glimten.gif (1697 bytes)

update.gif (1190 bytes)

innehall.gif (1177 bytes)

Från Höks Härad i Halland
Historien om mannen som
överlevde sin egen änka

av Axel Ejwertz


Det utdrag som publiceras här och som gjorts av den i Halland välkände släkt- och hembygdsforskaren Axel Ejwertz, lär oss att man inte alltid skall tro att den som dör och begravs som "änka" är den make som sist lämnar den jordiska tillvaron. Har man inte funnit mannens dödsnotis kan tydligen allt hända och den bortgångne på nytt träda in i handlingen. Utdraget ger även några bra exempel på den s.k. ståndcirkulationen.

Axel Ejwertz har bl. a. skrivit LAHOLMS HISTORIA som förutom de historiska händelserna innehåller många person- och släktuppgifter. Alla med rötterna i den sydhalländska, sandblandade jorden, bör läsa Axel Ejwertz olika verk.

Ingegerd Larsén, i Halmstad har välvilligt gett oss tillstånd att publicera utdraget över hennes fars släkt som huvudsakligen levde i Knäred, Ränneslöv och Veinge. Vi börjar med hennes farfars morfar.

Jöns Jacobsson
hette han och var född 1758 i Baggabygget i Knäred. Han gifte sig 1781 med Kerstin Pehrsdotter som var född 1763 i Olasbygget, Bollalt, Knäred.

Efter giftet förvärvade Jöns hustruns fädernesgård. Svärföräldrarna sattes på undantag. Då det var många munnar att hålla med bröd, barn och svärföräldrar, spanade Jöns efter en hemmalott på annan ort, som kunde ge honom bättre utkomst. En sådan trodde han sig finna i Mabygget i Veinge sn., där han slog ner sina bopålar hösten 1802. Sonen Per fick ta hand om Olasbygget och svärföräldrarna. Men Mabygget blev en besvikelse för Jöns. Det var ingen smörhåla. Och åter såg han sig om efter en jordbrukslägenhet, som han kunde hoppas mera av.

År 1805 fick han städjebrev på 1/8 mantal Erlandsbygget eller Kårarp i Veinge och han flyttade dit.

När Jöns var 50 år började han tröttna på jordbruket. Han närmade sig den ålder, då man brukade pensionera sig genom att överlåta sin hem-manslott till son eller svärson för att sedan leva på undantag. Han intresserade sonen Per för den saken och 1813 fick denne städjebrev på bruket i Erlandsbygget, sedan överenskommelse träffats med fadern om undantaget. Men Jöns hade inte endast tröttnat på jordbruket, han var trött även på orten. I 1814 års mantalslängd anmärkes i mariginalen, att han är "gången till Skåne". Sen blir det till den grad tyst om honom, att han betraktas som död.

I 1816 år mantalslängd har beteckningen "hustru" strukits för Kerstin Pehrsdotter och därovanför har skrivits "änkan". Såväl om henne som döttrarna Elna, Johanna och Svenborg har antecknats, att de är "tiggare". Modern dessutom "bräcklig". Hon dog av "förkylning" 29 mars 1816 och har i dödboken beteckningen "änka".

Men mannen var inte död. Efter hustruns frånfälle uppträder han åter livs levande på Erlandsbygget och tar här hand om nu enda hemmavarande barnet, som är Svenborg. Hon stannar i hans vård, tills det blir tid för henne att ge sig ut och tjäna. Då är hon 14 år. Sedan lever Jöns som en ensling på Erlandsbygget (Kårarp) i Veinge till sin död den 26 maj 1828.

Lars Andersson
hette Ingegerds farfars far. Han var sockenskräddare i Knäreds kyrkby och var född 1801 i Stugan, Körsveka nr 1, i Knäred. Han gifte sig första gången omkr. 1829 med Kerstin Pehrsdotter, född 1800 i Lagared, Knäred (Obs! namne till ovanstående farfars mormor). Kerstin dör 1832 i lungsot endast 32 år gammal med följd att Lars gifter om sig med Elna Jönsdotter, född 1802 i Mabygget, Mörkhult nr 2, Veinge. Elna skulle därmed bli Ingegerd Larséns farfars mor.

I 1829 års husförhörslängd anges Lars och hans första hustru som inhysesfolk i moderns stuga i Körsveka.

År 1835 övertog Lars bruket av en hemmanslott om 1/8 mantal. Modern Kerstin Bengtsdotter, född 1761 i Knäred nr 3, följde med. Hon var änka efter Lars far, Båtsman Anders Nilsson Högberg, född 1761 i Språxhult, Hinneryd. Enligt Gustaf Anton Larséns efterlämnade anteckningar (Hässelberg s. 163) förklaras denne "stupad i en drabbning vid Svensksund". Saken kan kontrolleras i krigsarkivet.

I 1806 års mantalslängd skildras Båtsman Högbergs hustru som "armbruten och svag", 1808 sägs hon vara "utgammal och bräcklig" (hon var då 47 år gammal, när hon dog den 7 juni 1840, hade hon fyllt 79!).

Maken Anders Högberg antecknades ej i mantalslängderna fr.o.m. 1809, men hustrun angavs inte som änka förrän 1813 (daterad 18/12 1812).

Fr.o.m. 1809 har hon beteckningen "tiggerska" 1813 sägs hon vara "krympling och tiggerska". Enda hemmavarande barnet, Nils (15 år) uppges vara "menför" eller "menväxt" (dvs vanskapt på något sätt). Vidare anges: "föder sig med bettlande, såsom oförmögen att med arbete förtjäna sitt uppehälle". Om dottern Gunnel anges att hon är "sjuklig och oförmögen att tjäna", varför hon vistas i hemmet.

Lars Andersson med familj stannade i Jonsnahult i tolv år. Därefter bröt man upp, nu för att slå sig ner i andra hustruns, Elnas hembygd, där hon hade flera av sina syskon.

Hösten 1847 flyttade man in i sitt nya hem, som var 1/8 mantal Rävshult nr 2 (eller Bästhult) i Veinge sn. där Lars dör redan 1852 (dagen före sin 51-årsdag).

Strax tar den 19-årige sonen Carl drängtjänst i Eldsberga 1853, men vänder tillbaka till hemmet efter ett år för att hjälpa modern med skötseln av jordbruket, som hon hade kvar.

Nu blev det den 18-årige Johannes tur att draga sin färde för att själv förtjäna sitt bröd (han var född 1836 i Jonsnahult, Knäred). Den 20 nov 1854 utfärdas prästbetyg för honom för flyttning till kvarnägaren och lantbrukaren C.B. Gunnarsson i Värestorps mölla, Ränneslövs sn.

Johannes vidare öden
skildras i sonen Gustaf Anton Larséns anteckningar (Hässelberg s. 163ff). Dock kan meddelas att Johannes i sinom tid blev folkskollärare i Hasslöv och fick tre söner, som också blev folkskollärare, den ena även riksdagsman. Barnen blev akademiker, en sondotter bibliotekarie, en sonson läkare.

Man möter här en utveckling, som i sitt mönster starkt påminner om ståndscirkulationens bekanta schema: bonde-präst-ämbetsman.

Mönstret får en speciell relief av att den ene sonen, riksdagsmannen, gifte sig med en dotter till lantmannahövdingen Carl Ifvarssons svärson, riksdagsmannen A.G. Gyllensvärd i Fågelsång, Voxtorps sn. Men därmed är inte släktens bidrag till ståndscirkulationens historia i södra Halland helt slutförd; fortsättningen löper efter en annan linje på antavlan. Vi får nu åter anledning att söka upp Elnas broder Per på Erlandsbygget.

Per Jönsson
född 1783 var gift två gånger. Först med Boel Jönsdotter, född 16 nov. 1786, död den 18 maj 1814, med vilken han fick en son, sedan med Pernilla Persdotter, född 22 sept. 1788 med vilken han fick 4 söner och 3 döttrar.

År 1729 köpte han Evabygget med kvarn och allt i Laholms lfs av kyrkoherden doktor C. W. Rhodin i Markaryd. Han flyttade dit 1830. Till en början brukade han även kvarnen, men efter några år arrenderade han ut denna till en mjölnare. Han längtade emellertid tillbaka till Erlandsbygget, och 1837 återvände han dit. Han dog i maj 1845, 62 år gammal.

I sinom tid blev sonen Jacob herre på Erlandsbygget. Hans hustru, Pernilla Svensdotter, född 16 nov. 1828 var brorsdotter till den för sina krigiska bedrifter bekante "Jens på Gunnarsbygget" (Ejwertz s.85 ff).

Jacob och Pernilla fick en son, Sven född på Erlandsbygget 6 okt. 1853, som blev präst. Och därmed är vi åter inne på mönstret bonde - präst - ämbetsman. (Se vidare Ejwertz s. 98.)

I fall då ståndcirkulationensmönstret har en äldre tillblivelse, påträffas stundom ett upp-och-nervänt schema av typen bonde - präst - ämbetsman - bonde. Härpå kan anföras ett exempel, som har relation till här behandlad släkt.

Bondsonen Paul Eriksson
från Fägerhult i Markaryd sn sattes på 1580-talet som liten knatte att valla svinen för kyrkoherden Petrus Erlandi i Ulvsbäcks prästgård. Men han var ämnad till ett helt annat herdakall. Han blev sin husbondes efterträdare som själasörjare i den småländska metropolen.

En son, Magnus Paulin Hilleton, häradshövding i Tiohärads lagsaga, slutligen president i Göteborg, gifte sig med en biskopsdotter från Växjö och fick 1641 sonen Gabriel, som i sinom tid blev amiralitetsöverkommissarie och adlad med namnet Hillethan. Hans dotter, Elsa Greta Hillethan ("Husalta fru"), gifte sig med en adlig salpetersjuderidirektör Jacob Lilliegranat och slog sig på 1710-talet ner på sin ärvda egendom Husalt i Knäreds sn. Den adlige salpetersjudaren dog, och änkan gifte om sig med en icke adlig fältväbel Peter Ramberg. Med honom fick hon tre söner, bl. a. Paul Magnus Ramberg, vilken blev sockenskräddare i Knäred men övergav efter en tid proffessionen och satte sig ned på vårt bekanta Erlandsbygget i Veinge, där han blev fader till dottern Gunnel, som gifte sig med en bonde på Skenabygget i Knäreds socken. Med honom fick hon dottern Ingierd, född 1804, som äktade bonden Jöns Nilsson från Egernahult, en morbror till Pernilla Svensdotter, som nämndes här ovan.

(Se vidare Axel Ejwertz: Gabriel Hillethan - skarp halmstadprofil bland Karl XI:s medarbetare, Föreningen Gamla Halmstads årsbok 1953.)
Citat Hässelberg = Alfred Hässelberg: Ur den halländska folkskolans äldre bygdehistoria (1962).
Citat Ejwertz = Axel Ejwertz: Bygd och bonde. Ett bidrag till Knäreds sockens befolkningshistoria (Hallands Biblioteks Vänner 1958).

Ingegerd Larsén
njuter numera sitt otium som pensionerad bibliotekarie. Hon är för många halmstadbor en välkänd person genom sitt tidigare arbete. Själv har jag känt henne sedan början av 40-talet. Just läskunnig gjorde jag med hennes hjälp mina första trevande försök att tränga in i litteraturens värd. Jag minns mycket väl hur den då 30-åriga bibliotekarien vänligt lotsade mig igenom bibliotekets mysterier. Ingegerd var dessutom min familjs hyresvärd under de extremt snörika och kalla krigsvintrarna 1941-42.

I glatt minne har jag ännu hennes barndoms kälke, som jag fick överta. Med den gjorde mitt 8-åriga jag vådliga färder nedför Galgbergets översnöade trappor.

För några år sedan möttes vi igen genom min syster Kerstin, som är god vän med Ingegerd. Detta ledde till att jag fick ta del av hennes släktutredning.

Namnet Larsén har även tidigare nämnts i GLIMTENs serie SLÄKT & POLITIK, där Ingegerds far, folkskolläraren och riksdagsmannen, Gustaf Anton Larsén, nämndes som föredragshållare vid den 1917 bildade SSU-klubben i Halmstad.

Folkskollärarna fick ju ofta ett mycket stort inflytande i den unga arbetarrörelsen. Den behövde folk som kunde uttrycka sig väl, både i tal och skrift, när de skulle representera och framföra rörelsen politiska krav och ideer.

Det här återgivna utdraget visar Gustaf Anton Larsén djupa förankring i ett samhällsskikt som i nöd och fattigdom fick tigga om medel för sin existens. Det visar även hur enstaka individer genom egen kraft lyckas bryta sig ur fattigdomen och liera sig med mera lyckligt lottade.

Man kan hoppas att någon forskare tar sig an uppgiften att utreda folkskollärarnas inflytande över den samhällsomdaning som skedde och som då även ger oss möjlighet att ta del av rika personhistoriska porträtt som förklarar det djupa engagemang många av folkskollärarna visade. / B.M.