än mer glädjande var att många ringde och visade intresse för att ställa upp som RÅD-givare. Tre personer har redan bestämt sig definitivt, och de presenteras på sidan 12.

Optimistiskt räknar vi med att snart kunna presentera ännu fler personer som är villiga att ge andra stöd och råd angående datateknik och släktforskning.

Förhoppningsvis får de en sådan spridning över landet att det inte blir allt för långt, för gemene man, att nå närmaste RÅD-givare. (Ibland är det ju nödvändigt med en personlig kontakt då allt inte går att lösa via telefon eller brev).

Vi hoppas givetvis på gott samarbete med alla inom förbund och föreningar som tycker om våra ideer. Tillsammans måste vi även finna en form för hur registren tas om hand för framtiden. Kanske får vi där hjälp av CD-tekniken som tycks bli allt billigare både beträffande läsare och skrivare.

En viktig förutsättning för att lyckas är troligen en ödmjuk inställning till alla dem som skall bidra till projektets genomförande. De måste tycka att det är roligt och stimulerande och veta att de utför ett arbete som många senare får stor glädje av.


Sida 4

Hallands historia och beskrivning

av den lärde prosten Sven Peter Bexell

GLIMTEN ger här ett utdrag ur rubricerade verk vars original utkom redan 1817-1819 och som nytrycktes av tidningen Halland 1923-1925 på ett ovanligt sätt. Nytrycket medföljde tidningen arkvis som bilaga varje vecka under flera år. Av den numrerade serien på 500 böcker finns nummer 327 på Göteborgs Stadsbibliotek. Med hjälp av en HP-scanner och ett OCR-program har Red. lyckats få in texten i datorn så att den kan återges här.En teknik som vi hoppas skall rädda många svåråtkommliga källor åt framtidens forskare.

I detta nummer publiceras förordet till "nyutgåvan" och skildringen av S.P. Bexells liv och verksamhet. Därefter följer Bexells beskrivning av Veinge.

Mycke nöje för dem med anor till trakten. För andra kanske en inspiration att själv försöka beskriva sin egen trakt med nutida ögon. Gör så !

OBS! Du som med gåva stött tidningens utgivning får, vid insändande av porto och formaterad diskett för PC, som gengåva, de fullständiga texterna i ASCII-format. Knäred, Ränneslöv och Skummeslöv finns även scannade.


Förord till den nya upplagan

(i bokform 1931).

Få av Sveriges landskap kunna ifråga om äldre historisk och topografisk litteratur uppvisa något som kan jämföras med Hallands historia och beskrivning av den lärde prosten S. P. Bexell. Vi hallänningar ha alla skäl att känna oss stolta över detta verk, som vittnar om en grundlig lärdom, en synnerligen omfattande beläsenhet och en rent enastående detaljkännedom om vårt landskap. Men det utkom för något över hundra (1992=174) år sedan (åren 1817-1819) och har länge varit fullständigt utgånget ur bokhandeln. De få ex-emplar, som möjligen kunnat uppdrivas i antikvariat och på bokauktioner, ha betingat priser, som gjort det omöjligt för andra än bokälskare med mycket god ekonomi att förvärva något av dem.

Det har därför länge varit ett önskemål för betydande lager inom den stora allmänheten i Halland liksom för många vetenskapsmän och vänner av halländsk bygdeforskning, att Bexells Hallands historia och beskrivning måtte utkomma i en ny upplaga till pris, som vore överkomligt även för den mindre bemedlade. Undertecknad hade tillsammans med redaktör Albert Andersson i Varberg övervägt åtskilliga sätt att förverkliga detta önskemål. Men den ekonomiska risken var avsevärd, och planen ej lätt att realisera. Vi vände oss då till redaktören för tidningen Halland, Bengt Hägge, känd såsom varmt intresserad för halländsk bygd och halländsk kultur. Han förklarade sig villig att utgiva arbetet på så sätt, att detta skulle arkvis medfölja tidningen Halland såsom gratisbilaga, varjämte sedan en mindre upplaga skulle bliva tillgänglig i bokhandeln. En tid av tre år beräknades åtgå för utgivningen. Denna har fortgått från början av år 1923, och nu vid 1925 års slut föreligger verket avslutat.

Det beslöts att avtrycka den Bexellska texten i oförändrat skick, dock med den skillnad att stavning och interpunktion modärniserades, och originalupplagans svårlästa frakturstil utbyttes mot antiqua. Rent vetenskapligt sett skulle ju en facsimilupplaga avgjort varit att föredraga, men denna av redaktionen för tidningen Halland ombesörjda upplaga ville i första hand vända sig till bredare lager av landskapets befolkning. Från den ovan nämnda regeln om stavningens modärnisering har avvikelse skett såtillvida att alla Halländska ortnamn fått behålla Bexells stavning fullständigt oförändrad, då det möjligen kan vara av intresse ur språklig synpunkt att ha tillgång till namnformerna sådana de förelågo vid 1800-talets början. I den topografiska avdelningen har ordningen mellan häraderna ändrats. Bexell gjorde början med det härad, där han själv var bosatt, nämligen Himle, fortskred sedan söderut och tog allra sist de två nordligaste häraderna. Det har nu synts lämpligare att häraderna ordnades efter deras läge, varvid början gjorts längst i söder med Höks härad.

I vissa hänseenden är naturligtvis den Bexellska framställningen behäftad med felaktigheter och mindre riktiga uppgifter. Där så ansetts av nöden har "under strecket" lämnats beriktigande notiser i kortast möjliga form. Detta har dock självfallet ej skett, där texten avser att skildra förhållandena sådana de voro på Bexells tid, och där den bristande överensstämmelsen med nutida förhållanden sålunda beror på utvecklingen under det gångna århundradet. Särskilt är det de av Bexell här och var lämnade ortnamnsförklaringarna, som ansetts behöva en granskning. Dessa tolkningar äro nämligen i de flesta fall missvisande antingen de av Bexell hämtats direkt från folket eller äro resultat av 1600- och 1700-talets lärda funderingar över dithörande problem. Men just därför, att de upptagits av Bexell, gälla de ännu i dag inom vida kretsar sasom vetenskapens sista ord rörande dessa namnfrågor, och man får höra dem anföras såsom fullt vederhäftiga.

Vad beträffar den historiska avdelningen, så är det uppenbart, att ett försök att bringa de avsnitt, som behandla de äldre tidsskedena, i överensstämmelse med vår tids forskning skulle resulterat i en omarbetning, till omfång helt visst ej understigande den föreliggande textens. Det har därför ansetts riktigast att låta Bexells framställning stå orörd.

Slutligen må anföras, att det genom utmärkt tillmötesgående blivit möjligt att såsom supplement meddela åtskilligt ur de inom Bexellska familjen ännu förvarade samlingar och anteckningar, om av prosten Bexell hopbragts dels för arbetets första upplaga, fastän där ej utnyttjade, och dels för en av författaren påtänkt andra upplaga. Dessa hittills ej publicerade bidrag hava redigerats av en sonsons son till den framstående, lärde prosten, jur. kand. Rolf G. Bexell.

Joh. Kalén.


Sida 5

S. P. Bexell

Hans liv och verksamhet

Hallands bekanta hävdatecknare, prosten m. m. Sven Peter Bexell, föddes i Villstad den 26 september 1775. Hans föräldrar voro kontraktsprosten, magister Daniel Bexell och dennes maka, Magdalena Bexell, född Strömvall. Efter att ha blivit student i Lund 1792 blev han volontär vid Jönköpings regemente samma år. Nästföljande år blev han underofficer och 1795 befordrades han till livdrabant hos Gustav IV Adolf. I denna egenskap var han konungen följaktig på resor i Danmark, Finland och Tyskland under fyra års tid.

År 1799 blev han löjtnant, och 1800 erhöll han på begäran avsked från krigstjänsten, varefter han for till Lund för att studera till präst. Samma år disputerade han därstädes "de incendio altonaico" och påföljande år blev han prästvigd i Växiö. Biskop Mörner, som även han tidigare varit militär, var den tiden stiftschef i Växiö. Det sägs, att domprosten, doktor Sjögren, som inte tyckte om att prästeståndet rekryterades med militärer, yttrade, när det blev honom bekant, att Bexell skulle prästvigas i Växiö: "Jag begriper inte vad Växiö konsistorium gjort kungl. maj:t emot, efter han beständigt skickar oss dessa förb. knektar på halsen." Det visade sig dock snart att Bexell skulle göra prästeståndet all heder.

Vid en resa i Halland blev Bexell bekant i familjen von Wolffradt på Thorstorp, och snart blev han gift med en dotter i huset. Svärfadern råkade vara patronus till Grimetons pastorat, och genom honom fick han 1812 kyrkoherdebefattningen därstädes. På denna plats skulle Bexell stanna återstoden av sitt liv. Han skötte sitt kall som prästman med nit och stor duglighet, och blev 1819 ord. kontraktsprost i Varbergs kontrakt. Men hans verksamhetsbegär fordrade än mer att uträtta, och så blev han arkeolog och hävdatecknare.

Han företog vidsträckta resor i länets alla socknar, varunder han gjorde anteckningar om fornminnen, och annat, som intres-serade honom. Dessutom hade han god hjälp av sina ämbetsbröder, som välvilligt stodo till tjänst med upplysningar, var och en om sina socknar. Resultatet av hans lärda mödor blev det bekanta arbetet "Hallands Historia och Beskrivning", som blivit känt och älskat av alla halländingar.

Det är klart, att verket nu - efter över hundra år - skall förete vissa brister, emedan vetenskapen på de områden, Bexell rör sig på, har gått framåt med stora steg, särskilt de senaste åren. Men förf. har samlat en myckenhet material, som eljest skulle ha varit oåtkomligt för forskningen av i dag, och detta gör Hallands Historia och beskrivning till ett för hembygdsforskningen ovärderligt arbete, som dessutom har den förtjänsten att vara i bästa mening populärt tack vare den livliga och medryckande stilen, och tack vare den kärlek till ämnet, som genomandas hans verk.

Bexell är framför allt den store hembygdsvännen, som tänker stort om sin egen bygd och som vårdar dess minnen med kärlek och vördnad. Han låter iståndsätta förfallna fornminnen, han går i författning om att få dessa minnen fridlysta, och han reser genom sin historia och beskrivning över hembygden ett storartat monument åt den och dess folk - och åt sig själv på samma gång. Bexell utövade emellertid en omfattande författarverksamhet, som ingalunda inskränkte sig till hembygdslitteraturen. För att ge en föreställning om hans vittomfattande intressen må här uppräknas de skrifter han utgivit:

  • Diss. de incendio Altonaico. Lund 1800. Försök till besvarande av dessa frågor: Hava religionen och dygden behov av vältaligheten, eller hava de någonsin haft det? Göteborg 1812.
  • Theser för pastolalexamen. Wexiö 1808
  • Hallands Historia och Beskrivning 1-3. Göteborg 1817 - 1819.
  • Predikan hållen i Götheborgs Domkyrkaförste prestmötesdagen d. 14 juni 1831. Göteborg 1831.
  • Comparativ tableau över dödlighetens till- och avtagande i Stockholms serskildte districter och sjukhus under cholerafarsoten, år 1834 i augusti, september och oktober månader. Stockholm 1834.
  • Götheborgs Stifts historia och herdaminne 1 - 7, Göteborg 1835. (Tillsammans med brodern, prosten i Harplinge teol. d:r J. G. Bexell).
  • Bidrag till svenska kyrkans och riksdagarnes historia Ur presteståndets arkiv. (H.1-3), Stockholm 1835. (Tillsammans med prostarna A. Ahlquist och A. Lignell.)
  • Riksdagshistoriska anteckningar. Riksdagarne 1755 -1778. Kristianstad 1839.
  • Dessutom åtskilliga avhandlingar i periodiska skrifter, bl. a. Theologisk Quartalsskrift.

Han efterlämnade otryckta åtskilliga handskrifter. Däribland må nämnas "Anteckningar till Sveriges herdaminne, omfattande Linköpings, Skara, Västerås, Karlstads och Lunds stift" Detta manuskript förvaras i Lunds universitetsbibliotek.

Hans skriftställarverksamhet medförde flera utmärkelser, som äro allt för många att här uppräknas. Vi inskränka oss till att nämna, att han fick professors namn, heder och värdighet år 1822, blev ledamot av kungl. vetenskaps-och vitterhetssamhället i Göteborg, av kungl. lantbruksakademien, av archeologiska akademien i Rom, av samfundet pro fide et christianismo, av kungl. vitterhets, historie- och antikvitetsakademien, m. m. 1830 blev han teologie doktor, och vidare representerade han prästeståndet vid flera riksdagar.

Det sagda må vara nog för att ge en föreställning om vad Bexell uträttade liksom om det stora anseende han åtnjöt. Kontraktsprosten S.P. Bexell avled den 5 maj 1864 i Grimmetons prästgård och ligger begraven på Grimetons kyrkogård.

A-t A.


Veinge

Ur supplementet

Då man jämför detta pastoratets innevånares av allmogen klädsel med kringliggande socknar, tyckes en mindre lyx här finnas. Väl medgives, att nästan varje dräng har sin mörkblå vadmalsklädning, 2 å 3 olika silkeskläden, ofta. silverur och sjöskumspipa, samt att fåfängan hos det vackra könet går ännu längre i mångfald och variation av kläder. Men åtminstone det huvudsakliga är dock hemmagjort och av ull eller lin. Ingen skiljaktighet i klädseln utmärker gifta och ogifta bland karlarna. De gifta kvinnorna bruka, svart eller mörkbrun mössa, medan de ogifta bära vit, grön eller röd. Tecken till djup sorg efter hustru, barn eller annan nära anhörig utmärka karlarna genom dåliga gråvita tröjor, vita halsdukar och orakat skägg. Vit halsduk utom i förenämnda fall brukas ej, om icke av brudgummen på bröllopsdagen. Bruket av stövlar har nästan alldeles bortträngt de bekvämare och mindre kostsamma skorna, och träskor nyttjas aldrig utom gården.


Sida 6

av S.P. Bexell

Höks härad
Weinge pastorat
1)

Ifrån väster till nordost eller ifrån havet till småländska gränsen, omsluter detta pastorat hela bredden av halländska området, gränsar till socknarna Knäred, Laholm, Eldsberga och Wrå, samt innehåller i rät linje en längd av nära 3 mil och en bredd av 1 mil.

I anseende till lokalen indelas Weinge pastorat i strandbygd, slättbygd och skogsbygd, vilken senare till stor del förtjänar benämning bergsbygd. Till strandbygden hänföres nästan hela Tjärby socken, till slättbygden Elestorps by i Tjärby socken. Wessinge, Weinge, Brostorp, Öringe, Göstorp, Antorp, Bökebergs Bölarps, Skogaby och Kårarps byar i Weinge socken, och till skogs och bergsbygd hela den i nordost och i öster ifrån sistnämnda byar belägna återstående del av Weinge socken.

Man anser här i allmänhet strandbygden för den bördigaste, och skogsbygden däremot för mera ofruktbar. Berg, som ibland Hallands fjällar utmärka sig för en betydligare höjd, finnas här icke. Den bergrygg som ifrån Kårarp eller Erlandsbygget sträcker sig till Allared, och skiljer slättbygden ifrån skogsbygden, är flerstädes bevuxen med bokskog. På större eller mindre afstånd ifrån denna bergsträckning utgrena sig flera mindre berg, vilka dels äro med ljung, dels även med buskar övervuxna. Av de i Weinge socken varande aderton små sjöar är Kårarpssjö den vidsträcktaste och näst denna Antorpssjö. I Tjärby socken finnes åter ingen sjö.

De bästa skogarna äro vid Mörkhult 2) och vid Kjellshult, samt bestå av bok. Barrskogar saknas nu mera alldeles, men något litet ek och björk finnes här och där. Även på Weinge strandbygd, där ofantliga flygsandsdrivor möta ögat, voro fordom stora barrskogar, varest granen och tallen uti havsvindarna utsträckte sina mossiga och gröna armar. Och man finner ännu djupt under flygsandsdrivorna rötter av en mängd sådana träd. Stugor av så kallat boltimmer utvisas ännu i byarna omkring stranden, till vilka timret här huggits. 3)

Weinge socken 61 1/24 oförmedlade hemman 4) består av byarne

Weinge, som har jordmån av starkt sandblandad mylla och är belägen på en slätt, omkring en mil ifrån havet, saknar skog, men har tillräcklig torvmosse. Byn, bebodd av 14 åboar, har på fäladsmarken 5) en kvarn.

Wessinge, med i allmänhet bättre jordmån än Weinge, bebos av 11 åboar, saknar skog och har otillräcklig torvmosse. I Wessinge är en skattlagd tullkvarn.6)

Öringe, med rådande jordmån, dels av god svartmylla, dels även av stark lera, har någon bokskog och torvmosse, en husbehovskvarn, bördiga ängar och goda beeteshagar.

Denna by bebos av 19 bönder, och äro här dessutom följande 3 hemman bättre bebyggda och bebodda av ståndspersoner.

Öringe n:r 8 3/4 hemman väl bebyggt, äger en rymlig och god trädgård, samt jordmån lika med byn. Skogen är uthuggen före nuvarande ägares tids 7)

Öringe n:r 3 l/6, mantal har genom enskiftesutbrytning erhållit sina ägor på större avstånd ifrån byn. 8)

Öringe n:r 9 och 10 2 hemman, med enskiftade och inhägnade inägor, är bebyggt med ett envånings högt trähus och flygelbyggnad, har jordmån av lerblandad svartmylla, av vilken vanligen beräknas 8:de kornets avkastning. Skogen obetydlig, är samfält med byn, likasom kvarn och torvmosse. 9)

Brostorp, 5/8 hemman, har ett vackert läge och åbyggnad av ett envåningshus av korsvirke. Här är en ny trädgårdsanläggning uti ett emot söder sluttande läge. Jord-månen är lera och svartmylla. Hemmanets ifrån byalag skilda läge har medgivit ett nu påbegynt brukningssätt av cirkulation. Skogen är mindre betydlig, men goda torvmossar finnas här. En liten å rinner igenom inägorna 10).

Göstorp är beläget på en slätt. Igenom byn flyter en liten å ifrån öster till väster. På åns norra sida bo 13 åboar 11) och på dess södra 11. Jordmånen är starkt sandblandad mylla. Åkerfälten höglänta, giva i torra år endast andra kornet. Någon skog finnes, men tillräckliga torvmossar. I Göstorp är en husbehovskvarn.

Antorp med 2:ne åboar är i alla avseenden det sämsta hemman i pastoratet.

Bökeberg föga bättre än Antorp, äger likväl torvmosse till avsalu. Bölarps by, belägen på en slätt, har 14 åboar. Jordmånen, ehuru starkt sandblandad, är likväl bördigare än i Weinge och Göstorps byar. Har obetydlig skog, men tillräcklig torvmosse. 12)

Skogaby, även på en slätt, har 19 åboar. Alla omgivelser vid denna by giva begrepp om en otacksam jordmån. Åkrarna höglänta och bestående av nästan bara sand. Ängarna mossbelupna, utmarkerna idel ljunghedar. Byn har någon skog, men god tillgång på torvmossar.

Kårarp beläget på samma slätt som skogaby, ehuru 1/4 mil därifrån, är lika med Skogaby, men äger något mer tillgång på skog. På det egentliga Kårarp äro blott 5 åboar 13) men om de förr underliggande torpen

Erlandsbygget och Rankabygget, vilka i senare tider blivit hemmantal åsatta, tilläggas, så bliver åboarnas antal 9. Erlandsbygget och Rankebygget ligga 1/4 mil i söder ifrån Kårarp in uti skogen i gränsen till Knäred och förtjäna således namn av skogbohemman. Allered med magra ägor bebos av 4 Åboar. Har skog endast till husbehovs bränsle.

Beckamot med bördigare och väl brukade ägor, bebos av 2 åboar, har gott sommarbete, skog till egna behov och husbehovskvarn.

Plingshult och Ulfvered äro bägge lika Beckemot.

Lassabygget, en del av Ulfvered, varintill det även är beläget, anses för ett gott hemman, och bebos av tvenne åboar. Ett begagnat tillfälle att hösta vida avlägsna madängar gör, att Lassabygget föder mycket kreatur, gödslar starkt sina åkrar, får bättre avkastning därav, och härifrån orsaken, varföre det anses vara bättre, än hemmanen i samma grannlag.

Svensbygget, Smedabygget och Mabygget äro alla enstaka skogbohemman och ansedda för goda. Jordmånen här, liksom annorstädes uppe i Weinge skogsbygd, är svartmylla, mer eller mindre sandblandad.

De äga skog något över eget behov. 14) Eskeshult, med ett skönt naturläge, 1 3/4 mil från Weinge, har mindre bördiga men väl odlade åkrar, bebos av 3 åboar, här är husbehovskvarn, och lövskog endast till egna behov.

Lassabygget 2 mil ifrån Weinge, har 4 åboar. Sedan man passerat den mäst ödsliga utmark, och framkommer till Lassabygget, så finner man ett angenämt avbrott genom hemmanets vackra läge på en av lövträd omgiven slätt. Jordmånen är sandblandad mylla. Höbolet är vidsträckt och magert, här är husbehovskvarn och torvmossar. 15) Bästhult, lika Lassabygget, bebos även av 4 åboar, saknar skog, men har torv-mosse.

Räfshult, med ganska mager jordmån, har 7 åboar, men saknar skog.

Erlared med 3 åboar har något bättre jordmån än Rävshult, men saknar skog. Porsabygget, 16) Hofmannabygget och Pukabygget lida alla skogsbrist, hava vardera endast en åbo, det sistnämnda har likväl bästa jordmånen. Ebbared, med 3 åboar, har mager jordmån och en av buskar övervuxen mark. Mörkhult har ännu en icke obetydlig skog, jordmån av sandblandad mylla och gott sommarbete.

Mästocka, beläget vid landvägen från Ahlehulorne, har svag jordmån, bebos av 5 åboar.

Killeberget, med 2 åboar, har vidlyftig, mager och besvärlig höhöst, samt jordmån lika med Mästocka.

Källshult, med 3 åboar, har den bästa skog i Weinge pastorat, gott sommarbete, men eljest mager jordmån.

Säfdared även med 3 åboar, har bättre jordmån än Källshult men ingen skog, endast buskmark.

Ahlehulorne, 3/4 mil från Weinge, har 2 åboar, mager jordmån, ingen skog utan endast buskmark. Här är gästgivaregård.

Linghult, med 4 åboar, är lika med Ahlehulorne.

Weinge n:r 6 och n:r 8, 1 hemman, med åbyggnad av ett gråstenshus till undra och korsvirke till övra våningen samt ladugård av korsvirke, har en god trädgård och jordmån lika med Weinge by, saknar skog och torvmosse. 17)

Weinge kyrka 62 alnar lång och 43 alnar bred över den del, som formerar korset, samt 13 alnar bred uti den övriga delen av kyrkan, är byggd av sten och täckt med bly. Tornet, formerande en spetsig konus över kupolen, där klockorna hänga, är spåntäckt och har tornur. Kyrkan äger troligen en ganska hög ålder, men undergick åren 1796, 97 och 98, 99 och 1800 under framl. prosten Alsings tid ansenliga förbättringar. Altartavlan föreställer i upphöjt arbete Kristus på korset med underskrift: Jag höll mig icke därföre att jag något visste ibland Eder utan Jesum Christum och honom korsfästan. Här finnes även årtalet 1760. Predikstolen föreställer de fyra evangelisterna. Under taket på predikstolen föreställes den uppgående solen. Dopfunten av granit är väl huggen. Dopfatet, av mässing, har följande inskrift:

VÄLBYRDIGEI HOLGER ROSENKRANDS FRU LENA GYLLEN-STJERNE.

Orgelverket är nytt, och innehåller 20 stämmor. Till höger vid koret hänger ett epitaphium, varpå föreställes en präst. Uti en av honom hållen öppnad bok läses: MEMEN TO MORI.

På detta epitaphium läses: Lars Kjerrulf, Praep et past. Veingensis natus i716, denat. 1776. I tornet hänga tvenne klockor. 18) Kyrkans silver, arbetat i prosten Lars Kjerrulfs tid, väger 180 lod. Kyrkotionden är råg 15 t:r 29 kap., korn 17 t:r 24 k., havre 11 t:r 6 k. Av sina hemman har kyrkan årligen följande: nämligen av Weinge Anfast Nilssons gård 5 lisp. smör, av n:r :3 Skogsgård 3, av n:r 4 Öringe 8, av n:r 5 Öringe 6, av n:r 1 Brostorp 2 lisp. smör, n:r 1 Wessinge, n:r 1 Kullsgård, n:r 3 Bölarp, n:r 1 Kårarp, n:r 3 och 6 Öringe, n:r 1 Skogaby betala alla årligen lantgille i penningar. Skogaby betalar dessutom årligen 7 kap. råg, 7 k. korn och 3 k. havre.

Pastorsboställe, beläget vid kyrkan, är 1 hemman, vars årliga utsäde är 26 tun. Jordmånen lika med den övriga delen av Weinge by. Saknar både skog och torvmosse, men har laxfiske vid Karsefors, så att det beräknas till 1/4 i vart 9:de dygn.19)

Komministerboställe 1/2 hemman i Wessinge har 16 tunnors årligt utsäde i jordmån lika med Wessinge by.

Fornlämningar: En åttondedels mil sydost från Weinge kyrka, i en däld, som genomskäres av Wessingeå, nära landsvägen emellan Ahlehulorne och Tjärby, igenfinner fornforskaren ålderdomsminnesmärkena Kapellet, Kapellkällan och Kapellshögen. Av det förstnämda eller kapellet är numera icke något annat kvar, än ruiner och murar till en stenbyggnad, som varit 19 alnar lång och 14 bred. Detta kapell har varit omslutet av en yttre ringmur, vilken på 6 stegs avstånd från själva kapellet igenfinnes. Ån, som slingrar sig med en bukt in åt kapellet, synes i väster hava utskurit denna yttre mur. På och inom ruinerna av själva kapellet växa nu några rönnar. 1710 stod ännu hela gavelmuren av kapellet kvar, då utvisades inom ringmuren vid kapellets västra sida, där ingången varit, även en med stora stenar omkringsatt grav, S:t Hanses grav kallad, uti vilken en källa upprunnit. 20) Denna källa, som fått benämningen Kapellskällan, har blivit ansedd äga en undergörande kraft, och har således, såsom offerkälla, varit besökt av både sjuka och friska. Endast 90 steg härifrån ligger den vackra Kapellshögen. Innehållande i omkrets vid foten 385 steg, och en sluttningshöjd av 52 steg, äger denna hög genom sin sköna form sina förträffliga proportioner ett fornhögt utseende. På dess översta spets fortsatte fordom en ättekulle högens yttre bildning, men denna ättekulle har av skattsökare redan för ett århundrade sedan blivit förstörd, och deras grävning igenfinnes ännu tydligen. Dessa fornlämningar omgåvos fordom av en lund av alar, och byns ungdom har här samlats midsommarsafton, och har ibland dessa ålderdomsminnesmärken i denna täcka nejd under loppet av århundraden genom lek och dans fästligt firat den sköna juninatten, samt då och då offrat en skärv i den fromme Hanses källa. 21) Wings eller Winds hög, en ättehög på Weinge bys inägor nordost ifrån kyrkan, innehar en slutt-ningshöjd av 20 steg, och är 180 steg i omkrets vid foten. Den nedre delen av Wingshög är en bildning av naturen, den övre åter en ättehög. Hans läge på en stor slätt gör, att han på betydligare avstånd synes. Nära härintill äro även tvenne andra ättehögar. Alla tre, omgivna av odlade fält, äga en gemensam benämning Wingshög, och äro alla något, ehuru mer och mindre, destruerade. 100 steg ifrån dessa högar ligger en numera rubbad stenkrets, varav endast 5 stenar äro kvar 22) Solhög, en ättehög bredvid vägen emellan Öringe och Weinge där vägen går av åt Brostorp, har en sluttningshöjd av 25 steg, och är överst något rubbad genom grävning. En tid har funnits, då man påstått, att Solhög stod på guldpelare om julnatten. Lika med Kapellshögen och Wingshögen, är även Solhögen till sin nedra del en av naturen bildad höjd, på vars spets man lagt en ättehög, vilken blivit formerad så, att de bägge synts utgöra ett sammanfattat helt. På Brostorps gärde öster ifrån gården ligga 2:ne med björk bevuxna ättehögar, av vilka den ena innehåller 11 och den andra 13 stegs sluttningshöjd. Ibland de på Wessinge gärde liggande flera ättehögar, utmärka sig Wibeshög, Skibshög, Wessinghögen och trenne, som kallas Lyngshögarne. I Myllehögen är en urna med brända ben funnen. På Skogbohög, en ättehög öster ifrån Wessinge by vid landsvägen, brunno under 1788 års krig våreldar, då man på halländska kusterna väntade en landstigning av ryska trupper. Här äro dessutom Dunhög och Össjahög, och icke långt ifrån den sistnämnda utvisar ett ställe, Stallet kallat, varest en dansk kavallerikår under något krig haft läger. Vid korsvägen nära Wessinge vångaled äro lämningar av en rubbad stenkrets, troligen tillhörande den på utmarken nära härintill utvisade valplats, vilken är utmärkt av tvenne stora gravar, av vilka den ena liggande i norr är 23 steg lång och 11 steg, bred, samt äger en stensättning i öster, den andra liggande i öster och innehållande lika längd, är 13 steg bred, men saknar stensättning. Man berättar, att uti dessa gravar de stupade äro jordade, de svenskas i den nordliga graven, och de danskas i den östra. Här äro dessutom flera ättehögar, av vilka fem innehålla en sluttningshöjd av 20 steg, och en ättekulle innehar 1 stegs sluttningshöjd. Man berättar vidare, att uti Botelshögarne, tvenne ättehögar N.O. ifrån Weinge, en fru vid namn Botel med sin ätt ligger jordad. Thorehög, ett stenrös vid landsvägen emellan Laholm och Småland 1/2 mil från Weinge kyrka, skall omsluta askan av en kvinna vid namn Thora, som där blivit ihjälriven av vargar. Den helt nära hit intill uppsprungna källan heter Thorekällan, och skall utvisa Thoras dödsställe. Nära 900 steg från Weinge kyrka, har man utvisat en av stenar omsluten krets, 15 steg lång och 13 steg bred, om vilka man berättar, att de varit grundstenar för en tillämnad kyrkobyggnad. 23)

Tjärby socken, 21 oförmedlade hemman består av följande byar och hemman: Tjärby by, med 18 åboar 24), är belägen vid landsvägen på en slätt 1/4 mil från havet, har jordmån av starkt sandblandad mylla, saknar skog men har tillräcklig torvmosse. 25) Daggarp, knappt ett tusen steg väster om Tjärby, har 9 åboar och är för övrigt lika med Tjärby. Ellestorp 26), bebott av 14 åboar, har något bättre jordmån än Tjärby. Inskränkt men god utmark. Saknar både skog och torvmosse . 1/4 mil ifrån havet, bebos av 4 åboar. Har jordmån av styv åkerlera, men en av Seglaberg flygsand besvärad ängsmark. 27) Anses vara ett av pastoratets bästa hemman. Kärragård är beläget nära intill Seglaberg, och delar med det lika alla förmåner och olägenheter, har 3 åboar, och räknas även det för ett ibland de bästa hemman i pastoratet. Både Seglaberg och Kärragård hava brist på bränsle och på stängselämnen. Åboarna på bägge dessa hemman idka icke utan fördel saltsjöfiske, och finna i synnerhet vissa år mödan belönt med en ymnigare laxfångst. 28) Av uti denna socken bättre byggda lägenheter, må nämnas ett hemman i Tjärby by, vilket nyligen både till man- och ladugårdshus är uppbyggt. 29)

Tjärby kyrka, 38 alnar lång och 10 bred, är till två tredjedelar uppbygd av tegel och till den tredje av gråsten, och ligger vid landsvägen en halv mil ifrån Laholm. Man berättar, att denna kyrka blivit tillbyggd av Drottning Margaretha. 30) Både kyrkan och tornet äro täckta med spån. Altartavlan föreställer kristus korsfäst, och Maria omfattande korset, varunder läses: Min själ är bedrövad intill döden. Predikstolen är trekantig och därpå föreställas evangelisterna. På dopfatet, gjort av koppar föreställes en hjort. Uti tornet hänga tvenne klockor. 31) Kyrkans silver väger 48 lod. Kyrko-tionden är råg 5 t:r 24 k., korn 6 t:r 18 k., havre 2 t:r 24 k., och av ett hemman n:r 3 Tjärby Eskilsg. har kyrkan årligen 4 lispund smör.

Fornlämningar: På Tjärby by inägor icke långt ifrån kyrkan och landsvägen på Örelid äro en mängd ättekullar och- bautastenar. Örelid är en höjd, som sträcker sig ifrån S. till N., den utgör något över 400 steg, ligger nära själva fonden av Laholmsbukten, och lämnar en fri utsikt åt havet. De på Örelid befintliga fornlämningar tyckas tillkännagiva, att stället fordom varit en valplats. 32) Ibland de här skonade fornlämningarna, utmärker sig den nära 4 alnar höga bautastenen, vilken för de på landsvägen förbifarande framställer figuren av en lutande människa, och kallas av folket i orten krokstenen. På Tjärby kyrkogård; sydöstra hörnet, ligger en ättehög av 13 stegs sluttningshöjd. Lussehög i söder ifrån kyrkan bredvid landsvägen är, genom grävning skadad, här äro åtskilliga väl huggna och formade stenar uppgrävda. Grotehögen, 150 steg till vänster ifrån landsvägen till Laholm, på Tjärby gärde, är 17 steg i sluttningshöjd, och har en omkrets av 120. I nordväst härifrån står en upprest sten 3 fot hög över jorden. Eskehögarne, 3:ne ättehögar, ligga, på gärdet sydost ifrån kyrkan. Dunehög ligger i söder ifrån Örelid. Trehögarna äro 3:ne i bredd liggande ättehögar på Ellestorps utmark.

Weinge pastorat, regalt, tillhör andra klassen och har haft följande pastorer: Mårten Andersson var pastor 1573, hans namn har stått på en kyrkoklocka i Weinge. Uti Lunds Landebok och dess Appendix de Hissholte nämnes, att han levde 1586. Janus Andrae, som ock kallat sig Jens Andersson , levde 1626. Hans namn står på den mindre klockan i Tjärby, och på en tavla i Weinge kyrka läses: "Jens Andersson R. Sogneprest paa stedet samt provist over Laholms Län, med sin k. hustru Anna Hansdotter, hvilket egtenskab Gud med 6 dejlige börn wälsignede, är her wilendis og i Herran saligen hensovende aar 1662. " Hans Warberg fick transport hit ifrån Tölö, avled 1671. Jöns Markman blev pastor 1676, avled 1692 i oktober. 33) Olaus Kjerrulf hitkom 1694 ifrån Weddige där han i 22 år varit komminister, avled 1700. Nicolaus Kjerrulf, pastor 1701. Prost 1745, avled 1758. Han var i flera år blind, men predikade likväl Lars Kjerrulf, den sistnämndes son, var född 1716, blev prest 1739 och pastor 1758, sedan han ifrån 1755 varit vikarie och haft survivans, blev prost 1768, avled 1776. Johan Didric Alsing, född 1740 vid Saltkällan i Bohuslän. Stud. i Uppsala 1760, magister 1761, präst s. å., ostindisk skeppspredikant 1765, skvadronspredikant vid Bohusläns dragoner 1769, regemenentspastor 1772, pastor i Weinge 1777, prost 1786, avled 1814. Han lever ännu i det goda, som han stiftat. Birger Dahlin, född i Stralsund 1759, stud. i Uppsala 1782, präst 1784, e. o. bataljonspred. vid Jönköpings regemente s. å., komminister i S:t Clara församling i Stockholm. Pastor Weinge 1815. Komministrar hava varit: Anton Raa i Jani Andreae ä. tid. Nils Bark, även under samma pastors tid. Thomas Falkman i Warbergs tid. Fick transport till Fagered. D. Winberg uti Olof och Nils Kjerrulfs tid. Jacob Comenius blev komminister 1729, pastor i Söndrum 1735, Olof och Lars Kjerrulf voro ock komministrar. Jesper Lignell, komminister 1759, blev pastor i Kalv 1776. Hans Peter Schonberg, komminister 1776, pastor i Karup 1787. Gustaf Hallengren blev komminister 1787.

Barnundervisningen sker dels av föräldrarna själva, dels även i ambulatoriska skolor. De fattiga försörjas dels uti fattigstugorna dels även på de ställen, där de av församlingarna inackorderas. 34)

Spannmålens avkastning här i pastoratet beräknas i allmänhet till 3:dje och 4:de kornet. Strandbygden, som till sina åkerfälts gödning begagnar havstång, producerar der vackraste kornet. På slättbygden är vinterrågen fördelaktigast, och från skogsbygden kommer den bästa havren. Ärtor och bönor likasom de övriga sädesslagen giva otillräckligt för pastoratets behov. Dels från Skåne, dels även ifrån omkringliggande herrgårdar hämtas den spannmål som allmogen över egna tillgångar behöver. Brännvinstillverkningen sker merendels av potatis. Utmarksrymderna bestå flerstädes av bördigare jordmån än inägorna. Brist på stängselämnen hindrar här ofta inhägnader, och den sandblandade jordvallen, ehuru sorgfälligt upplagd, äger varken länge bestånd, ej heller svarar den emot ändamålet. Brist på skog och träd anses icke obetydligt bidraga till allmogens mindre slöjdskicklighet att tillverka trävaror. Genom sin tunga arbetsmöda att hösta mossar och sidlänta ställen omkring sjöar och bäckar, underhåller skogsbon ett större antal kreatur än slätt- och strandbon, till vilka han årligen avlåter något kreatur, och dessutom smör till staden. Det blir därigenom för skogsbon möjligt att betala utskylder och för sitt hushåll inköpa säd till brödföda. Dels av de fårhjordar, som Weinge pastorats ljunghedar föda, dels av den ull, som kringresande Boråsbor deponera, tillverkas här en icke obetydlig mängd vadmal, som av Boråsboarna slutligen uppköpes. Den ull, som egna får lämna, blandas vanligen till ljus- eller mörkgrå, den åter, som Boråsboarna deponera, är merendels vit, grov Islandsull, vilken de icke sälja utan efter vikt utlämna och betala tillverkningen per aln. Då något vitt vadmal väves av så kallad hemmaull, är det alltid fint. Linvävnader äro i Weinge mindre betydliga, likväl säljer varje flitig bondhustru även därav årligen något. Vissa hemman sälja ved i Laholm, andra åter torv. Strandbons laxfiske är för obetydligt att kunna räknas för särskild näringsgren.

Fotnoter Obs! Läs även anm. och rättelser gjorda i samband med nytrycketpå sid 13.

  1. Om pastoratets namn berättas, dels att det fordom varit Weos, av orden We Oss, men att Drottning Margaretha, under sitt vistande härstädes, underrättad om denna besynnerligga namnledning sagt: det må ej heta We-oss, utan Weingen, varefter det kallats Weinge, dels även att pastoratet har sitt namn ifrån den i Wingshög jordade Wing. På kartan över Hallamd av år 1277 förekommer stället under namnet Wittinge. I Bergens Dannem. och Norr. Rikes Fruktb. Herligh. kallas det Winge, och uti Halmstads publika fornhandlingar Weginge.
  2. Namnet leder sitt ursprung ifrån den avlägsna tid, då bonings-platser först här upprestes, och odlingar påbörjades i mörkret och skuggan av de dem omgivande stora skogar.
  3. Den sista stora förödelse i Weinge pastorats skogar skall hava skett, då snapphanarna, som i längre tider här i trakten strövande uppehöllo sig, utur dessa skogar slutligen fördrevos.
  4. Varav krono 33 7/8, kronoskatte 6 5/12, utsockne frälse 20 3/4. Dessa hemman äro förmedlade till 46 l/40. Folkmängden är 1471, varav 665 mankön och 806 kvinnkön.
  5. Uti Södra Halland kallar allmogen sina utmarker fälader, och sina inägor vångar. Benämningar, som i norra Halland allestädes äro obrukliga, och flerstädes alldeles okända.
  6. Tillhör v. häradsskrivaren Fredricksson i Öringe.
  7. Äges och bebos av ryttmästaren Fredr. Adlerstråle. Av forna ägare må nämnas kommerserådet Wurmb, vilken på detta ställe inrättade ett handelsinstitut.
  8. Äges och bebos av kommissionslantmätaren Löhr. Förre ägaren var prosten Löhr, som under den tid han var lärare vid härvarande handelsinstitut tillhandlat sig detta hemman.
  9. Äges och bebos av vice häradsskrivaren Fredricksson. Forna ägare voro borgmästaren Fredriksson i Halmstad och mantalskommissarien Ekman.
  10. Hemmanet äges och bebos av assessorn och kronobefallningsmannen Berg, förre ägaren var rådman Gjerss i Laholm.
  11. Hit räknas hemmanen Skogsgård och Kullsgård.
  12. Vinterrågen ifrån denna by anses för den bästa i hela pastoratet, också finnas åboar i Bölarp, som tvenne år å rad på samma åkrar så vinterråg.
  13. Kårarp är frälse, ägdes förr och bebyggdes med bättre åbyggnad av borgmästaren Sam. Corlin i Laholm, vilkens arvingar sålde det åt bönder.
  14. Tillfällen till fiske givas väl allestädes uti skogsbygden, men begagnas endast på få ställen. De flesta yngre åboarna däremot äro skickliga skyttar och öva denna sin färdighet icke utan fördel uppe i skogsbygden. Här finnas orrar, tjädrar, harar och någon gång även rådjur.
  15. Äges av framlidne prosten Alsings arvingar. Lassabygget ligger endast en halv mil ifrån Vrå kyrka.
  16. Detta hemman har den längsta kyrkoväg i pastoratet eller och 3/4 mil.
  17. Äges oeh bebos av her Rob. Torssons änka, vilkens fader prosten Alsing fordom ägde detta hemman.
  18. På den större läses: Hörer du mitt rop och ]jud, Lyft ditt hjerta upp till Gud, Gack till kyrkan, fall der ned, Hör Guds ord, sjung, läs och bed. Gjuten 1739. På den mindre lälses 1733. Lofvadt vare Herrans namn ifrån nu och till evighet.
  19. Stomhemmanet beläget i Tjärby är änkesäte.
  20. Enligt folktron, hava källor med undergörande vatten stundom uppsprungit i grannskapet av de frommas gravar. Traditioner av dylik art berättas på flera ställen i Halland, och ibland andra även i Sibbarp om Assmunds eller Ossmunds källa.
  21. Det är anmärkningsvärt, att midsommarnatten även av Skandinaviens äldre innebyggare varit ägnad åt glädjen. Olaus Magnus lämnar oss i sin avhandling om majlekarna följande berättelse: Med Midsommarnatten slutades Majlekarne. Denna natt springa, dansa och leka de i ängarne och lundarne. De spela nu harpor och sjunga dervid allehanda gamla Kämpevisor till hjeltarnes ära. De upptända nu stora eldar, icke så mycket för mörkrets skull, ty det är ljust som om dagen, der skogar äro, för att med röken fördriva myggor.
  22. Den brist på sten, som denna trakt företer, märkes även uti strukturen av dess fornlämningar. Ättehögarna äga högst sällan vårdprydnader eller fotkedjor. Och nere i högarna finnas askvårdarna på ett ganska ekonomsikt sätt vara byggda. Det till slöseri nära gränsande användandet av sten, som utmärker minnesvårdarna i norra Halland, mötes i denna trakt av södra Halland, med en ofta till ytterlighet driven sparsamhet, vilken tillkänngiver, att bristen på sten är ett ont, som äger en betydlig ålders beräkning. Då man står på höjderna omkring Weinge, synes emot horisonten på avlägsnare eller kortare avstånd en mängd ättehögar; men ankommen till dessa finner man, att de alla sakna ättehällar och fotkedjor. Fornlämningarna i Weinge och Eldsberga jämförda med de i Breared och Enslöv, leda tanken till förmodan om de tvenne först-nämnda ställenas tidigare befolkande.
  23. Om denna fornlämning finnes en berättelse i pastorsarkivet.
  24. Härav 7 krono, 1 kronoskatte och 13 utsockne frälse. Dessa hemman äro förmedlade till 14 l/2 Folkmängden är 353, varav 172 mankön och 181 kvinnkön.
  25. I Tjärby är gästgivaregård, och hela socknen ligger under skjutslaget.
  26. Ellestorps by äges av framl. prosten Alsings arvingar.
  27. En tradition i trakten förmäler, att Seglaberg erhållit sitt namn därav, att man fordom kunna segla ända dit upp.
  28. Man har anmärkt, att där man för 16 ā 20 år sedan på Kärragårds ägor fiskade gäddor, är för närvarande ett av flygsanden igenfyllt fast land.
  29. Tillhör järnhandlaren N. Romberg.
  30. Härom har man en gammal anteckning i pastorsarkivet av följande innehåll: Då Högsalig Drottning Margaretha for med sin krigshär igenom Tjerby Socken till strid emot sin fiende, så gick drottningen in i kyrkan, föll där på knä, och bad Gud innerligen om lycka och seger. I sina böner gjorde Drottningen nu det löfte, att, om Gud gav henne seger, så skulle hon låta förbättra och förlänga denna kyrka, vilket ock strax efter segern skedde. Troligen åsyftas med berättelsen om detta drottningens fälttåg 1338 års krigshändelser vid Laholm. Det synes, som hade drottning Margaretha längre tid vistats i denna trakt, hälst man efter henne ännu härstädes har åtskilliga annekdoter.
  31. Den förra, omgjuten 1747, har till inskrift: Församler mig mine helige som förbundet mer agta än offer. Soli Deo gloria. På den mindre föreställes Kristus på korset samt Maria med barnet och Magdalena. Inskriften svårläst, är följande: . Accedite + ad + Domillum + et + illumina + facies + vestrae + non + confundentur. Durch das feyer bin ich geflossen. 1621.
  32. Allmogen vet ännu att berätta att fältslag hållits på Örelid, att de stupade äro begravna i ättekullarna och bautastenarna resta till kämparnas minnen.
  33. Uti Halmstads kyrkoräkningar upptages, att bårklädet år 1677 blivit utlånat till pastor Christens begravning i Weinge. Om honom saknas all annan upplysning.
  34. From stiftelse till förmån för barnaundervisningen i detta pastorat donerade framlidne prosten D. Alsing utsockne frälsehemmanet Daggarp i Tjärby socken. Stiftelsen ökad genom donation av jord i Weinge by, har likväl redan i flera år varit motverkad genom en rättegång av några i församlingen, vilket gjort, att dena ädla oegennyttiga handling icke ännu för ett uppväxande släkte tillvägabringat den åsyftade nyttan.

Sida 10

Nu har vi startat;

Projekt RÅD!

Register
Åt
D
ig

Ger dig RÅD att släktforska och RÅD om hur du gör register

Med hjälp av GLIMTENSs skrift Råd & Rekommendationer samt programvaror vill vi att du skall delta i att göra register över födda, vigda och döda. Register som släktforskarna sedan kan beställa från GLIMTEN för bara "några tior".

Hur går det till ? - Jo, vi hjälps åt! De som har dator använder den - andra hjälper till med att skriva inmatningsunderlag eller kontrolläsa. Några har redan gjort sådana register som nu distribueras på datadisketter. En diskett rymmer text motsvarande 1000-tals A4-sidor. Text som datorn på kort tid söker igenom eller skriver ut på papper.

Tyvärr finns det idag endast några få register att beställa, därför behövs din insats !

Du kan arbeta ensam eller ev. i en grupp inom "din" släktforskarför-ening. Kanske kan du starta en egen GRUPP! I den kan man hjälpa och stödja varandra. Det ger stor GLÄDJE att göra register som alla släktforskare får nytta av.

Beställ snarast skriften: RÅD & Rekommendationer från GLIMTEN.

I den visas och beskrivs hur registren skall utformas. Beställ även datorprogram och färdiga data-basmallar för register - du får det för låg kostnad - ofta mindre än hundralappen. Ange disk.storlek.

Register enligt GLIMTENs rekommendationer:

  1. Vi vill att de skall framställas av enskilda eller i små grupper, utan vinstintressen!
  2. Vi vill att registren skall kunna beställas på diskett.
    Så att de kan användas för enskild forskning - gär- na i hemmet!
    Så att datorn kan söka i dem eller skriva ut dem på papper!
    Så att porto för några kro- nor räcker att sända register som motsvarar 1000-tals
    A4- sidor!
    Så att Regionala och/eller Riks-DATABASER kan byggas av dem.
  3. Vi vill att de skall vara billiga!
    Så att alla har RÅD att skaf- fa dem. Vår självkostnad + ett bidrag till vår verksam- het, mao; endast några tior per diskett).
  4. Vi vill att registren skall inne- hålla BÅDE Bokstavstrogen och Normerad TEXT!- Så att de blir lätta att söka i men samtidigt visar originaltexten.
  5. Vi vill att landsarkiven och andra institutioner får kopior av registren om de önskar.
  6. Vi önskar att du och din ev. förening aktivt hjälper till att skapa ett ARKIV MED ORIGINALDISKETTER som lätt kan kopieras och spridas.
  7. Det ger OSS ALLA ett utmärkt verktyg att få ner de höga kostnader som på senare tid drabbat släktforskningen.
  8. Det går nämligen att med registrens hjälp hitta sina anor och släktingar. Då behöver man bara beställa de mikrokort som går åt för att kontrollera de uppgifter man funnit.
  9. Därmed reduceras både tid och kostnader!
    Det bli roligare att släktforska! Och du får RÅD till det!

Sida 13

Hjälp vid starten viktig

GLIMTENs rådgivare, på sidan intill, svarade på vår uppmaning i föregående nummer. De, och andra som anmäler sig, har en viktig uppgift framför sig då allt fler släktforskare tar datorn till hjälp. I starten får dessa många problem som kan vara svårlösta utan en mera erfaren persons hjälp.

I den rika flora av små egenhändigt hopknåpade tidningar som släktforskarföreningarna utger talar man ofta om hithörande frågor. Oftast slutar de lite trosvisst med "att man tänker ta DIS, PLF, SLÄKTDATA eller någon annan organisation till hjälp".

Många tror dessvärre att det bakom nämnda namn döljer sig institutioner med stora resurser i form av datorer, lokaler och arbetande personal.

Verkligheten är en helt annan. Oftast är det enskilda personer, en del med beteckningen "eldsjälar", som arbetar under dessa "flaggor". Det är deras insats som är viktig. Flaggan i sig har inget större värde. Möjligen att underlätta marknadsföringen av de enskildas tjänster, så att nytillkomna forskare vet vad de skall vända sig då de behöver hjälp.

GLIMTEN tjänstgör nu som en ny "flagga" men med den skillnaden att när vi hjälpt till att etablera kontakt mellan hjälpsökande och hjälpare så är vår uppgift avslutad. Vi varken vill eller kan lägga oss i vad som sedan sker - det är parternas ensak.

Om det olyckliga skulle hända att det kommer klagomål på kontakterna med en av dem som anmält sig som Rådgivare, så blir vår första åtgärd att tala med denne om vad som orsakat missnöjet. Kan vi förstå skälet låter vi saken bero - men om det kommer många klagomål tar vi i tysthet bort den förmente Rådgivaren från vår "lista". Det innebär dock inte att alla som lämnar listan retat missnöje på sig. De ställer ju upp frivilligt och har naturligtvis rätt att sluta när de vill.

Vi vill understryka att vår nya idé med Rådgivare inte innebär någon kritik av dem som redan arbetar under en "föreningsflagga". Tvärtom! Vad vore t.ex DIS utan Lars Blomberg, Björn Johansson och Arne Wallgren eller PLF utan Sam Blixt, för att bara nämna några av många välkända namn, troligen ingenting. Men gemensamt har de en ganska jobbig "miljö" att arbeta i om man jämför med dem som i tysthet driver enskilda projekt. De senare riskerar knappast att bli utsatta för en massiv kritik om något går snett. Går det däremot bra så haglar lovorden över dem. Något att tänka på för alla dem som ensamma eller tillsammans med någon vän startar att göra register över födde, döde, vigde etc... Ni har allt att vinna men inget att förlora.

Slutsatsen måste bli att vi skall vara rädda om alla som frivilligt ställer upp för att ge hjälp så att vi inte behöver köpa dyra konsulttjänster. Ha också tålamod och förståelse för att det ibland kan ta lite tid innan önskad hjälp kan fås. De som ger den har ju även "ett eget liv att leva".


GLIMTENs rådgivare, på sidan 12, svarade på vår uppmaning i föregående nummer. De, och andra som anmäler sig, har en viktig uppgift framför sig då allt fler släktforskare tar datorn till hjälp. I starten får dessa många problem som kan vara svårlösta utan en mera erfaren persons hjälp.

I den rika flora av små egenhändigt hopknåpade tidningar som släktforskarföreningarna utger talar man ofta om hithörande frågor. Oftast slutar de lite trosvisst med "att man tänker ta DIS, PLF, SLÄKTDATA eller någon annan organisation till hjälp".

Många tror dessvärre att det bakom nämnda namn döljer sig institutioner med stora resurser i form av datorer, lokaler och arbetande personal.

Verkligheten är en helt annan. Oftast är det enskilda personer, en del med beteckningen "eldsjälar", som arbetar under dessa "flaggor". Det är deras insats som är viktig. Flaggan i sig har inget större värde. Möjligen att underlätta marknadsföringen av de enskildas tjänster, så att nytillkomna forskare vet vad de skall vända sig då de behöver hjälp.

GLIMTEN tjänstgör nu som en ny "flagga" men med den skillnaden att när vi hjälpt till att etablera kontakt mellan hjälpsökande och hjälpare så är vår uppgift avslutad. Vi varken vill eller kan lägga oss i vad som sedan sker - det är parternas ensak.

Om det olyckliga skulle hända att det kommer klagomål på kontakterna med en av dem som anmält sig som Rådgivare, så blir vår första åtgärd att tala med denne om vad som orsakat missnöjet. Kan vi förstå skälet låter vi saken bero - men om det kommer många klagomål tar vi i tysthet bort den förmente Rådgivaren från vår "lista". Det innebär dock inte att alla som lämnar listan retat missnöje på sig. De ställer ju upp frivilligt och har naturligtvis rätt att sluta när de vill.

Vi vill understryka att vår nya idé med Rådgivare inte innebär någon kritik av dem som redan ar-betar under en "föreningsflagga". Tvärtom! Vad vore t.ex DIS utan Lars Blomberg, Björn Johansson och Arne Wallgren eller PLF utan Sam Blixt, för att bara nämna några av många välkända namn, troligen ingenting. Men gemensamt har de en ganska jobbig "miljö" att arbeta i om man jämför med dem som i tysthet driver enskilda projekt. De senare riskerar knappast att bli utsatta för en massiv kritik om något går snett. Går det däremot bra så haglar lovorden över dem. Något att tänka på för alla dem som ensamma eller tillsammans med någon vän startar att göra register över födde, döde, vigde etc... Ni har allt att vinna men inget att förlora.

Slutsatsen måste bli att vi skall vara rädda om alla som frivilligt ställer upp för att ge hjälp så att vi inte behöver köpa dyra konsulttjänster. Ha också tålamod och förståelse för att det ibland kan ta lite tid innan önskad hjälp kan fås. De som ger den har ju även "ett eget liv att leva".


Sida 14

Obducerad på
Veterinärinrättningens anatomisal
på grund av självmord

Forts. på händelser kring Johan Gustaf Liljegrens död (II)

En sammanställning av Bertil Magnusson

med bl.a. citat ur Bengt Hildebrands bok:

C.J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige (Tryckår 1937)

Som den intresserade läsaren redan förstått av föregående avsnitt skulle huvudmannen i vår serie, J.G. Liljegren, gå en annorlunda död till mötes. Sjuk, trött och utarbetad dränkte han sig vid Djurgårdsbrunnsviken, nära Sirishof. Ett allvarligt brott enl. samtidens syn 1837.

Som den intresserade läsaren redan förstått av föregående avsnitt skulle huvudmannen i vår serie, J.G. Liljegren, gå en annorlunda död till mötes. Sjuk, trött och utarbetad dränkte han sig vid Djurgårdsbrunnsviken, nära Sirishof. Ett allvarligt brott enl. samtidens syn 1837.

Bengt Hildebrand skriver:

"Den mediciniska förståelsen av själens sjukdomar är en sen kulturprodukt. Därför vore också de juridiska bestämmelserna om den, som förgjort sig själv, länge stränga och hårda. När Liljegrens lik upplagts på Veterinärinrättningens anatomisal på Ladugårdslandet, företog stadsläkaren, assessor Nils Wilhelm af Grubbens, obduktionen. Hildebrand förde protokollet. Det ansågs, att Liljegrens inre var så desorganiserat, att detta tydde på själsrubbning. Från modern medicinisk synpunkt är protokollet i själva verket, psykiatriskt sett, föga upplysande.

Ett helt annat värde för diagnosen ha Hildebrands långvariga iakttagelser om skiftningarna i Liljegrens själsliv, hans tilltagande svaghet och de uttryck denne tagit sig under tiden före och samma dag som självmordet. Obduktionsprotokollets intyg, att döden sökts i ett anfall av sinnesrubbning, beredde emellertid polisen möjlighet att låta kanslirådet Liljegren "ärligen men i tysthet begrafas"."

Man häpnar över hur man i flydda tider kunde handla. Inte nog med valet av den makabra platsen för obduktionen, som var avsedd för djur, utan även hur en person, helt främmande för mediciniska sammanhang, blev satt att föra obduktionsprotokollet. Den döde hade dessutom varit hans chef och skulle bli den han senare kom att efterträda. Men kanske är det just detta förhållande som ger oss möjlighet att ta del av Bror Emil Hildebrands skildring över J.G. Liljegrens tragiska slut. Han var djupt involverad.

Christian Thomsen hade nere i Köpenhamn fått veta att Liljegren var död - men han visste ännu icke HUR. Då fick han ett brev från Bror Emil Hildebrand, skrivet under loppet av flera dygn. Vi återger det här som vi finner det i Bengt Hildebrands bok och med dennes kommentarer:

"Käre Vän! Gud vare oss alla nådig!", börjar det. Det är ett brev, som likt ett protokoll ger oss dagars och nätters förskräckelse och ångest över en olycklig mans sista förtvivlade stunder och tragiska slut.

EN SVART DAG

"Den hade kommit, fredagen den 2 juni 1837, en svart dag i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens hävder. Det var akademiens högtidsdag och valdag. Bror Emil Hildebrand arbetade på morgonen i myntkabinettet lilla rum i den kungliga slottsflygeln. Strax efter kl. 8 kom kanslirådet Liljegren dit. Han hade länge varit nedstämd till lynnet, obeslutsam, ängslig och grubblande över de minsta småsaker.

Denna morgon verkade han jämnare men var dock "som vanligt bedröfvad ända till tårar" och talade med bekymmer om åtskilligt, bl.a. rörande akademiens räkenskaper för förra året. Där förekom en utgift på 17 riksdaler banko för några böcker, som han på auktion inropat åt akademien, men varpå auktionskammarens kvitto förkommit. Han trodde sig nu upptagit summan något för hög, "sig till faveur", varför han ville omskriva räkenskaperna; verifikationen hade han redan utrivit.

Hildebrand sökte lugna honom och visa, att om han möjligen av glömska skulle upptagit summan något högre än den borde varit, så vore detta obetydligt, gällde högst 2 riksdaler - han kunde ju giva akademien någon bok av motsvarande värde; emellertid ville Hildebrand påminna sig, att summan ej vore för högt tilltagen. Dessutom hade Liljegren av egna medel betalat åtskilligt bokbinderiarbete, som egentligen skett för akademien. Hildebrand lyckades till synes lugna honom.

Liljegren sade även, att han tänkte hålla sig hemma och ej gå på akademiens sammanträde, om Hildebrand ville åtaga sig föredragningen. Emellertid uppmanade Hildebrand honom dock att infinna sig på sammankomsten och han föreföll senare ha beslutat sig härför. Kl.12 infann sig Hildebrand i Riksarkivet, också i slottet. Han arbetade där i ett rum, beläget strax bredvid chefens. Hildebrand skrev färdigt akademiens protokoll och övriga handlingar för dess blivande session på aftonen. Liljegren kom flera gånger in. Hildebrand var även inne på hans rum, hjälpte honom att genomse en uppsats på en halv sida rörande förflyttningar, som företagits inom myntkabinettet, och som han ville läsa upp i akademien. Han satte sig sen att renskriva uppsatsen och Hildebrand gick till sitt arbete igen.

Kl. halv 2 var Hildebrand åter på hans rum: Liljegren var utgången. Klockan blev närmare 3 - han kom ej tillbaka, ehuru nyckeln satt i dörren. Hildebrand trodde, att han gått hem, tog ut nyckeln och gick bort till hans bostad, huset n:o 6 i kvarteret Pegasus vid Slottsbacken, där nu Överståthållarämbetets byggnad är belägen. Hildebrand ville lämna nyckeln och rådgöra om akademiens sammanträde.

Professorskan Marie Liljegren, född Engel, var hemma, men hennes make hade ej återkommit, sedan han gick ut på morgonen. Professorskan och Hildebrand väntade förgäves hela eftermiddagen. "Med hans ordentlighet", skriver Hildebrand till Thomsen, "var detta något högst ovanligt, och vi började misstänka, att icke allt stod rätt till." Hildebrand gick tillbaka till Riksarkivet.

På Liljegrens rum fann han vid närmare iakttagelse på bordet allt, som hörde till aftonens akademisammankomst. Nyckeln till hans låda i akademiens sessionsbord, där voteringskulorna förvarades, var uttagen ur hans nyckelknippa och framlagd. På bordet lågo även akademiens räkenskaper och den utrivna verifikationen samt en biljett till Hildebrand, vittnande om Liljegrens djupa oro över den lilla penningaffären och en slags uppmaning att bevittna hans oskuld samt slutligen en förklaring, att han skänkte de ifrågavarande böckerna till akademien. Det var tydligt, att Liljegren icke tänkt återvända.

Kvällen kom och akademien samlades. Landshövding Järta förde presidiet. De övriga närvarande voro blott fem: h. exc. justitiestatsministern greve Rosenblad, h exc. riksmarskalken greve Brahe, professorn friherre Berzelius, kanslirådet Wallmark och förste expeditionssekreteraren friherre Adlerbeth. Hildebrand anmälde för preses och greve Rosenblad, vad som skett. I anseende till sekreterarens sjukdom, säger dagens protokoll, anmodades akademiens andre amanuens, mag. Hildebrand, att föredraga dagens ärender och att däröver föra anteckning.

När sammanträdet var över, gick Hildebrand ut i staden på nya spaningar - intet spår. Fru Liljegren, hennes broder, löjtnanten vid Flottans konstruktionskår Abraham Engel, och Hildebrand tillbragte halva natten tillsammans. Lördagen kom och gick, en ny natt, och söndagen den 4 juni var inne. Fru Liljegren ville ej tro på självmord utan sökte trösta sig med, att hennes make i hemlighet verkställt sin så livligt önskade resa till fädernebygden i Småland. Som Liljegren bar museinycklarna på sig, gav Hildebrand order till vaktposten att icke i Antikvitetsarkivet och myntkabinettet insläppa någon, vem det vara månde. Dörren förseglades med sigill av en bland akademiens ledamöter, löjtnant Engel och Hildebrand. En extra sammankomst i akademien bestämdes skola äga rum på onsdagen.

Söndagsaftonen kom. Hildebrand satt hos fru Liljegren. Han blev utkallad av en vaktmästare, som berättade, att en kypare på källaren Castenhof omtalat, att han kl. 4 på lördagens morgon hittat en hatt och en svart frack på en lastbrygga vid framlidna exellencen Wetterstedts stallbyggnad vid Djurgårdsbrunnsviken nära Sirishof.

Hildebrand skyndade till Castenhof, igenkännande hatten och fracken, i vars fickor lågo Liljegrens snusdosa och museinycklarna. Hildebrand samlade folk och båtar, man draggade hela natten i Brunnsviken men förgäves. Först måndag afton, den 5 juni, hittades den döda kroppen långt ute på djupet.

Jordfästningen verkställdes i Storkyrkans gravkor av hovpredikanten E. Tegnér. Hildebrand anskaffade en grav på Maria kyrkogård. Liljegrens änka uppsatte flera år senare en där ännu befintlig vård i form av en runsten. Hildebrand, som hjälpte henne, lät inhugga en ormslinga med en runskrift, som förekommer på en sten i Liljegrens födelseprovins och som intagits i hans Run-Urkunder (oktavupplagan) som motto. Den lyder så:

(senare, när vi fått vår nya scanner, skall vi här återge run-raden här)

och i Liljegrens egen översättning: Thy månd det goda omförmäldt varda, så länge stenen varar och runodragen.

Bengt Hildebrand slutar:

"När en människa själv gjort upp räkningen med livet och sökt att likvidera den, kan detta svårligen i detalj bedömas av andra - därtill äro de irrationella faktorerna för många. Det är endast utanverken vi se, ingen mänsklig blick rannsakar helt de dolda djupen. En äldre tids syn var väl i detta fall något olika, dess uppfattning mindre tveksam och mindre nyanserad. Givetvis kunna också vissa grunddrag klart skönjas i en utveckling sådan som Liljegrens, omdömen också givas av dem, som känt honom nära. Man lär därav icke blott, hur de samtida sett saken, men också utan tvivel något om den personlighet det gäller."

Som mycket avlägsen släkting till J.G. Liljegren (han var min mfmf fars bror) är jag tacksam över vad Bror Emil och Bengt Hildebrand gett mig i sina skildringar. Jag förvånas dock över hur de vid vissa tillfällen visar ren skadeglädje när de kan tillfoga den stackars Liljegren förklenande omdömen, för att vid andra visa djup förståelse och allmänmänsklig kärlek.

Ett litet exempel är Bengt Hildebrands återgivande av Erik Gustaf Geijer brev från Uppsala den 12 juni 1837 till Hans Järta:

"Sorgeliga underrättelser om Liljegren! Egentligen är det hans lilla äregirighet, som knäckt honom. Han var född till tjenare och hade ambitionerat att bliva Chef. Han dog på att på en gång vara Chef och vaktmästare, ty han kunde ej släppa någonderas göromål. Ingenting förstör en menniska så som en falsk ställning."

Bengt H. mildrar strax citatanfallet med andra vänliga citat från den inte alltid vänlige Bror Emil Hildebrand och även från den med danskt gemyt begåvade, C.J. Thomsen.

Nog borde det dock ha räckt med att bedöma Liljegren efter det han gjorde i sitt självuppoffrande och förtärande arbete för den vetenskap han tjänade hela sitt liv. Utan honom hade väl knappast Svenskt Diplomatarium fått sin tidiga start. Måhända hade det aldrig kommit till stånd.


Sida 16

MER OM AMERIKA

Äldre tidning värdefull källa

vid emigrant- och personforskning

Av Ivar Knutsson, Partille

Aldrig upphör emigrationen till Amerika att fånga vårt intresse. Den verkligt stora utvandringen började på 1860-talet. Den ström av svenskar, som de närmast följande årtiondena gick västerut, är välbekant. Många levnadsöden har kunnat dokumenteras i efterhand. Men där finns enstaka långfarare, som redan i skarven mellan 1700- och 1800-talen tog sig in i det i begynnande förvandling stadda nya landet. Hur mycket vet vi om dessa gamla pionjärer?

Under insamlandet av grundmaterial till en C 4-uppsats om emigration vid Göteborgs Universitets historiska institution stötte jag på en av dessa mycket tidiga emigranter, som tilldrog sig mitt särskilda intresse. Hans namn var Olof Strömberg. Landsteg i Amerika gjorde han redan 1803 efter en besvärlig uppväxttid i skarven mellan 1700- och 1800-talen. Sålunda blev han som barn såld på auktion. Den som stod för "inropet " var skomakare till yrket. Men var någonstans i Sverige var det han hade haft sina rötter? Den frågan står fortfarande obesvarad. Kan någon GLIMTEN-läsare ge en ledtråd ?

Kanske blev placeringen hos skomakaren trots allt pojkens lycka. Dels fick han lära ett yrke och dels gavs tillfälle tjäna en slant. Tre år arbetade han hos skomakaren för att skaffa sig medel till en amerikabiljett. Han blev bosatt i Chester, Pennsylvania, där han levde till 94 års ålder. I en runa i tidningen Chester Couty Village Record nämndes han som den äldste invånaren i trakten, där han betraktades som en vördnadsvärd och aktad medborgare.

Med åren hade han förvärvat en stor förmögenhet.

Prövosam tid
Vi har här att göra med en man, som befann sig i Nordamerika vid en tid då nationen var ung efter sin på 1770-talet vunna självständighet.

Prövande förhållanden rådde, och det krävdes påhittighet och seg överlevnadsförmåga av dem som skulle vara med och bygga upp landet.

"De flesta har när de lämnat det gamla fäderneslandet inga medel att möta kommande behov i ett främmande land och bland ett för dem främmande folk, men det hör väl till undantagen att personer hitkomma så utan alla penningar, att de icke ens är i stånd att betala överresan", skrev tidningen i sin minnesruna. "detta var likväl fallet med Olof Strömberg. Allt han ägde var ett redligt hjärta, ett par friska armar och, bäst av allt, ett gott hopp, och utan det senare hade han också måst duka under för de vedervärdigheter, som mötte honom de första åren. - - -

Genom flit och sparsamhet lyckades han förvärva en förmögenhet, som var tillräckligt stor för att låta honom tillbringa en lycklig ålderdom. - - -

Gubbens älsklingsnöje var att sköta om sin trädgård, vilken var ett underverk av smak och bördighet. En sådan rikedom av frukter och blommor var en sällsynthet. Som en kristen man sökte han städse fylla sin plikt under livets alla prövningar.

På sin födelsedag inkallade han varje år gesällerna och lärgossarna i den gamla skomakareverkstaden för att enligt gammal sed i hans fäderneland dricka hans skål i ett glas vin. - - -

Hans minne skall längre leva och bevaras än namnet på många av dagens storheter, vilka likt glänsande såpbubblor en tid blända ögat för att sedan falla samman, försvinna och glömmas".

- Så lyder omdömet om honom i gammaldags språkdräkt.

Frikostighet
Olof Strömberg förkroppsligar ett invandraröde identiskt med de drömmar nya emigrantgenerationer skulle komma att knyta till Nordamerika. Måhända var han i stånd att skriva brev till Sverige och berätta om sin framgång. I varje fall bekräftas i hans testamente - utfärdat och bevittnat den 23 november 1866 - att bröder till honom kommit att bosätta sig i Amerika.

Flera blev ihågkomna med vardera 100 dollar, en på den tiden säkerligen rätt betydande penning. Även hans hushållerska Annetta Bollen erhöll detta belopp.

Högst i gunst stod dock hans brorson Charles, som tillerkändes all övrig egendom. Några arvtagare bosatta i den framgångsrika skomakarens forna hemland nämns dock inte.

Ett är säkert, den ursprungligen egendomslösa mannen hade anledning känna stolthet över de donationsmedel han var i stånd att fördela. Till grund för hans återgivna uppgifter ligger en kopia av testamentet. Denna fick artikelförfattaren tillgång till efter hänvändelse till Divisions of Vital Statistics, State Department of Health, Newcastle, Pennsylvania.

Dokument av detta slag kan i någon mån kompensera bristen på kyrkoarkivalier.

Tidning som källa
Min uppsats byggde på uppgifter om emigration i Sjuhäradsbygden 1860 - 1914, framtagna huvudsakligast ur Borås Tidning. Enligt Svensk-Amerikanska Institutet i Växjö finns ännu bara ett fåtal sådana arbeten. De under genomgången vunna erfarenheterna talar starkt för fortsatt utnyttjande av pressen som källa för framlyftandet av glömda amerikafarare i ljuset. Metoden kräver tålmodigt arbete, men den som på detta sätt gräver i utvandrarnas historia blir inte lottlös. Högintressanta personligheter och fakta glimtar fram under läsningens gång.

Ett par andra
mycket tidiga utvandrare, båda bosatta i Illinois, må nämnas. Den ena hette John Linn, som tjänstgjorde som fältskär i inbördeskriget. När han firade sin 105-årsdag i sitt hem nära staden Pana i nämnda stat, sågs bland gästerna flera krigsveteraner. Detta var 1911.

Gått till historien som den äldste kände svensken i Illinois har, enligt Albin Widén, en fredsdomare vid namn Raphael Widén gjort. Han tillhörde möjligen en smålandssläkt med detta namn och omnämns 1814. Så vitt känt förekommer vare sig Strömberg eller Linn i någon emigrantlitteratur.

Många vägar finns att gå, när vi önskar närma oss förhållanden som rådde under våra förfäders tid. Notiserna i äldre årgångar av ortstidningar ger information som inte må ringaktas. Med lite tur kan också påträffas namn på emigranter, som direkt eller indirekt berör den egna släkt, om vars öden vi letar historiefragment.

Spontant skildrade tidstypiska händelser ger oss värdefulla anvisningar om förhållanden och miljöer, som tillhörde anfädernas vardagsbild.

BILDTEXT:
Utvandrarna möttes av jordbruk i utveckling. Bilden är från Dakota, där ångtröskan kom till användning på vetefälten under 1800-talets andra hälft.


Sida 18

Historien om mannen som överlevde sin egen änka!

Utdrag ur en släktutredning av Axel Ejwertz,

bearbetatd och sammanställd av Bertil Magnusson

Det utdrag som publiceras här och som gjorts av den i Halland välkände släkt- och hembygdsforskaren Axel Ejwertz, lär oss att man inte alltid skall tro att den som dör och begravs som "änka" är den make som sist lämnar den jordiska tillvaron.

Har man inte funnit mannens dödsnotis kan tydligen allt hända och den bortgångne på nytt träda in i handlingen. Utdraget ger även några bra exempel på den s.k. ståndcirkulationen.

Axel Ejwertz har bl. a. skrivit LAHOLMS HISTORIA som förutom de historiska händelserna innehåller många person- och släktuppgifter. Alla med rötterna i den sydhalländska, sandblandade jorden, bör läsa Axel Ejwertz olika verk.

Ingegerd Larsén, i Halmstad har välvilligt gett oss tillstånd att publicera utdraget över hennes fars släkt som huvudsakligen levde i Knäred, Ränneslöv och Veinge. Vi börjar med hennes farfars morfar.

Jöns Jacobsson
hette han och var född 1758 i Baggabygget i Knäred. Han gifte sig 1781 med Kerstin Pehrsdotter som var född 1763 i Olasbygget, Bollalt, Knäred.

Efter giftet förvärvade Jöns hustruns fädernesgård. Svärföräldrarna sattes på undantag. Då det var många munnar att hålla med bröd, barn och svärföräldrar, spanade Jöns efter en hemmalott på annan ort, som kunde ge honom bättre utkomst. En sådan trodde han sig finna i Mabygget i Veinge sn., där han slog ner sina bopålar hösten 1802. Sonen Per fick ta hand om Olasbygget och svärföräldrarna. Men Mabygget blev en besvikelse för Jöns. Det var ingen smörhåla. Och åter såg han sig om efter en jordbrukslägenhet, som han kunde hoppas mera av.

År 1805 fick han städjebrev på 1/8 mantal Erlandsbygget eller Kårarp i Veinge och han flyttade dit.

När Jöns var 50 år började han tröttna på jordbruket. Han närmade sig den ålder, då man brukade pensionera sig genom att överlåta sin hem-manslott till son eller svärson för att sedan leva på undantag. Han intresserade sonen Per för den saken och 1813 fick denne städjebrev på bruket i Erlandsbygget, sedan överenskommelse träffats med fadern om undantaget. Men Jöns hade inte endast tröttnat på jordbruket, han var trött även på orten. I 1814 års mantalslängd anmärkes i mariginalen, att han är "gången till Skåne". Sen blir det till den grad tyst om honom, att han betraktas som död.

I 1816 år mantalslängd har beteckningen "hustru" strukits för Kerstin Pehrsdotter och därovanför har skrivits "änkan". Såväl om henne som döttrarna Elna, Johanna och Svenborg har antecknats, att de är "tiggare". Modern dessutom "bräcklig". Hon dog av "förkylning" 29 mars 1816 och har i dödboken beteckningen "änka".

Men mannen var inte död. Efter hustruns frånfälle uppträder han åter livs levande på Erlandsbygget och tar här hand om nu enda hemmavarande barnet, som är Svenborg. Hon stannar i hans vård, tills det blir tid för henne att ge sig ut och tjäna. Då är hon 14 år. Sedan lever Jöns som en ensling på Erlandsbygget (Kårarp) i Veinge till sin död den 26 maj 1828.

Lars Andersson
hette Ingegerds farfars far. Han var sockenskräddare i Knäreds kyrkby och var född 1801 i Stugan, Körsveka nr 1, i Knäred. Han gifte sig första gången omkr. 1829 med Kerstin Pehrsdotter, född 1800 i Lagared, Knäred (Obs! namne till ovanstående farfars mormor). Kerstin dör 1832 i lungsot endast 32 år gammal med följd att Lars gifter om sig med Elna Jönsdotter, född 1802 i Mabygget, Mörkhult nr 2, Veinge. Elna skulle därmed bli Ingegerd Larséns farfars mor.

I 1829 års husförhörslängd anges Lars och hans första hustru som inhysesfolk i moderns stuga i Körsveka.

År 1835 övertog Lars bruket av en hemmanslott om 1/8 mantal. Modern Kerstin Bengtsdotter, född 1761 i Knäred nr 3, följde med. Hon var änka efter Lars far, Båtsman Anders Nilsson Högberg, född 1761 i Språxhult, Hinneryd. Enligt Gustaf Anton Larséns efterlämnade anteckningar (Hässelberg s. 163) förklaras denne "stupad i en drabbning vid Svensksund". Saken kan kontrolleras i krigsarkivet.

I 1806 års mantalslängd skildras Båtsman Högbergs hustru som "armbruten och svag", 1808 sägs hon vara "utgammal och bräcklig" (hon var då 47 år gammal, när hon dog den 7 juni 1840, hade hon fyllt 79!).

Maken Anders Högberg antecknades ej i mantalslängderna fr.o.m. 1809, men hustrun angavs inte som änka förrän 1813 (daterad 18/12 1812).

Fr.o.m. 1809 har hon beteckningen "tiggerska" 1813 sägs hon vara "krympling och tiggerska". Enda hemmavarande barnet, Nils (15 år) uppges vara "menför" eller "menväxt" (dvs vanskapt på något sätt). Vidare anges: "föder sig med bettlande, såsom oförmögen att med arbete förtjäna sitt uppehälle". Om dottern Gunnel anges att hon är "sjuklig och oförmögen att tjäna", varför hon vistas i hemmet.

Lars Andersson med familj stannade i Jonsnahult i tolv år. Därefter bröt man upp, nu för att slå sig ner i andra hustruns, Elnas hembygd, där hon hade flera av sina syskon.

Hösten 1847 flyttade man in i sitt nya hem, som var 1/8 mantal Rävshult nr 2 (eller Bästhult) i Veinge sn. där Lars dör redan 1852 (dagen före sin 51-årsdag).

Strax tar den 19-årige sonen Carl drängtjänst i Eldsberga 1853, men vänder tillbaka till hemmet efter ett år för att hjälpa modern med skötseln av jordbruket, som hon hade kvar.

Nu blev det den 18-årige Johannes tur att draga sin färde för att själv förtjäna sitt bröd (han var född 1836 i Jonsnahult, Knäred). Den 20 nov 1854 utfärdas prästbetyg för honom för flyttning till kvarnägaren och lantbrukaren C.B. Gunnarsson i Värestorps mölla, Ränneslövs sn.

Johannes vidare öden
skildras i sonen Gustaf Anton Larséns anteckningar (Hässelberg s. 163ff). Dock kan meddelas att Johannes i sinom tid blev folkskollärare i Hasslöv och fick tre söner, som också blev folkskollärare, den ena även riksdagsman. Barnen blev akademiker, en sondotter bibliotekarie, en sonson läkare.

Man möter här en utveckling, som i sitt mönster starkt påminner om ståndscirkulationens bekanta schema: bonde-präst-ämbetsman.

Mönstret får en speciell relief av att den ene sonen, riksdagsmannen, gifte sig med en dotter till lantmannahövdingen Carl Ifvarssons svärson, riksdagsmannen A.G. Gyllensvärd i Fågelsång, Voxtorps sn. Men därmed är inte släktens bidrag till ståndscirkulationens historia i södra Halland helt slutförd; fortsättningen löper efter en annan linje på antavlan. Vi får nu åter anledning att söka upp Elnas broder Per på Erlandsbygget.

Per Jönsson
född 1783 var gift två gånger. Först med Boel Jönsdotter, född 16 nov. 1786, död den 18 maj 1814, med vilken han fick en son, sedan med Pernilla Persdotter, född 22 sept. 1788 med vilken han fick 4 söner och 3 döttrar.

År 1729 köpte han Evabygget med kvarn och allt i Laholms lfs av kyrkoherden doktor C. W. Rhodin i Markaryd. Han flyttade dit 1830. Till en början brukade han även kvarnen, men efter några år arrenderade han ut denna till en mjölnare. Han längtade emellertid tillbaka till Erlandsbygget, och 1837 återvände han dit. Han dog i maj 1845, 62 år gammal.

I sinom tid blev sonen Jacob herre på Erlandsbygget. Hans hustru, Pernilla Svensdotter, född 16 nov. 1828 var brorsdotter till den för sina krigiska bedrifter bekante "Jens på Gunnarsbygget" (Ejwertz s.85 ff).

Jacob och Pernilla fick en son, Sven född på Erlandsbygget 6 okt. 1853, som blev präst. Och därmed är vi åter inne på mönstret bonde - präst - ämbetsman. (Se vidare Ejwertz s. 98.)

I fall då ståndcirkulationensmönstret har en äldre tillblivelse, påträffas stundom ett upp-och-nervänt schema av typen bonde - präst - ämbetsman - bonde. Härpå kan anföras ett exempel, som har relation till här behandlad släkt.

Bondsonen Paul Eriksson
från Fägerhult i Markaryd sn sattes på 1580-talet som liten knatte att valla svinen för kyrkoherden Petrus Erlandi i Ulvsbäcks prästgård. Men han var ämnad till ett helt annat herdakall. Han blev sin husbondes efterträdare som själasörjare i den småländska metropolen.

En son, Magnus Paulin Hilleton, häradshövding i Tiohärads lagsaga, slutligen president i Göteborg, gifte sig med en biskopsdotter från Växjö och fick 1641 sonen Gabriel, som i sinom tid blev amiralitetsöverkommissarie och adlad med namnet Hillethan. Hans dotter, Elsa Greta Hillethan ("Husalta fru"), gifte sig med en adlig salpetersjuderidirektör Jacob Lilliegranat och slog sig på 1710-talet ner på sin ärvda egendom Husalt i Knäreds sn. Den adlige salpetersjudaren dog, och änkan gifte om sig med en icke adlig fältväbel Peter Ramberg. Med honom fick hon tre söner, bl. a.

Paul Magnus Ramberg, vilken blev sockenskräddare i Knäred men övergav efter en tid proffessionen och satte sig ned på vårt bekanta Erlandsbygget i Veinge, där han blev fader till dottern Gunnel, som gifte sig med en bonde på Skenabygget i Knäreds socken. Med honom fick hon dottern Ingierd, född 1804, som äktade bonden Jöns Nilsson från Egernahult, en morbror till Pernilla Svensdotter, som nämndes här ovan.

(Se vidare Axel Ejwertz: Gabriel Hillethan - skarp halmstadprofil bland Karl XI:s medarbetare, Föreningen Gamla Halmstads årsbok 1953.)

  • Citat Hässelberg = Alfred Hässelberg:
    Ur den halländska folkskolans äldre bygdehistoria (1962).
  • Citat Ejwertz = Axel Ejwertz: Bygd och bonde. Ett bidrag till Knäreds sockens befolkningshistoria (Hallands Biblioteks Vänner 1958).

Ingegerd Larsén

njuter numera sitt otium som pensionerad bibliotekarie. Hon är för många halmstadbor en välkänd person genom sitt tidigare arbete. Själv har jag känt henne sedan början av 40-talet. Just läskunnig gjorde jag med hennes hjälp mina första trevande försök att tränga in i litteraturens värd. Jag minns mycket väl hur den då 30-åriga bibliotekarien vänligt lotsade mig igenom bibliotekets mysterier. Ingegerd var dessutom min familjs hyresvärd under de extremt snörika och kalla krigsvintrarna 1941-42.

I glatt minne har jag ännu hennes barndoms kälke, som jag fick överta. Med den gjorde mitt 8-åriga jag vådliga färder nedför Galgbergets översnöade trappor.

För några år sedan möttes vi igen genom min syster Kerstin, som är god vän med Ingegerd. Detta ledde till att jag fick ta del av hennes släktutredning.

Namnet Larsén har även tidigare nämnts i GLIMTENs serie SLÄKT & POLITIK, där Ingegerds far, folkskolläraren och riksdagsmannen, Gustaf Anton Larsén, nämndes som föredragshållare vid den 1917 bildade SSU-klubben i Halmstad.

Folkskollärarna fick ju ofta ett mycket stort inflytande i den unga arbetarrörelsen. Den behövde folk som kunde uttrycka sig väl, både i tal och skrift, när de skulle representera och framföra rörelsen politiska krav och ideer.

Det här återgivna utdraget visar Gustaf Anton Larsén djupa förankring i ett samhällsskikt som i nöd och fattigdom fick tigga om medel för sin existens. Det visar även hur enstaka individer genom egen kraft lyckas bryta sig ur fattigdomen och liera sig med mera lyckligt lottade.

Man kan hoppas att någon forskare tar sig an uppgiften att utreda folkskollärarnas inflytande över den samhällsomdaning som skedde och som då även ger oss möjlighet att ta del av rika personhistoriska porträtt som förklarar det djupa engagemang många av folkskollärarna visade.

B.M.


Sida 20

Kerstin Magnusson

Könsrollerna förr i tiden

Tre små släktartiklar ledde till radioinslag i P1

Inspirerad av sin brors skrivarklåda sände Kerstin Magnusson i Halmstad tre små historier om hennes och Reds gemensamma morföräldrar till GLIMTEN. Då det förelåg risk att bli anklagad för "inavel" lät Red artiklarna "vila". När inget hände sände Kerstin en kopia till radions förmiddagsprogram i P1. Maj Ödman hade vädjat till lyssnarna att de skulle berätta om hur de upplevt "könsrollerna" förr i tiden. Resultatet blev att Kerstin fick ett hedersomnämnade och hon fick även själv läsa upp sitt då, något omarbetade manus. Lite skamsen lämnar nu Red utrymme åt storasyster genom att publicera dem i det skick de var då de först anlände till honom.

FÖRLOVNINGEN

När jag en dag under hösten gick och dammtorkade, fick jag i min hand en liten glasask med ett lock i förgyllt silver. Locket var graverat med "A.B.", min mormors initialer. Hon hette nämligen Anna Bengtsson och den lilla asken var hennes förlovningspresent. Tankarna gick då till en augustikväll 1946, närmare bestämt den 27:de. Den dagen kom jag till mina morföräldrar vid halvsjutiden på kvällen. Inga lampor var tända trots att det mörknat. Mormor och morfar satt vid fönstret i ett av rummen. De kurade skymning och hade mycket att tala med varandra om, sade mormor. Det var nämligen 50-årsdagen av deras förlovning.

Jag bad dem berätta om förlovningsdagen och när vi lite senare slog oss ner vid kaffebordet fick jag höra allt. Mormor som var född i Göteborg hade kommit som husa till Staelsbo gård, utanför Halmstad. Min morfar Johan, var statarson från Bjällbo gård, som låg en bit från Galgberget i Halmstad.

Den 27 augusti 1896 hade de båda vandrat genom skogen ner till staden. Först gick de till guldsmeden, vid torget, där de köpte sina ringar. Medan namnen graverades gick de till Håkanssons konditori, som också låg vid torget. (Konditoriet finns fortfarande kvar men kallas i dag "Tre Hjärtan" som även är staden Halmstads symbol.) Mormor hade sytt sig en rosa muslinklänning. Mot hennes bruna ögon och mörka hår var den nog mycket klädsam. När de växlat ringar fick de åka hästskjuts med kusken från Staelsbo till Bjällbo.

Morfars hem låg i en statarlänga. Hans mor var dock en duktig kvinna som höll ordning och reda. Nu hade hon dukat i det lilla rummet med nystruken duk och satt fram finkoppar och blommor på bordet. Snart fylldes hela stugan av morfars syskon och många grannar. Alla lät sig väl smaka av det nybakade vetebrödet och sockerkakan. En speleman var också där, så det blev möjligt att ta sig en svängom också.

Mormor, som trots sin ungdom var moderlös, blev lycklig när hon mottogs så väl av sin blivande svärmor, Johanna. I alla år därefter blev hon också alltid glad när Johanna kom på besök i hennes och maken Johans hem. När mormors söner många år senare gifte sig, önskade mormor att hon skulle bli lika välkommen i deras nya hem, som hennes svärmor hade varit i hennes. Ett fint betyg för Johanna!

KÖNSROLLER

eller morfar och barnen

Numera talas det om pappaledighet och det har blivit naturligt att fäderna skall ta del av barnens skötsel. Detta förhållningssätt har dock blivit vanligt först under de senaste årtiondena. I början av nittonhundratalet var något liknande mycket unikt.

Min morfar, som älskade barn, ansåg det dock som helt naturligt att han skulle delta i vården. Vackra sommarsöndagar, när middagen var avslutad var det vanligt att han sade till mormor: "- Nu går jag i förväg med barnen till havet. Så får du lugn och ro och kan vila en stund". Så vandrade han i väg med en yngste i vagnen och de andra fyra vid sidan. Mormor som uppskattade detta, kom senare efter med kaffekorgen.

Grannar och svägerskor förfasade sig - en karl som körde barnvagn - det var ju inte passande. Men morfar Johan brydde sig inte om folks prat. Han njöt av att vara tillsammans med sina ungar och hade mycket roligt åt deras pladder. Han hade humor och kunde på äldre dar berätta roliga historier om sina barn.

På den tiden då det inte fanns varmvatten i kranen, eller tvättmaskin och engångsblöjor, då gällde det att lära barnen att sitta på pottan. Morfar var fenomenal när det gällde potträning. När jag var 11 år såg jag hur han en söndag tog hand om min 8 mån. gamla lillebror. Nu skulle han inte ha blöjor längre. Med oändligt tålamod och vänligt småprat lärde han honom "Klinga pottan" som han kallade det. Lillebror blev så småningom med på noterna. Inga kisseblöjor mer.

Jag själv var morfars första barnbarn. Mig ägnade han mycken tid. Redan vid treårsåldern fick jag gå med honom på Galgberget och plocka konvaljer. Dessa promenader var för mig även lektioner. Morfar lärde mig hur man skall uppträda i naturen. Han var min Mulleskola.

Så hade morfar och mormor sin koloni, som de bodde i hela sommaren. Huset som morfar byggt själv var litet och anspråkslöst, men vackert. Trädgården var ett blommande paradis. Varje kväll efter arbetsdagens slut arbetade han i den.

Förutom blommor fanns där fina fruktträd och grönsaker. Han var mycket för nya sorter, bland annat odlade han tomater som då var nästan något exotiskt. När jag började skolan på 1920-talet var det många av mina skolkamrater som undrade vad jag åt på frukostrasten. De hade aldrig sett en tomat tidigare.

Sedan jag lärt mig gå följde jag morfar som en skugga när han arbetade i trädgården. Jag lärde mig namnen på alla blommor och frukter och att man inte sprang på en nyanlagd gräsmatta eller trampade i rabatterna. Morfar hade respekt med sig, så man löd och ville inte att han skulle bli ledsen.

När äpple och päron mognade fick man äta så mycket man orkade. Men jag kommer ihåg när morfar en gång gav mig ett äpple - Astrakan Gyllenkrok. Han höll det i sin hand och sade åt mig: "Innan du äter - titta så vackert det är och lukta på det, så du känner den underbara doften!"

Hans fina sätt och sinne för barn gick i arv till hans söner. När de i början på 30-talet bildade familj tog de också hand om sina barn på samma sätt som deras pappa gjort. Så nog är det viktigt att vara ett gott föredömme!

KULTUREN

Mina morföräldrar som gifte sig 1897 och i äktenskapet fick fem barn hade ett mycket strävsamt liv. Morfar arbetade i skeppshandel och slet från tidig morgon till sen kväll med tungt lastade dragkärror, som innehöll proviant till fartygen som låg på redden. Och mormor - som i ett rum och kök tog hand om barnen - höll hemmet rent och snyggt samt sydde kläder till både sig och barnen. Hon åtog sig dessutom sömnad för andra. Huhållskassan var skral och behövde drygas ut.

För att orka med detta hårda liv insåg de båda att människan lever inte av bröd allena. Sång, poesi, litteratur lyste upp tillvaron. Mormor hade en vacker sångröst och samlade familjen omkring sig. Det var massor av barnvisor, skillingtryck och andra vid sekelskiftet förekommande sånger - som sjöngs.

Mormor deklamerade bra och kunde en oändlig massa dikter utantill. Bland annat läste hon mycket ur Fänrik Stål och ur Tegnérs; Fritjofs saga, som hon kunde från pärm till pärm. Hon var vid 75 års ålder så irriterad av att hon glömt några verser, så till julklapp gav jag henne den saknade boken. Då läste hon hela helgen och var lycklig när hon kunde allt igen.

Böckernas värld var viktig. Det hände ofta att hela familjen satt runt det stora köksbordet, med fotogenlampan i mitten, och läste. Barnen läste sina sagor och de vuxna fördjupade sig i sina böcker. Mormor och morfar hade fått dålig skolundervisning men var vetgiriga, därför var de även trogna besökare vid föreläsningar, som var vanligt förekommande då.

Och så gavs teaterföreställningar. En lyx som mina morföräldrar kostade på sig. Även om det var på de billigaste platserna så njöt de av en sådan kväll. Den tidens stora skådespelare besökte då och då även vår stad - Halmstad. Jag vet att när det senare var radioteater, så hörde jag dem ofta säga till varann: "Kommer du ihåg när vi såg den pjäsen?" Och så talade de om vilka skådespelare som uppträtt då.

Barn som växte upp i ett sådant hem blev inspirerade och deras fantasi blev också stor. Det framkom av deras lekar. Mormor berättade att en kväll när hon och morfar varit på en föreläsning blev hon bestört när hon kom hem. Då spelade barnen en tragedi. På ett sofflock, lagt över två stolar, låg deras yngste, 5 år gammal. Palmerna från rummet var ställda vid huvudgärden. De hade strött salt på tefat som de sedan hällt rödsprit över och tänt på. I skenet från den brinnande rödspriten blev den lille blek. I pjäsen som de hittat på skulle han vara död och de andra syskonen vara sörjande. (Förebilder för en sådan scen fanns säkert i deras närhet, vid den tiden.)

Bortsett från liknande intermezzon fick dessa barn ett stort arv, inte i pengar, men kulturellt. Och vi som är barnbarn har också präglats och fått glädje av att inse: Det finns värden i livet som inte är materiella.

Kerstin Magnusson


Sida 22

Personnamn i Bohuslän

Professor Olof Brattö har som pensionär
i mer än 7 års tid forskat om de bohuslänska personnamnen.

Han avser att publicera resultatet av sin forskning i en serie om tre delar. Del 1 finputsas för närvarande och del 2 närmar sig sin fullbordan.

"Olle" som är en grannlaga man och som sett många stolta projekt aviseras utan att nå sitt mål vill för närvarande inte ha någon reklam. Den får vänta tills han vet arbetets omfattning. Ambitionen är dock att hans arbete, som är ett vetenskapligt verk, skall få en sådan form att det blir lättillgängligt även för intresserade släkt- och hembygdsforskare.

Jag som hjälpt Olle med den datatekniska sidan har läst Del 1 och tycker han lyckats mycket bra med sin föresats. Namn-forskning låter säkert torrt och tråkigt för de flesta - men med Olles hjälp blir den spännade och intressant. Genom de utvikningar han gör lär vi också känna hans belästa person.

GLIMTEN har fått tillstånd att som läsprov ur Del 1 återge ett kort avsnitt under rubriken 1500-talet som bl. a. berör mitt eget namn. Många härleder Bertil till Bartolomeus men Olle har en annan uppfattning. Smaka i övrigt på den texten.

"Av tyskt ursprung är också namnet Bertil (2), ännu mycket sällan använt i vårt landskap. I Solberga socken på Inland stöter vi på formen Berteld, som tydligt visar namnets ursprung. Det är en förenklad form av det tyska namnet Berthold (Bartold).

Från tyskt område härstammar likaledes namnen Hartvig och Herman, som nu kommer in i det förråd av dopnamn som brukas i Bohuslän. De förblir dock hela tiden särpräglade namn som knappast sprids bland allmogen.

Från Holland har införts namnet Bertinus, som i vårt landskap förekommer i de lärda formerna Berdinus, Bardinus och Bordinus, former som vittnar om att man inte var van vid detta egendomliga namn. Ursprungligen är detta ett germanskt namn, bildat på den ofta använda namnleden bert. Senare blev det namnet på ett helgon (St. Bertin, död år 650), mycket dyrkat i norra Frankrike och i Holland, där namnet behöll sin latinska form. I Bohuslän torde det ha betraktats enbart som ett främmande namn, i likhet med en del av de föregående namnen. Det brukas också bara fram till mitten av 1600-talet och i vissa delar av landsbygden, företrädesvis i Sunnerviken. Efter 1650 har jag inte funnit något enda belägg på detta namn. I städerna tycks det över huvud taget inte ha kommit till användning. Det finns heller inte omnämnt i någon av de tre samlingarna av personnamn i Norden."