Nättidningen |
|
Region Halmstad |
Redaktör: |
|
|Nytt
& ändrat|Innehåll|Register|Släkter|Efterlysningar|Glimtar|Tips|Kontakt|Nyheter|Foto|PDF-filer|Diverse|Trädgård| |
(C) 2005 Foto Bertil Magnusson Ett barndomsminne från Vapnö slott 1946 blev min mor tillfrågad av fru Karin Stael von Holstein (1896.08.05-1976.02.05) om hon ville hjälpa henne genom att arbeta som kokerska på Vapnö slott. Den finska kokerska som egentligen skulle tjänstgöra hade "fastnat i hälsokontrollen" på sin väg från Finland. Min mor tvekade, hur skulle
hon kunna svara ja? Hon hade ju tre barn på 13 år resp. 8 och 4 år gamla. Så startade en för mig minnesrik tid. Det var jag som var 13-åringen i barnaskaran och dessutom redan bekant med sonen i huset, Sperling Stael von Holstein (1932.03.13-1987.06.24). Sperling och jag hade två år tidigare, 1944, gått i samma klass på Fredriksvallskolan hos den fina människan och överläraren Helfrid Dahlgren, nu varmt bevarad i mitt minne. Sperling var ett år äldre än mig och dessutom lång och kraftig. Han tjänstgjorde därför på skolgården som min häst och jag "red" på honom när vi likt "Hopalong Cassidy" (William Boyd) stred mot våra skolkamrater, allt enligt 60-öres matinéernas mönster. Skolkamraterna spelade roller som bovar och indianer. Ibland kunde vi gå hem till Sperlings morfar och mormor som bodde nära järnvägen och Badhusparken. Där bjöds vi på maränger i den mörka våningen som var starkt präglad av morfaderns militära yrke. Jag vill minnas att han var överstelöjtnant vid I 16. Hans mormor hade ett respektingivande yttre och uppförde sig mycket ståndsmässigt. Ibland hängde Sperling och jag på järnvägsbommen och studerade "tysketågen" med dess sårade soldater i vita bandage som man kunde skymta genom fönstren. På Norra Station, som nu är borta, i likhet med järnvägen, kunde vi se de tyska nazi-officerarna spankulera omkring i sina sprättiga uniformer. Vakter såg då till att vi höll oss på avstånd.
Här står jag på
Fredriksvallskolans trappa på våren 1944 1946 - när vi
flyttade ut till Vapnö var emellertid Sperling på Lundsbergs internatskola
- helt naturligt för den samhällsklass han tillhörde . Livet på Vapnö slott senvintern och våren 1946 blev ett oförglömligt minne - allt var helt annorlunda mot vad jag dittills upplevt. Efterkrigstiden innebar för många att det fortfarande var brist på mat men ute på Vapnö skickades jag dagligen att gå till de uppvärmda växthusen för att hämta tomater och gurka samt allehanda andra produkter. I köket hade min mor ett stort kylrum att gå till då maten skulle förberedas. Där hängde det mängder av offer för slottsherrens jakt. Rådjur, harar och skogsfåglar som Eric Stael von Holstein (1896.01.17-1967.02.26) fällt med assistens av sin jägmästare Johansson och den stora flocken av jakthundar som man förfogade över. I ladugården fanns 200 kor
och flera tjänstgörande tjurar i separata boxar. I hönsgården fanns inte bara vanliga höns
utan även kalkoner, afrikanska pärlhöns, gäss m.m. I stallet stod 12 hästar. En
av dem var en liten ponny som hette Lurifax. Han var särskilt
inköpt för barnens räkning och eftersom han var den enda hingsten i
stallet blev han, trots sin litenhet, en självskriven
ledare. Det var han som sprang i täten av flocken när denna på våren släpptes ut på bete. Då
lösgjordes alla hästarna och fick sedan rusa ut ur stallet. En stor Berguv hade jägmästare Johansson till förfogande vid kråkjakten. Den placerades väl synlig i sin bur och strax blev himmeln förmörkad av kraxande fåglar innan skotten small och fick några av dem att falla till marken.
Den enkla lådkameran familjen hade lyckades fånga några situationer i den för ovanliga miljön. Här nedan några bilder på mina systrar och husets barn:
Trots att jag bara var 13 år upplevde jag Karin Stahl som en fantastiskt duktig person. Det var "fru Stahl" som styrde och ställde på Vapnö. Godsägare Eric var en vänlig och mysig man. Och han såg verkligen ut som en man med den titeln. Golfbyxor och tweedkostym samt ofta med geväret på axeln. En vacker vårkväll skulle han ut och jaga morkullor i närbelägna Holm där godset ägde jaktmarker. Jägmästare Johansson hade tillfälligt försvunnit och med honom även nycklarna till hundgården. Då blev plötsligt jag och 8-åriga Lisbeth anropade att tjänstgöra som fågelhundar. Med den fina bilen åkte vi genom ett vårfagert landskap till skogarna i Holm. Utmed skogsvägen såg vi unga älgar som avvaktande betraktade oss och i billyktornas sken såg vi hur nattskärrorna skrämda flög in i skogen. Deras ögon lyste som kattögon. Jakten blev si så där. Vi
såg en enda morkulla plötsligt vinkla av uppe på sin himmelsfärd strax
innan Erics skott slet sönder både den och tystnaden. Utan att vrida på huvudet
pekade hon mot skogen bakom sin rygg. Väl ute på slätten norr om
Vapnö var den nyplöjda och mörka marken full av vitfågel. Eric stannade
bilen och klev ur bilen med geväret i hand. Det var som marken lyfte
sig. Ljudligt flög den skrämda flocken upp utan att lämna en enda vit
fläck kvar på
marken. Jag visste vad han menade.
Svärföräldrarna var långvariga gäster då Karin Stahls mor tydligen älskade
slottslivet på Vapnö. Hennes far däremot beordrade varje morgon fram bilen
för färd till Halmstad. Just som jägmästare Johansson höll upp dörren för
den gamle officeren var Erics svärmor snabbt framme och grep sin make i
armen och sa: - O - Det är underligt att bli så gammal som jag nu är och kunna summera intrycken från personer som nu försvunnit in i skuggornas värld. Min skolkamrat Sperling drev
ett av landets bästa jordbruk men blev sjuk och gick en för tidig död till
mötes. Vi träffades aldrig efter 1944-45. Elisabeth, som var ett till
två år yngre än mig, skrev romantiskt sitt namn med en anilinpenna på mitt 13-åriga och
oskyldiga innanlår samtidigt som hon bestämt förklarade att hon skulle gifta sig
med "en adelsman". Nog hade vi roligt på Vapnö.
Inte minst när smedens pojke, Åke, gick på slak lina i en ställning som
var tillverkad i den välutrustade smedjan. Åkes äldre bror "hade gått in vid
cirkusen som cykelexvillebrist". Elisabets mormor ansåg det inte passande
att vi var tillsammans med den sortens folk. Allt efter som jag skriver kommer minnena fram - det skulle kanske räcka till en bok. Den blir dock inte skriven idag för nu sätter jag punkt. Välkommen med material via E-POST
till GLIMTEN
Alla e-brev antas fria för publicering Då undantag önskas, ange: "ej för publicering" "Snigelpost"
går också bra |
|