Innehåll Nr 1 1991

Rapporter från datoråterförsäljare
Omslagsbildens personer
Debatten: 3 inlägg av Leif Andreasson Göteborg
Geografiska forskarförteckningar av Peter Olausson, V. Nysäter

Sida 1
Gruppbild från Torsby i Bohuslän visas ej, ev senare.

Sida 2

Från min sida sett (ledare) Drivkrafter och hinder

Vad driver oss att göra det vi gör?
Denna fråga har jag funderat på, inte minst vid mina medlemskontakter. Av de medlemmar jag mött har många drabbats av sorg och ensamhet. Andra har genom sjukdom och olyckor tvingats lämna arbetslivet i förtid - jag är själv en av dem. På olika sätt har vi då sökt, och även fått tröst i vår hobby - släktforskningen. Den blir en verksam terapi! Livet vitaliseras och man ägnar sig åter åt projekt av olika slag. Kanske startar man först med att utreda den egna släkten. Detta i sin tur leder till många platser och till kontakter med både släktingar och meningsfränder. Kanske ger man sig så smånigom även hän åt ett större projekt? T ex att göra register eller ägna sig åt hembygdsforskning. Plötsligt existerar vare sig ensamhet eller sorg.

Någon har sagt: Att leva - det är att ständigt ha ett projekt på gång!

Med detta som bakgrund
kan man undra över hur det skall gå när allt fler hinder reses för att blockera den viktiga terapi som vår hobbyn ger. Hur mycket kommer "besparingarna" på mikrokortssidan att kosta samhället på andra konton? Jag tror det blir dyrare när samhällsbetalda terapeuter skall lindra följderna av sorg, ensamhet och sjukdom än när folk "botar" sig själva med en stimulerande hobby. Ofta då i kontakt med föreningsfunktionärer som i själva verket är obetalda terapeuter - jag räknar mig själv även till denna kategori.

Kyrkans församlingar
har även de börjat ta ut stora avgifter vid förfrågningar. De lägger därmed hinder i porten till släktforskningen. I detta nummer av GLIMTEN beskriver Lars Hellgren sin kamp mot denna företeelse. Tyvärr är det väl så, att även om JO ger Lars rätt, så upphör redan den 1 juli 1991 kyrkans myndighetsutövning i folkbokföringsfrågor. Kyrkan registrerar därefter bara sina egna medlemmar och reducerar därför sin personal starkt. Detta fördröjer ytterligare svaren på våra frågor!

Även om kyrkan formellt skulle vara tvungen att svara - och svara gratis - kommer nog dess byråkrater att se till att det snart finns stöd i någon ny författning för önskade avgiftsuttag. Vi kan bara hoppas att kyrkan rymmer så mycket kärlek att den ändå gör allt för att hjälpa oss i vår start.

Driften att verka
hämmas ibland även av ens egen skröplighet och begränsning. Nog går det an att ligga i sängen och producera idéer och drömma om en framtid full med register och andra datorhjälpmedel. Men blir man sedan ganska ensam om att genomföra sina storslagna projekt så blir det inte lika roligt längre. Vågskålen tippar över! Och det "roliga" blir i stället en börda. Då gäller det att ha kamrater som hugger i och hjälper en att återfå entusiasmen. För ni finns väl?

Alla ni som anslutet er
för att ni tyckt om idéerna som de beskrivs i stadgar, handlingsprogram och i "SLÄKTDATAS MÅL" på sid. 16. Ni ville väl inte bara med för att "suga ut det göttaste"?

* * *

Nya krafter
behövs och jag har därför undanbett mitt återval som ordförande. Lyckas vi få någon som vill ge sig i kast med att driva organisationen vidare genom att svara för att verkställa framförda ideer har jag likväl fullt upp med att producera tidningen. Genom den kan jag då friare propagera för mina ideer utan att även behöva svara för verkställandet.

GLIMTEN
som står som sista att-sats i stadgarna, om föreningens mål, har fått en större uppmärksamhet än vad jag väntade mig. Avsikten var att tidningen skulle ge just glimtar av verksamheten. Nu tycks det vara så att många anser att det är GLIMTEN som är verksamheten.

Nog lever vi i en underlig värld.

Goda hälsningar från Peter Olausson
Eneby 2144, Häljebol, Gillberga sn, 660 30 V. Nysäter, Tel. 0532-17055, 0533-31024

Sida 6
Församlingar JO-anmälda för olagliga (?) avgifter

SLÄKTDATAs styrelseledamot Lars Hellgren, Kungsbacka, redovisar i vidstående artikel varför han JO-anmält vissa församlingar för att dessa försöker avgiftsbelägga förfrågningar om släktuppgifter.

Lars Hellgrens hävdar att församlingarna inte har något stöd i lagen för en sådan avgift och har i flera skrivelser till berörda församlingar påtalat den i hans tycke olagliga handläggningen. Svaren har skiftat. En församling erkände oförbehållsamt att Hellgren hade rätt medan andra vidtog rent skrämmande åtgärder med tanke på att vi sägs bo i en rättsstat.

Under de senaste åren har jag försökt spåra alla avkomlingar till en av mina anfäder. Detta innebär ju att flitiga kontakter med pastorsexpeditioner blir nödvändiga, ibland per brev och ibland per telefon. Någon gång också genom personligt besök.

Jag vill gärna framhålla att jag då i de allra flesta fallen blivit mycket vänligt bemött och att det verkligen inte saknats serviceanda.

Tyvärr finns det undantag. Efter all den vänlighet jag tidigare fått del av vid tidigare kontakter blev det nästan en chock när jag fick ett svarsbrev från Stockholms domkyrkoförsamling om en fråga som rörde Klara församling (som numera ingår i Sthlm domk).

Som svar på min förfrågan fick jag ett standardbrev med upplysning om att kyrkorådet i Stockholms domkyrkoförsamling beslutat debitera

"utredning om folkbokföringsärende" med 120:- per ärende plus porto.

Brevet var försett med en svarskupong där man skulle skriva under att man var införstådd med att man skulle betala ovanstående plus postförskottsavgift!

Jag visade skrivelsen för min bror, som är jurist. Han sade att de uppgifter jag begärt föll under Tryckfrihetsförordningen och enligt denna inte kunde debiteras. Av denna anledning uppmanade han mig att skriva igen och påpeka detta, upprepa min begäran samt begära att få reda på vilken författning kyrkorådet hade stött sig på när det fattade beslutet.

Som svar fick jag återigen standardbrevet med svarskupongen, en kopia av kyrkorådets sammanträdesprotokoll med paragrafen om beslutet markerad samt en liten gul klisterlapp med texten: "Om detta står i Svensk författningssamling 1988."

Jag visade svaret för min bror som tyckte det var upprörande. Svensk författningssamling 1988 omfattar nämligen 1615 publikationer!

Förvaltningslagen ålägger myndigheter att vara hjälpsamma mot personer som vänder sig till dem. Av denna anledning skrev han själv ett brev till domkyrkoförsamlingen. I detta påpekade han att man inte kan godta en hänvisning till Svensk författningssamling 1988 utan precisering eftersom den var så omfattande. Vidare påpekade han att kyrkböcker är allmän handling och alltså omfattas av Tryckfrihetsförordningen och att den enda avgift en myndighet kan ta ut är ifall de kopierar en handling (avgiften är då 3 kronor per kopia) samt postförskottsavgift. Undantag från detta gäller bara för särskilda utredningar eller sammanställningar av större omfattning upplyste han i brevet och begärde att de omgående skulle lämna ut de begärda uppgifterna.

Svaret på detta var ett nytt standardbrev med svarskupong samt en kopia av Svensk författningssamling 1988:1187.

Den förordning som visades där avser Riksarkivet och landsarkiven. Min bror juristen skrev då ett nytt brev och påpekade att den angivna förordningen inte med ett ord nämnde att den gällde landets församlingar och att dessa skulle ha rätt att avgiftsbelägga utlämnande av allmän handling. Därför begärdes åter att de begärda uppgifterna skulle lämnas ut.

Inte i något av de båda breven nämndes att vi på något sätt var släkt även om man genom efternamnet kan misstänka det. Inte desto mindre kom ett brev till mig med följande lydelse:

"Vi har fått meddelande från Er bror att Ni inte godtar den avgift som vi vill debitera för ett forskningsuppdrag för Er räkning. Då ser vi ingen annan råd än att Ni själv kommer hit till vår pastorsexpedition, Stortorget 1, 1 tr, och tar fram de av Er önskade uppgifterna. Vi har öppet tisdagar och torsdagar mellan kl. 0900 och 1200 samt torsdagar mellan 1730 och 1830.

Med vänlig hälsning
Berith Öhrnberg
Vicepastor"

Man har alltså gjort sig besväret att ta reda på min brors och mitt släktskapsförhållande vilket bara det troligen kräver större ansträngning än att slå upp den uppgift jag begärt. Dessutom bryter man både mot Förvaltningslagen och Tryckfrihetsförordningen. Den senare är ju dessutom en grundlag, dvs den anses så viktig för att vårt samhälle skall fungera på rätt sätt att ändringar i den bara kan göras av två riksdagar med ett val emellan!

Förvaltningslagen säger bl.a. :

"Myndigheternas serviceskyldighet.

Par. 4. Varje myndighet skall lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndigheternas verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt. Om någon av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten hjälpa honom till rätta.

Par. 7. Varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.

Även på andra sätt skall myndigheten underlätta för den enskilde att ha med den att göra."

I Tryckfrihetsförordningen kan man läsa:

"Par 12. Allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift, tillhandahållas den, som önskar ta del därav, så att handlingen kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas.

Handling får även skrivas av, avbildas eller tagas i anspråk för ljudöverföring. Kan handling ej tillhandahållas utan att sådan därav som icke får lämnas ut röjes, skall den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia. - - -

Par. 13. Den som önskar taga del av allmän handling har även rätt att mot fastställd avgift få avskrift eller kopia (f.n. 3:-/kopia) av handlingen till den del den får lämnas ut. - - -

Begäran att få avskrift eller kopia av allmän handling skall behandlas skyndsamt.

Par.14. Myndighet får inte på grund av att någon begär att få taga del av allmän handling efterforska vem han är eller vilket syfte han har med sin begäran i större utsträckning än som behövs för att myndigheten skall kunna pröva om hinder föreligger mot att handlingen lämnas ut."

Jämför lagarna med Stockholms domkyrkoförsamlings handlande!

Jag hoppades att Stockholms domkyrkoförsamling var ett särfall. Tyvärr hade jag fel! Redan under min brevväxling med denna fick jag vid en förfrågan till Gustaf Vasa församling i Stockholm ett liknande svarsbrev med krav på betalning för att lämna upplysningar. Jag började med samma skriftväxling som med domkyrkoförsamlingen och fick på mitt första brev ungefär samma svar.

Eftersom detta tycktes vara något som höll på att sprida sig ansåg jag att detta borde undersökas och helst stoppas så snart som möjligt. Följaktligen skrev jag ett brev till Justitieombudsmannen (JO) och begärde att han skulle undersöka saken.

Redan medan jag skrev brevet och ordnade alla bilagor, dvs brevväxlingen med församlingarna, hann jag få ett liknande svar från en tredje församling, också den i Stockholm. Jag skickade också till denna ett brev med samma lydelse som till de båda andra och påpekade vad lagen sade. och nu hände något intressant! Jag fick ett svar från denna församling där man utan omsvep gav mig rätt och samtidigt lämnade mig de begärda uppgifterna!

Eftersom detta är en fråga av stort intresse för alla släktforskare har jag bestämt mig för att driva den.

Ett tag efter att jag skrivit till JO hände samma sak vid en förfrågan till Uppsala domkyrkoförsamling. Detta föranledde mig att skriva ett nytt brev till JO och översända även dessa brev.

Mitt första brev till JO diariefördes 1990-05-11. I ett brev från JO 1990-12-07 fick jag reda på att ytterligare en person klagat på Stockholms domkyrkoförsamling. Brevet innehöll svaren på en förfrågan som JO ställt till Stockholms domkyrkoförsamling, Gustaf Vasa församling samt Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund. Jag ombads kommentera dessa. Eftersom svaren uttryckte åsikter som saknade lagligt stöd säger det sig självt att jag hade mycket att kommentera.

Jag hade under december på nytt begärt en uppgift från Stockholms domkyrkoförsamling för att se om något hade hänt under tiden. Det hade det! Till det sämre!

Nu begär man inte längre 120:- per ärende utan hade tillfogat att detta avsåg max. en halv timma, därefter debiterades 100:- per timma.

Jag bifogade detta med mitt svar till JO. Mitt svarsbrev är daterat 1991-01-07. Förhoppningsvis är ärendet snart avgjort och då till förmån för släktforskningen. Om dessa församlingar skulle få rätt kommer ju all släktforskning under de senaste 100 åren att omöjliggöras!

Medan vi väntar på JO:s beslut vill jag uppmana alla som råkar ut för det som berättats:

Gå inte med på att betala! Avvakta istället utgången av min anmälan. Eller gör som jag - skriv en anmälan till JO!

GLIMTEN kommer att rapportera utgången av ärendet.

Sida 8
Prästerliga pionjärinsatser i Lappmarken

av Alrik Hammarén, Göteborg

När började nybyggarkulturen i Arjeplog?

Den frågan betyder detsamma som: Vem började uppföda kor i Arjeplog?

Den förste var prästen. Han är nybyggarekulturens fader, och det inte bara i Arjeplog utan i allmänhet i hela lappmarken. Prästen är där den förste nybyggaren och på sina ställen länge nog den ende.

År 1640 fattar regeringen viktiga beslut om Piteå lappmark. Där skall fyra kyrkor byggas, nämligen vid Arvidsjaur, Arjeplog, Silbojock och Nasafjäll. Samtidigt fastställes den lön prästerna vid dessa kyrkor skall få av Kronan. Tillika stadgas att dessa präster skall förses med ’prästbord’ - boställe som bas för deras försörjning. Viktigast för att de skall överleva vintern är ju kon.

År 1641 blir J.O.Hapstadius förste pastor i Arjeplog och Abraham Burelius - min ana 1798 - förste pastor i Silbojock.

År 1656 utses Ericus Petri Noraeus - min ana 906 - till predikant i Silbojock. Född c:a 1618 i Nora församling i Västernorrland blir han student av Ångermanlands nation i Uppsala 1645 15/2 och kommer som ’hörare’ till Piteå skola 1650. Han kallar sig 1653 scholae Pithensis praeceptor classicus (dvs kollega - lärare - i tredje klassen). Han tillträder Silbojocks pastorat utnämningsåret.

1657 6/6 överlämnar Silbojokks bruks förvaltare Aegidius Otto i nye pastorns händer. Ericus Noraeus får snabbt uppleva att hans tjänst minst av allt är en ’pastoral idyll’.

1659 i augusti faller en norsk strövkår in över svenska gränsen med följd att hoppet om utvinning av ädel metall ur Nasafjälls gruva och Silbojokks silverbruk grusas.

Själv ögonvittne ger Noraeus en skriftlig redogörelse för händelsen, som daterats Arjeplog
1660 30/8 (avtryckt i J.Bromés skrift ’Nasafjäll’ 1923 s 242). Noraeus berättar hur han
1659 15/8 kl. 5 fm är ute med brukets proviantskrivare för att dra upp fiskenoten i Sädvajaur. De håller just på att hala båten i land, då en fientlig styrka, 20 man till häst och 80 man till fots, kommer ’ansättiandes uthi engruffweligh furie’.

Anföraren, länsamtmannen i Nordlanden Preben von Ahnen, sätter pistolen för Noraeus’ bröst och frågar om han vill låta sig fånga eller nederskjuta; ’bad alltså om kvarter’ (pardon, nåd). Medan proviantförråd och bruksinventarier som bäst plundras, får kyrkoherden med hustru företräde inför ’junkaren’, anhåller om förskoning till liv och egendom, vilket omsider till en del beviljas.

Följande dag berövas kyrkan sin klocka, mäss- och altarklädnader samt andra flyttbara inventarier. Därefter sätts den jämte flertalet hyttebyggnader i brand. På prästfolkets ödmjuka bön skonas dock - som deras privata egendom - lilla hyttegården med tvenne mjölbodar. Kronans hus - bodar, bagar- och bryggstugor samt fähus - spolieras. Fienden avtågar därpå till Nasafjäll, där förstörelsen fullbordas 18/8.

Det klena utbytet gör det mindre lockande att åter uppta driften av gruva och hytta. Även pastoratets vidare existensberättigande ifrågasätts. Noraeus får dock ´behålla sina förre lappar och så framt silverbruket härefter icke upprättas utan det i Luleå uppfunnet är (Kedkevare silverfyndighet) i stället upptages, må han sig dit begiva och njuta den lön, som där faller’ (Domkapitlets protokoll 1661 10/5).

Någon förflyttning blir inte av för Noraeus’ del. Han får stanna som pastor i Silbojokk och kan därmed mera odelat och med större framgång ägna sig åt omvändelseverket i denna del av lappmarken. Ny kyrka uppföres även - dock först 1691. Vad väntar sig domkapitlet - och rikets herrar - av Kedkevare? Som bakgrund kan vi berätta om en episod vid marknadstinget i Arjeplog 1659. Där skall den rike samen Jon Persson ’skrivas i hållet’ dvs åläggas att mot ersättning frakta malm med ren viss sträcka från Nasafjälls gruva till Silbojocks hytta. Han erbjuder lappfogden vad som helst för att slippa. Då intet hjälper tar han ur sin kåta fram en pung med silvermalm och berättar att malmen är funnen vid fjället Kedkevare sydost om sjön Virihaure.

Bergskollegium sänder som-maren 1660 en kommission för att skaffa mer kunskap om förstörelsen vid Nasafjäll och om fyndigheten vid Kedkevare. Vid uppehållet i Arjeplog 1660 29/8 hålls vittnesförhör bl.a. med Ericus Noraeus. Denne meddelar att en sedermera avliden tolk berättat att berggmästaren Aegidius Otto gett Jon Persson 30 lod silver och 4 alnar kläde för rätten till malmstrecken. Det blir så småningom klart att brytning är möjlig. Driften sker först i Kronans hårda regi men överlämnas mot seklets slut åt enskilda intressenter. Med humanare metoder lyckas de få samerna villiga att samarbeta. Men när malmen snart tar snart slut, nedläggs driften.

Men behovet av ’omvändelseverk’ bland samerna tar däremot icke slut. Här en bild av läget i lappmarken i början av 1690-talet, dvs c:a 15 år sedan - bl.a. genom Urban Hjärnes insatser - de beryktade häxprocesserna i mer tätbefolkade delar av landet upphört.

Samen Lars Nilsson i Norra Västbyn i Pite lappmark misstänks c 1691 för trolldom. De andliga och världsliga myndigheterna skickar andra samer att undersöka saken. Återkomna underrättar de Noraeus’ son Herr Pehr (senare: Fjellström, 1683 13/2 gift med Agatha Laestadia, dotter till den förste Laestadius i Pite lappmark; efter fadern blir denne Petrus Noraeus Silbojocks kyrkoherde 1698-1706).

Samerna meddelar att Lars vid sin kåta för sina trägudar uppsatt ett offerställe ’liksom en teater’. Intill detta offerställe har de funnit Lars och hört och sett honom på knä ’ganska illa Siunga och yhla. Jembwäl på sin Spåtrumma häfftigdt Speela, öfwer een sin Sonasohn om sine 6 åhr...den där samma dagh’ omkommit och drunknat i en brunn.

Lars hade ’Sungit och på Trumman slagit att spå lifwet i honom, hwar medh han platt intet uträtta kunnat’. Han ’achtade dem (de utsända samerna) intet, Ehuru dhe honom åtwarna månde medh slicht Ogudachtigdt och Öfwerdådigt lefwerne och diefwulska Giärning att afstå, in till dess dhe nödsakades honom Trumman wåldsamligen att afhända...’Då blir Lars elak till sinnes’, nappar efter kniven och överfaller männen med ’skamlösa Expressioner’, som om de varit orsaken till att sonsonen drunknat emedan de hindrat honom fullborda sin avsikt.

När de utsända återvänder till offerlaven, har Lars där rest tre avgudar och en Torvigg av trä. Där har Lars offrat horn och alla andra ben av två renar. De ser även ben av ett föl och en oxe, med vilkas blod han bestrukit sina avgudar. När männen tar ned gudabilderna från offerlaven, ropar Lars med hög röst på samiska en bön att Tor eller åskan (till vars ära ett av träbelätena är uppsatt) måtte slå ned på de utsända männen med blixt och dunder.

’Beskickade Lars Nilsson een sin ogifft Son Nills Larson till nästliggiande by...i den mening och uppsåth att i samma by anskaffa och ihopsambla något folk sigh till hiälp, hans Trumma och afgudar att defendera, jämbwäl dem utskicka dom dräpa, och i Elfwen kasta låta. Men desse utskickade lappar detta förnimmandes skynda sigh där ifrån, til widermähle tagandes medh sigh trumman, Trägudarne och Fohlshuden, och bärandes dem till Sillbo Joch Prästerskap, kyrkioherden Hr Erich Noraeum och dess Sohn Hr Peder Noraeum.’

När Lars rannsakas, presenteras dessa trägudar mm, som Lars tillbedit och offrat åt samt ’Torwiggen’ av trä. På rättens fråga svarar Lars, att dessa avguderier, som han hittills utövat, ’warit honom mycket nyttige och gagnelige’ särskilt de tre senast förlidna åren,

’Tå een stoor Siukdom och dödh öfwergick hans boskap af Reenar’. Då hade han åtskilliga gånger stått på sina knän med upplyfta händer och anropat den Allrahögste Guden utj himmelen om hielp och bijstånd, att hans Boskap icke måtte utrootade warda... lijkwäl skal det honom ingalunda kunnat hiälpa utan dymedelst blifwandes förorsakat att söka och tillgå andre Medell Neml. Trääafgudars tillbidiande Ofrande och Trummespeeel’.

När man frågar Lars, ’om sådanne Medel honom något hjälpa kunnat till dess Boskapz lyckligare tilltagande och förökning’ svarar Lars, att han ej annat kunnat förstå eller förmärka än att de senare medel han brukat varit honom mer nyttiga.

Man frågar varför Lars - utom renar - till Sina avgudar offrat även en oxe och ett föl.

’Av sin SpåTrummas och dess ringars anledningh, och omlöpande på Trummeskinnet’ påstår han sig då ha ’förmärkt att sådanne Creaturs oppoffrande wore hans Affgudar behageligast..’

Förhöret fortsätter. Han medger då att han av sina ’Lärare’ - dvs prästerna - lång tid nogsamt blivit påmind och informerad att ’öfwer all Tingh fruchta och tillbidia den stoore Alzmechtiige Guden uti Himmelen, som Himmel och Jordh och alla Creatur skapat hafwer, men inge Afgudar för honom’.

Lars medger att de undervisat honom både offentligt och privat men att detta inte varit honom till nytta, varför han’sökt sigh andra Medel förmedelst Afgudars tillbidiande och Offrande’ etc., vilket han påstår...’warit honom till mycken bättre fromma, och sin Boskapz wähltrefnad...’

Lars döms ’i anseende till sine i långligh tijdh Grofwa och Ohörliga Afgudiska widskieppelsers föröfwande’ till livsstraff enligt Guds och världslig lag, nämligen 2 Mos. kap 22 och 5 Mos. kap. 13 samt Västerås Ordinantia av år 1527 mm. Domen underställes Svea Hovrätt och fastställes 1692 26/4.

Sedan kyrkoherde Eric Noraeus’ son Per berett Lars till döden, blir han med sina trägudar och sin trumma bränd på bål i Arjeplog året därpå. Per Noraeus intygar att Lars dör salig. Också berättas, att Lars bestiger bålet ’med en undersam frimodighet’.

I vår tid kan vi fördöma den tidens rättsskipning mot den för oss främmande samiska religionen. Men nog förefaller åtminstone mig närmast lika frånstötande att man - som nyss hänt i ett program i radio om samerna - förordar att detta folk skall återvända till sina förfäders avgudadyrkan.

Lyckligtvis kom snart en ny tid, då skolundervisningen, som främst är undervisning i kristendom, bättre anpassas till samernas referensram. Petrus Laestadius ger oss år 1831 en ögonblicksbild, som är bevisning nog. I sin Journal s 465 berättar han om mötet med samen Pehr Tjonk, som nått sina 90 år och nu knappt kan gå. Men sina sinnens bruk äger han fullkomligt. Han kan varken läsa i bok eller någon utanläxa. Men kan däremot med egna ord ådagalägga en enkel men redig kristendomskunskap, som är frukt av kyrkobesök i unga år och samtidigt en vacker ’minnesvård’ över kyrkhelger i den gyllne ålder då de inte var dryckeslag utan vad de skulle vara...

Tjonk berättar att han vid 16 år bevistat begravningen av ’Herr Jahan’ - Johan Laestadius, tredje Arjeplogpastorn av samma släkt (min ana 226). ’Av Herr Jahan’ och hans andliga sådd är till stor del Pehr Tjonks levande tro en frukt.

Ericus Noraeus fick väl se påtaglig framgång främst av verket som ’nybyggarkulturens fader’. ’Han införde kon i Lappmarken’. Mindre påtaglig var frukten av hans omvändelsearbete. Men han och kamraten och barndomsvännen Johan Laestadius ’den förste’ (min ana 904) lade dock grunden både för kristet andlig och för materiell odling och kultur i sin del av vår värld.

De båda männen tjänar samma lappmark, lever där i stor förtrolighet, gifter tillsammans sina söner och döttrar. De begravs samtidigt i samma Arjeplogs kyrka 1697. Med all rätt tillämpar då officianten på dem 2 Sam. 1:23: Saul och Jonathan, ljufliga och täcke medan de lefde, äro också icke åtskilde i döden. Om dem har med rätta sagts:

’De voro de första, som med nit och eftertryck begynte omvändelseverket i Piteå lappmark. Deras namn varar ännu på dessa orter i åminnelse och deras säd i välsignelse’.

Olaus Stephani Graan, född av samiska föräldrar, blir år 1673 den förste kyrkoherden av samesläkt i samepastoratet Lycksele. Där blir också Olaus’ son Nicolaus Graan i sin tid herde. Redan den samiska bakgrunden kan till en del förklara att Nicolaus’ son Olof Gran (min ana 454) i sitt omvändelsearbete bland samer ej blandar sig i ’polisiära’ ingrepp som man gjorde i Arjeplog och Kvickjock.

Vid 51 års ålder får Olof Gran förflyttning till Nederkalix. Fysiskt är kyrkoherdetjänsten där mindre krävande. Och även där får Olof erkännande för sin insats. Men från sin Lyckseletid får han ett särskilt vackert vitsord: Med trohet och ospard flit har han där skött sin tjänst. Två gånger om året har han rest från kåta till kåta, från hushåll till hushåll. Med stor vedermöda och olägenhet har han vistats i vilda fjällen för att ’informera’ sina åhörare i deras kristendomsstycken.Självkrävjandes’ (frivilligt) har också dessa samer levererat sina spåtrummor i sin kyrkoherdes händer. Av övertygelse frångick de tydligen sina trolldomsredskap.

År 1734 ingår denne Olofs älsta dotter, 15-åriga Catharina Gran (min ana 227) äktenskap med ovannämnde ’Johan III Laestadius’. Prästvigd 1730 har denne sedan all sin tjänst i Silbojock och Arjeplog. Kanhända har bekantskapen med svärfadern Olof Gran, hans arbetssätt och erfarenheter, till någon del påverkat honom, så att han mer än förfäderna utför ’omvändelseverket’ bland samerna enligt evangeliernas och Nya testamentets modell.

Nutida röster höjs stundom för att samerna skall återvända till sin tidigare avgudareligion. Det förvånar den som något känner till vad den konkret innebar. Men modern flummighet har knappt gränser!

Alrik Hammarén

Bland källorna:
Awebro, Luleå silververk (1983) s 33.
J.Bromé, Nasafjäll. Ett norrländskt silververks historia (1923).
Petrus Laestadius Journaler (Kgl. Skytteanska Samfundets Handlingar N:o 15:1-3 1977) I s 413, II s 211 ff, 231 f, III s 135.
Referat från rättegångar mm ur Ernst Manker, Nåjdkonst 1965 om Torviggen s 16, 30 s 122 ff.
Bygdén, Härnösands stifts herdaminne I s 71 f, II s 178 och III s 270 ff. SBL XVI s 91 f.

Sida 11
Att lägga pussel (2)

av Jan Rehnberg, Göteborg

För ett år sedan recenserade jag på dessa sidor några bohuslänska böcker, som skrivits av släktforskare. De handlade om få släkter och täckte ganska begränsade områden. Även om en sådan skrift berör enbart en socken eller by är det naturligtvis av stort intresse för den, som råkar ha sina anor just i den nejden.

Jag är övertygad att dessa skrifter har en mycket stor betydelse för att skapa intresse kring hembygdskunskap och släktforskning. Genom att ge den första impulsen till studier om ens familj, stadsdel eller by har dessa böcker ett stort värde.

Många böcker blir också utgivna, men kunskapen om dess existens är tyvärr begränsad till en mindre skara människor. Jag tror det är viktigt, att de blir omnämnda i en tidning som GLIMTEN, eftersom de kan vara av intresse för många medlemmar. De är också goda bidrag till den pusselläggning, som är släktforskarens knog, när han kartlägger sina anor.

Från Ytterby kommer skriften "Byn BREDSTEN i Ytterby socken och Kungälvs kommun" författad av Ingvar Larsson, en eldsjäl bland släktforskare. I boken lämnas en redogörelse för ägandeförhållanden vid byn Bredstens alla gårdar, torp och backstugor från 1700-talet och framöver. Till detta lämnas ägarnas släkttavlor och det hela kompletteras med en intressant historik.

Skriften är på 94 sidor och intresserade kan nå Ingvar Larsson på telefon 0303-91237.

Nästa skrift
som jag gjorde bekantskap med, är skriven av Gustav Landgren från Ytterby. Den har titeln "En släkt från Brastad till Solberga via Bokenäset" och är en släkttavla för Erik Torsson och Helena Andersdotter från Solberga socken. De har relationer bakåt till Henrik Friis i Brastad under 1400-talet. Relationerna till våra dagar beskrives i inte mindre än 535 tabeller, där huvuddelen av personerna bott/bor i Bohuslän.

Gustav Landgrens bok är på 109 sidor och om någon vill veta mer om hans släktforskning kan du nå honom på telefon 0303-91205.

I slutet av förra året
utgavs en på sitt sätt ytterst originell bok. Dess namn är "Långarydssläkten", men egentligen är detta fjärde upplagan av en släkttavla författad av Per Andersson, Mjölby. Proband är länsmannen Anders Jönsson, Långaryd, Jönköpings län, som levde 1662-1716. Författaren har idkat släktforskning sedan 1977 och lyckats samla inte mindre än cirka 25000 namn på sentida ättlingar. Därtill kommer cirka 6000 så kallde utskott, dvs ingifta och samboende. På detta sätt har man konstaterat att Långarydssläkten är världens största kartlagda släkt. Som innehavare av världsrekordet är den nu införd i Guinnes rekordbok.

Boken täcker 13 generationer spridda i 25 länder. Originellt med boken är särskilt det registersystem, som tillämpas av författaren. Barn registreras i födelseordning med en bokstav, söner med stor och flickor med liten bokstav. På detta sätt kan man systematiskt följa anorna. Systemet har tidigare beskrivits i Släkt och Hävd 1986:2.

Naturligtvis är det intressant med en så stor släkttavla, men för att berörda skall kunna hitta rätt hade krävts ett namnregister och eventuellt ett ortsregister. Redan nu är boken på 456 sidor, så det vill till både band två och tre för att möta dessa önskemål.

Jag har såvitt bekant inga släktingar i boken, men skulle någon ha relationer till Långaryd kan det vara värt mödan ta en titt på den. Ett stort antal av Anders Jönssons släktingar bor fortfarande i Småland och södra Sverige. Anmärkningsvärt nog fanns boken inte på Universitetsbiblioteket i Göteborg, men intresserade kan vända sig till författaren, 0142-12634, som säkert står till tjänst.

Sida 12
DATAVIRUS ANGÅR OSS ALLA

av Christer Jonsson

På senare tid har det skrivits mycket om datavirus och många undrar vad det är och hur det fungerar. Först vill jag slå fast att rädslan för virus är ofta överdriven och att eventuella fel har oftast andra orsaker, handhavandefel eller tekniskta problem. Men risken finns! Med kunskap kan du dock skydda dig väl.

Olika virustyper
Det finns sk TROJANSKA hästar, dvs program som fungerar och gör det de ska göra, men som senare gör något helt annat. En del är av "tidsinställd" typ och väntar på en viss tid eller datum, s.k."logiska bomber". En annan typ som praktiserats flera ggr är när programmeraren för, t.ex ett administrativt system, i programmet byggt in att det skall fungera så länge som hans namn finns i löneregistret. När så inte är fallet börjar programmet sakta förstöra vissa datafiler och efter ett tag, när felet märks, har man inte längre några riktiga backuper att använda eftersom felet funnits länge.

Programmet tar också ofta bort sig själv för att förhindra upptäckt. En annan typ är de sk "maskarna" som ofta sprider sig i nätverk eller på annat sätt ihopkopplade datorer. Denna typ av virus förökar sig oftast i maskinens minne varför detta blir allt mindre och till sist stannar maskinen. I hemdatorer är det vanligast med smittade spelprogram och dessa har också de vanligaste virusen, dvs de som sprider sig från program till program.

När viruset finns
Antag att du fått en speldiskett som är smittad. En av filerna innehåller ett spel som fått en bit programkod tillagd, som när den körs, kopierar över sig själv till maskinens primärminne och sedan vidare till en annan fil på disketten. Ofta sker detta i samband med att nytt program laddas. Antag även att du laddar in ditt smittade spel på lunchen och spelar spelet en stund. När spelet laddas, läggs programmet inklusive den programsnutt som är själva "viruskoden" in i datorns minne, där det ligger tills vidare. När du spelat klart laddar du kanske ditt program för ordbehandling.

I samband med laddningen, lägger virusprogrammet till sig själv till programfilerna på hårddisken. När du sedan avsluta detta och laddar ett faktureringsprogram tillförs ännu en gång extra programkod , etc. etc. Till sist avslutar du dagens arbete och stänger av datorn, varvid viruset dör, eftersom strömmen försvinner. Men, och nu kommer problemet, så fort som du kör något av de smittade programfilerna kommer viruset åter in i datorns minne och fortsätter processen med att fylla disken med oönskat virus.

Hur skyddar man sig?
Genom att inte köra okända program i maskinen, tycker kanske många. Visserligen blir saken bättre då men tyvärr är man ändå inte helt säker. Även systemdisketten kan vara smittad! Det senare förekommer inte så ofta, men då i vågor och ofta i Macintosh-världen, där virus är vanligt förekommmande.

Hur kan man upptäcka att man smittats? Vanligen visar sig, i ett senare skede, mystiska texter eller så händer det andra ovanliga saker. Programmen börjar gå trögt eller kan inte startas. Om du har kopior att jämföra mot, kan du se att längden på filerna ökat, ofta med runt 1500 bytes. Men för all del, se till att ha alla backupdisketter som du jämför med är SKRIVSKYDDADE, dvs att en tapebit sitter över hålet på 5 1/4 disketter eller att "luckan" på 3,1/2 tums disketter är öppen. Naturligtvis gäller detta bara om du enbart skall läsa på disketterna, inte om du ska kopiera över något till dem. Tag då i stället tomma och nyformaterade disketter så du inte riskerar att smitta dina backupkopior. Sen är det bara att börja från början genom att ta bort alla smittade programfiler och ersätta dem med filer från en säker backupdiskett.

Det finns på många databaser speciella program för att hitta och reparera smittade disketter, men se upp så att du inte får ett smittat eller preparerat "fix"-program! Tyvärr förekommer även att skyddsprogrammen är virusbärare....

ANTIVIRUSPROGRAM
Ett mycket bra program som finns i flera modeller är det amerikanska VSCAN från MacAfee, som kontinuerligt uppdateras med senaste motmedel. I augusti -90 är det ver. 66 som släppts. Detta program finns för både separata datorer som nätverk och innehåller skydd mot att smitta sig själv vid körningen. Den fil som vanligen smittas först i PC/AT-datorer är f.ö. Command.Com eftersom den laddas ofta.

Som vanligt är god backupdiciplin bästa hjälpen mot virus.

Sida 14
Hur arkiverar du ?

av Per Liljeström, Lerum

Vi som släktforskar får till slut enorma mängder papper i våra arkiv - även om vi använder dator som hjälpmedel.

Dessa papper måste förvaras så att det är någon mening med att spara dem. De måste alltså vara sorterade efter något bestämt system. Tänk speciellt på att handlingar som sitter i pärmar eller ligger i kartonger (kapslar) har större chans att bli bevarade den gången någon skall ’röja upp’ efter dig!

Många av oss jobbar ideellt inom olika föreningar och producerar papper också där. Även dessa papper är av största vikt att vi tar vara på. Tänk på att det är föreningens historia som Du ansvarar för!

Från släktforskningen kom jag - via en kurs som ordnades av Folkbildningsförbundet, Riksförbundet för Hembygdsvård, Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet (NBV) samt Wendelsbergs Folkhögskola - in på intresset för arkiv och arkivvård. Kursen var veckolång och förlagd till Ransbergs Herrgård i Ransäter. Jag har deltagit i denna kurs, med olika teman, 1981, -83, -85, och -90.

När jag hos IOGT-NTO i Göteborgs distrikt sökte stipendium för att deltaga i kursen fick jag ’erbjudandet’ att åta mig som distriktarkivarie. Detta har jag aldrig ångrat. Under dessa tio år har jag lärt mig fantastiskt mycket om nykterhetsrörelsens historia. Men jag har också lärt mig att föreningspapper kan finnas på de mest omöjliga ställen för att inte säga olämpliga. En förenings hela ’protokollskörd’ låg i ett skåp i vår fastighet i Göteborg. Våningen eldhärjades i slutet av 60-talet, men branden kunde begränsas till 70% av den våningen. När jag mer än tio år senare fann alla protokollböckerna var de väl inslagna i omslagspapper. Detta hade räddat dem. Omslaget var rök- och sotskadat men böckerna helt oskadda.

De flesta av er förstår säkert min glädje när jag kunde bära dessa böcker de hundra metrarna till Folkrörelsernas Arkiv på Vasagatan 2.

Råttätna böcker fann jag i norra Bohuslän i ett uthus. En förenings hela arkiv låg i ett sommarhem utanför Strömstad.

Där lyckades jag med lite övertalning få medlemmarna att köra allt till Folkrörelsearkivet i Uddevalla. Jag roade mig med att beräkna hur mycket arkivalier jag fört till de olika Arkiven, och det är betydande massor:

Folkrörelsernas arkiv i Göteborg
egen överföring >150 kg
annan " > 700 kg

Folkrörelsearkivet i Uddevalla
egen överföring <100 kg
annan " >100 kg

Andra arkiv, universitetsbibl. m.m. >100 kg

Fanor
till Historiska Muséet drygt 20 st, varav mer än tio är föreningsfanor, flera handmålade av Axel W. Bergqvist.

ARKIVERINGSREGLER
Reglerna gäller generellt och kan anpassas på varje förening , ja, t o m på varje privatperson som t ex har ett värdefullt släkt-, gårds- eller företagsarkiv i sin vård!

De olika arkivalierna har här samlats i ordning efter den vikt de tillmätes i framtida forskning. Naturligtvis kan ordningen diskuteras, men nog tycker jag att Berith Sande vid Folkrörelsearkivet för Värmland fått en mycket god ordning, som vi kan rätta oss efter. Berith är i dessa frågor mycket kunnig; hon är en auktoritet i ämnet.

ARKIVALIER

1. Protokoll*
2. Verksamhetsberättelser*
3. Bokföringen, dagbok och bokslut*
4. Andra rapporter
5. Medlemsförteckningar/matriklar
6. Korrespondens
7. Ämnesordnad handlingar, lagfarter, testamenten
8. Statistik
9. Fotografier**
10. Tryckt historik
11. Pressklipp
12. Medlemsblad
13. Affischer, flygblad och annan reklam
14. Bandupptagningar

Material från tiden före 1950 skall inte gallras! Lämna det i ograverat skick till arkivet !
(De är mycket bättre skickade att sortera detta material!)

Har något omvälvande inträffat - spara allt!

Några regler för gallring vågar jag lära ut:
Till bokföringen behöver inte alla allegat bevaras.
Vart tionde år (t ex nollåret) kan vara bra att ta vara på efter 1950. Äldre material och material från det år något omvälvande inträffat skall naturligvis bevaras i sin helhet.

* Dessa tre är utan tvekan den viktigaste informationen till eftervärlden!

**Dessa borde stå efter medlemsförteckningar

Skänk kopior av dina bouppteckningar!

Behovet av en ordbok över bouppteckningarnas ord är stort. Många ord är svåra att finna i vanliga uppslagsböcker.

Svenska Akademiens Ordbok finns inte på alla bibliotek och Ordlistan tar bara upp dagens ordförråd.

Barbro Lunsjö håller på att sammanställa en ordbok med ordförklaringar till bouppteckningarnas ord. Hon skulle bli mycket hjälpt om forskare från hela landet ville bidraga med bouppteckningar.

Det är viktigt att hela Sverige representeras så att ordsamlingen blir bred och riklig.

Små och stora bouppteckningar är lika viktiga.

Uppge källan med ort och datum, kanske sida, och har du Landsarkivens eller SVARs beteckningar kan du ange även dem.

Du kan tyvärr inte få någon ersättning för dina utlägg. Din belöning får bli att du bidrar till att göra bouppteckningarna förståeliga för nutidens människor.

Av Barbro Lunsjö har tidigare utgivits "Tjugo Handskriftstexter för Släkt- och Hembygdsforskare" (1990).

Adressen är:Barbro Lunsjö, Triangelv. 16, 245 00 Staffanstorp.

Hjälp vår medlem Barbro Lunsjö att genomföra sitt självpåtagna uppdrag. Red.

Sida 15
Ur likpredikan över Johan Gustaf Liljegrens mor

Riksarkivarien Liljegrens efterlämnade handlingar, förvaras på Antikvitets och Topografiska Arkivet (ATA) i Stockholm. Bland dem återfann jag nedanstående liktext över modern (min egen ana). Många av uppgifterna känns igen ifrån Bengt Hildebrands skildring av JGL och tydligt är att Bengt Hildebrand bl a använt dokumentet som en källa.

Text:

Si jag går bort
Gud skall vara med Eder
Ur 1 Mosebok

Personalia
(1:sta och halva andra sidan av originaltexten = Sv. ps 557 vers 1-5. Sv.ps 473 i J.O. Wallins psalmbok, stadfäst och gillad 1819.) Därefter:

Så lyda rader såsom wi läsa dem i wår nya swenska psalmbok under No 473 och wi lämpa dem till den Christendomens Syster som wi idag hafwa beledsagat till dess hwilorum. I lifstiden Enkan ärliga och sedesamma Catrina Nilsdotter ifrån Lillhyltan, föddes hit till werden 16 October 1750 uti Mjöhult Östregård. Fadren war i lifstiden Rusthållaren Nils Antonsson och modren hustru Elisabeth Jonsdotter, dessa Föräldrarna befordrade denna deras kära dotter med dop och Christendom samt uppfostrade henne med all ömhet och sorgfällighet.

Hon hade den lyckan att hon under dess barn och ungdomstid fick wara hemma hos sina föräldrar, då hon lofwades Christendoms kunskap och de yrken som woro nyttiga för hennes välxxx,stånd och börd här. Då hon war 19 år gammal eller 1769 trädde hon efter försynens skådelse i äktenskap med då warande drängen ärliga wälförståndiga Jonas Johansson ifrån Elmhult här ifrån församlingen, deras äktenskap har av Gud warit wälsignat med 12 barn, 6 söner och 6 döttrar, af hwilka 7 barn, näml 3 söner och 4 döttrar redan äro döda men 3 söner och 2 döttrar lefwa ännu, och en av hennes söner äro Professorn och Riksantqvarien Herr Magister Johan Gustaf Liljegren, hwilken tillika med sina Öfvriga Syskon idag med sorgens och saknadens tårar hafwa beledsagat en huld och älskad moder till dess hwilorum.

Under den aflednas och hennes mans tid bodde de först i Hemmershult i 5 år hwaräst hennes afledna man war Gästgifware. Sedan flyttade de till Lufweryd i Rydaholms socken, hwaräst de bodde endast ett år, därefter flyttade de til Slätten här inom församlingen, hwaräst de bodde tillsammans i 2 års tid. Widare flyttade de år 1777 till Lillhyltan hwaräst de bodde tillsammans i 28 år, den 22 Maj 1805 förlorade hon genom döden en huld och älskad man, derefter war hon Enka til 1807, då hon för andra gången trädde i äktenskap med dåwarande Enkomannen Jonas Swensson i Högamålen af Wernamo socken, hwaräst hon bodde i 5 års tid, hon blef Enka andra gången 1818 hwarefter hon flyttade tillbaka till Lillhyltan hwaräst hon sedan warit. Denna aflednas måg Gabriel Jacobsson och hennes dotter Cajsa Lisa Jonasdotter /eller Gabriels hustru/ i Högamålen hafwer båda sedt till henne och wårdat sig om henne under hennes ålderdom och sjukdomstid.

Gud begåfwade henne med en god och sund hälsa tils i sednare åren, då hon warit besfwärad af ålderdomsbräckligheten, men hon har likwäl alltid kunnat gå uppe och sköta sig själv, till (ock) några dar före hennes död eller den 16 Junii som war Torsdags 8de.-dagar sedan egde hon så mycken styrka att hon kunde gå till Granhult för att uträtta något ärende, men samma afton blef hon sjuk, eller den 16 uti Innewarande månad blef hon straxt sängliggande, hwarefter hon altmer och mer beredde sig till sin hädanfärd, hon war nöjd att skiljas hädan, och längtade efter en sann och salig förlossning hwilken ock i behaglig tid inträffade.

Tidigt om morgonen den 21 ut innewarande månad eller sistlidna Tisdag begick hon Herrens hl. Nattward med Gudlig wördnad och andakt, hwarigenom hon kom i en närmare förening med sin dyra återlösare och war denna himmelska måltid utan twifwel för henne en wälsignad resekost, då hon stod på gränsen emellan tiden och ewigheten, samt en söt försmak af den tillkommande werldens salighet och en ljuslig skymt in uti lifwets Land, som blef ljust för henne.

Hon kämpade den sidsta kampen och kampen ändades ock segern inföll.

Med all frimodighet, sinneslugn och förnöjelse afsomnade hon om morgonen sistledna Tisdag omkring kl.3, sedan hon lefwat här i werlden i 80 år, 8 månader ock 6 dagar.

Votum

Kommentar:
Catrina Nilsdotter, föddes 1750-10-16 i Mjölults Ög och dog 1831-06-21 i Lilla Hyltan i Fryele. Det tycks som ödet ville att Johan Gustaf Liljegren var hemma i Småland då modern avled. Likpredikan avslöjar inte detta, bara att JGL bevistade begravningen. Av Bengt Hildebrands skildring (C.J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige, S. 591) över farfaderns ankomst till Stockholm den 22 juni 1831 framgår:

"gjorde han på Riksarkivet en obehaglig upptäckt: Liljegren var ej i staden och nycklarna till Antikvitetsarkivet voro förseglade", vidare:

"Thomsen hade tydligen direkt från Liljegren fått veta, att denne äntligen kunnat taga ledigt för att bl.a. besöka hemprovinsen Småland". Först den 25 juli 1831 möts Liljegren och Hildebrand.

Vi har således skäl att anta att mor och son fick träffas en sista gång.

Moderns likpredikan har tydligen överlämnats till Johan Gustaf Liljegren efter begravningsakten, kanske som en minnesgåva eller möjligen i samband med att prästen fick ersättning för sitt alster.

* * *

Tack till Tomas Stellrot för hjälpen att läsa den gamla likpredikningen.