Innehåll Nr 2 1991

Sida 1

God Jul & Gott Nytt År med en fri och oberoende GLIMTEN Vi har laddat om - och satt nya mål för framtiden. Nu hoppas vi att med nya kontakter och resurser kunna göra GLIMTEN ännu bättre än tidigare. Efter en "jobbig" och påfrestande tid tror vi nu åter att vi med läsarnas stöd i form av ideer, artiklar och "påhejande" skall få den kick som åter gör det roligt att jobba för att sprida datorkunskap bland släktforskarna! Vi glömmer det sorgliga som varit - snart går vi ju åter mot ljusare tider! Du som vill följa med - på vår nya färd - meddela ditt intresse på det sätt du finner bäst.

För inte så länge sedan, enligt släktforskarens måttstock, satt bildens 15-åriga flicka i Halmstad och drömde om sin framtid. Nu är både hon och drömmarna sedan länge borta. Ett liv går fort, även för den som når en hög ålder. Det bör vi tänka på och väl förvalta vårt eget liv genom att glädja andra medan vi kan.

Sida 2

Från min sida sett (ledare) Huka på er (ja ni vet) nu laddar jag om !

Jag skall nu berätta en nyhet som i grunden är tråkig men ur vilket jag hoppas något positivt skall komma.

På grund av att relationerna inom SLÄKTDATAs styrelse är mycket dåliga sedan mer än sex månader tillbaka, har jag tvingats ta ett mycket viktigt beslut (föregått av en ingående självrannsakan):

GLIMTEN är från och med detta nummer en fri och oberoende tidning.

Därmed beror innehåll, utgivning och ekonomi helt och hållet på vad läsarna och jag tillsammans lyckas tillföra tidningen. Det blir fr.o.m nu inga mellanhänder mellan dig och mig i form av föreningstaktiker och formalister som vill undertrycka en fri debatt.

Tanken är att i företagsform skapa en fullständigt fri Hobbytidning som står utanför alla ekonomiska bindningar till landets släktforskarförbund och riksföreningar. I stället vill jag lägga tonvikten på intressegemenskapen och det som är roligt och nyttigt för vår hobby. Jag hoppas få förmedla många positiva budskap från alla föreningar och även från dem som inte tillhör någon organisation.

GLIMTEN skall ge stimulans och inspirera till nya tag, särskilt enskilda släktforskare och mindre grupper. Dessa får här, ett numera fritt forum, där de kan presentera resultatet av sitt arbete på ett neutrat sätt, så de slipper bedömas efter förutfattade normer.

Goda förebilder är tidningen FOTO med kollegor. De tidningarna köps och läses med stort intresse av såväl oorganiserade som organiserade fotografer. På samma sätt vill jag göra GLIMTEN vårt hobbyområde. Tidningen kan ju dessutom inbjuda till möten, resor, datordemonstrationer, tävlingar m.m., precis som andra tidningar.

Kursändringen kan uppfattas som ett totalt avsteg från tidigare ideella deklarationer - men jag försäkrar - så är det inte. Som redaktör arbetar jag för samma mål som tidigare. Blir det något överskott "plöjs det ner" i nya resurser för tidningen så att det kommer läsarna till godo. Nu styr enbart dina krav som kund hur GLIMTEN sköts.

Det vill säga: sköter jag mig inte - får jag inga läsare!

En sund och bra relation. Förhoppningsvis dyker det upp även andra fria konkurrenter - som i den riktiga tidningsvärlden - då kanske även dessa hjälper till att rensa upp i den unkna och föråldrade form som föreningarna tycks få bedriva sin verksamhet.

- Nackdelarna då! Finns det inga? -Jovisst!

Moms, skatt, bokföringstvång och höjda portoavgifter drabbar oss precis som andra företagare. Så friheten har sitt pris!

"I detta land" som man brukar säga om Sverige, är det dock tillåtet att årligen till enskild person ge bort EN GÅVA värd upp till 10 000 kr. Detta utan att påverka skatten för givaren eller mottagaren. Denna regel kan utnyttjas av dem som vill hjälpa till att trygga utgivningen. Förhoppnigsvis ramlar det in både små och stora gåvor som stöd för mitt uppsåt på
Pg 416 51 52 - 2.

*

Efter fyra års arbete inom föreningarna DIS, DIS-VÄST och SLÄKTDATA har jag annars konstaterat att just mitt goda uppsåt ofta misstolkas. Om detta beror på "Jantelagen" eller på brister i mina egenskaper vet jag inte.

Men helt klart vet jag att slutet blivit att man vill "göra om mig" ! Och då slocknar min "eldsjäl".

Kanske är det ändå mitt lite udda arbetssätt som möjliggjort startandet av DIS-VÄST och SLÄKTDATA. Så jag undrar om inte lite mer acceptans varit på sin plats? Det hade i vilket fall besparat mig de uppslitande striderna.

Egentligen borde jag slokörat dra mig tillbaka och ge upp en till synes hopplös kamp. Jag har dock funnit så mycket glädje och gemenskap i min kontakt med enskilda forskare, så det känns som om jag svek dem om jag i denna svåra stund föll undan för mina kritiker. Därför fortsätter jag.

Du som kan acceptera mig som jag är, liksom tidningen jag redigerar, hälsar jag hjärtligt välkommen till nya fria GLIMTEN.

Sida 3

Nu startar:

Projekt RÅD!

Register
Åt
Dig

Ger dig RÅD att släktforska och RÅD om hur du gör register
Med hjälp av GLIMTENSs skrift Råd & Rekommendationer samt programvaror vill vi att du skall delta i att göra register över födda, vigda och döda. Register som släktforskarna sedan kan beställa från GLIMTEN för bara "några tior".

Hur går det till ? - Jo, vi hjälps åt! De som har dator använder den - andra hjälper till med att skriva inmatningsunderlag eller kontrolläsa. Några har redan gjort sådana register som nu distribueras på datadisketter. En diskett rymmer text motsvarande 1000-tals A4-sidor. Text som datorn på kort tid söker igenom eller skriver ut på papper.

Tyvärr finns det idag endast några få register att beställa, därför behövs din insats !

Du kan arbeta ensam eller ev. i en grupp inom "din" släktforskarför-ening. Kanske kan du starta en egen GRUPP! I den kan man hjälpa och stödja varandra. Det ger stor GLÄDJE att göra register som alla släktforskare får nytta av.

Beställ snarast skriften:

RÅD & Rekommendationer från GLIMTEN.

I den visas och beskrivs hur registren skall utformas. Beställ även datorprogram och färdiga data-basmallar för register - du får det för låg kostnad - ofta mindre än hundralappen. Ange disk.storlek.

Register enligt GLIMTENs rekommendationer:

1. Vi vill att de skall framställas av enskilda eller i små grupper, utan vinstintressen!
2. Vi vill att registren skall kunna beställas på diskett
   - Så att de kan användas för enskild forskning - gär- na i hemmet!
   - Så att datorn kan söka i dem eller skriva ut dem på papper!
   - Så att porto för några kro- nor räcker att sända register som motsvarar 1000-tals A4- sidor!
   - Så att Regionala och/eller Riks-DATABASER kan byggas av dem.
3. Vi vill att de skall vara billiga!
   - Så att alla har RÅD att skaf- fa dem. Vår självkostnad + ett bidrag till vår verksamhet, mao; endast några tior per diskett).
4. Vi vill att registren skall inne- hålla BÅDE Bokstavstrogen och Normerad TEXT!
   - Så att de blir lätta att söka i men samtidigt visar originaltexten.
5. Vi vill att landsarkiven och an- dra institutioner får kopior av registren om de önskar.
   Vi önskar att du och din ev. förening aktivt hjälper till att skapa ett ARKIV MED ORIGINALDISKETTER som lätt kan kopieras och spridas.

• Det ger OSS ALLA ett utmärkt verktyg att få ner de höga kostnader som på senare tid drabbat släktforskningen.
• Det går nämligen att med registrens hjälp hitta sina anor och släktingar. Då behöver man bara beställa de mikrokort som går åt för att kontrollera de uppgifter man funnit.
• Därmed reduceras både tid och kostnader! Det bli roligare att släktforska! Och du får RÅD till det!
• Var med i vårt pionjärarbete och låt dig "för evigt" namnges i den dokumentfil som berättar om registrets tillkomst och innehåll.

Du som redan gjort dataregister - låt oss distribuera dem !

Sida 4

Tre Amerikabrev

från

1924, 1930 och 1935

De tre amerikabrev som vi återger här ger förutom många släktuppgifter även glimtar från depressionsåren på 20- och 30-talet. De skildrar även framstegen inom jordbruket med dess mekanisering, liksom hur den uppskattade radion träder in som förmedlare av nyheter och väderleksrapporter, ja även tal och musik.

Breven är skrivna av Carl Alfred Andersson (*1852 enl. egen åldersuppgift) och adresserade till brodern Anders Gustaf Andersson, Hagadal, Kisa. De är skrivna på ett högst personligt sätt, skiljetecken är få, varför vi för läsbarhetens skull lagt in snedstreck och stycke-markeringar.

Det är Artur Adolfsson i Huddinge som har gett oss tillstånd att publicera breven som ingick i hans mors efterlämnade handlingar. Hon dog i Kisa 1989, nära 94 år gammal, och hette Edith Olivia Adolfsson, Hon var född den 15 sept. 1895 i Tidersrum, Östergötland och barn till brevens mottagare; Anders Gustaf Andersson och hans hustru Olivia.. Hennes farfar hette Anders Person och farmodern Anna Kristina. Morfar var Nickolaus Gustafsson och Johanna Gustafsson. Alla troligen med anknytning till Tidersrum och Kisatrakten. (Den som ev. har anknytning till släkten ombedes kontakta Red).

Brev 1.

Holdrege januari 22 1924

Guds frid kära Broder ock svägerska

jag vill i korthet sätt mig neder ock skriva några rador ock låta eder veta att vi alla lever ock äger den goda förmånen helsan en (än) till den skrivande stund / hvilket är det Bästa vi äga på dena jorden: jag hoppas att dessa Rador möta eder alla med den goda gåvan helsan:
jag får tacka för det kärkomna Brev som jag Bekom från dig / jag tror det är omkring ett år sädan:
jag har tänkt att skriva förr: men tiden går så fort här i dätta stora Land / så man knapast hiner med tiden: den går fort ock nu sjäner jag att jag Begyner att Bli gammal / men det är gott så länge man får ha helsan / då går det Bra

jag njuter av livet för varje dag som går / fast det icke är så goda tider för farmaren här / som det skulle vara / vad vi har att sälja är för Biligt ock vad vi skall sjöpa är får dyrt:
en arbetare har det Bäst / han har Bra betalt sädan vi hade kriget / om han får arbeta:
det är icke så mycket att göra nu om vintern ock det är godt om arbetsfolk nu / det har kommit hit så mycket emmegranter ifrån hela världen för lidet år:

jag undrar om ni feck god gröda för lidet år / jag sir i tidningra att det var för myket regn på sina ställen i sverige / så att grödan tog skada på olika platser:
vi hade ock så för mycket regn på våren / så att vittet vart icke så bra / men havren ock kornet vart Bra ock även majsen / den geck 4e bursen på äkren ock vi feck mycket foder att föda kreaturen med:

Pojka di Brukar farmen ock vi Bor i staden så vi får arände av landit / men det blir icke mera än det går åt för oss att leva på / det kostar så mycket att leva i stan då man skall sjöpa alt vad man skall äta ock kläda sig med:

här har varit stadig vinter sädan jul / mellan 10 å 15 grader kalt med en två tum snö: / före jul hade vi fint väder hela tiden
jag kan helsa dig från Oskar / jag hade Brev från honom för en liten tid sädan / jag har ick hört något från honom på en 4 är 5 år / så jag trode att han var död: han mår Bra / han Bor på sin farm ännu / di har en flecka / hon går i högskolan om daga:

Oskar Bor ett hundra svänska mil öster hår i från var jag är / så vi bor Bor icke så nära varandra / fast vi är i samma land:

jag har hört att det är icke så goda tider i sverige häller / det är så många som kåmit hit i sommar / dåligt Betalt ock dåligt med arbete säger di att det är över alt: / jag hoppas di får det Bättre här:
jag får sluta med många kära helsningar från oss alla tecknadt vänerligen adjö

C. A. Andersson

skriv snart ock låt oss veta huru ni mår nu för tiden / jag undrar om August har fått sig någon Plats / jag ha hört att han skall flytta den 14 mars / att han ick får vara der längre /
tag den der lappen ock få ett fri märke för / då du går till stan:
den är icke god längre än 6 manader från den tiden som han är sjöpt

På en lös lapp märkt; Hagadal Egnahem, som troligen gäller 1924 års brev står det:
vi fick brev från Amerika för en tid sedan / Allfrid säger att Oskar lever och bor på sin farm / han fick brev från honom för en tid sedan /

Oskars adräss är
Knox
R.F.D Indiana USA

Allfrids adräss
504 Sherman St
Holdrege Nebraska
USA

Brev 2 (6 år senare)

Holdrege den 15 juli 1930

Gud frid kära Broder /

jag vill fårsöka att skriva några Rador till eder äfter Som jag icke har hört något från någon av eder på så länge / Så jag vet icke om ni alla lever äller är döda

jag vill låta eder veta att vi lever ännu ock har helsan till skrivande stund / hvilket är det Bästa av alt ock jag hoppas att dessa rador måtte träffa eder alla vid den samma goda gåvan / helsan / hvilket är det Bästa av alt - fast man Begyner att Bliva gammal / men jag får icke klaga så länge jag har helsan ock kan vara uppe ock gå ut i staden en ock två gånger om dagen / ock höra på musiken då di spelar / ock sång / o vad det livar upp en gammal / då sitter jag ock tänker på gamla tider / då jag var ung / men jag njuter av livet för varje dag jag har helsan ock mår Bra / fast jag blir 78 år nästa novämber
Jag kan händ icke har mått bätre om jag har Bott Swerige / hvem vet -

jag undrar hur du ock din guma mår ock August ock Lina - jag skrev till häni för ett år sädan men jag har icke fått något Brev från häni sädan / kan hända att di har flyttat / den gamla adressen har varit Sjövik Norra Wi

jag har icke August adräss häller då han skrev sist så viste han icke huru länge han kom att Bo där - det är nu 2 äller 3 år Sädan han skrev då ock ville att jag skulle sända päningar till en Billjät

han har en pojke som heter Johan Som ville gå till Canada / men det var en stor lycka att jag icke jorde det / men jag viste att det var ingen plats att gå till / der är Sämre än det är i Swerige / det är inget arbete att få / det är tusende tals av svänskar Som håller på swalta i hjäl / om det icke har vat får Barmartige Bättere lottade svänskar som har hjälpt dem

di har samlat ihop så att di har hyrat ett stort rum for dem / så att di kan få ett mål mat om dagen ock så får di såva på golvet om näterna / så det är icke mycket Bätre här / det går mycket folk här att tigger sig littet mat här / så att di kan uppe håla livet / så jag Rådar ingen att gå hit äller till Canada

vi har hatt mycket regn här i vår så vettet är mycket Bra / även kornet och havren / men majsen är dålig / det var för mycket regn / så vi fick planta över / så den är sen - jag sir i tidningen att grödan är Bra i swerige i år

det värsta är här att priserna är för låga här på alting vad Böndra har att sälja / vettet 30 cent / havren 25 cent / för ett år sädan var det dubelt så dyrt alt vad färmarn hade att sälja - men alting har gåt ned vad Böndera har att sälja / men vad di skall sjöpa / det är nästan lika dyrt som förr - det enda är som hjälper färmera är att di har nu maskineri / så att en man kan göra så mycket nu / som två och 3 man kunde göra förr

ja nu är den mästa säden mäjad ock en stor del tryskad / di tryskar den så fort di mäjar den på åkren / det tager två man / en sjör masjnen ock en sir till tryskvärket

jag får nu sluta min dåliga skrivelse för denna gång med många kära helsningar från oss alla / tecknadt vänerligen av din broder

C. A. Andersson adjö

helsa så mycket från oss tillAugust ock Lina / giv mig deras adräss då du skriver / skriv snart ock låt oss veta huru ni mår

jag sänder en kupong som ni får ett frimärke på påstkontoret, den är god för 6 månader men icke länre - min adräss är som för

504 Sherman St Holdrege nebraska USA

Brev 3

Holdrege den 15 juli 1935

guds frid kära Broder ock svägerska

jag vill skriva några rador och låta eder veta att vi lever ännu ock mår temerligen bra efter ålderen / men det är icke nu som förr / det går nerföre
för varge dag / men så länge man kan vara uppe för varje dag så får man icke klaga

jag går ut till staden en ock två gånger om dagen om det icke är för varmt / men det är Bra hett nu / jag kan icke stå värmen nu som förr / det är hårt för Böndera om daga nu i värmen / di mäjar sett vete nu / det är en två vicker för senat av det myckna regnet Som vi har hatt i sommar / vi har aldrig hatt så mycket regn något år / så vettet har tagit skada av Bost (Rost?) så det går icke mer än från 8 till 15 Buset på acren / knapt halv sjörd:
majsen är ock så sen / men den kan bli bra ännu / han växer fort:

här är hårda tider här nu / det är inget arbete nu som förr / Böndera gör sett arbete sjalva: / en man kan göra så mycket arbete nu som två ock 3 / alt går nu med maskineri och då di plöjer / så sjör en man från 4 till 6 hästar med en plog som plöjer från 3 till 4 fårer nu / ock sitter ock åker / han behöver icke att gå nu som förr då jag farmade

jag hade icke mer än 2 ock 3 hästar ock en plog som plöjde en fåra ock fick gå till fots från mörgon till qvällen / ock alla Bönder / så de behövde en dräng då / men det är icke så nu här / men så är det ett slätt land / ingen sten så stor som ett plomma / inga Backe ock ingen skog det är svårt att plöja:

mina pojkar di Bor på farmen / jag har två pojkar / Carl den älste är gift / han är 50 år / di har en flecka / hon är 21 år:
walter han är icke gift / han är 42 år:
di föder upp kreatur / di har omkreng 90 kreatur ock 12 kor som mjölkar:

ock så en 75 är 80 höns / ett stort höns hus di är ine i om nätra / om daga då går di vilt ock tager sin födan ute / så det kostar icke myket att fö dem / så di får in många dusen ägg om dagen / ägga är 20 cent dusent

ja nu är jag ensomen hemma så nu har jag rum i det här stora huset/ 7 rum /
4 rum nere / en bäd-kamare / ett frant rum / ett åting rum / ett sjök / ett skaferi /ett Bad rum ock 3 Bäd kammare i övervåningen

vi har Bott i detta hus nu i 20 år / gumman min ock fleckan geck 3 hundra och 50 mil väster / till en stad som hiter Danver / var vår dotter bor / hon kommer att stana tills den 1 september tills det blir kalare väder

det är icke så varmt der / det är en 40 mil från di store Bärga / där snöar där om somaren året om var Bärga är så det komer kalt från dem:

Amyes man han arbetar i en Bod var han säljer sjöt ock fläsk ock alt annat

vår dotter Amy hon är 48 år gammal / hon har en flecka som är 26 år gammal / hon bor i Danver ock så: / vi har fött upp häni: / ock även hänis dotter som är med till Danver nu / hon är 8 år gammal / så vi har föt up 5 Barn med alla:

ja nu får jag gå till Ridion en stund och höra honom spela ock tala / den är det Bästa jag har i huset / jag får veta alting vad som händer i hela världen en gång om dagen: ock 3 olika platser väderleken / vad väder det Blir i mörgon / om det Blir regn äller mulet äller varmt
kan höra från kust till kust lika så Bra som di talade i mett hus:

jag sänder dig Svänska amerikanaren ock Folk för 6 månader frit /jag har betalt för den / den kommer en gång i vickan / så ni får se nyheter från både swerige ock americka / jag har läst denna tidning i 35 år
må så godt / tecknadt vänerligen af din Broder

C.A Andersson

Skriv ock låt oss veta huru ni mår / när ni skriver så får du en stamp för din här lapen att sätta på Brevet / den är god för 6 månader / icke längre.

Sida 8

Händelser kring Riksarkivarie Johan Gustaf Liljegrens död den 2 juni 1837 (I) En sammanställning av Bertil Magnusson med bl.a. citat ur Bengt Hildebrands bok: C.J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige (Tryckår 1937)

I vår serie om kanslirådet, riksarkivarien, professorn mm, Johan Gustaf Liljegren, skall vi denna gång börja uppehålla oss vid händelserna kring hans död 2 juni 1837. Men först en kort rekapitulation av hans öde.

Född i ett enkelt bondehem hade han redan som litet barn blivit uppmärksammad för sitt antikvariska intresse och satt i skola. Efter gymnasiestudier i Växsjö kom han till Lund som student 1811. År 1814 blev han fil.mag., den 10 juli 1815 docent i fäderneslandets antikviteter och den 19 juni 1816 e.o. adjunkt i filosofi, 8 febr 1817 amanuens hos kungl samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia (ledamot 1826).

Efter kontakt med greve Lars von Engeström, som var kansler vid Lunds universitet hade denne fäst sig så vid honom att han blev hans beskyddare och välgörare, genom honom kom Liljegren även till Stockholm hösten 1816. Året därpå blev JGL medlem av Manhemsförbundet och 1821 av Götiska förbundet ("Ingemund den gamle"). Hans lärare i Lund, N.H. Sjöborg hade 27 mars 1819 med Lars von Engeströms hjälp skaffat J.G. Liljegren professors titel. Under åren 1822 - 26 var JGL amanuens i Vitterhetsakademien och blev ledamot där 1826. Samma år förordnades han till Riksantikvarie (ord. 1827). 1829 blev han även tf. sekr i eller chef för Riksarkivet och Riksarkivarie 1835, med kansliråds titel från 1834. Han var dessutom chef för Riksbankens myntkabinett.

Alla uppdragen var ekonomiskt motiverade men medförde en stor arbetsbörda. JGL var enligt biografiska uppgifter av Bengt Hildebrand (sonson till efterträdaren Bengt Emil Hildebrand):

"en hederlig allvarligt religiös man, starkt präglad av göticism och romantik, begåvad med levande forskarintresse, och med järnflit, men utan verkligt skarp begåvning. Tung i väsen och uttryckssätt, omöjlig som stilist, torr och utan humor samt utan verklig självständighet eller klart , kritiskt omdöme annat än i enstaka fall.

- - -

Klen till hälsan och med svag ekonomi slet han ut sig i självförtärand arbete men blev genom sin läggningoch motsatsen mellan vilja och förmåga alltmer en olycklig människa. Hans insatser blevo likvisst på många områden stora. Han påbörjade förvandlingen av Vitt.akademien från en gustaviansk medaljakademi till ett antikvarisk-historiskt forskningsinstitut.

- - -

Hans största förtjänst rör medeltidsurkunderna, av vilka han tillvaratog och lät insamla många till akademien. Han startade den viktiga äldre serien av "Svenskt Diplomatarium" (1-2, 1829-1837). Hans älsklingsstudium var runorna. Därom vittna hans "Runlära" (1832) och särskilt han "Runurkunder" (1833)."

Lars von Engeström, Liljegrens beskyddare, tillhörde under många år, tillsammans med sina bröder i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, de ledande politikerna i Sverige. Lars von E. var bl. a. Utrikes statsminister. Märkligt nog satt han även med i det polska parlamentet genom sitt gifte med en polsk adelsdam. Han engagemang för att placera Liljegren i Riksarkivet ledde till att denne blev invecklad i en akademisk strid, vars effekter säkert kom att påverka JGL:s liv och kontakter i Stockholm.

Vi kan närma oss händelserna kring JGL:s död genom att hans medarbetare och efterträdare, Bengt Emil Hildebrand så utförligt skildrat händelsen. Originaldokumenten återfinns i ATA (VHAA) men händelserna är bäst tillgänligast i Bengt Hildebrands bok från 1937: "C.J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige".

Ur den hämtar vi följande citat:

"Kring Johan Gustaf Liljegrens levnadsväg tätnade skuggorna. Hur föga kan en människas ålder exakt mätas efter kyrkobok och mantalslängd - andra faktorer bestämma, när hennes verkliga ungdom är förbi och det mödosamma nedstigandet begynner.

Liljegren var vid årskiftet 1836 - 1837 icke fyllda 46 år, födelsedagen kom i februari. Den torftiga hyddans son hade i yttre mening haft ett liv i framgång: professors titel vid 28 års ålder; tvenne viktiga chefsposter, av vilka den ena var tredubbel - riksantikviarie, garde des medailles och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens sekreterare samt riksarkivarie; kansliråds titel 1834. Många andra lärda samfund än hans egen akademi hade kallat honom till ledamot. Och dock, för den som såg närmare till, vad fanns där kvar: en stackars olycklig, lidande människa.

Talar man om hans långa sjukdomstid - och det har man all rätt att göra - så kan man särskilja vissa perioder. Det rastlösa jäktets, den borrande misstrons tid var förbi. Med sin utslitna kropp och sitt mörknande, trötta sinne var Liljegren mot slutet av 1836 icke densamme som den ytterligt krävande chefen från 1833. Mera än förr svag och håglös, är Hildebrands omdöme om honom till Thomsen i maj 1836; han talar där även om Liljegrens "astheni", hans kraftlöshet.

Mot slutet av året kunde Hildebrand tillfoga (6/12 1836): "Jag är nödsakad att arbeta i Riksarkivet för att kunna föda mig och för att kunna bereda mig någon utsigt för framtiden. Jag har under snart 3 års tid nästan oafbrutet förestått en tjenst derstädes. Dessutom har jag snart sagt alla Liljegrens befattningar på mig. På Diplomatarium arbetar jag mera än han sjelf, de akademiska göromålen bestrider jag helt och hållet, fastän i hans namn."

Det nya året bröt in, 1837. Liljegren, skrev Hildebrand till Thomsen den 20 jan., "har under början af vintern varit mycket klen till helsan och framför allt till humöret. Nu börjar det blifva bättre. Om De skrifver till honom så nämn ej, att De känner detta."

Liljegrens känslighet var således alltjämt lika stor, ehuru förhållandet till Hildebrand glidit in i vanans lugna rytm och full vänskap rådde - det var ju nu en lättnad för den sjuke Liljegren att ha Hildebrand att tillgå för utförandet av sina många plikter. På sin födelsedag den 27 februari hade Liljegren dagtecknat det av Hildebrand uppsatta förordet till diplomatariets andra band, vars andra häfte avslutats och fullbordade detta:

DIPLOMATARIUM SUECANUM COLLEGIT ET EDIDIT JOH.GUST.LILJEGREN.

Titelbladets uppgift svarade ju ej i allo mot verkligheten och dock var den ju icke oriktig: hans var verket trots allt. Han hade också redan till första bandet haft medhjälpare, så hade diplomatariet likväl utan honom knappast kommit igång då. Det var också hans vänskap med Alexander Seaton, som åvägabragt de ljusa konjukturerna, vilka framhjälpte det hela - för att vid Seatons död förbytas i mörkare, i förtret och besvär, i personliga ekonomiska offer.

Själv hade Liljegren upplärt Bror Emil Hildebrand till läsning av urkunderna, satt diplomen i hans hand och anbefallt avskrivningen, kvalificerat honom att under åratals övning växa in i det viktiga arbetet. Att Liljegren själv, sjuk och kraftlös, alltmer drog sig undan kan icke förtaga intrycket, att diplomatariet bär och skall bära hans namn till eftervärlden.

Ett nytt stort band var alltså fullbordat, 704 sidor i kvart, sträckande sig fram t.o.m. 1310, folkungen Birger Magnussons tid. Även författaren Liljegren kunde således i mycket med tillfredställelse se tillbaka: Run-Lära och Run-Urkunder samt tvenne band av det stora medeltidsverket hade framgått i ljuset.

Det hade varit hans själs glädje och hans sinnes lisa att fördjupa sig i forntiden. Han hade följt Greklandsfararna i österled, grubblat över runlejonet i Pireus, kartlagt de runristande göters och svears förgångna värld, antecknat inskrifterna på hällar och resta stenar, på kyrkoklockor och dopfuntar, på dryckeshorn och ringar.

Han hade väl känt som mången annan hävdaforskningens stora tröst: att få flytta in i en värld, som vi komma nära och förstå, men vars frätande konflikter ligger oss fjärran och därför bli mindre tunga än nuets upprivande strider.

Han hade hållit diplomen i sin hand, ett efter ett, iakttagit skrivarnas stilar från de förnämsta kansliernas eleganta piktur till de enklare lantkaplanernas mödosamt formade bokstäver, han hade granskat de hängande vaxkupornas bilder med fromma adoranter, vackra sköldemärken och sammanträngda omskrifter. Den vidsträckta hembygdsforskning, i en av ordets djupaste bemärkelser, som den samlade urkundsutgivningen är, har fängslat hans sinne.

Han hade här följt konungar, prelater och riddare, munkar och lekmän, väpnare, borgare och allmoge i de viktiga levnadshändelsernas helgd och vardagslivets köpenskap eller trätor.

Vi veta, att hans tankar dröjt med särskilt välbehag vid cisterciensernas Monasterium beate Marie de Novavalle, hans egen småländska hemtrakts Nydala vid sjön Rusken.

Han skriver så sent som i december 1836 till Werlauff i Köpenhamn:

"Underrrättelsen om Codex Nydalensis var mig serdeles fägnande. Jag är född i grannskapet af detta kloster och önskade således att en gång få se denna bok. Svårligen lärer jag dock komma till Köpenhamn."

Han hade icke mist kontakten med fosterbygd och släkt. Till Växjö gymnasiebibliotek skänkte han en större samling böcker. (Fotnot : Se Tegners Saml. Skr., d.8,s.149,d.9,s.262. Jfr O Walde, De svenska bibliotekens historia (i Svend Dahls bibliotekshandbok, utg. av S.E. Bring,II,1931),s.235.)

Han hade upprepande gånger lånat de fattiga fränderna pengar. Senast hade brorsonen, rusthållaren Andreas Pettersson på Loftås i Värnamo, fått 1066 rikdaler i september 1836 - enbart med glädje såg Liljegren ej på sin släkt.

(Fotnot : Lånet: Bouppteckning 1/8 1837 efter Liljegren i Bouppteckningar 1837, IV:131, Stockholms stadsarkiv.

Släkten: Liljegren talade om dessa "korpars och kråkors klor" (Marie Liljegren till B.E. Hildebrand 28/11 1838,ATA).

- - -

"Men till hembygden, till Värnamotrakten i Östbo härad, längtade Liljegrens trötta och sjuka sinne under våren 1837, han ville till sommaren söka sig ned till skogarnas vila. Det blev honom icke förunnat. Staten har krav på sina tjänare.

Liljegrens förman, hovkanslern friherre David von Schulzenheim, hade anbefallt Riksarkivet att utreda frågan om staden Stettins fordringsanspråk på grund av ett lån, som förmentes vara för lång tid tillbaka upptaget för svenska kronan. Detta hade mycket besvärat och oroat Liljegren, som var föga van att handlägga historiska arkivfrågor rörande nyare tid.

De underordnade sattes att genombläddra riksregistraturet men utan resultat. När Liljegren hos hovkanslern anhöll om permission för att resa till Småland, skall denne, som ansågs sträv, ha givit ett mindre vänligt svar.

Liljegren fick besked att förrän den Stettinska frågan var utredd, kunde han icke vänta att få ledighet. Svaret smärtade honom på det högsta. Han beklagade sig för Hildebrand och flera, oron över uppdraget följde honom och upprörde hans sinne. Att detta blev en verksam orsak till vad som hände, därom var särskilt Liljegrens maka övertygad.(Se:Sid 184 i Hildebrands biografi).

Tidningen Freja talade efter hans död om Liljegren med orden:"

Då man såg den långa, magra gestalten, mötte den melankoliska blicken, märkte man att han led." Det råder intet tvivel om, att hans själ vid sommarens inbrott 1837 var spänd till bristningsgränsen.

(Fotnot: Freja n:o 47, tisdagen den 13 juni 1837; nekrologen är anonym men man kan, att döma av flera uppgifter däri, möjligen ha varit skriven av B.E. Hildebrand. Fil dr Ruben G:son Berg har varit vänlig fästa min uppmärksamhet på densamma)".

Forstättning följer i nästa nummer

Sida 10
DEBATTEN:

Replik till Lars Hellgren!

av Nils Marelius, Uddevalla

I GLIMTEN nr 1/91 har Lars Hellgren från Kungsbacka tagit till orda på ett sätt och i en sak, som visar en skrämmande okunnighet men också indirekt en påstådd kännedom om hur forskningsärenden handlägges på pastorsexpedition, och slutsatsen med att inte bara själv anlita JO utan även att uppmuntra andra att göra det borde vara för samvetsgranna forskare det sista denne gör.

Jag vill inte förtiga att en JO-anmälan kan ifrågasättas i enstaka undantagsfall. Det är så med pastorsämbeten som med alla andra: en del sköter sina åliggande perfekt, en del sämre och andra mittemellan.

En kategori av präster, som på ett utmärkt sätt känner till de enskilda pastorsämbetenas sätt och i regel vet var brister finns och som har befogenhet att säga till när något klickar, är kyrkobokföringsinspektörerna.

Om det brister hos något PÄ, borde första åtgärden vara att undersöka varför det inte fungerar på den orten. På några platser föreligger oförskyllda personalsvårigheter. Numera har alla PÄ:n dubbelarbete - som inte ersättes - med att alla ändringar skall rapporteras för att infogas i det nya datasystemet.

Till Hellgren vill jag därför säga, och travestera Fabian Månsson i debatt i andra kammaren den 26 febr. 1921 i polemik med bondeförbundet; vet hut, vet hut, vet sjufalt hut.

- Det egentligen enda som är rätt i Hellgrens kritik är hänvisningen till SFS 19 utan nummer. I frågan om släktskapet undrar jag hur H. egentligen vet tidsutdräkten med att ta reda på släktförhållandet. Vad den 3:e församlingen i Stockholm beträffar, kan där liksom på andra ställen vara en annan tolkning av reglerna.

Det är beklagligt att GLIMTEN ger spridning åt Hellgrens ideer, men jag hoppas också att detta anförande och mina tankar kommer med i GLIMTENs nästa artikel i ärendet.

Riksskatteverket har, jag tror på 1970-talet, i ett cirkulär till pastorsämbetena uttalat ifråga om släktforskningar, att kostnaden för ett sådant arbete inte får belasta den församlingens ekonomi, utan skall ersättas på så sätt, att fastställd avgift för forskningen/arbetet skall erläggas till den församlingens kyrkokassa, att en enkel fråga är ett ärende som kan handläggas och besvaras omedelbart under ett telefonsamtal och att detta arbete icke får hindra ordinarie arbetes behöriga gång.

- Vad själva avgiften - 100 kr eller 120 kr - beträffar, kan den med nuvarande penningvärde och personalkostnad inte anses vara hög. Tvärtom är det så,att en med grundmaterialet inte helt inkörd person kan få ett tidsödande arbete. Ofta saknas en konkret utgångspunkt för forskningen. Om någon PÄ-anställd slutar eller blir sjuk, går det inte hur lätt som hels att skaffa ersättare p.g.a. omläggningen av folkbokföringen.

Vidare bör erinras om de speciella stockholmssvårigheterna. Vi vet väl de flesta eller borde veta - utom Hellgren - att folkbokföringssystemet i Stockholm sedan 1870-talet är helt annorlunda riket i övrigt. På grund av de många flyttningarna inom Stockholm fick församlingarna där tillstånd att slopa husförhörslängderna, genom kungl. brev 1876-11-10 om grunderna för ordnande av mantals- och skattskrivningen i Stockholm. I stället infördes kommunala rotemän samt i pastorsämbetenas ministerialböcker utförliga personuppgifter.

I förlängningen betyder detta. att det är omständligare att forska i Stockholm.

Stockholms stadsarkiv har utarbetat en del register, och mantalsuppgifterna är tillgängliga på Stadsarkivet. Från 1926 har dåvarande mantalskontoret lagt upp en handling, som påminner om dagens personakt, för varje person/familj, och som innehåller flyttningar inom Stockholm. För tiden 1926 - 1951 förvaras dessa på stadsarkivet, och från 1952 - vill jag minnas - hos Lokala skattemyndigheten i Skatteskrapan på Söder, två våningar under jord, och direkttel. 08-714 19 87.

Genom att flyttningarna i Stockholm anmäls till mantalskontoret, senare uppbördsverket, och inte till PÄ uppstår ett dubbelarbete och erfarenheten har visat, att en uppgiven flyttningsdag i ena församlingen inte alltid stämmer i andra församlingen (detta gäller flyttningar mellan Stockholm och landsorten). Härtill kommer, hur många tjänster/tjänstemän som kyrkopolitikerna i Stockholm ställer till förfogande för PÄ:s arbete. En församling som Stockholms Domkyrkoförsamling måste rimligtvis ha exeptionella svårigheter: dels har den små resurser genom att innevånarantalet är lågt, och dels har den det mesta av det gamla Stockholm (som inte är på SSA) i sina arkiv för Storkyrko/Nikolai, Klara och Jakob.

Det är därför rätt att ta ut en självkostnadsersättning för arbetet.

Det skulle bli fullkomligt absurt om Domkyrkoförsamlingens PÄ:s löpande arbete skulle bli liggande och lidande till följd av en mängd forskares frågor. Den som forskar i Stockholm bör därför om möjligt göra det på ort och ställe och ta sig tid för detta. Det finns anledning förmoda att det går att komma utanför expeditionstid, om man hövligt ber om detta (men hövlighet verkar inte vara Hellgrens starka sida).

Ett annat skäl till personligt besök är att det finns anledning anta att sökobjektet kan ha flyttat till annan församling inom Stockholm och man kan fortsätta direkt. Hur som helst bör en stockholmsforskare göra klart för sig att om han/hon sysslar med ärenden efter 1926 är Mantalskontorets handlingar en underlättande sökmöjlighet. Jag har själv arbetat med kyrkobokföring i över 40 år och känner till något om bakgrunden även i Stockholm.

Under årens lopp har jag fått flera ärenden och blivit införstådd med de problem som personalen har att brottas med och som i grund beror på det olyckliga beslutet från 1876 att husförhörslängder inte behövde föras där.

Det kan påpekas i detta sammanhang, att husförhörslängderna på den tid de fanns är ganska ofullständiga, i grund och botten beroende på bristande deltagande i husförhören.

- Hellgren åberopar en jurist. En allmän iakttagelse i kyrkobokföringen är att när jurister lägger sig i PÄ:s ärenden tar de till orda i ett ämne som de inte kan.

För att i någon mån reparera sitt misstag, sitt dubbla misstag genom dels JO-anmälan, dels genom publiceringen i GLIMTEN, vill jag föreslå Hellgren

att be om offentlig ursäkt - men jag räknar inte med att han på grund av den ådagalagda okunnigheten skall inse betydelsen härav,

och att Hellgren skall förstå och acceptera att det måste uppstå kostnader, som Stockholms Domkyrkoförsamling inte rimligtvis kan stå för själv.

En stilla undran kan jag inte undanhålla: vad går fortast. att skriva ner all svada med bakomliggande arbete, eller att resa till Stockholm och hämta uppgifterna?

Skulle Hellgren inte be om ursäkt, hoppas jag att GLIMTEN gör det för att artikeln alls publicerats, och i synnerhet för uppmaningen att JO-anmäla.

Hellgrens uppträdande har, om det skulle bli mera känt, dragit skam över hela släktforskarkåren. Slutklämmen, att all släktforskning skulle omöjliggöras vid avgiftsbeläggning, får väl mest tas som en konsekvens av författarens humör och sätt att uppträda.

Jag är medveten om att jag tagit i kraftigt, mycket hårt, mot Hellgren, men det skedda är så utomordentligt allvarligt av en som vill kalla sig släktforskare att här måste användas ren svenska, utan inlindade omskrivningar.

Om SLÄKTDATA skall fortsätta som en basorganisation är det av största vikt att dess medlemmar strävar efter att stå i gott förhållande till pastorsexpeditionerna och därför yrkar jag

att vårmötet uttalar sitt skarpa ogillande av Hellgrens förfaringssätt.

Upplysningsvis vill jag nämna att det på grund av omorganisation finns anledning anta, att från den 1 juli 1991 måste avgifter tas ut i större utsträckning.

Nils Marelius

Sida 11
Kommentar av repliken
av Bertil Magnusson

Nils Marelius vidstående anförande, som hölls på SLÄKTDATAs vårmöte den 19 mars 1991, har fått stora följdverkningar för föreningen. Den utlöste en debatt och frågan blev:

Skall vi inom GLIMTEN och föreningen föra en FRI DEBATT eller skall vi FILTRERA BUDSKAPEN?

Tyvärr visade det sig att de flesta inom styrelsen (i princip även Marelius enligt hans inlaga)"vill lägga locket på".

Man uttalade att "vi absolut inte skall publicera provocerande artiklar eller sådant som kan uppfattas som kritik av förbundet eller andra föreningar" och man exemplifierade med vad jag tidigare låtit publicera.

Som en i grunden liberal person kan jag inte medverka till att göra en fullständigt tam och uddlös tidning. Sältan behövs - det har jag tidigare framfört! Ingen sanning skall förtigas - om det är en berättigad kritik av sakförhållanden. Kritiken bör dock ha ett gott uppsåt - även om den tillfälligt kan kännas pinsam. Och givetvis skall den balanseras med positiva inslag och undvika personangrepp.

Min inställning har isolerat mig från övriga styrelsen, även om jag inte lämnat min styrelsepost eller redaktörskapet. Jag avvaktar med förtröstan vad som sker vid nästa föreningsmöte då medlemmarna får välja den väg de finner bäst för denna och andra frågor som det tvistas om, och utse funktionärer därefter.

Nils Marelius inlaga återges här i sin helhet enligt det löfte jag gav honom inför vårmötesdeltagarna.

Poängteras bör att vårmötet avhöll sig ifrån "att uttala sitt skarpa ogillande av Hellgrens förfaringssätt" som Marelius yrkar i slutet av sin replik.

En förklaring till detta kan vara, att mötet strax före Marelius inlägg, valt Lars Hellgren till ordförande för det kommande arbetsåret. - och detta val skedde utan protest från Nils Marelius eller kyrkoherde em. Alrik Hammarén - som senare sällade sig till Nils Marelius framförda kritik.

Om mötet gjort tvärtom, skulle jag som tidigare ordförande och som redaktör för GLIMTEN, ha tvingats att presentera min efterträdare samtidigt som jag publicerade ett fördömande av hans handlande i en viktig släktforskarfråga! Det skulle ha sett mycket konstigt ut.

Lars Hellgren fick senare ett svar från JO som innebar att han fick rätt i sakfrågan. Detta gjorde att Alrik Hammrén avhöll sig från vidare kritik av Hellgren.

Hammarén lämnade dock sin plats som styrelsesuppleant i samband med den strid som uppstod inom styrelsen. Personligen har han och jag goda relationer trots avvikande uppfattningar i vissa frågor. Detta har läsarna glädje av då de därmed får ta del av Alriks ofantliga släktmaterial även i kommande nummer.

Vad beträffar Lars Hellgren har jag bett honom att kommentera JO:s svar i en ny artikel. Tyvärr har han ännu ej villfarit min önskan.

Trots att Nils Marelius starkt kritiserat Lars Hellgren (och mig för publiceringen av Hellgrens uppmaning) och att detta medförde spänningsladdade motsättningar inom styrelsen, ångrar jag inte publiceringen! Jag tänker inte be om ursäkt - men väl tacka Nils Marelius för att han delger oss så många viktiga förklaringar och upplysningar i sitt inlägg.

Dessa ökar förståelsen av de problem som påtalats i Hellgrens JO-anmälan.

Det skedda är egentligen ett bra exempel på hur en fri debatt kan bli ett behövligt reningsbad. Allt är nämligen inte så enkelt som det ser ut - en fri debatt behövs för att lyfta fram detaljerna - eller för att travestera överfuriren : "-det här verkar enkelt - men vänta bara tills jag förklarat det!".

Det sista brukar vi skratta åt, för alla vet ju hur "dum" en överfurir är och hur en sådan kan veckla in sig i det mesta - men det kan ju faktiskt också vara så att överfuriren känner till komplexiteten och behöver många ord för att öka förståelsen.

Alrik Hammarén, som även fördömde publiceringen då den "angrep en redan hårt trängd kår" vill jag försäkra, liksom alla som arbetar inom statskyrkan att det inte fanns ett uns av illasinnade avsikter mot "kyrkans folk". Tvärtom har vi nog alla mött både värme och intresse då vi besökt pastorsexpeditionerna - det vittnade även Lars Hellgren om i sin artikel.

Men det var ju undantagen som förbryllade och som Lars och även jag undrade över. Genom Nils Marelius utmärkta sakupplysningar har vi nu fått insikt om de speciella svårigheterna i Stockholm.Vi har även fått veta att det finns Kyrkobokföringsinspektörer som man bör tala med - innan man går till JO. Något som jag, och alla jag talat med, inte haft en aning om. Således en nyhet för gemene man, även om det är en självklarhet för "fackfolket" .

Allt detta tack vare en fri debatt. Låt oss därför fortsätta den fria debatten i GLIMTEN.

Här är det så högt i tak att alla får säga sin mening

- men säg den utan hätskhet! Och gärna kort!

Sida 12

Norrlandspräster i holmgång - tidsbild från 1600-talet av Alrik Hammarén

Gulik Larsson i Sundby, Boteå, tjänar sig upp från menig till kapten för en Ångermanlandsfänika redan på Karl IX:s tid. Han blirägare till mer än ett mantal jord. Redan 1608 beviljas han skattefrihet för huvuddelen av denna jord. Sedan han sårats och delvis förlamats i Kalmarkriget 1611, förlängs skattefriheten. Mer än en gång får han förtroendet att vara landskapets herredagsman.

Men i sin egen familj tycks hans ställning inte inte ha varit lika stark. Ett exempel: På tinget i Boteå figurer hans ogifta dotter Elisabeta på mindre smickrande sätt. Henrik Hindersson i Söbbersta anger henne där år 1641 för att ha låtit lägra sig och fött barn.

Det bestämdes, att hon skulle gifta sig med Måns Simonsson i Bjursta, Multrå sn, ansedd som barnets fader. Men när hennes fader den gamle krigsbussen Gulik begär att kyrkoherde Jon (Johannis Hernodius) skall viga paret, blir därav intet. Jon vägrar. Barnet ’kommer ej överens med tiden’. Jon tillägger att en sodomitisk sak har hänt. Han syftar på det gängse ryktet att barnafadern inte skall vara Måns utan en man, som redan är gift och har barn - själve sockenkaplanen Erik.

Naturligtvis når beskyllningen snabbt även herr Erik. Han anklagar Gulik som beskyllningens upphov. Sanningsenligt blir svaret att Gulik blivit ’upplyst ’av herr Eriks chef, kyrkoherde Jon. Denne har sagt Gulik att Erik på ett bröllop i byn Lo i Styrnäs socken sommaren 1640 lockat Elisabeta från hennes rum till stugan (dvs rummet), där Erik är logerad. Detta bröllop synes ha stått hos en Olof Eriksson.

Första natten hade flickan bott i Olofs kammare men sedan i en annan stuga, där herr Erik och flera gäster logerats. Så har misstankarna i verkligheten uppkommit.

Saken dras inför rätta. De två bröderna i Herrens tjänst växlar där vassa repliker. Domboken talar: ’Herr Jon och herr Erik löktar varandra (dvs beskyller varandra för lögn) inför rätten’. Sedan står det att herr Erik skäller herr Jon offentligt inför rätten

’för en äreförgäten tjuv och kronones otrogne man, icke värdig att vara i andeligt stånd och bära prästekläder; därhos, att han ville bevisa honom något värre stycke än tjuveri och icke bättre, och något i kyrkoordningen, som han skulle sig ifrån ej undleda’.

Kyrkoherden å sin sida beskyller komminister Erik för samma sak igen som denne beskyllt sin chef, till dess Erik anför bevis. Erik går vidare: uppger att herr Jon det året lyst förbannelse över Elisabeta. Kollegerna tar också till knytnävarna mot varandra.

När rätten låter Gulik komma till tals, kallar denne herr Erik för en bedragare. Men han är inte heller belåten med herr Jon. Om honom säger han inför rätten:

’Hade herr Jon icke kommit hit i landet, så hade min dotter ännu burit ett ärligt namn och rykte’.

I målet är hustru Märit från Kalknäs instämd, eftersom hon varit med på bröllopet föregående sommar. Där anvisades hon, Elisabeta och Erik samma logi. Uppmanad att berätta hur kaplanen betett sig under bröloppet vittnar Märit. Elisabeta kommer en gång fram och sätter sig vid herr Eriks säng. Då säger Erik till sin pojke: ’Släck ljuset!’ Då pojken inte hör, ropar också Elisabeta till honom att släcka. Elisabeta sitter kvar fyra timmar, sedan ljuset släckts.

Rätten uppdrar åt några kvinnor att förhöra flickan i saken. Inför dem fritar Elisabeta komministern från kyrkoherdens beskyllning. Hon utpekar i stället en annan man som barnafader, Erik Davidsson i Sångal, med vilken hon sammanträffat på ett bröllop i Skedoms by i Multrå.

Slutligen framkallas Elisabeta själv. På sin själs salighet bekänner hon, att hon icke haft mer med herr Erik att göra än som ärligt är och erbjuder sig att styrka detta med ed. Även herr Eriks hustru vill befria honom från anklagelsen. Likaså några hederliga prästmän, vilka ej kan finna något skäl till beskyllningen utan menar att allt härrör av onda, djävulska människor, som vill beröva en hederlig man hans goda rykte.

Slutet blir att rätten frikänner herr Erik från beskyllningen och även fastslår att den som utsprider beskyllningen framdeles skall böta enligt lag.

Elisabeta ingår senare äktenskap med en präst, Mogens Simonis Blix, sannolikt medan denne undervisar i Härnösands skola. När herr Eriks tjänst i Boteå är ledig 1647, nämns Mogens namn. Samma år den 12/5 föds den son till makarna, som får namnet Gulich efter morfadern och slutar som kyrkoherde i Råneå. Mogens blir år 1649 kapellan i Ragunda och senare i Sunne vid Storsjön i Jämtland.

Sist, år 1661, tillträder han Tuna pastorat några mil norr om Sundsvall. Han dör c 44-årig redan 1664. Han efterlämnar Elisabeta och många barn och erhåller dubbla nådår. Den kvarlåtenskap hon kan medföra från prästgården i Tuna till Sundby, som brodern övertagit, går förlorad genom vådeld. De barn som når mogen ålder är utom Gulich Simon, Petrus, Christina och slutligen Märta, veterligen min mormors farfars morfars mormors mormor.

Källor:

• Johan Nordlander, Norrländska samlingar hft 16 s 102 ff.
• Släkt och Hävd 1983 s 427 f(Gun Boberg).
• Ångermanlands domböcker. Boteå 1641.
• Bygdén, Härnösands stifts herdaminne, I Boteå

Sida 13

Att lägga pussel (3)

av Jan Rehnberg, Göteborg

Ett viktigt sätt att komplettera forskningarna i kyrkböcker är förstås att kunna hitta utredningar, som tidigare gjorts i den socken eller stad, där man har sina anor. Plötsligt finner man nya släktingar och detta kanske leder till nya uppslag i arbetet att lägga ett svårt pussel.

Av intresse för dem som arbetar med Bohuslän är säkert den nytryckta andra upplagan av:

"Tusen anor från Orust, Tjörn och Inland", författad av Folke Almegius och utgiven av den livaktiga föreningen Orusts Släktforskare. Det rör sig om författarens egen antavla, men den blir intressant genom många historiska notiser och även ett utförligt gårdsregister. Blir Du medlem genom inbetalning av 50 kronor på postgirokonto 85 23 36-7 erhåller Du denna skrift.

En annan släktutredning, som jag stötte på för kort tid sedan, heter:

"Några anteckningar om En släkt från Kuröd"

Den kom ut 1987 och har gjorts av John Magnusson med redigering av Josef Axelsson.

Kuröd ligger i Ytterby socken, men en stor del av släkten levde i Torsby och Lycke socknar. Själv fann jag inga släktingar i utredningen, men eftersom vigselregister fanns tillgängligt genom GLIMTEN och SLÄKTDATA fann jag det intressant att göra en kontroll.

I Kuröds-boken finns 534 släkttabeller och på mycket kort tid d.v.s under två kvällar fann jag fram till inte mindre än 105 vigslar genom SLFIND. Det visar hur värdefullt dataregistrering kan vara för en släktforskare. Om samma kontroll skulle gjorts ur kyrkböcker eller maskinskrivna listor skulle detta tagit mycket lång tid. Vad som är viktigt är den tilläggsinformation, som jag samtidigt fick i form av yrkesbenämningar och födelseorter i datalistan.

I detta sammanhang kan det ju synes märkligt, att DIS projekt CLAES inte tar annan form än det gör för närvarande. Trots flera förslag finns deras vigsellistor bara tillgängliga i skriftlig form — och därtill till ett möjligen förklarligt, men verkligen högt pris. Fördelen ligger naturligvis i att man har listorna på datan och kan använda sig av dess sökfunktion

Möjligen kan den utveckling som nyligen presenterades i DIS Västs medlemblad, 1/1991, att förutom GLIMTEN och SLÄKTDATA även Hallands Genealogiska förening tillhandhåller vigselregister på disketter, till slut förmå DIS att ändra sin policy angående CLAES.

Förutom släktutredningar om enskilda personer finns det ju inte något större överflöd av genealogisk litteratur. Det som dyker upp bör likväl bli känt bland många, eftersom det ofta kan finnas information, som berör just Dig. Jag vill nämna en skrift från Föreningen för Värmalandslitteratur, som kom ut i november 1989. Boken heter:

"Finnar i väst"

och redovisar studier i domböckerna för Fryksdals, Gillbergs, Jösse och Nordmarks härader med hänsyn till finska invandrare under 1600-talet

Den som har anor i de elva socknarna Arvika, Eda, Glava, Gunnarskog, Järnskog, Karlanda, Köla, Sillbodal, Skillingmark, Älgå och Östervallskog har därför anledning studera boken. Det bör finnas goda chanser att konstatera släktskap med finska invandrare. Boken har en mängd gårdshistoria och ett föredömligt personregister.

En ytterligare annorlunda genealogisk bok med titeln "Individ och Historia" stötte jag nyligen på. I detta fall rör det sig om en sammanställning av 23 olika uppsatser, som tillsammans utgjorde en hyllning till fil.dr. Hans Gillingstam vid hans 65-årsdag den 22 februari 1990.

Jag fann en artikel av Ingemar Carlsson med titeln "Den genealogiska förfalskningen" av speciellt intresse. Artikeln går historiskt mycket långt tillbaka i tiden och berättar om hur förr kungar och herremän beställde friserade antavlor, eftersom man då kunde ärva gods och annan rikedom. Johan Peringsiölds antavlor bak till Adam är ju kända och de faller ju inom kategorin falsarier. Släktskap med jungfru Maria har också förekommit, men hur klarar man då faderskapet?

I Kina förekom antavlor, där förfäderna fanns i himlen och bland Asiens steppfolk fanns fall där Djingis Khan var anfader, men han ansågs t.ex. härstamma från en varg. Så nog har det förekommit glädjegenealogi.

Boken "Individ och Historia" innehåller därutöver specialartiklar, men dessa intresserar kanske enbart specialister. Boken finns tillgänglig vid Universitetsbiblioteket i Göteborg och bör kunna beställas genom envars bibliotek.

*

Kunskap om olika nya böcker om släktutredningar och genealogisk historia bör spridas och GLIMTEN vill gärna förmedla sådan information. Skriv gärna till oss om Du finner intressanta böcker.

Sida 14

Projekt RÅD!

Register
Åt
Dig med Q&A:s hjälp!

OBS! Liknade skärmbilder av registermallarnas layout som anges i artikeln nedan hittar du i slutet av texten under QA-mallar. (Anm. gjord 1997).
Bäst är att hämta hem mallarna här och prova dem.

Här presenterar vi den skärmlayout vi utarbetat för programmet Q&A Ver. 4.0. Bilderna t.h. visar inga "skärmdumpar" varför proportionerna är något förvrängda. Vi har gjort så för att du skall kunna uppfatta texten i det vi återger här.

Q&A är ett fantastiskt bra program som du nu kan beställa genom GLIMTEN för endast 800 kr plus moms. Med programmet följer en utförlig manual på svenska. Programmet själv ger utmärkt hjälp på svenska när du trycker på F1-tangenten.

Normalpriset var i våras 4800 kr. !

Sedan Ver. 4.5 kom ut kan GLIMTEN erbjuda läsarna restupplagan av den tidigare versionen till vårt fantastiskt låga pris.

Q&As starka sida är databashanteringen, men du får också en utmärkt ordbehandlare.

Q&A innehåller även en Intelligent Assistent som gör att du kan ställa frågor på ren svenska, t.ex. när du "kör" ett vigselregiste kan du fråga:

"Vilken brud var äldst" Q&A ger svaret, då programmet kan lära sig förstå sådana frågor.

EXTRA ERBJUDANDE!

Utöver programmet Q&A kan du få levererat, när du gör beställningen genom GLIMTEN, redaktörens färdiga databasmallar samt ett 32-sidigt häfte Råd & Rekommendationer om hur du gör register (utarbetat efter ingående erfarenheter). Dessutom får du de bakgrundsfiler som gör att Q&A automatiskt gör normering av namn, orter, titlar m.m. (Dessa kan du ändra o komplettera.)

Även en liten QA-lektion som är tänkt att läsas från skärmen.

För att täcka kostnaden för kopiering av häftet samt disketterna med mallar och bakgrundsfiler får du betala ca 200 kr inkl. moms.

Du kan även beställa QA:s demo av Ver 4.0, tala med red. på 031 - 44 30 70.

Du spar massor med tid och arbete om du antar detta erbjudande.

Sida 15

Vill du bli RÅD-givare ?

När nu GLIMTEN startar Projekt RÅD behövs många krafter som kan hjälpa till ute i bygderna, så vi får spridning av arbetsuppgifterna. Vi har tänkt, att publicera en lista på personer som är villiga att hjälpa andra släktforskare att komma igång med datoranvändningen. Då behöver de goda råd - helst från någon som hållit på ett tag.

Tanken är att dessa RÅD-givare skall arbeta självständigt och själv få behålla de pengar som ev. kan flyta in genom att de kopierar och distribuerar disketter med s.k. share-ware-program. Dvs program som man får kopiera och sprida till diskettkostnad plus några tiors påslag för de egna kostnaderna för utrustningen. Några stora pengar tjänar du inte men den som ställer upp får oftast många roliga kontakter (och ibland även en del jobbiga).

Skriv och tala om vad du kan erbjuda för tjänster och vilka diskettformat du klarar av att kopiera och leverera. Gärna även lite om din kapacitet och den datorutrustning du använder. Kom gärna också med tips om bra share-ware-program som du stött på. I kommande nummer kan vi göra en lista över dem.

De som hamnar på listan som RÅD-givare bör givetvis ta sitt självpåtagna uppdrag på allvar och inte dröja alltför länge med sina leveranser. Kommer det många klagomål får vi annars ta bort den felande från listan. Givetvis tar vi kontakt först för att reda ut vad som hänt.

SLUT