Nättidningen

Region Halmstad

Redaktör: 
Bertil Magnusson

HEM

|Nytt & ändrat|Innehåll|Register|Släkter|Efterlysningar|Glimtar|Tips|Kontakt|Nyheter|Foto|PDF-filer|Diverse|Trädgård|
REGIONER:
|Göteborg|Halmstad|Höks härad|Östergötland|Partille|


(C) 2005 Foto Bertil Magnusson

Ett barndomsminne från Vapnö slott

1946 blev min mor tillfrågad av fru Karin Stael von Holstein (1896.08.05-1976.02.05) om hon ville hjälpa henne genom att arbeta som kokerska på Vapnö slott. Den finska kokerska som egentligen skulle tjänstgöra hade "fastnat i hälsokontrollen" på sin väg från Finland.

Min mor tvekade, hur skulle hon kunna svara ja? Hon hade ju tre barn på 13 år resp. 8 och 4 år gamla.
"Tänk inte på det" sade Karin Stael - "Ni kan bo i ena flygeln allesammans". (På bilden ovan ser du denna skymta bakom det stora trädet).

Så startade en för mig minnesrik tid. Det var jag som var 13-åringen i barnaskaran och dessutom redan bekant med sonen i huset, Sperling Stael von Holstein (1932.03.13-1987.06.24). Sperling och jag hade två år tidigare, 1944, gått i samma klass på Fredriksvallskolan hos den fina människan och överläraren Helfrid Dahlgren, nu varmt bevarad i mitt minne.

Sperling var ett år äldre än mig och dessutom lång och kraftig. Han tjänstgjorde därför på skolgården som min häst och jag "red" på honom när vi likt "Hopalong Cassidy" (William Boyd) stred mot våra skolkamrater, allt enligt 60-öres matinéernas mönster. Skolkamraterna spelade roller som bovar och indianer.

Ibland kunde vi gå hem till Sperlings morfar och mormor som bodde nära järnvägen och Badhusparken. Där bjöds vi på maränger i den mörka våningen som var starkt präglad av morfaderns militära yrke. Jag vill minnas att han var överstelöjtnant vid I 16. Hans mormor hade ett respektingivande yttre och uppförde sig mycket ståndsmässigt.

Ibland hängde Sperling och jag på järnvägsbommen och studerade "tysketågen" med dess sårade soldater i vita bandage som man kunde skymta  genom fönstren. På Norra Station, som nu är borta, i likhet med järnvägen, kunde vi se de tyska nazi-officerarna spankulera omkring i sina sprättiga uniformer. Vakter såg då till att vi höll oss på avstånd.

Här står jag på Fredriksvallskolans trappa på våren 1944
 

1946 - när vi flyttade ut till Vapnö var emellertid Sperling på Lundsbergs internatskola - helt naturligt för den samhällsklass han tillhörde .
Efter att ha blivit inkvarterade i slottsflygelns rum, ovanför köket, blev vi uppvisade för Jägmästare Johansson. Förutom jägmästarjobbet  tjänstgjorde han som herrskapets chaufför. Det blev nu även hans uppgift att varje skoldag köra oss in till skolan i Halmstad. Vi åkte i en fin engelsk bil - jag vill minnas att det var en Bentley.
Det blev naturligtvis en konstig upplevelse för en liten arbetargrabb att varje skoldag bli skjutsad av en man i putsade stövlar och uniform.
Målet för resan var Halmstads Högre Allmänna Läroverk och min klass där som syns på följande bild. Skolkamraternas namn utesluter jag här men är det någon som känner igen sig och vill ta kontakt med mig blir jag givetvis glad. Jag själv sitter som nummer 5 från vänster i första raden.

Livet på Vapnö slott senvintern och våren 1946 blev ett oförglömligt minne - allt var helt annorlunda mot vad jag dittills upplevt. Efterkrigstiden innebar för många att det fortfarande var brist på mat men ute på Vapnö skickades jag dagligen att gå till de uppvärmda växthusen för att hämta tomater och gurka samt allehanda andra produkter. I köket hade min mor ett stort kylrum att gå till då maten skulle förberedas. Där hängde det mängder av offer för slottsherrens jakt. Rådjur, harar och skogsfåglar som Eric Stael von Holstein (1896.01.17-1967.02.26) fällt med assistens av sin jägmästare Johansson och den stora flocken av jakthundar som man förfogade över.

I ladugården fanns 200 kor och flera tjänstgörande tjurar i separata boxar. I hönsgården fanns inte bara vanliga höns utan även kalkoner, afrikanska pärlhöns, gäss m.m.
På morgonen fick jag gå och hämta hinkar med mjölk och separerad grädde som jag bar in till min mor i köket. Hon hällde sedan grädden i en Electrolux hushållsassistent som gjorde smör av den. Och då skall man veta att smör vid den tiden ännu var en ransonerad vara för oss vanliga dödliga.

I stallet stod 12 hästar. En av dem var en liten ponny som hette Lurifax. Han var särskilt inköpt för barnens räkning och eftersom han var den enda hingsten i stallet blev han, trots sin litenhet, en självskriven ledare. Det var han som sprang i täten av flocken när denna på våren släpptes ut på bete. Då lösgjordes alla hästarna och fick sedan rusa ut ur stallet.
Det dundrade när de tunga ardennerhästarna slog sin hovar i marken i full galopp. Framfarten skedde mellan led av drängar som hindrade dem att ta "fel väg". Väl ute i hagen blev det strid om rangordningen närmast efter Lurifax. Ston och vallacker uppförde då en yster dans. Lurifax var oberörd. Han var och förblev den verkliga ledaren.

En stor Berguv hade jägmästare Johansson till förfogande vid kråkjakten. Den placerades väl synlig i sin bur och strax blev himmeln förmörkad av kraxande fåglar innan skotten small och fick några av dem att falla till marken.

En suddig bild på min mor "kokerskan på Vapnö"

 

 

Den 13-årige "Friherren" tar igen sig

 

Den enkla lådkameran familjen hade lyckades fånga några situationer i den för ovanliga miljön. Här nedan några bilder på mina systrar och husets barn:

Mina systrar Lisbeth och Anna-Lill
med hunden Shoddy

 

Kanonpinglor:
Anna-Lill och Lisbeth samt Elisabeth Stahl

 

Polion härjade ofta i Halmstad under
40-talet och drabbade fattig som rik.

En av de drabbade blev Boris,
här tillsammans med min syster Anna-Lill.

Ett speciellt nöje hade de när de badade
i en bassäng i källaren som byggts på
grund av Boris sjukdom.

 

Trots att jag bara var 13 år upplevde jag Karin Stahl som en fantastiskt duktig person. Det var "fru Stahl" som styrde och ställde på Vapnö.

Godsägare Eric var en vänlig och mysig man. Och han såg verkligen ut som en man med den titeln. Golfbyxor och tweedkostym samt ofta med geväret på axeln. En vacker vårkväll skulle han ut och jaga morkullor i närbelägna Holm där godset ägde jaktmarker. Jägmästare Johansson hade tillfälligt försvunnit och med honom även nycklarna till hundgården. Då blev plötsligt jag och 8-åriga Lisbeth anropade att tjänstgöra som fågelhundar. Med den fina bilen åkte vi genom ett vårfagert landskap till skogarna i Holm. Utmed skogsvägen såg vi unga älgar som avvaktande betraktade oss och i billyktornas sken såg vi hur nattskärrorna skrämda flög in i skogen. Deras ögon lyste som kattögon.

Jakten blev si så där. Vi såg en enda morkulla plötsligt vinkla av uppe på sin himmelsfärd strax innan Erics skott slet sönder både den och tystnaden.
- "Såg du var den föll", ropade han till Lisbeth.

Utan att vrida på huvudet pekade hon mot skogen bakom sin rygg.
"Där nånstans" sa hon.
Vi letade fåfängt en stund utan att finna morkullan . Den stora kylen i köket, där vår mor huserade, fick klara sig utan den.
I maklig takt började vi strax hemresan

Väl ute på slätten norr om Vapnö var den nyplöjda och mörka marken full av vitfågel. Eric stannade bilen och klev ur bilen med geväret i hand.
- "Se dom jävlarna, nu äter dom upp min mask", ropade han innan han höjde geväret och sköt.

Det var som marken lyfte sig. Ljudligt flög den skrämda flocken upp utan att lämna en enda vit fläck kvar på marken.
- "Dem kan man i alla fall skrämma, värre är det med svärmor", sa Eric.

Jag visste vad han menade. Svärföräldrarna var långvariga gäster då Karin Stahls mor tydligen älskade slottslivet på Vapnö. Hennes far däremot beordrade varje morgon fram bilen för färd till Halmstad. Just som jägmästare Johansson höll upp dörren för den gamle officeren var Erics svärmor snabbt framme och grep sin make i armen och sa:
 - "Du stannar här". Och så ledde hon in honom igen.
Jag bevittnade åtskilliga sådana "flyktförsök".

- O -

Det är underligt att bli så gammal som jag nu är och kunna summera intrycken från personer som nu försvunnit in i skuggornas värld.

Min skolkamrat Sperling drev ett av landets bästa jordbruk men blev sjuk och gick en för tidig död till mötes. Vi träffades aldrig efter 1944-45.
Jag hörde rykten om att han gift sig med "en egyptisk prinsessa" men har aldrig undersökt sanningshalten.

Elisabeth, som var ett till två år yngre än mig, skrev romantiskt sitt namn med en anilinpenna på mitt 13-åriga och oskyldiga innanlår samtidigt som hon bestämt förklarade att hon skulle gifta sig med "en adelsman".
Hur det blev med den saken har jag aldrig efterforskat.

Nog hade vi roligt på Vapnö. Inte minst när smedens pojke, Åke, gick på slak lina i en ställning som var tillverkad i den välutrustade smedjan. Åkes äldre bror "hade gått in vid cirkusen som cykelexvillebrist". Elisabets mormor ansåg det inte passande att vi var tillsammans med den sortens folk.
Men det brydde vi oss inte om.

Allt efter som jag skriver kommer minnena fram - det skulle kanske räcka till en bok. Den blir dock inte skriven idag för nu sätter jag punkt.


Välkommen med material via

E-POST till GLIMTEN

Alla e-brev antas fria för publicering
Då undantag önskas, ange: "ej för publicering"

"Snigelpost" går också bra
Redaktör Bertil Magnusson
Storskiftesvägen 3, 433 41 PARTILLE
Tel. (+046) 031 - 44 30 70