Länge var Sveriges öfverlägsenhet öfver andra länder i detta fall afgjord. Under senare år har tillväxten dock ej hos oss varit så stark som å flera andra håll. Visserligen har rikstelefonen betydligt utvidgats, men detta har till stor del skett genom inköp af enskilda nät, hvarjämte utanför Stockholm med omnejd all utveckling af den enskilda telefonverksamheten upphört. Till följd häraf hafva flera andra länder (Förenta staterna, Norge, Schweiz) vunnit starkt på Sverige i fråga om telefonapparaternas relativa antal, och möjligen är Sverige till och med redan öfverflygladt af Förenta staterna.

  Vid 1900 års utgång funnos i Sverige vid pass 84,000 begagnade telefonapparater, eller ungefär 163 för hvarje tiotusental af folkmängden. Då talen för andra länder äro ett eller annat år äldre, kan ej med full säkerhet afgöras, huruvida Sverige fortfarande står såsom n:r 1 bland samtliga länder, men med visshet kan sägas, att det täflar med de främsta, och de flesta länder uppvisa, relativa tal, som äro långt under våra svenska. Genomsnittssiffran för Europa torde icke hinna till 20 apparater pr tiotusen inb., och till och med Tyskland, som dock äger ovanligt utsträckta telefonförbindelser, stannar vid omkring 50, eller mindre än tredjedelen mot i Sverige.

  Telefonväsendet i vårt land begynte under formen af enskilda telefonbolag, af hvilka dock de flesta sedermera förmåtts att sälja sina nät till staten, sedan denna begynt själf anlägga telefoner. Det största af de enskilda bolagen, eller Stockholms Allmänna telefonaktiebolag, kvarstår dock ännu såsom en fullt jämnbördig konkurrent vid statstelefonens sida, och i själfva verket är det den inbördes täflan mellan dessa bägge anstalter, som till stor del förklarar den beundransvärda utvecklingen af Sveriges telefonväsende.

  Det första telefonnätet i Sverige anlades år 1880 af Stockholms Bell-telefonaktiebolag. Ungefär samtidigt byggdes telefonnät i Göteborg (1881), i Malmö och Sundsvall samt några smärre städer (1881 eller närmast följande år). För att förmedla förbindelsen mellan statens ämbetsverk öppnades 1881 i Stockholm ett andra nät, anlagdt af statens telegrafterk, och år 1882 anlades äfven af telegrafverket, utom åtskilliga förbindelser mellan telegrafstationer och enskilda affärer, telefonnät i Uddevalla och Hernösand.

  Samtidigt med dessa första anläggningar och under den närmast följande tiden började å snart sagdt alla mera betydande platser i landet enskilda telefonföreningar att bildas. Dessa föreningar, som lämnat en viktig insats i det svenska telefonväsendets utveckling, bildades i regeln mellan ett större eller mindre antal personer i en stad eller en landsdel, hvilka för egen del hade behof af telefonförbindelse. Det för den gemensamma centralstationen nödiga kapitalet sammansköts, apparater o. dyl. inköptes gemensamt, men hvar och en betalade för den del däraf han använde, och vanligen byggde och bekostade äfven hvar och en sin ledning. Förvaltningen sköttes, oftast kostnadsfritt, af ett utskott bland föreningsmedlemmarne, och då hvar och en underhöll sin ledning, blef den årliga afgiften, som endast behöfdes för centralstationens underhåll och betjänande, synnerligen obetydlig.

I en del större städer togo emellertid vanliga på vinst beräknade aktiebolag telefonväsendet om hand. Att afgifterna därvid ställde sig något högre, ligger i sakens natur, så mycket mera som anspråken på anläggningens tekniska godhet där i allmänhet ställdes högre.

  Sammanbindning af de särskilda näten på olika orter kom efter hand till stånd, i den mån teknikens ståndpunkt medgaf samtal på längre afstånd. I de flesta fall anskaffades de härför nödiga medlen genom sammanskott och upptogs ingen särskild afgift för samtal äfven mellan olika orter.

  Omkring år 1890 beräknas de enskilda telefonanläggningarna hafva hunnit till en utsträckning af minst 40,000 kilometer ledningar och vid pass 16,000 begagnade apparater. Vid denna tid var det som staten började med större energi ägna sig åt telefonverksamhet. Vid 1900 års utgång hade statens telefonväsende vid pass 52,000 begagnade apparater, Stockholms telefonbolag 27,000 och andra enskilda bolag möjligen omkring 5,000 apparater - den sistnämnda siffran dock osäker. Antalet telefonapparater för samtliga länder torde icke hinna till 2 millioner, hvadan Sverige ensamt, med 84,000 apparater, äger mer än 4%. Ledningarnas sammanlagda längd kan för hela Sverige beräknas till vid pass 160,000 kilometer, alltså den proportion af vid pass 2 kilometer ledning för hvarje apparat, hvilken återkommer i en stor mängd andra länder.

Såsom här ofvan nämndes hade redan under förra hälften af 1880talet staten, om ock i mindre omfattning, anlagt telefonnät. Åren 1883 och 1884 inköpte staten ett par af de största näten i sydligaste Sverige, och dessa blefvo utgångspunkt för ganska vidsträckta anläggningar i denna landsända. Till understödjande af den i västra Sverige uppblomstrande fiskerinäringen anlade äfven staten därstädes (till en del med bidrag från lokalmyndigheternas sida) ett vidsträckt telefonnät.

  Det var emellertid först sedan frågan om samtal på stora afstånd blifvit tekniskt löst, som statens ingripande blef kraftigare. År 1889 öppnades den första större ledningen, den mellan Stockholm och Göteborg, representerande ett afstånd af omkring 500 km., och allteftersom flera dylika långledningar anordnats af staten, har denna genom inköp eller nyanläggning kommit i besittning af äfven lokalnäten, icke blott längs de stora stråkvägarna utan äfven i de mera afsides liggande bygderna, hvilka genom ledningar af mindre längd anknutits till ledningarna mellan hufvudorterna.

  Mellan 1890 och 1900 har statstelefonnätet vuxit från att omfatta 126 stationer till 1,077. Antalet apparater har samtidigt ökats från 4,950 till 51,917, och ledningarnas längd från 12,780 kilometer till 107,555 kilometer.

  Beträffande den afgift, som af de enskilda erlägges för telefonförbindelse, utgör denna på de flesta orter 50 kronor i årsafgift, hvartill kommer en inträdesafgift af likaledes 50 kronor för en gång. På en del orter är dock afgiften något högre men nedsättes där vanligen efter fem års abonnement. För rättigheten till samtal å de längre ledningarna uppbäres ingen årsafgift, utan denna rättighet står hvarje abonnent öppen mot erläggande af specialafgift, utgående med följande belopp, beräknade efter linjernas verkliga längd: för ett afstånd af högst 100 km. 15 öre, därefter till högst 250 km. 30 öre, därefter till högst 600 km. 50 öre och därefter till högst 900 km. 75 öre, för större afständ 1 krona, allt för ett samtal upptagande 3 minuter. För hvarje påbegynt följande tidsperiod af tre minuter erlägges samma afgift som för den första perioden. Ilsamtal, hvilka å hufvudledningarna efter hand blifvit allt vanligare under den egentliga affärstiden, betalas med dubbla grundpriset och å ledningar, där för vanligt telefonsamtal afgift ej uppbäres, med enkelt grundpris. Seriesamtal, d. v. s. på viss tid regelbundet återkommande samtal, taxeras som ilsamtal, med undantag för press-seriesamtal, för Invilka enkelt grundpris erlägges. För adressats kallande genom budsändning upptages en afgift af 25 öre. För samtal från allmän samtalsstation utgår äfven en tilläggsafgift af i allmänhet 10 öre. Likaså förekomma vid vissa stationer extra afgifter för samtal nattetid.

  För närvarande finnes »interurban» förbindelse mellan samtliga orter af någon betydenhet i riket, om ock de hittills byggda ledningarna i motsats mot flera, som Under den närmaste framtiden komma att byggas icke äro afsedda för ,samtal på längre afstånd än vid pass 1,000 km.

I tekniskt hänseende hafva framstegen varit synnerligen lifliga, och särskildt förtjänar att såsom för Sverige egendomligt framhållas, dels att samtliga ledningar, äfven abonnenternas, äro dubbeltrådiga, dels att staten undvikit systemet med flera centralstationer å hvarje ort, hvadan äfven de största lokala näten hafva alla abonnentledningarna indragna och betjänade å en sammanhängande station.

  För anläggning af hufvudledningarna har af riksdagen anvisats anslag, medan i öfrigt anvisats lånemedel, som lämnats mot vanlig ränta och som skola aniorteras på i allmänhet kort tid (12 år). Det finansi~ ella resultatet af statens telefonverksamhet framgår i öfrigt af följande siffror. Sedan statstelefonväsendets början har till och med år 1899 bruttoinkomsten uppgått till 20,102,825 kronor, däraf 9,766,801 kronor åtgått såsom driftkostnad och 1,603,976 kronor utbetalts i ränta å erhållna lånemedel. Ofverskottet, 8,732,048 kronor, har användts dels till amortering af erhållna lånemedel, med 3,102,500 kronor, dels ock till utvidgning af telefonnäten, med 5,629,548 kronor.

***