|
Gamla glimtar Nr 11 |
|
Gamla glimtar Nr 11 |
Innehåll Nr 2 1992 |
| Sida 1 | Trevligt sommarnöje - leta efter släktens boplatser |
| Sida 2 | Från min sida sett, ledare: Varma känslor under en het sommar |
| Sida 3 | Möt släkten där rötterna finns ! |
| Sida 4-6 | Strandsittarna i Bohuslän under 1600-talet (I) |
| Sida 7 | Registren: lägesrapport mm - visas ej här - se Registerinfo |
| Sida 8-9 | Borgmästare P. O. Cervin glömde rosen i Laholm (Extra läsvärt !) |
| Sida 10 | Projekt RÅD: Register Åt Dig - se liknande i föregående nummer |
| Sida 11 | Utnyttja rådgivarna - Visas ej här Stöd GLIMTENs utgivning - Visas ej här |
| Sida 12 | Register som finns att beställa: Visas ej här - se Registerinfo |
Gölkullen i Västra Eneby, nära Kisa i Östergötland, fotograferad 1959 innan skogen nästan helt uppslukade det lilla torpet där en familj med sex barn fick sin försörjning i början av seklet (foto Red)
Idag, när jag skriver detta är det den 12 juni 1992. För första gången på mycket länge är himlen grå och lovar ett efterlängtat regn samtidigt som utetemperaturen sjunkit dramatiskt till mindre än 15 grader. Bakom oss har vi enligt metrologerna en rekordvärmebölja. Redan för 14 dagar sedan sa man i radion att vi under de 250 år som väderstatistik förts här i landet aldrig haft en sådan försommarvärme som den vi nu upplevt. Vi släktforskare som normalt brukar gå tillbaka i tiden för att konstatera lite mera udda tilldragelser i våra förfäders liv kan i dag i stället notera en vädersituation som måhända våra efterkommande senare finner ganska så märklig. REDAN FÖRE VÄRMEBÖLJAN fick jag varma känslor som dock inte förorsakades av vädret. I stället var det läsarnas uppskattning av förra numret som fick mitt hjärta att klappa med många extraslag. GLIMTEN Nr 10 (1/92) gick ut över hela landet i mer än 2000 exemplar varav ca 1700 till enskilda släktforskare och ca 300 till kommunbiblioteken. Gensvaret för vår nya, fria utgivningsform har varit fantastiskt och vi har nu lyckats samla de flesta av våra tidigare läsare samtidigt som vi fått många nya prenumerationer från såväl enskilda som bibliotek. Projekt RÅD rider på framgångsvågen då många av läsarna passat på att utnyttja vårt fantastiska erbjudande att köpa databasprogrammet QA Ver 4.0 och de mallar för registerframställning som vi utarbetat för detsamma. Henning Eriksson i Kramfors som är en eldsjäl inom Ådalens släktforskarförening ringde och berättade hur högt man uppskattade QA för att programmet var så lätt att hantera bl.a. när det gällde att hämta in data från andra program via den s.k. importfunktionen. - Och exportfunktionen är ju lika enkel, sa Henning, och berättade att man inbjudit närliggande föreningar för att visa hur man arbetar med QA inom Ådalens släktforskförening. Vi vill gärna propagera för att QA används inom släktforskningen, slutar Henning Eriksson. Kenneth Matz, Genealogiska Föreningen med säte i Stockholm liksom Conny Johansson, dataansvarig i Kronobergs Genealogiska förening tillhör också de entusiastiska QA-ägarna. Utan QA håller Peter Heimbürger, Bromma, ändå på med att för Sveriges Släktforskarförbunds räkning samla in uppgifter om vilka kyrkboksregister m.m. som finns tillgängliga på olika media. Peter arbetar dessutom för Föreningen för Datorhjälp i Släktforskningen (DIS) där han ingår i den grupp som skall utforma nya regler för hur DIS skall arbeta med register. EN HOPPFULL FRAMTID tycks det bli för de släktforskare som väntar på möjligheten att kunna beställa dataregister på diskett om alla de initiativ som nu tas så småningom bär frukt. *** ARTIKELMATERIAL ÖNSKAS! GLIMTEN lever numera vidare tack vare sina generösa läsare och sponsorer. Skall man gå efter alla uppmuntrande ord i brev, telefon och på inbetalningskort kan det bli ett långt liv. Betydligt kortare blir det om man skall gå efter det material som flyter in för publicering. Min ambition som redaktör är att ge ut en tidning med material som ger behållning åt alla delar av Sverige. Min egen förankring till västsverige via anor och bostad hjälper mig i viss mån att skaffa material från den regionen - men ännu mer tas tacksamt emot. För balansens skull hoppas jag dock att läsarna hjälper mig med material även från övriga delar av vårt land. Först då kan GLIMTEN bli riktigt bra.
Släktforskning kan bedrivas på de mest skiftande sätt. Detta är kanske en av orsakerna som förklarar varför vår hobby blivit så populär under senare år. NÅGON ANDRA SLÄKTFORSKARE gräver kanske ner sig i dammiga luntor vid naturskönt belägna Vadstena Landsarkiv medan solen slösaktigt flödar över Vättern och Östergyllens vida slätter, i hopp om att finna svaret på en mångårig gåta. Kanske drivs de av lusten att visa vilka "fina" och "blåblodiga" människor de är eller av att bevisa hur den fattiga allmogen fostrade kvinnor och män till att bidraga till vårt ännu förhärskande välstånd. MOTIVEN OCH MÅLEN för hur man bedriver vår hobby kan variera efter vars och ens personlighet. Så här i sommartid vill jag nog ändå helst rekommendera läsarna att ge sig ut i vårt sommarfagra Sverige för att leta efter släktens boplatser, fotografera, göra bandinspelningar eller med penna och papper göra intervjuer med villiga berättare. För sådana finns. De flesta äldre älskar att få berätta om gångna tider för personer som verkligen vill höra. LEVANDE SLÄKTINGAR är det ofta trevligt att möta till omväxling mot att bara finna dödas namn, tidsuppgifter o.d. i något arkiv (även om också det kan ge en skön kick). Tänk t.ex att som jag få sitta med nära 90-åriga Sven Karlsson i Dotorp, Harestad och höra honom berätta om avlägsna släktingar medan hans Thali gästfritt plockar fram dricka och glass ur kylskåpet. "Stor-Sven" i Dotorp och Elin Larsson i Sollebrunn och andra av samma släkt, har fört mig så mycket närmre min egen mormor som dog redan 1947 i Halmstad. Om mormors släkt visste jag knappast något innan jag började leta efter ättlingar till dragonen Sven Sadelfast som levde i Lycke i Bohuslän (död 1831). Det var också då som jag först upplevde hur roligt det var att möta hitills okända släktingar och se de platser där ens anor bott i en sedan länge svunnen tid. OMSLAGSBILDEN fotograferade jag långt innan jag blev släktforskare. Alla vi som var med 1959 förundrades över hur stugorna kring gölen nedanför Lustigkullen kunde ge livsrum åt så många. Jag minns hur svärmor med sin käpp pekade ut var de olika tegarna låg och berättade vad man odlat på dem. Också om hur hennes far i början av 1900-talet fått gå "med påsen" och tigga och då visa upp socknens fattigbricka som ett tecken på att han var behörig till detta. Ge dig nu själv ut och leta upp dina okända släktingar om du inte redan gjort det. Jag vågar nog påstå att du inte kommer att bli besviken. Troligen väntar dig många glada överraskningar och upptäckter i SommarSverige. / BM
Strandsittare Strandsittare kallas i Bohuslän, liksom i Norge, de personer som bodde utefter landskapets kust, oftast i samhällen, benämnda "strandsittarlägen". Dessa fick senare benämningen "fiskelägen". Under den norska tiden nämns strandsittarna inte alls i jordeböckerna. De upptas däremot i de s.k. skattemantalslängderna, som för Bohuslän finns bevarade fr.o.m. år 1610. I Morlanda pastorat med dess många kustsamhällen återfinner man till att börja med dessa skattebetalare under rubriken "bosidendis wed stranden". Efter något år kommer termen "strandsittare" till användning, ibland utökad till "öbor och strandsittare". Strandsittare är annars den gängse termen i hela Bohuslän. I Norrviken och i Öckerö socken kommer någon sällsynt gång till användning beteckningen "utrorskarlar", jämsides med benämningen "strandsittare". Den första svenska jordeboken, för år 1659, innehåller i Morlanda en nyhet. En notis förklarar: "Efterskrivna fiskelägen och strandsittare finnes i Morlanda socken som tillförne icke haver stått i kronans jordeböcker, förmedelst att de ingen ordinarie skatt utgöra till kronan utan allenast kontributionen, som av mantalslängderna vidare skall förklaras, nämligen . . . " Och därpå följer en lista med lägenas namn, där dessa fördelas på "kronans strandsittare" och "adelns strandsittare". I hela landskapet är det bara Morlandas längd som ger denna upplysning. I fortsättningen gör man emellertid i alla fögderierna och häraderna samma uppdelning: jordeboken ger en lista på alla lägena, medan personerna, strandsittarna med deras skattebelopp, bara tas upp i mantalslängderna. Omkring år 1700 återupptar man dock i jordeböckerna beteckningen "fiskelägen" (i Morlanda fr.o.m. år 1697), snart utökad till "oskattlagda fiskelägen" (i Morlanda år 1709). I mantalslängderna sker denna övergång till en ny term betydligt senare, under 1700-talet, och mycket ojämnt. Där, liksom i de kyrkliga längderna, framkommer flera olika beteckningar. Rätt ofta samlas dessa samhällen i en särskild rote, i regel benämnd "Skärgården". Ibland sätts de olika fiskelägena in under sina hemman och utmärks då bara med ett "strand". - Den nya beteckningen "fiskelägen" anger tydligt den utveckling som ägt rum under 1600-talet: verksamheten i strandsittarlägena har inskränkts så, att de blivit fiskelägen. Tilläget "oskattlagda" ger samma förklaring på skillnaden mellan jordeböcker och mantalslängder som den vi kan utläsa ur notisen för Morlanda i den första svenska jordeboken: strandsittarna upptas inte i jordeböckerna, eftersom de inte erlade den "ordinarie skatten", den som utgick på den skattlagda jorden. Strandsittarna ägde nämligen inte den mark där de satt upp sina hus, bostäder och bodar. De bodde med andra ord på vad man kallar "ofri grund". De skyddades bara av en ganska osäker "sedvanerätt". De var därför i hög grad beroende av dens välvilja på vars mark de bodde. Emellertid ansågs de av markägarna, trots intrånget, vara en värdefull tillgång. Kronan och adeln gjorde sins-emellan en noggrann uppdelning av lägena. Senare, efter Karl XI:s reduktion och genom de under Karl XII inledda skatteköpen, kunde också en bonde delta i en tävlan om att ha strandsittare på sina ägor. Strandsittarna fick nämligen på olika sätt bidra till jordägarens inkomster, t.ex. genom att betala lega (arrende) för boplatsen. På sina håll begärde markägaren dessutom en "landlott", en viss del av den fisk som fångats på landgrunden till den jord han ägde. Vidare kunde det ingå i strandsittarens åligganden att till sjöss utföra transporter eller ge skjuts eller att genom andra tjänster vara till fördel för markägaren. I fråga om livsmedlen uppkom rätt snart ett ömsesidigt beroende. Strandsittaren tillhandahöll ett oundgängligt födoämne, och jordbrukaren hade i strandsittarlägena en säker marknad för sina egna produkter. - Ännu större betydelse hade i alla fall strandsittarna för samhället i dess helhet. Kronan belade dem givetvis med skatter av olika slag. Även om skattelängdernas uttryck "efter deras yttersta förmåga" nog i en del fall är överdrivet, slapp de inte lindrigt undan, varken under den norska tiden eller under den svenska. Vidare bidrog strandsittarna självfallet till landets försörjning med fisk. Vid olika tillfällen, särskilt under sillperioderna, gav deras verksamhet åt landet inte bara riklig föda, utan den gav också ett viktigt bidrag till dess export och därav följande inkomster. Likaså främjade strandsittarna landets ekonomi genom att utföra andra transporter till sjöss, såväl inom landskapet och landet som för export och import. I en tid då de flesta längre transporter skedde sjövägen, var denna deras insats av väsentlig betydelse för landet. Inte mindre viktigt torde ha varit att de bland strandsittarna kunde rekryteras kunnigt sjöfolk. Det egna landet behövde sjövant manskap, både militärt (kronobåtsmän) och civilt (kofferdibåtsmän). Bohuslänska sjömän tog också i flera fall anställning för tjänstgöring inom främmande länders sjöfart . Dessa bohusläningarnas kontakter med avlägsna länder och främmande kulturer var dessutom till fördel för det egna landets kulturella utveckling (jfr min andra artikel i denna Vikarvets årsbok). * Utveckling 1587-1718 Strandsittarna, i ordets ursprungliga och allmänna betydelse, är ju "bosidendis wed stranden", enligt den beteckning som den första mantalslängden använder. Sådana innebyggare har det naturligtvis funnits i vårt landskap så länge det varit bebott. Strandsittare, i den juridiskt administrativa betydelse som denna term har i exempelvis skattelängder, anger i stället att det rör sig om "vid stranden fast boende skattebetalare". Sådana kan det möjligen ha funnits här i Bohuslän redan under medeltiden t.ex. i samband med sillperioderna och mellan dessa. Bevarade handlingar ger oss emellertid inte några bevis för detta. Vi får heller inte veta namnen på några sådana lägen här vid vår kust. Det är först i samband med 1500-talets sillperiod (1556-1589) som vi får mera påtagliga och pålitliga uppgifter om ett par sådana strandsittarlägen. Då länsherren på Bohus slott Henrik Gyldenstierne hade blivit skyldig kronan ett betydande belopp, blev han tvungen att som ersättning för denna summa till kronan avstå vissa landområden med de intäkter dessa skulle kunna ge. Han lämnade då år 1589 in en förteckning på dessa sina ägor, en jordebok. Däri redogör han noggrant för de strandsittare som två år tidigare till honom hade betalat lega för de bodar som de under det då pågående sillfisket satt upp på honom tillhörig mark i Hunnebostrand samt i och vid Lysekil. Dessa bodägare var inte bara tillfälliga lycksökare som från alla möjliga håll lockats till vårt landskap i hopp om att snabbt få del av de rikedomar sillfångsten medförde. Av en tillfällighet har vi fått veta att skepparen Måns Fris fortsatte sin verksamhet i Lysekil under åtminstone ett tiotal år (1578-87), och att han då bedrev en vidsträckt sjöfart, bl.a. till Kalmar (Knuth Hansson, Lysekil). Dessutom ser man att några av dem som namnges i förteckningen av år 1589 ännu under tiden 1610-20 bodde kvar i Hunnebostrand och i Lysekil. En sådan är i Hunnebostrand Tomas Holst från Fredrikstad. I Lysekil återfinner vi krämaren Didrik Mortensson, som just på sommaren år 1610 varit värd för ett kungligt sällskap och enligt ett bevis från hovets köksmästare då haft utgifter för "victualie som hos honom blev uttaget och förspisat för dronningen, prinsen samt tvenne herrar och deras medhavandes folk och tjänare, där de drog ned från hyllningen uti Oslo". Kung Kristian IV hade i Oslo låtit hylla sin son Kristian som tronföljare. Vissa strandsittare utefter kusten fick då äran att ta emot det kungliga sällskapet på deras återresa till Köpenhamn. Vidare återfinner vi bland strandsittarna i Lysekil Jens Nordman, Jost Pedersson från Sönderborg, Kristen Soldman, Laurits Clemmetsson, Morten skräddare och två Peder bödiker (böckare, tunnbindare). Att åtminstone dessa båda orter var fast etablerade strandsittarlägen visas också av att det där redan år 1587 fanns ett stort antal yrkesmän, som sannolikt inte bara deltog i sillkommersen utan också utövade sina egentliga yrken. Bland dem som betalade lega för sina bodar finner vi nämligen inte bara böckare, skeppare (befraktare) och tullare utan även en läkare (bårdskär), en körsnär (buntmakare), flera skräddare, skomakare o.a. Och vad gjorde de många handlandena (krämarna)? Också personer från landsbygden innanför de båda strandsittarlägena deltog i rörelsen. Lega för bodar betalades på Hunnebostrand av flera personer från hemman på Sotenäset, såsom Lerbäck i Tossene socken, Anneröd, Askum, Assleröd och Prästbacka i Askums socken, personer som alla kan återfinnas i samtida jordeböcker eller i de tidigaste mantalslängderna. Bland strandsittarna i Lysekil nämns Peder Bagge till Holma, kronans fogde i Sunnerviken, kyrkoherden i pastoratet, herr Mårten i Bro (enl. biskop Jens Nilssön: herr Morten, död år 1594), och en person från Häggvall i Lyse socken. Också ett par andra ståndspersoner ägde bodar i dessa lägen, såsom Påske Bagge med hustrun Anna. Om fast bebyggelse vittnar ytterligare den kyrkliga organisationen. Under de två sista av sina sju visitationsresor i vårt landskap, åren 1594 och 1597, ger oss biskop Jens Nilssön namnen på ett flertal sådana strandsittarlägen utefter kusten. Åtminstone vissa av dem kan man på goda grunder beteckna som socknar, "församlingar", försedda med egna kyrkor för innevånarna att "söka sig till", såsom Mollösund, Fiskebäckskil, Lysekil och Stången. Dessa strandsittarlägen var sålunda redan under senare hälften av 1500-talet religiösa samlingspunkter. De var också försedda med yrkesmän till nytta för hela den kringliggande trakten. De var dessutom utgångspunkter för handel och sjöfart, centra för hantverk och för fiske. Därför drog de till sig folk från olika håll, vilket bidrog till samhällenas utveckling. - Bland de skattebetalande innevånarna i sådana strandsittarlägen finner vi ett par årtionden senare, i mantalslängderna för åren 1610-20, många yrkesutövare. Där nämns inte bara de för fiskerinäringen nödvändiga böc-kare, packare och skrivare, utan också skräddare, skomakare, snickare, smeder, murare, en buntmakare (skinnberedare) och en sadelmakare. Till dessa i längderna upptagna personer kommer naturligtvis den stora mängd personer, stadigt eller tillfälligt boende på läget, som utförde det arbete som låg till grund för hela denna verksamhet, fisket och sjöfarten. Allt detta vittnar om att dessa strandsittarlägen redan då var självständigt levande samhällen med en väl differentierad social uppbyggnad. Redan år 1645 har emellertid antalet sådana yrkesutövare väsentligt minskat och begränsats till böckare, skräddare, skomakare och snickare. I Norrviken har dock tillkommit några skeppare (befraktare, redare). År 1674 upptas dessutom en fällberedare och en kopparslagare. År 1718 anges utöver de nödvändigaste yrkesmännen en glasmästare och en hovslagare, möjligen avdankade (avskedade) militärer som slagit sig ned i skärgårdsamhällena. - Samma nedgång i verksamheten och antalet verksamma kan man konstatera bland krämarna (handelsmännen) och skepparna (skeppsredarna). Dessa var inte sällan inflyttade personer, som skiljer sig från den inhemska befolkningen genom sina namn av främmande klang. I landskapet finner vi under tiden 1610-20 flera personer med tillnamn som Skotte, Fris, Tysk, Jyde/Jöde (man från Götaland eller Jylland), Holst, Kock och Munk. I Norrviken förekommer dessutom namn som Homman, Kampe, Molbo och Svale. På Sotenäset finner vi Hök, Krasse och Krusse, samt hela tiden Slaugman och mot slutet Meyer. Bland strandsittarna i Morlanda gamla pastorat, som omfattade också Skaftön med Fiskebäckskil, möter oss ytterligare namnen Brun och Vinter samt ursprungsbeteckningarna Fräknebo, Hissing, Köpenhamn och Viborg. Alla dessa namn och flera andra vittnar tydligt om att dessa personer kommit utifrån till Bohusläns kust. De personer som bar dessa namn står inte sällan främst i mantalslängderna för sina lägen. De betalar mestadels större skatt än övriga strandsittare. Några av dem har dessutom på sin verksamhet vid kusten gjort sig så goda förtjänster att de kunnat låna ut pengar till jordägare inne på landsbygden mot pant i dessas ägor. På detta sätt hade de kunnat komma i besittning av egendomar på landet innanför kusten. Ju längre fram i århundradet vi kommer, desto färre blir emellertid de namn av denna typ vi stöter på bland strandsittarna. In kommer i stället namn såsom Jutterbock (befallningsman i Norrviken, senare borgmästare i Strömstad och därefter i Marstrand), Plogman (löjtnant), Frost (svorenskrivare/häradshövding på Orust), Greve (strandridare/tullare), Gadd och Dampe. Av de ursprungliga främmande namnen i strandsittarlägena är det egentligen bara Slaugman som håller sig kvar ända in på den svenska tiden. I förnamnen kan vi se en likadan utveckling. Från mitten av århundradet kännetecknas namnskicket i hela landskapet av ett tydligt stillestånd. Mot slutet uppvisar det rentav en tillbakagång. Tidigare hade det just bland strandsittarna genom deras kontakter med främmande länder och kulturer kommit in flera nya och ovanliga förnamn, som sedan spritt sig vidare ut i landskapet. Kontakten med stora världen hade således under århundradets lopp strypts för befolkningen utefter landskapets kust. Detta är ett tecken på den isolering som strandsittarlägena under 1600-talet utsattes för. I ett samhälle brukar nämligen graden av differentiering inom dess namnskick anses vara ett pålitligt mått på dess sociala utveckling. Man kan i detta fall än en gång konstatera: "Ensidighet i personnamnsskicket vittnar om relativ isolering och låg migration" (Ingwar Fred-riksson), drag som alltmer framträder just i Bohusläns kustsamhällen under loppet av 1600-talet. Under samma tid ser man vidare bland strandsittarna hur bruket av sonnamn avsevärt minskar. Vid århundradets början var ett sådant bruk allmänt på kusten, i motsats till hur det var hos landsbygdens befolkning, där man i stället använde det gamla sättet, förnamnet, som kunde kompletteras med en ursprungsbeteckning, ett ortnamn, eller möjligen en yrkesbenämning. Mot slutet av seklet kan man i detta avseende inte längre se någon skillnad mellan kustland och inland i Bohuslän. - På flera områden kan vi således under 1600-talet se otvetydiga tecken på en tillbakagång inom landskapets strandsittarsamhällen, ekonomiskt och kulturellt. Den visar sig också tydligt i statistiken över folkmängden enligt mantalslängderna uppgifter. Strandsittare i Bohuslän: män mtl
Strandsittare i Orust och Tjörns fögderi män mtl
Då man bedömer dessa siffror, måste man ha klart för sig bakgrunden till dem. Det är egentligen bara uppgifterna för Orust och Tjörns fögderi som är något så när tillförlitliga. Övriga fögderiers statistik har flera brister. Redan i de första längderna för Norrviken och Sunnerviken söker skrivaren komma undan besväret med dessa små lägen genom att sätta in bara lägets namn under rubriker som "fattiga husmän" eller "backsittare". Någon gång betecknas också hela strandsittarlägen som "utfattiga". Dessa tre kategorier var nämligen helt befriade från denna skatt. På detta sätt besparar sig skrivaren i flera fall besväret att ange de enskilda strandsittarnas namn. Ett annat exempel: Smögen hade redan år 1594 nämnts av biskop Jens Nilssön som en hamn på kusten. I mantalslängderna, som börjar med år 1610, kommer Smögen inte fram förr-än år 1650, och då anges där bara tre personer i en lista på "fattiga husmän och strandsittare". Därtill kommer att skrivarna under tiden 1610-20 för olika år upptar olika personer i strandsittarlägena, sannolikt bara dem som man räknade med att de just det året skulle kunna betala sin skatt. Detta var ju i och för sig ett rätt praktiskt sätt att över en längre tid fördela skattebördan bland "de fattiga strandsittare som betalar efter yttersta förmåga", ett uttryck som ofta kommer igen i dessa längder, i en del fall säkerligen bara av gammal vana, helt slentrianmässigt. I den annars mycket nyttiga koppskattelängden för år 1645 utelämnar skrivaren personnamnen för hela Sotenäs och Tunge härader. Däremot ger han för vissa strandsittarlägen helt summariska uppgifter, alldeles osannolika och oanvändbara i detta sammanhang. Norska (Västra) Hisingen hade däremot blivit helt befriat från denna pålaga, efter de svåra umbäranden häradet fått utstå under de närmast föregående krigsåren. Strandsittarna i de många lägena i dessa tre härader kommer alltså bara delvis med i statistiken. De båda första uppgifterna, baserade på längderna för åren 1610-20 och för år 1645, ger således en alldeles för låg siffra rörande antalet strandsittare i hela norra Bohuslän och på Hisingen. Den riktiga torde vara ungefär dubbelt så stor. Uppgifterna från de båda senare längderna, för år 1674 och år 1718, tycks mig däremot inte vara fullt så bristfälliga. Med ytterligare stöd av motsvarande uppgifter för Orust och Tjörn kan vi sluta oss till att strandsittarlägenas befolkning i vårt landskap under århundradets lopp minskat till i varje fall mindre än hälften, räknat i förhållande till hela befolkningen. Från att ha varit en levande och livlig del av landskapet har dessa kustsamhällen sett sin betydelse starkt reducerad. De har gått mycket tillbaka i flera avseenden. De hade varit verkliga centra för sina områden. Nu inskränks dessa strandsittarlägens verksamhet mer och mer. De skall egentligen bara sörja för sig själva med det allra nödvändigaste på samma sätt som landsbygden. Det är i det långa loppet endast de större lägena som något kunnat stå emot denna utveckling, såsom Grebbestad, Fjällbacka, Lysekil, Fiskebäckskil, Mollösund och Kalvsund. De mindre försvagas alltmer, så att till slut vissa av dem helt dör ut. Enbart i Morlanda pastorat försvinner ur listorna under årtiondena runt sekelskiftet 1600-1700 ett tjugotal fiskelägen, t.ex. Aspevik, Lavö krok, Lyrön, Porsnäs, Stördalen, Vallerön och Värbo. Vissa av dem har man i våra dagar inte ens lyckats lokalisera. De har försvunnit utan att lämna spår efter sig på marken. I Norrviken anges åren 1610-20 namnen på 30 strandsittarlägen och 29 år 1645. Under senare hälften av århundradet upptas bara 12 sådana samhällen år 1674 och 15 år 1718. Fortsättn. följer i nästa nummer.
Denna varma, mjuka, lyriska introduktion ägnar jag laholmsflickan Maria Runell, som blott femtonårig gifte sig med stadens borgmästare och fick uppleva några månader av kärleksrus. Hennes framtidsdrömmar blev till en väv, där skytteln med det röda garnet flitigt slogs fram och tillbaka ... men så en dag blektes det hela i sanningens klarnande dager. Ödet kan vara grymt mot en som älskar. Det är vår i Laholm år 1760. I gränderna dansar en frisk västan med fjolårslöven, och de små fönstren kring torget står vidöppna och pustar ut vinterns många dofter. Och se där - borgmästare Per Olof Cervin kommer spatserande med silverbeslagen käpp, prydligt hängande på armen och i en kostym av senaste stockholmssnitt. Han är på väg till häradsskrivare Johan Erik Runell vars dotter han länge haft sina ungkarlsögon på. Nåja, hon är ju bara femton år men .. - Hemma hos Runells står Maria i köket, hon har nyss släppt in besökaren och har sedan ställt sig bakom kammardörren, där hon hör gästens ärende. Hon har fått röda fläckar på kinderna, hennes hjärta har slagit extra ett par gånger och hon darrar i hela kroppen. Hon skall bliva borgmästarens hustru - stadens första dam! Och den 23 maj 1760 noterar kyrkoherde Carl Georg Lignell: Vigdes borgmästare Pehr Olof Cervin och demoiselle Maria Runell. Och så kom sommaren med alla sina fröjder. I trädgårdarna nere i Gamleby stod vildros, åbrodd och lavendel och bugade eller neg, när det vackra paret vandrade förbi. Den gode borgmästaren hade funnit sig väl tillrätta i de tre laxarnas stad. Men vem var han egentligen? Jo, han var född den 20 mars 1729 och son till inspektoren vid Lunds hospital, Casper Cervin. Släkten har danskt-svenskt ursprung och går tillbaka till 1600-talet och skåneprästmännen Hjort. En av dessa Kyrkans tjänare latiniserade släktnamnet till Cervinus eller Cervin, av latinets cervus = hjort. Per Olof Cervin avlägger juridisk examen och dyker första gången upp i laholmsmaterial vid allmän rådstuga den 6 oktober 1757, då det i protokollet heter:
Och han försäkrar laholmarna, att om han blev borgmästare i staden
Ja, se vackra ord. Trots detta fick Per Qlof Cervin bara 2 röster mot medtävlarens 128. Det var den duglige rådmannen Mathias Gylick som rönte detta bevis på popularitet. Men Per Olof Cervin var den ende sökande som hade teoretiska kvalifikationer för tjänsten och så vann han slaget. Den 8 augusti 1758 tillträdde han tjänsten. Hans ankomst hade något av karnevalsstämning över sig. Cervin såg till att samtliga rotar bjöds på starkt och gott öl samtidigt som han på rådhuset hade fest på fest för rådmän och andra betydelsefulla personer. Ingen strupe var torr på flera dagar. Det tömdes skål på skål i "vin de grar" som tillsamans med laholmsspunnen tobak rekvirerats från assesor Petter Petterssons bodar. På kredit för den nye borgmästaren hade ont om kontanter, så här i början! Det tycks som om Per Olof Cervin lämnat Stockholm helt huvudstupa, när han fått vetskap om sin utnämning till borgmästare i Laholm. I januari 1759 har hans far rest ner från kungliga huvudstaden för att se hur sonen trivs i Laholm men samtidigt för att meddela att de många kreditorerna i Mälarstaden börjat bli oroliga. Därför begär Cervin junior sex månaders tjänstledighet för att "vårda sina privata bestyr i Stockholm". Den nye borgmästaren får gå ända till kungs för att erhålla sin permission och det gör han i en klagolåt i vilken bl a anföres;
Tiden är knapp och far och son åker till Stockholm och slår under resan sina kloka huvuden ihop för att hitta en nödlösning på de mest akuta, ekonomiska problemen. Pehr Olof Cervin återkommer till Laholm och möter våren 1760 Maria och kärleken. Men på hösten samma år är han åter i Stockholm, nu som riksdagsman för Laholm och Ängelholm. Det dröjer dock inte länge förrän han får en del oroande brev från t f borgmästaren Mathias Gylick, som redovisar förhållandet i staden men framför allt besväras av de många räkningarna på "vin de grar" till installationsfesterna, som ännu spökar trots att snön fallit ett par gånger, sen dess. Mörka moln samlar sig över rådhuset under Cervins frånvaro. Och plötsligt en dag, den 2 februari 1761, är det som om åskan slår ned i det gamla rådhuset. För rådmännen och stadens äldste läser Mathias Gylick högt:
Och en tid därefter gjorde man husransakan hemma hos Per Olof Cervin, inventerade, och beslagtog kvarlämnade handlingar. Allt under överinseende av Maria Cervin, den unga hustrun, som frågande och därtill skärrad ställs inför den ena obehagliga sanningen efter den andra. Hennes man en bedragare? Maria hade redan prövats hårt, I januari 1761 hade hon gett livet åt ett gossebarn, som döpts till Casper efter sin farfar. Men den 3 mars, alltså bara efter några veckor, dör den lille. Hennes man låter inte höra av sig men från Stockholm kommer ett officiellt besked om att Cervin dagen före julafton år 1760 lämnat huvudstaden för att under fjorton dagar vistas på landet men sedan dess inte avhörts, I maj 1761, ett år efter giftermålet får unga hustrun ett brev från London. Det är maken som den 12 maj, troligen under stor vånda, författat detta:
Maria svarade den 23 maj att hon tänkte möta honom i Hamburg men troligen har häradsskrivare Runell icke funnit en sådan resa lämplig för henne. Så går åren, exborgmästaren håller sig borta från Laholm och Sverige. Hans vidare öden är höljda i dunkel. Men Maria väntar i flera år innan hon måste konstatera att hoppet är ute, Till rådsturätten lämnar hon in en skrivelse, vari hon omtalar att hennes man icke det ringaste låtit höra av sig, sedan han vid jultid 1760 försvann och avvek ur riket, "och jag förty okunnig är om han ännu är i livet eller ej". Då ett litet arv tillfallit henne, anöll hon hos rätten om stämning på sin man inom år och dag, och om han då icke anmälde sig, ansåg hon sig böra ha rätt att lagligen bliva skild från honom. Den 3 juni 1772 dömde rådsturätten till äktenskapsskillnad mellan henne och hennes alltjämt försvunne man. 1) Men den sommar då rosorna doftade förföriskt i Gamleby, då solnedgången över Mellbylandet varje gång var ett sällsamt skådespel och då åpromenadens gräs var som en paradisisk matta för de älskandes steg, den sommaren glömde hon aldrig. Där satt hon nu bakom sitt fönster och såg åren och människorna dra förbi. Lönnen som stod vid stugknuten blommade sent i maj och då blandades den bittra blomdoften med luktegott från alla blommorna i trädgårdarna runt omkring och hon kände sötma i denna naturens förunderliga mixtur. Och i Lilla Ågränd bjöds hon på en färgrik tavla av vita och röda rosor. De vita tyckte hon bäst om, för när hon luktade på dem kunde hon drömma sig tillbaka ...
Fotnoter
|
