DET HANDLAR OM KOMMUNIKATION !

Paret t.h. är Johan och Anna Magnusson i Halmstad som med sina vänner avlyssnar den trådlösa utsändningen med hjälp av en enkel kristallmottagare. Vännerna är troligen Signe Svensson och "skäddare Bergström". Vid detta tidiga tillfälle kunde de båda paren aldrig ana den stora betydelse som radion skulle få för våra möjligheter att kommunicera med varandra.

I dag känner vi radions betydelse - men ingen vet vilken betydelse GLIMTEN skall få för sveriges släktforskare när det gäller att kommunicera med varandra i datafrågor. Ambitionerna från GLIMTENs sida är emellertid höga, men som i all kommunikation finns flera parter inblandade och alla betyder lika mycket. Det här numret av GLIMTEN når ut till ovanligt många. 2000 st.

Tycker du om GLIMTENs budskap så hör av dig - per tråd eller utan - och gärna med ett brev eller en postgiroinbetalning!

Sida 2

Från min sida sett (ledare)

Jag har all anledning att vara nöjd med SLÄKTDATAs utveckling. Ett drygt halvår efter start har över 200 personer anslutit sig. Glada och positiva tillrop med önskan om en fortsatt framgång ger mig också en skön känsla. Jag har fått bekräftat att mitt initiativ att starta en förening, där en generös och positiv anda råder, var ett riktigt beslut. Det finns en hunger efter information och meningsutbyte från de datorfrälsta släktforskarna som måste stillas. Behovet av ett forum som kan inspirera till såväl enskilda som gemensamma bedrifter har visat sig vara mycket stort. Jag hoppas att GLIMTEN kan göra en nyttig insats här. De stora avstånden i vårt land hindrar tyvärr många likasinnade från att mötas rent fysiskt, men genom GLIMTEN kan vi ändå nå varandra. I GLIMTEN får vi också vara oss själva. Vi har råd att var lite personliga och "bjussa" på det som vi själv funnit nyttigt. Här ger sig ingen ut för att vara EXPERT vare sig inom det ena eller andra området. I stället sätter vi en ära i att vara GLADA AMATÖRER. Den tanken tycks ha blivit uppskattad.

Redan har det bildats små lokala grupper ute i landet. Fler är på gång. Initiativrika personer har låtit sig inspireras av tidigare nummer av GLIMTEN och startat små celler. Det är min förhoppning att allt fler skall ta initiativ till bildandet av lokala grupper, så att landet snart täcks av sådana. Grupperna kan vara mer eller mindre formellt sammansatta. Modell "syjunta" är en god förebild. Då slipper man en massa formella val o.d. som ibland skrämmer bort annars intresserade personer. Så varför inte starta en "SLÄKTDATAJUNTA" och gemensamt samlas kring olika projekt. Man kan göra REGISTER eller helt enkelt bara ha en trevlig samvaro och lära av varandras erfarenheter och kunskaper.

Trots den korta tiden som förflutit sedan starten är flera register snart klara för leverans (mer därom i separat artikel). Vidare har goda kontakter knutits med LANDSARKIVEN. Samtliga dessa är medlemmar i SLÄKTDATA liksom flera BIBLIOTEK och SLÄKTFORSKARFÖRENINGAR.

I Göteborg har jag personligen etablerat kontakt med Per Clemensson, 1:ste arkivarie vid LANDSARKIVET här (kanske mest känd som en av författarna till bl.a. SLÄKTFORSKA STEG FÖR STEG). Per, som är en dynamisk person, ger oss uppmuntrande kommentarer och hoppas även han att SLÄKTDATA skall få framgång i sitt arbete.

Per Clemensson har även lovat oss att vi skall få låna kopior av alla de REGISTER som allt sedan 30-talet tagits fram i GÖTEBORG, med hjälp av bl a medel från AMS. Inte mindre än ca 150000 maskinskrivna A4-sidor (vissa i folio) kan bli föremål för att överföras till databaser. Så nog finns det att göra. Själv kan vi bjuda LANDSARKIVEN att få del av de REGISTER våra medlemmar framställer i SLÄKTDATAs anda.

Låter det inte trevligt och inspirerande ? Starta nu själv dina aktiviteter men låt oss gärna få veta dina planer så att dubbelarbete undviks!

När det gäller målet för vår förenings storlek så skulle detta redan nu kunna vara uppfyllt om man nöjer sig med att på arrangerade möten kunna samla en lämpligt stor skara människor. Storleken i sig är således inte något mål att sträva efter. Den lilla föreningen kan vara väl så trivsam. Framställning av tidningar och trycksaker sätter dock en annan gräns för de ekonomiska villkoren. En upplaga på ca 2000 vore kanske idealet - men dit är det långt. Jag hoppas dock att vi snart skall vara betydligt fler och därmed få möjlighet att distribuera GLIMTEN i ett bättre tekniskt utförande än det vi i dag kan åstadkomma. För det behöver vi din hjälp:

VÄRVA MEDLEMMAR! OCH GÖR DET NU!

Detta nummer av GLIMTEN
trycks (blev tryckt) i 2000 exemplar ...

det skall ses som en inbjudan och en uppmaning till JUST DIG, från över 200 medlemmar i SLÄKTDATA, att ansluta dig till vår förening.

Vi vill så gärna ha dig med!

En så här stor satsning innebär givetvis både en ekonomisk och arbetsmässig påfrestning för vår förening. Men vi tror att vi genom vår inbjudan snart blir många fler. Blir vi det, kan GLIMTEN och SLÄKTDATA, få än mer resurser att på ett ännu bättre sätt vara till glädje för DIG och landets andra släktforskare.

SLÄKTDATA är ingen konkurrerande förening - vi är en kompletterande förening!

Vi vill att alla skall vara kvar i sina nuvarande föreningar - stora som små - men i DATAFRÅGOR använda sig av SLÄKTDATA och GLIMTEN .

Vi arbetar för att bli erkända som SLÄKTFORSKARFÖRBUNDETS DATAGRUPP - därav namnet SLÄKTDATA

Sida 5
Daniel Sager 1610-1676 (den svenska ättens anfader)

Daniel Sager föddes 1610 i staden Arnswalde i kretsen Neumark, som ingick i kurfurstendömet Brandenburg. Då Daniel var 8 år gammal bröt 30-åriga kriget ut. Religionskriget delade de tyska kurfurstendömena i två läger. Katoliker mot protestanter.

Sverige trädde in på protestanternas sida år 1631. Pommern besattes av de svenska trupperna. Gustav II Adolfs svåger kurfursten Georg Wilhelm av Brandenburg slöt upp på Sveriges sida.

Daniel Sager var då omkr. 20 år gammal. Troligen var han redan vid denna tidpunkt i praktisk lära hos någon barberare (i Sverige ofta benämnd fältskär). Dessa, dåtidens läkare, utövade läkekonst, gjorde kirurgiska ingrepp och medverkade i utbildningen av nya barberare. I Sverige förekom knappast någon utbildning i läkekonst. Behovet för svenska krigsmakten tillgodosågs genom värvning av tyska barberare. På så sätt hamnade säkerligen både Daniel Sager och hans blivande svärfar Christian Oldeknecht i den svenska armen.

En senare skrivelse från Daniel vari han påpekar att han följt kriget i 17 år tyder på att han redan i början av 1630-talet var i svensk sold.

1640-08-26 framgår det av en avlöningslista att han avancerat till bataljonsbarberare. Han tillhör Skaraborgs regemente. Ligger förlagd till Wismar. Överste Ribbing är regementschef och regementsbarberaren heter Conradi. Under sig har Conradi ett antal bataljonsbarberare, av vilka Daniel Sager är en.

Kriget upphör 1648 och de svenska trupperna återvänder till hemlandet. Daniel Sager medföljer Skaraborgs regemente till Sverige, som kom att bli hans nya fosterland.

1651-02-21 utnämnes han till regementsbarberare med ansvar för 3 gesäller (underbarberare) vid samma regemente.

Under kriget lärde Daniel troligen känna sin äldre yrkesbroder Christian Oldeknecht. Denne förflyttades av svenska kronan till Jönköping, där han 1639-10-24 utsågs till stadsbarberare med stora förmåner. Två döttrar,Margareta och Christina, medföljde fadern till Sverige.Deras moder var troligen död vid denna tid-punkt eftersom Christian Oldeknecht ingår ett nytt äktenskap i Sverige.

1652 finner vi Daniel Sager i Jönköping. Han gifter sig med Margareta Oldeknecht. Köper i juli en fastighet i Jönköping av sadelmakare Bernard Stångfinsson för 230 rdr. Fastigheten är belägen mellan Anders Geerlesons och Anders Snickares gårdar och sträcker sig från "Store gatan ut mot Store Sjön" omfattande gård, inmurad bryggpanna, brygghus och en träbod.

Under de närmaste åren arbetade Daniel tidvis hos svärfadern och drev tillsammans med honom en sjukstuga.

En liten inblick i deras verksamhet ger en räkning från Christian Oldeknecht inlämnad 1654 till Jönköpings rådhusrätt.

Unge Hans Ramsvärd (sedermera överste) har råkat skottskada en soldat, som avlider av skadorna. Modern till unge Ramsvärd nekar betala barberararvodet, då hon anser det för högt.

Räkningen lyder:

• Kost under 10 veckor som han spisat soldaten och hållit honom med ljus. 10 rdr
• Medicamenter. 6 rdr
• För omak i 18 veckor. 18 rdr
• För brev av den Kungl. Hovrätten givet 4 rdr För dem, som suplicerat honom. 1 rdr
• För budskickning 4 rdr

Av räckningen framgår att sjukstugan skrev in och vårdade patienter och även stod för utspisningen.

Tydligen diskuterade man läkartaxor redan på den tiden. I ett fall ackorderade man nämligen om det var skäligt att betala 17 rdr för att skära av benet på en gosse, som fått "kållfyr" (kallbrand) i foten.

Av magistraten i Jönköping erhåller Christian Oldeknecht det vittnesbörd "att ingen klandrar hans tjänst, utan alla den villigt berömmer".

Om Oldeknecht kan nämnas att han även var regementsbarberare vid Jönköpings regemente, att han 1667 blev hovrättsapotekare, att han under åren 1644 till 1645 var general-barberare för armén i Skåne och att han fick två st. förläningar, i form av två gårdar, av drottning Christina.

Daniel Sagers arbete i Jönköping tycks då och då ha avbrutits av inkallelser. I ett brev daterat 1656-07-17 i Halmstad finner vi att han ligger i garnision i denna stad med en gesäll. Han hade då en "rund" tid hållit en gesäll vid Varbergs fästning och en gesäll vid regementet i Polen.

Ett brev är daterat "Gotteborgh 1667-12-13". Det verkar vara egenhändigt skrivet av Daniel på tyska.

1669 dör Christian Oldeknecht och samma år utnämns Daniel Sager till stadsbarberare i Jönköping.

1673-03-12 finns en episod relaterad som Daniel Sager blev inblandad i. I en duell mellan översten Ulfsparre och generalmajoren Erik Drake sårades den sistnämnde i armen och Sager tillkallades. Trots all omsorg denne gamle medicusen använde till Drakes botande, fick saken dock en olycklig utgång. Generalmajoren blev allt sämre och avled på sjunde dagen efter skottet. Längre fram blev Daniel Sager klandrad av en yrkeskollega för att han ej nog flitigt använt invärtes medel vid Drakes skötsel. I sin inlaga mot detta klander skriver Sager:

"Jag vet, att vid denna tiden skola icke tvenne finnas, som så många skott bundit och helat som jag. Ja, jag vet ock, att man skall väl noga fråga efter, var en barberare är tillfinnandes, som i samfälligt 17 år det tyska kriget continuerligt följt haver, det jag dock kan visa, hoppas alltså förstå att skott förbinda och vad därtill hörer".

Daniel Sager var vid denna tidpunkt 63 år gammal. En aktnings-värd ålder, som borde berättigat honom till en lugnare tillvaro under kommande år. Men så blev inte fallet. Man skrev året 1676. Sverige låg i krig med arvfienden Danmark.

På nytt beordrades den nu 66-årige regementsbarberaren i fält. I forserat tempo avancerade svenska hären över Knäred mot Fyllebro utanför Halmstad. Kung Karl XI, som följde trupperna, var ivrig att genom ett överraskningsanfall besegra danskarna. Taktiken blev en fullständig framgång. Hela danska armén under Duncans befäl revs upp och stora förluster drabbade danskarna. På den svenska sidan stupade endast 41 man och sårades 144. Bland dem som låg kvar på slagfältet, sedan striderna var över, var den gamle fältbaberaren Daniel Sager från Arnswalde i Tyskland.

En avlöningslista förmäler att "fältskären den 17 aug. 1676 uti slaget vid Halmstad blivit till döds slagen".

Flertalet stupade svenskar begrovs i en gemensam grav utanför Halmstad, men Daniel Sagers stoft fördes hem till Jönköping.Jordfästning skedde i Kristine kyrka.

I bifogade plan över gravarnas läge i kyrkan framgår att Daniel Sager vilar i grav nummer 21. I intilliggande grav nummer 20 ligger Christian Oldeknecht, far till släkten Sagers stammoder Christina.

Ett epitafium (begravningsvapen) på kyrkans norra vägg minner om Daniel Sager. Det är utfört av trä och målat, i skölden en silversvan på grön mark mot blå botten.

Gravstenen, som troligen förstördes i branden 1790 hade inskriften:

SPES MEA CHRISTUS

"Hier liegt begraben der Ehreborne und Kunsterfahrne Daniel Sager, geboren in der Churfurstlichen Brandeburgischen Neumark in der Stadt Arnswalde. Kron Schweden gedient vor Feld-Barbierer mit seiner Frau Margareta Oldeknecht, geboren in der Stadt Stralsund."

Daniel Sagers sigill, som framgår av bilden, innehåller en duva med en kvist i näbbet. Duvan sitter på en regnbåge. Det skiljer sig, som synes, från epitafiet, som visar en silversvan.

Släktens anmoder i Sverige, Margareta Oldeknecht, överlevde sin man i 19 år. Hon dog 1695.

Enligt avlöningslistan för 1676, som finns i kammararkivet i Stockholm under Likvidationer-Medicinalstaten, "skall änkan, som ännu lever, denna års lön 295:13 utbekomma och 1677 åtnjuter hon halva lönen och 1678 sammaledes". Det gick dock dåligt med löneutbetalningarna, ty på samma ställe ligger tvenne ampra böneskrifter vari hon med idel suck, jämmer och tårar djupt beklagar sig över att hon ännu 17 år efter sin makes blodiga död ej utfått vare sig det ena eller det andra av sina fordringar, vilka utgjorde 1260 rdr silvermynt.

Konung Karl XI påtecknade egenhändigt skrivelsen 1693 :

"Supplicanten remitteras till Kungl. Majt:s Liquidations Commission, därsammanstädes att blifva avhulpen med ett äntligt utslag".

Stockholm den 15 mart. 1693.

Vi hoppas att hon fick pengarna innan hon dog 1695.

Gustaf Dahl, Halmstad (nu avliden sedan några år)

Sida 6
Klockarens ämbete

Klockareinstitutionen är gammal och redan i Östgötalagen kyrkobalk från 1290 anges hur klockare skall antagas och vilka hans plikter var. Organisten tillkom då församlingen skaffade orgel. I vårt land tog orgelbyggandet fart i början av 1700-talet och i Vånga (E) anskaffades den första orgeln omkring 1771. I samband härmed antogs den förste organisten, som vid gudstjänsten skulle ackompanjera sången och utföra orgelmusik.

I Vånga äldsta kyrkobork, C:3, som inköptes 1658, har kyrkoherde Israel Retzius år 1714 antecknat om sexmännens, kyrkovärdarnas, klockarens och kyrkoväktarens ämbeten. Klockarens plikter gentemot kyrkoherde och församling anges i 20 punkter. Vid några av dem hänvisas till motsvarande avsnitt i 1554 och 1572 års kyrkoordningar och 1686 års kyrkolag.

1. Klockaren skall av kyrkoherden och församlingen väljas, men icke utan löftesman emottagas.
2. Han skall vara ärlig, trogen, flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa församlingens ungdom.
3. Han skall vara trogen och kyrkoherden och församlingen lydig, sörja för ringningen och klämtningen, och straxt giva tillkänna när något på klockorna felar, att det kan förbättras förr än stor skada åstadkommes.
4. Desslikes skall han vara prästerna vid gudstjänsten, skriftermålen och när det befalles uti sockenbud samt annor kyrkotjänst, vid handen.
5. Med all flit och trohet skall han driva barnaläran.
6. Han skall bära domkapitlets, prostens och kyrkoherdens brev till prosten, när de honom tillhanda komma, till nästa klockare och där sådant försummas, till skadan som härav timar, svara.
7. Han skall noga i akt taga och förvara allt det som honom i händer antvardas och förtros av kyrkans inventarium och skrifter.
8. Bårkläde skall han icke utleveverera förr än dess lejd är betald (som är för det bästa 16 öre och det sämre 8 öre) i vidrigt fall skall han legan betala, och dem grant syna när de utlegas och igenfås och straxt tillkänna giva om de skada tagit. Slikt skall han ock göra med kyrkans skovlar, hackor, järnstänger och annor redskap och käril, såsom pannor, kätslar (=kittlar) med mera.
9. Dess utom skall han ock alltid hålla kyrkan pur och ren för Guds ord och sakramenten, som därinom brukas, att minstone var månad en gång sopa golv och väggar. Så måste ock kyrkans kläder och käril alltid hållas rena.
10. Kyrkogården skall han ock hålla ren och stänga för de saligas kroppar där vila, och intet kreatur insläppa vid 4 öre böter, och de dödas ben granneligen i jorden nedgräva.
11. Han måste ock hava noga uppsikt därpå att ingen under gudstjänsten står på kyrkogården eller kyrkovallen eller sitter i sockenstugan sedan gudstjänsten är påbegynt, dem förmana och straxt angiva att plikta 3 mark. Han måste ock tillse att ingen ringer i klockan utan hans tillstånd, plikt 3 öre.
12. Sker någon otidighet av mummel, tal samt ock stim eller barns gråt och skriande under gudstjänsten, måste han straxt förmana dem i stillhet och personerna sedan angiva att straffas å 6 öre eller 3 mark.
13. På kyrkodörren måste han noga uppseende hava, att han i rättan tid stänges och öppnas.
14. I rättan tid förr än gudstjänsten begynnes uppsätta numren på psalmerna som skola sjungas, samt ock i tid frambära vatten till döpelsen, och brev, stadgar och sedlar som skola uppläsas.
15. Han måste varken själv eller tillåta andra vid kyrkan eller i sockenstugan hava drycker fala (= till salu) eller handel driva, samt noga tillse att inte drickning sker vid kyrkan om söndagar eller andra helgdagar och tider; utan om sådant befinnes skall straxt angiva.
16. Han skall aldrig inmänga sig i saker och handlingar som hans ämbete icke angår.
17. Är klockaren oduglig, lat vårdslös och genvördig emot kyrkoherden eller församlingen, och vill sig första resan på pastors enskilda, och andra resan på hans i kaplanens eller kyrkoföreståndarens närvaro, allvarsamma och beskedliga förmaning intet rätta låta; då sätter kyrkoherden med församlingens råd, honom ifrån ämbetet, och en annan tages i hans ställe.
18. Alla kyrkonycklarna skall han, sedan han tidegärdesdagarna noga och väl tillstängt dörrarna, bära till kyrkoherden att förvaras.
19. När han med pungen har samlat in de extraordinarie kollekter, som efter höga överhetens befallning påbjudna bliva, skall håven läggas på altaret och efter gudstjänsten av kyrkoherden och kyrkovärdarna, som om dess riktighet skola attestera, räknas och upptecknas.
20. Sist, som omöjligt är, för tidernas omväxlingar, att vid detta ämbetet giva någon fullkomlig undervisning, så måste han för det övriga rätta sig efter det som venerandi konsistorium, prosten eller kyrkoherden kan honom föreställa, förbindandes sig till hörsamhet och lydno, noga vaktandes sig för falskhet, lismeri och uti församlingen eller mellan lärarna föra och utsprida osanning, ogrundat, förargeligt och anstötligt tal, med följande ord:

Jag N.N. lovar och svär vid Gud och hans heliga evangelium, att jag i detta mitt klockare ämbete, till vilket jag ordentligen vald, kallad och förordnad är, vill trogen och flitig vara, Guds ära, kyrkans och församlingens bästa efter mitt yttersta fötstånd oförsumligen söka och befordra, och all dess skada fliteligen avvärja. Med flit driva barnaläran och granneligen taga mig till vara för falskhet, osanning,förargeligt tal och oskickligt leverne. Samt detta mitt ämbete och vad där till hörer troligen och efter all förmåga förätta utan påfund, svek och arga list. Så sant mig Gud Hjälpe!

Klockarsläkten BJÖRLING
med klockarna Peter och Carl Björling är till namnen väl kända av släktforskare som använder datorprogrammet DISGEN.

I "flock 99", den exempelfil som medföljer programmet, nämns de båda. Även om uppgifterna om dem är något "fejkade" så är de personer som finns skildrade i en liten vacker skrift (ca 65 sidor) som utgivits av Lars Lindblad år 1973 på uppdrag av Vånga hembygdsförening.

Ur denna skrift har vi fått lov att publicera de två sidor som skildrar : "Klockaren ämbete".

Vi rekommenderar dock våra läsare att sända in 20 kr till VÅNGA HEMBYGDSFÖRENING på postgironummer 3 8 9 3 7 1 - 6 och beställa skriften, som skildrar Vångas klockare mellan åren 1567 - 1920.

Med hjälp av många utdrag ur socken- och kyrkostämmoprotokoll samt släktutredningar får du en bra bild av klockarens liv.

Sida 7
PATRONVÄLDE OCH TORPARNÖD I TJÄLLMO (E)

Som jag idag fyller 85 år vill jag berätta för er, mina syskonbarn, något om era förfäder. Det kanske kan intressera, särskilt som ni lever i en tid med helt andra livsförhållanden

(Idas morföräldrar: Peter Månsson, f. 1813-01-14,i Tjällmo, Mo Bohyttan g.m. Cath. Lovisa Jönsdotter f. 1823-02-27 i Stjärnorp, Sjöbackatorp.)

Jag börjar då med min morfar.Han bodde i en enrums ryggåsstuga med jordgolv. Torpet födde en ko endast. Morföräldrarna hade fem barn. Äldst var en pojke. Han dog genom olyckshändelse i åttårsåldern då han vallade kor i mångmilaskogen. Det kom en häftig regnskur och pojken sökte skydd under en s.k. vargläm - ett giller uppsatt för vargfångst. Men nu föll lämmen ner med alla sina stentyngder och dödade pojken.

Morfar hade det fattigt. Hans dagspenning vid herrgården var 25 öre. Detta var för överdagar sedan han gjort skattedagsverken för torpet. Barnen fick leva av bröd, potatis och mjölk, då kon inte stod på sin. Då det fanns mjölk delades den lika mellan alla barnen.

Sex veckor var deras skolgång. Då skulle de lära sig läsa - att lära sig skriva var inte tal om. Men det blev duktiga människor av barnen och långt blev deras liv. Den siste som avled var Levin i Åsen.

( Idas föräldrar: Karl Fredrik Eriksson, f. 1834-12-15 i Tjällmo, Pettersborg, död 1890-09-16, g.m. Anna Lovisa Persdotter f. 1843-12-24 i Tjällmo, Mo Bohyttan, död 1928-03-31)

Min mor och far tog torpet efter morfar. Då fick de ta skog till en ny stuga, men i övrigt fick de bekosta allt själva. Far hade sparat etthundra kronor och mor tolv av sina ynka löner. Sen de gift sig och tagit torpet började far odla. Han odlade tolv tunnland. Men lönen blev att han fick börja hålla dräng för torpet. Denne skulle göra 250 dagsverken om året för torpet. För övriga arbetsdagar var daglönen 50 öre. Det var på den tiden då de stora kunde ockra på de små och samla förmögenheter. Medan de små blev allt fattigare.

Men vi barn växte upp i alla fall. Snart fick de äldsta följa far i skogen och skala granbark, som sedan torkades och bråkades till garvämne. Den kördes sedan med stutar till Lindes garveri i Linköping. Ibland fick några av barnen åka med barkryssen till stan. Det var högtidsstunder. Men nu är alla barnen borta. Bara jag är kvar.

När den äldsta pojken läst för prästen fick han börja arbeta vid herrgården. Men han fick göra flera dagsverken än en vuxen. Ändock var hans dagsbeting lika med de andra karlarnas - hugga en famn ved i skogen. Man förstår arbetets hårdhet, då sågar ännu inte fanns. Allt fick huggas med yxa.

Så högg de kolved. Kolen kördes sedan med stutar på vinterföre den mångmila vägen till järnvägsstationen. Det var att ge sig av vid tretiden i smällkalla vintermorgnar. Tur att de hade tjocka hemvävda kläder av mors fabrikat. Hon hade många att klädhålla, och hennes vävstol var inte tyst många timmar på dygnet. När barnen sov vävde hon. Hur skulle hon annars klara klädförsörjningen.

Av kolresorna hade mina bröder många minnen. Det var täta nappatag med andra körare. Alla ville tömma sina ryssar först. Ofta var det kapplöpning på vägarna. Ibland stjälpte en ryss i diket. För köraren blev det hård bot - en kanna brännvin måste han ge till den väntande kolbalen. Det ansågs som en heder för den körare, som kunde gå fri för den s.k. stjälpekannan.

De unga gick ibland ända till Hällestads kyrka. Den var nybyggd då och en sevärdhet..

(Idas farföräldrar: ERIK Magnus Hansson , f. 1814-04-20 i Tjällmo, g.m. Maja Gr. Jansdotter )

Till sist några ord om min farfar. Han hetter Erik och var torpare på Stensön, en liten ö i sjön Stortron. Han måste frakta sina djur på pråm mellan ön och fastlandet. Det kunde hända att pråmen välte och både djur och vårdare kom i vattnet.

Den del av Stensön där torpet låg ägdes av herrgården Öna. Som uttjänt torpare fick Erik en liten brygghuskammare vid Öna som undantag. Nu blev det Erker i brygghuset, förut var det Erker i Stensöna. Men nu var Erik änkling vorden. Ännu finns den lilla kammaren kvar, där han bodde som förbrukad. Ett litet hål i väggen till vinden vittnar ännu om hans tidsfördriv på ålderns dar. Genom hålet sköt han kråkor, för lockbete, som han lagt ut på åkerkanten.

Han var en god man. Ofta kom han till mor med en påse stora braxen som han fiskat i Tron. Och alltid var han med på mors torparkalas. Jag såh ofta tårar i hans ögon då han tog farväl och knalla hem till sin kammare.

Posthumt bidrag från Bohyttan i Tjällmo av IDA Carlsson 1884-1970

Ida som levde i Fridhem, Labbetorp i Tjällmo (E), och som skrivit ovanstående "Patronvälde och torparnöd" kunde aldrig ana att hennes lilla berättelse, som var avsedd för syskonbarnen, skulle bli publicerad och nå en större läsekrets. Och detta dessutom nära 20 år efter hennes död den 5 januari 1970.

Berättelsen är egentligen inte så särskilt märklig. Troligen fanns det tusentals samtida personer som skulle kunnat ge liknande skildringar av sina släktingars enkla och mödosamma liv . De flesta gjorde det emellertid inte - och det är just det som gör Idas berättelse läsvärd!

I början av 1960-talet lärde jag känna "Moster Ida", som egentligen var min svärfars moster. Dock kallade alla henne för Moster Ida. Hon var då en dam omkring de 80 och jag hade fått i uppdrag att köra henne till Busscentralen i Linköping för vidare hemfärd till Tjällmo. När hon raskt klev in i min lilla blå Saab 93 sa hon med ett snabbt konstaterande " Det här är en tvåtaktare. - Jag läste i Corren häromdan att man snart skall börja leverera fyrtaktare".

Den lilla episoden rinner mig i minnet då jag bland alla mina papper hittar Moster Idas skildring . Den ger en ganska bra bild av en pigg och förvånansvärt tekniskt orienterad dam.

Ida levde ett osjälviskt liv. Brodern Karl-August, som emigrerat till Amerika, skrev hem och berättade att hans unga hustru blivit sjuk och att han hade svårt för att klara dottern Ellen. Då var det Ida som begav sig till Amerika för att hjälpa dem. Hon avbröt därmed ett annat oegennyttigt uppdrag, nämligen att hjälpa äldre systern Hulda, som fått tvillingpojkar. Detta hade visat sig besvärligare än väntat. Bröstmjölken till tvillingarna beräknades inte räcka till båda. Edvin var den som fick rätt till moderns bröst. Helge anförtroddes åt Ida, som med välling skulle svara för att hålla honom vid liv. Kvaliten på hemlagad barnvälling 1902 motsvarade inte dagens fina fabrikstillverkade produkter, med följd att Helge fick en dålig mage och blev ett skrikigt och besvärligt barn. Så på så sätt kom Ida undan en besvärlig uppgift när broder kallade henne till Amerika.

(Sedan kan man verkligen undra varför den goda bröstmjölken inte fick delas av båda tvillingarna. I dag vet vi ju dess betydelse för att ge motståndskraft liksom vikten av den sociala kontakten med moder och barn under amningen. Förklaringen finns kanske i att makarna tidigare mist ett tvillingpar. Tyvärr fick Helge ensam bära följderna av detta.)

När Ida anlände till Amerika, dog broderns unga hustru och dottern Ellen kom på så sätt att bli Idas stora livsuppgift. Några egna barn fick hon aldrig.

Brodern Karl-August, som under sina amerikaår både vunnit och förlorat sin unga hustru, hade dock tjänat en slant. Den ville han investera hemma i Sverige. Tillsammans med systern Ida och den lilla dottern Ellen återvände han till Tjällmo. Kanske var det amerikapengarna som gjorde det möjligt för dem att köpa Örstorp, den gård som sedan i många år blev deras hem.

Sida 9

Rolit i Rue

En dikt på Östskötske

Ja, nu ä dä rolit i Rue,
sa kärnga, satt i spisel å grät.
Ho grubble, grunne å grue
å tårere di skale i knät.
Så tôrka ho sine tåre
å skällde på gubben e stunn,
Ho kallen ett kräk, e fåre,
en skabbiger å rômplöser hunn.
Gubben geck ôpp mett i natta
å han tänkte rymme sin kos,
men så sparke han ut svarte katta
å vart sôm lite bättre te mo´s.

av Valter Granhult, Vånga (E) nu avliden

Sida 10
Arrendekontrakt för Hyttan
- ett torp i Västra Eneby (E)

Brukat av samma släkt sedan slutet av 1700-talet

För torpet Hyttan på Norra Rothults ägor, hvilket innehafves af Torparen Gustaf Ericksson, utgör han årligen följande skyldigheter, ävensom i öfrigt nedanstående wilkor äro gällande för samma torps Innehafvare

1. Utgöras 78 Mans- och 20 Qvinsdagsverken på egen kost, hvilka hvad de förra beträffar fördelas så, att från den 25 Mars till den 25 September utgöras 2 och för öfriga tiden 1 i hvarje wecka på bestämda dagar, och iakttages att så kalladt Ottetrösk, om sådan påfordras, äfven räknas endast för dagsverke. Qvins- eller hjälpdagsverken Inomhus, såsom vid byk, skurning m.m. göres dessutom efter budning till mig, hvarvid maten erhålles.
   
2. Derjemte skall torparen aftröska 20 rökar råg, på anvisade ställe och sätt hacka och i gälla eller stack uppsätta 20 tjog björklöf i försvarliga Kärfvar räknade samt upphugga 2 famnar god Tall- eller Granved, hvarförutan årligen Spinnes 3 skp. Tågor och 5 skp. blånor i fint och wackert garn, och sommartiden till mig här eller annorstädes aflemnas 2 kannor smultron, 2 kannor hallon, 4 kappar malna enbär, 2 kannor blåbär, 8 kannor lingon, 5 Qvastar och 5 Wispar. Af smultron och hallon lemnas dock endast 1 kanna hvarje gång.
   
3. Torpet underhålles i fullt stånd, så till hus som gärdesgårdar m.m. för uppsikt hvaröfver besiktning hållas antingen hvarje tredje år, eller när jag så nödigt anser. Hvad stängsel beträffar godkännes inga rishag, utan måste på alla ställen, der sådant är möjligt, fredas med ordentlig gärdesgård, så wäl omkring torpets enskilda egor, som i de råsträngar emot angränsande grannar, som förut af Torparen underhållits, äfvensom i dess andel af stängseln omkring odlingsmossen. På alla ställen der torpets egor stöta emot gårdens, stänger Torparen på lika sätt och ansvarar för all ofred af sina eller andras kreatur på de ställen der han är skyldig hålla hägnad. Till torpets underhåll och hägnader i omförmälda fall, fås virke på egorna efter utsyning så långt tillgången medgifver.
   
4. Allt svedjande är vid laga ansvar förbjudet, och åligger det Torparen att efterse och hos mig eller min rätts Innehafvare anmäla alla olofliga tillgrepp af hvad beskaffenhet som helst, som å boställets område af andra föröfvas.
   
5. Wid plantering och upptagning af potatis, utgöres hjelp af qvinnor eller barn, emot ersättning i potatis. För här framför i första punkten omnämnde Qvinsdagverken, undfår torparen en ersättning af 1/2 tunna potatis.
   
6. Om Torparen är försumlig i någon av sina skyldigheters utgörande, ej kommer i rätt tid till dagsverkets förrättande eller gör arbetet med wårdslöshet, lättja och försummelse, måste han för sådan förseelse utgöra ett straffdagsverke, hvarje gång sådant inträffar, men sker det flera gånger, utan att han låter sig rätta, ware påföljd som efterföljande punkt stadgar.
   
7. Wid laga ansvar och påföljd att genast warda från torpet skild utan fardag förbjudes Torparen: Att intaga fremmande kreatur på bete: Att utan tillåtelse intaga Inhysesfolk eller ens att utan anmälan lemna okände misstänkte personer husrum öfver natt: Att jaga eller fiska på gårdens egor utan lof: Att bortföra eller låta bortföra halm- eller höfoder, löf eller gödsel, någon Skog eller Skogsprodukter. Lika påföljd drabbar äfven om torparen warder befunnen eller skäligen misstänkt att sjelv eller genom dess folk hafva någonting olofligen tillgripit, eller ofredat till gården hörande egor genom kreaturs insläppande eller genom odygdiga kreatur, underlåter torpets underhåll m.m.
   
8. Om deremot Torparen omsorgsfullt fullgör alla sina skyldigheter efter detta kontrakt och jemte sitt folk alltid iakttager redlighet samt ett passande uppförande emot husbondefolk, bibehålles han vid torpet under min tjänstetid, likväl med skyldighet att om jag så skulle önska, erlägga öfverenskommen motsvarig skatt i stället för dagswerksskyldigheten, wid hvilken förändring laga fardagstid ej behöfver föregå. Wid mitt frånfälle eller tjenstens frånträdande har dock Torparen endast att påräkna laga fardag för torpets innehafvande.
   
9. På utmarken, der torpet har betesrätt eger jag äfven att låta Ungboskap beta efter wanligheten, och öfver hvilka Torparen är pliktig hålla nödig tillsyn.
   
10. Inom 2-ne år härefter eller helst nästa sommar böra genom Torparens försorg alla Torpets åbyggnader, blifva rödfärjade, då jag tillsläpper sjelfva färgen. Då samma åbyggnader äro brandförsäkrade, åligger det honom dels att underhålla erforderlig brandredskap och dels att ställa sig till skyndsam efterrättelse de föreskrifter som af Brandsyneförrättare lemnas, i afseende på möjliga bristers afhjelpande, wid äfventyr att ansvara för all skada, som uraktlåtenhet häraf kan orsaka.
    
11. Wid Torpet underhåller och sköter Torparen åt mig en Bagge, lika med sina egna får.
    
12. Om, då jag en gång frånträder tjensten och laga Af- och Tillträdessyn kommer att hållas på bostället med dess tillhörigheter, några brister skulle finnas vid Torpet eller den stängsel det är pliktigt underhålla, och för hvilka ersättning skall utgifvas till Efterträdaren åligger det Torparen att, utan afseende på framtida uppgörande, erlägga samma ersättning, så att jag eller mitt Sterbhus i intet fall blifver nödgad betala för Torparens försumlighet i byggnads- eller underhållsskyldighet.

Norra Rothult den 19 december 1861.
J. Schillberg
Härmed är jag nöjd:
Gustaf Eriksson.
Närvarande wittnen:
S.J Nilsson Sven Peter Larsson

Sida 11
Debatten

Till debatt inbjuder vi idag om de stående temarubriker som vi presenterade förra gången.
Vi återger dem även denna gång, nedan.Kom med dina synpunkter eller ta upp något annat ämne.

• Någon har klagat på att GLIMTEN ser så "SVART" ut. Vad tycker du?
• Föredrar du en "luftig layout" före ett fylligt men komprimerat innehåll ?

Vi hoppas att läsarna skall bli inspirerade av våra stående teman och själv börja producera bidrag som passar under dem. För det är egentligen just ditt bidrag vi är ute efter. Studera nedanstående meny och ta dig en funderare över vad du kan bidraga med:

• RAPPORTER
• DEBATTEN
• DOKUMENT ATT MINNAS
• FÖR INTE SÅ LÄNGE SEDAN (c:a 1840-1940)
• TEKNIKTIPS ( för data- och släktforskning )
• FRÅGOR & SVAR (efterlysning av släktuppgifter o.d.)
• FRÅGOR OM NAMN ( Prof. Olof Brattö ger svar )
• KLIPPT & NOTERAT skicka in det du funnit intressant
• SLÄKT - VITSEN (gärna med bif. teckning )

Bra att veta :

GLIMTEN sänds till RIKSARKIVET och UNIVERSITETSBIBLIOTEKEN som s.k. plikt-exemplar och dessutom till LANDSARKIVEN och många bibliotek vilket gör att du som bidragsgivare blir läst av många mer än SLÄKTDATAs medlemmar. Dina efterkommande får förmodligen därmed också möjlighet att forska bland dina alster i framtiden -

ETT MOTIV SÅ GOTT SOM NÅGOT FÖR ATT BLI MEDARBETARE i GLIMTEN.

Sida 12
Peter Casseldagen den 18 juni 1989 i Kisa

Emigrantforskare är vi inte ännu - men vem vet ?

På Emigrantdagarna i Borås hösten 1988 träffade vi Kurt och Margot Rodin ifrån Linköping. Deras koppling till Kisatrakten gjorde oss nyfikna. Där har vi nämligen ett stort problem med min frus morfarsfar, som inom familjen går under benämningen "OKÄNDE ADOLF". Eftersom min frus morfar fick namnet VIKTOR Olaus Adolfsson när han föddes i Gölstugan, N. Rothult i Västra Eneby den 9 aug.1857 så bör ju fadern åtminstone heta Adolf - men det är också nästan allt vi vet. Ryktet säger att OKÄNDE ADOLF var LANDSVÄGSRIDDARE - d.v.s. luffare och kom någonstans nerifrån Vimmerbytrakten. Ja han skulle t.o.m heta Olsson - Adolf Olsson - enligt ryktet!

Någon hjälp att lösa vår gåta fick vi inte från paret Rodin - men i stället en inbjudan till Peter Casseldagen.

På fredag, två dagar innan Peter Casselsdagen skulle firas, skulle vi för sista gången ta farväl av "moster" Edith Adolfsson, Viktors sonhustru, som slutat sin mer än 90-åriga jordevandring just i Kisa. När vi nu ändå var i Kisa för denna allvarliga uppgift beslöt vi att åka hem först på söndag eftermiddag. Vi hoppades därmed få möjlighet att träffa traktens släktforskare. Kanske någon av dessa hade svaret på vår gåta?

Vi följde det utsända programmet genom att starta med högmässan i Kisa kyrka klockan 10. Men det skulle vi inte gjort - inte ett ord sades om Peter Cassel. Däremot var det nattvardsgång så gudstjänsten slutade först 11.30. Vi skyndade från kyrkan till KISA EMIGRANTMUSEUM där man enligt programmet skulle börja kl. 11.00. Och tyvärr - det hade man gjort.

Vi hann just fram för att höra bibliotekarien Curt von Wachenfeldts avslutning där han besvarade frågor från de tillresta. Det kändes lite snopet att ha suttit "inburade" i kyrkan och därmed ha missat von Wachenfeldts information om Sveriges första emigrantrörelse - men vi kunde ju inte gärna ha lämnat kyrkan mitt under högmässan. Nu försökte vi reparera skadan genom att ställa några frågor till Curt von Wachenfeldt, som säkert är en kunnig man men med ålderns rätt var ganska trött på att upprepa svaren på de frågor som ständigt återkommer. Han sa detta själv, helt oförbehållsamt.

Nu skall sägas att vi under lördagen på egen hand studerat det rikhaltiga materialet. Tyvärr lyckades vi inte finna några personregister, släkttabeller eller liknande, som hjälpte oss att hitta eventuella samband mellan min frus släkt och Peter Cassels emigrantskara. Det är väl annars just den kopplingen man hoppas kunna finna på en utställning av detta slag. Det blir ju så mycket lättare att identifiera sig med emigranterna om man har turen att även se blodsband till dem. Även de som härstammar från trakten men saknar lokal förankring är ju handikappade i sitt sökande. Då kan register och tjänstvilliga släktforskare med lokal- och personkännedom från trakten ge en god hjälp.

Vi begav oss ut i solen i stället. Vädret var fantastiskt. När vi på lördagen, med lika fint väder, besökte Pinnarpsbadet med sin fina stugby och campingplats samt restaurangbyggnaden med sina rymliga lokaler, tyckte vi att det var där Peter Casseldagen skulle börjat. Där fanns både mat och logi och bra lokaler. Gräsmattan var som gjord för traktens folkdanslag. Söndagen kunde sedan varit reserverad för KISA EMIGRANTMUSEUM och CAFE COLOMBIA och med en härlig avslutning i Kisa Hembygdsgård, som jag tror måste vara en av Sveriges vackraste och mest välskötta. Den ligger högt och har en fin utsikt över sjön strax nedanför. Vi hann på lördagen bekanta oss riktigt ordentligt med Hembygdsgården. Vår grillkyckling och potatissallad som vi tänkt äta kall medan vi njöt av utsikten fick plötsligt en oväntad värmebehandling.

Hembygdsgårdens vaktmästare Veine Carlsson höll på att grilla två hela får för en fest som skulle avhållas på lördagskvällen. Han bjöd oss på både grillvätska och ett mycket VARMT VÄLKOMMEN, närmast hett vid den rykande grillen.

Efter maten visade han oss ner mot strandängen som var full av nattvioler - jag har aldrig tidigare sett så många orkideer av detta slag på en gång. En upplevelse som NÄSTAN överträffade mötet med den gamla träkyrkan från 1200-talet i Tidserum, tidigare under lördagen.

Men nu var det söndag och vi stod utanför det märkliga Colombia huset i vilket EMIGRANTMUSEUM är inrymt, då en bil stannar och frågar efter vägen till Hembygdsgården. Det var just den rätte de frågade. Bilen var nämligen från Göteborg och lastad med medlemmar från DIS-VÄST, som jag en gång startade. Det blev ett roligt avbrott, men då hade vi redan bestämt oss för att lämna Kisa trots att klockan bara var lite över tolv. En lång resa mot Halmstad - med uppehåll i Fryele - låg framför oss.

Nu hoppas vi få återvända ett annat år - före eller efter den verkliga semestersäsongen - och då till Pinnarpsbadet stugby eller campingplats. Där arrangeras då under lördagen föredrag m.m. om våra första, och gärna även senare emigranter. I stugor, tält och campingvagnar, eller över kvällens lägereldar sitter folk och "byter anor" och erfarenheter om släkt- och emigrantforskningens vedermödor. Kanske t.o.m. en liten datordemonstration om registerhantering och släktforskningsprogram förekommer. Om vädret tillåter vill man säkert också se traktens folkdanslag och spelemän i full aktion på de stora gräsmattorna.

En avlastad Curt von Wachenfeldt står lite vid sidan om och ler nöjt över att höra sin unge efterträdare entusiastiskt berätta om allt det han fått lära av sin kunnige företrädare. Allt övervakat av arrangörer som redan har fullt bestyr med att tänka på söndagens aktiviteter i Emigrantmuseum och Hembygdsgård.

Sida 13

SLÄKTVITSEN Tvillingarna Gusten & Kal' Gusten: Nog é GLIMTEN bra - men den é så svart - den ser ut som en begravningsannons Kal: Ja, med de förstår du la´- det handlar ju ändå om avlidna personer

Café Colombia i Kisa

Har en spännande historia

Enligt traditionen flyttades huset till Kullagården under 1700-talet. Av en bouppteckning 1795 framgår att både apotek och laboratorium fanns i huset.

• 1835 fick apotekaren Carl Gustaf Sundius privilegium på Kongl. Provincial-apoteket i Kisa.
• 1846 startade Sundius Sveriges första emigrantbyrå i apotekslokalerna.
• 1866 inrättades här Kinda härads första Sparbank och 1879 startade Östgöta Enskilda Bank i samma lokaler.
• 1921 kom fru Dorothea Florén åter från USA och öppnade Café Colombia. Det sägs att detta var ett av de första caféerna i landet där bryggt kaffe serverades.
• Kisas första radioapparat - en kristallmottagare - fanns på caféet ochutgjorde en självklar samlingspunkt.
• 1978 renoverades huset av nuvarande ägaren Kinda kommun och Café Colombia fick sitt nuvarande utseende.

EMIGRANTMUSEUM

Bonden och byggmästaren Peter Cassel påverkades starkt av apotekaren Sundius radikala idéer. Detta ledde till att Cassel utvandrade 1845 till Nord-Amerika tillsammans med 25 personer. Detta var den första grupp svenskar som emigrerade. De grundlade den första svenska kolonin, "New Sweden", i Iowa. Peter Cassel skrev många brev hem till Sundius, vilka speds på Kise Marken och publicerades i Östgöta-Correspondenten. På emigrantbyrån i apoteket löste många förväntansfulla smålänningar och östgötar "Amerikabiljetter".

I muséet i husets övervåning finns brev, foton, dokument och föremål från Peter Cassels tid och framåt.

Fri entré. Gruppbokning 0494-125 05.

Vem tar hand om mor ?

Idas brev till syster Hulda

om hur det var att bli gammal och vårdas av de sina

(Se även Patronvälde och torparnöd på sida 7)

Örstorp den 25 april 1927

Kära syster å allesamman.

Ja nu har det varit Påsk och inte har KarlAugust varit hos er. Han finner det så svårt, för han tycker att du kunde styra med det (mors vårdnad) bättre än han.

Om Du skrev til Stenninge, det vore ju bättre, du som inte har mor nu, och fråga dem.

Kanske att hon finge komma dit, fast bättre vore det ju om du tog henne, för du har ju bättre rum. På alla vis finge hon det bättre. Jag kan inte klara henne i sommar, det blir för efterhängset, utan ni måste ordna på annat sätt.

Axelina och Malin är så kranka, så de behöver hjälp i stället för att hjälpa andra. Frans har ju en liten pojk nu, så till sommaren kan de inte, men nästa sommar har de lovat att ta mor igen. Augusta ger sig ju så illa, för hon har sin svärmor, men det är ju viljan som fattas alla, annars kunde de nog hjälpa till. Stenninge har både tid och råd. - Men deras tid kommer ju en gång också, så det är ju inget att avundas, om de har det bekvämt nu!

Det är ju värst för mor. Jag kan ju inte veta om hon får komma till er. Men det har hon vant sig vid att tro - och det bleve nog svårt att ändra på. Hon har haft magvärk nu en månad, var tredje dag ungefär. Så hon har tappat av. Matlusten är god, men hon tål inte äta så mycket.

Finge hon bo i flygeln, bleve hon inte till stort besvär för dig. Då behöver hon ju inte ens gå ut ofta.

Om jag hade eget rum åt henne, vore det ju inte alls besvärligt om vintern heller. Men nu måste hon ju gå ut, hur dant vädret är - så länge hon orkat förstås.

Ja du skall vara så snäll och låta mig veta hur du kan ordna det. Jag såge ju helst att jag inte behövde styra så här, och be dig - men vad annat kan jag göra. Jag har ju bjudit till att ha mor så mycket jag kunnat och orkat med. Jag hinner ju aldrig med utegörat förrän hon kommer igen.

Kära hälsningar från oss alla

Ida

***

Örstorp den 24/3 1928

Ja nu vill jag bedja er följa mor till den sista vilan på Tjällmo kyrkogård, den 1 april (Palmsöndagen) kl. 11 före gudstjänsten.

Somliga möter där. För dom kan ju inte åka hit först - när de bor åt det hållet.

Ni kunde väl åka så tidigt så hästarna finge vila en stund. För vi skall väl åka häst, alla som kan ? Vi skall åka härifrån vid niotiden. Efter jordfästningen är ni välkomna hit på en liten middag. Så skall väl vi ha bouppteckning på samma gång, och dela hennes små tillhörigheter.

Kära hälsningar från Ida och Karlaugust

PS Johansson (Huldas make) skall bära med (också).

Ja om ni kommer hit på morron så kan vi byta hästar här om ni vill, och åka på en skjuts till kyrkan.

Sida 14

EN ÄKTA SYDHALLÄNNING

Svante Magnusson som var SSU:s förste ordförande och verkade som sådan under många år var född i Göstorp nr 6 i Veinge den 26 sept 1891.

Elna Svensdotter, Svantes mor, var också född där den 5 maj 1857 och hennes släkt hade sedan många generationer bott i Veinge på ställen som Allared Waflen, Brostorp, Öringe och Vessinge. Vissa anknytningar till Eldsberga fanns också.Carl Magnusson, Svantes far, var född i Edenberga Nr 5 i Ränneslöv, den 7 mars 1852. Via sin mor tillhörde han klockaresläkten Wulf i Ränneslöv. Inom parentes kan nämnas att denna släkt i nära två hundra år innehade klockaretjänsten där. Nämligen mellan åren 1724 - 1916 då Samuel Wulfs sista ättling lämnade tjänsten.Farfadern Magnus Bengtsson var född den 10 febr 1826 i Skenabygget i Knäred där hans släkt bott i många generationer.

URBANISERINGEN

Svante flyttade in till Halmstad med sin familj redan under sitt första levnadsår. Förutom föräldrarna bestod familjen av hans mormor Ingjerd Jönsdotter född i Allared Waflen i Veinge den 12 jan 1834, och en moster som även förde med sig kusinen Karl Magnusson. Den senare blev också medlem i Halmstad Socialdemokratiska Ungdoms-klubb från starten.

Urbaniseringen, dvs inflyttningen till städerna, ökade kraftigt vid denna tid i samband med den ökade industriali-seringen.Carl Magnusson som sökte försörjning för sin familj fick arbete som brädgårdsarbetare och så småningom skulle även Svante titulera sig "Bjälkgårdsarbetare".

Vid 21 års ålder, 1912, finner vi Svante som medlem nr 26 i den socialdemokratiska ungdomsorganisation som brukar benämnas: "Per-Albins ungdomsförbund" och som startat redan 1903. I medlemsmatrikeln är han avgiftsbefriad. Detta var brukligt för dem som innehade en förtroendepost. Den 11 nov 1913 , 22 år gammal, fungerar han också som sekreterare. Han lämnar emellertid klubben redan den 25 nov efter en skriftlig anhållan som bifölls.Han återinträder den 22 maj1914 men anges dock sjuk från maj i matrikeln. 1915 beviljas han åter utträde och anges sjuk.

TBC och BILDNING

TBC:n eller tuberkolosen härjade svårt vid denna tid och Svante hade blivit sjuk. Han hamnade på Spenshults Sanatorium. Här var som på många sanatorier tid för samhällsdebatt och läsning. Liksom för många andra, såväl författare som politiker - kända och okända - utgjorde sanatoriet Svante Magnussons enda utbildningsanstalt utöver de få år folkskolan erbjöd.

I PER ALBINS ANDA

Per Albin Hansson, Gustav Möller och flera andra hade efter 1912 års kongress lämnat 1903 års Ungdomsförbund. Där hade den radikala oppositionen tagit över. För Svante kändes det naturligast att vandra i Per Albins spår. Det var därför han sökte sig till den grupp som 21 okt 1917 startade Halmstads Socialdemokratiska Ungdomsklubb.

ANTIMILITÄRISM

Pga TBC:n hade Svante blivit förklarad som "kronvrak". Dvs han slapp att göra sin militärtjänst. Med ett förtjust flin berättade han detta en gång för nedtecknaren av dessa rader. Hans förtjusning får sin förklaring i de antimilitäristiska strömningar som rådde i hans ungdomsår. Protokollen från SSU-klubben anger följande exempel:

12 aug. 1921

Klubben upptog till behandling frågan om en medlem vilken tagit värvning vid härvarande regemente, kvarstående i klubben. Klubben uppdrog åt styrelsen att anmoda honom om hans utträde.

SKYTTERÖRELSEN ansågs tydligen stå militären nära;

12 maj 1922

Gustaf Bengtsson inledde en diskussionsfråga om FRIVILLIGA SKYTTERÖRELSEN. En livlig diskussion uppstod varunder alla talarna voro ense om skytterörelsensskadliga inflytande över ungdomen. Klubben beslöt motarbeta densamma.

DÅLIGA REVYER PÅ FOLKETS HUS OCH SMUTSLITTERATUR

Det var emellertid inte bara militärer och skytteföreningar som skulle motarbetas.

11 juli 1918

Kommitterade som äro valda att motarbeta det dåliga revyspelandet på Fålkets hus blevo uppmanade att göra vad göras kan för att motarbeta detsamma.

25 aug. 1922

Dagens program: kamrat Signe Jacobsson inledde en diskussion om böckernas bildningsvärde. En ganska livlig debatt uppstod, vari påpekades från flera talare huru viktigt det är vid val av litteratur så att ej ungdomen genom böckerna få en alldeles skev syn på livet. Kamrat Strid föreslog att klubben skulle på alla sätt försöka motarbeta den s.k. smutslitteraturen varpå Knut Johansson yrkade avslag med motivering att det endast skulle bli ett tomt slag i luften. Knut Johanssons avslagsyrkande bifölls av klubben varvid Strid reserverade sig.

BILDNING OCH KULTUR

Inom rörelsen agiterade man för bildning via böcker, studiecirklar och föreläsningsföreningar. Det hölls också längre eller kortare resumeer över kända politiker eller författare. Här följer några smakprov ur protokollen:

17 mars 1919

Kamrat Svante Magnusson rapporterade från litteraturutskottet att detsamma haft svårt att arbeta på grund av det höga priset på alla böcker och broschyrer, men hade dock utskottet rekvirerat och försålt åtskillig litteratur.

22 apr 1921

Ordf.Svante Magnusson föredrog en kort resume över en av socialismens förkämpar i Sverige; August Palm.

9 sept 1921

Folkskollärare Ernst Andersson (troligen liktydig med Ernst Jungen som senare i många år var stadsfullmäktiges ordf. i Göteborg) höll ett längre mycket uppmärksammat föredrag om Strindbergs 80talsdiktning.

16 sept 1921

Svante Magnusson meddelade att han erhållit brev från ABF med anhållan om att klubben måste upptaga studiecirkeln. På Svante Magnussons förslag beslöt klubben att upptaga teckning av medlemmar.

Studiecirkeln avhåller sitt första möte tisdagen den 20 dennes i Tivolikafeet då val av ämne kommer att företagas.

7 okt. 1921

Svante Magnusson väckte diskussion angående föreläsningsföreningen härstädes varvid han uppmanade medlemmarna att om möjligt ansluta sig till föreningen samt besöka dess föreläsningsaftnar.

16 dec. 1921

För dagens program svarade Svante Magnusson vilken höll en historik över Hjalmar Branting.

Valborg Magnusson föredrog en dikt varpå mötet avslöts med avsjungandet av Arbetets söner.

30 dec. 1921

Riksdagsman Larsén höll härefter ett utmärkt föredrag över Axel Danielsson. Svante Magnusson framförde klubbens tack.Efter uppläsning av kamrat Valborg Magnusson och solosång av kamrat Karl Johansson avslöts mötet 10.30 em.

I nästa nummer av GLIMTEN skall vi fortsätta att ge glimtar ur de gamla SSU-protokollen

Gå till INNEHÅLL
(början av sidan)