Innehåll Nr 3 1992

Sida 1

Käslingestugan på Vånga hembygdsgård i Östergötland

Stugan har som framgår av namnet tidigare stått i byn Käslinge och tillhört Käslinge Storgård
Den är uppförd omkring 1840 och innehåller storstuga och kök samt på övre våningen
nattstuga och kammare.1968 flyttades stugan till Hembygdsgården. Delvis är den nu
moderniserad och kan användas som lokal för mindre sammankomster.

Vånga, dess folk och bygd fick stå som en symbol för hela världens hembygder i det tal som Komminister Michael Öjermo höll vid Hembygdsdagen i Vånga sönd. den 30 aug.
Talet återges i sin helhet på sida 18-19.

Med hänsyn till den ekonomiska krisen som strax därefter utbröt hade talet en nästan profetisk verkan. Läs och begrunda.

På den vackra hembygdsgården strax norr om Vånga kyrka samlades massor med människor. De fick bland annat se traktens egen OS-ryttarinna, Ann Behrenfors, i en dressyruppvisning, höra Skärblacka dragspelare och Orgagillet.

GLIMTEN har tidigare utnämnt Vånga hembygdsgård att vara en skattkammare för släktforskare. Michael Öjermo kallar den för Guldgruva. Besök själv Vånga hembygdsgård om du har anor i norra delen av Östergötland. Du kommer inte att bli besviken

Sida 2

Från min sida sett (ledare) Tillbakablick på en 5-årig insats

Nyheten att DIS-SYD bildats och att liknade planer även finns på andra platser i landet inspirerade Red till en tillbakablick på händelserna kring sitt eget initiativ att starta DIS första regionala förening, DIS-VÄST, och även vad som sedan hänt.

Det var både glada och sorgliga minnen som väcktes till liv. Man kan bara hoppas att efterföljarna inte engagerar sig lika starkt och därmed klarar sig från de besvikelser som ibland tycks oundvikliga.

I slutet av 1984 köpte jag min första dator, en MicroBee 128. Den kostade i dåtidens pengar över 20000 kr trots att den enbart hade två diskettstationer och ett begränsat minne.

I dag ter sig detta som en svindlande summa. "Biet" beredde mig trots allt mycken glädje. Tyvärr fick jag vänta 1 1/2 år, till mitten av 1986, innan jag fick ett släktforskningsprogram.

Det hette DISGEN Ver 4 och var skrivet av Lars Blomberg i Turbo Pascal (Ver 3). De som idag kör DISGEN Ver 5 skulle säkert känna igen sig i Biets program då konceptet är detsamma. Moderna maskiner och en utbyggd Pascalversion har dock medverkat till att göra DISGEN Ver 5 ännu kraftfullare.

I Biets version från 1986 fanns andra uppskattade möjligheter; man kunde välja mellan att själv bestämma individnumret eller låta programmet göra det. Nog så viktigt om man vill hålla fast vid det gamla systemet pga att fria textfiler (som kallas in) "fått namn" efter flock och individnummer, t ex "1-311.TXT". Idag får de helt nya individnummer när man överför individerna från en flock till en annan och det är mycket svårt att åter sammanföra individen med rätt text. I Biets ver. kunde man även få "notiserna" sorterade i en standardordning. Mycket bra när man byter uppgifter med andra. I övrigt är ju bristen på rekommendation och standard fortfarande bedrövlig inom DIS.

Ta t ex sättet att mata in adresser där jag själv rekommenderar en fallande skala, enligt: "Göteborg, Lundby församl., Skomakaregården" (även om man i talspråk hellre vänder på begreppen).

Biet kunde även kopiera all inmatning från en individ till en ny så att man i en stor syskonskara bara behövde ändra förnamn och födelsedag då adress, mm var desamma. En stor skillnad mot PC:ns Ver 3.

MicroBee-versionen drogs märkligt nog tillbaka. I dag är Ver 4 ett helt annat program för Macintosh.

Med DISGEN fick Biet ett ännu större värde för mig. Inom kort hade jag matat in nära 2000 personer. En del förargliga fel, s.k buggar, i programmet vållade mig bekymmer men genom att ofta ta backup klarade jag mig ändå ganska bra.

***

Det sägs att när ett bi funnit nektar så utför det en formlig glädjedans i kupan. Av dansens turer får de andra bina kännedom om både riktning och mängd av nektar.

När jag för fem år sedan, med MicroBee-datorn och mitt DISGEN-program erfor släktforskningens glädje ville jag göra precis som biet; dansa så alla andra släktforskare insåg datorns fulla värde inom släktforskningen.

***

Rent formellt gick det lite annorlunda till. Jag erbjöd Partille bibliotek att demonstrera hur jag släktforskade med datorhjälp. Den dåvarande kulturchefen, Gun Hellervik, accepterade förslaget och engagerade mig genast för två föredrag vid kommunens bibliotek. Dessa utannonserades i Partilles Kulturkalender och avhölls vid Porthällaskolan den 24 jan 1987 och vid Vallhamraskolan den 21 febr 1987.

Om jag då hade anat vad jag därmed startade hade jag säkerligen tvekat betydligt mer inför uppgiften. Mitt liv kom nämligen att helt förändras.

Intresset vid föredragen var mycket stort och jag åhördes av en andäktig publik som snart bombarderade mig med frågor. Björn Rung, hette den förste utfrågaren vid Porthällaskolan, som jag minns då det blev inledningen till en vänskap som alltjämt fortgår.

Vid föredraget i Vallhamraskolan uppmärksammade jag särskilt två åhörare, Arne Wallgren och hustrun Ulla-Britt. Jag vet inte om mitt föredrag hade någon betydelse för Arne Wallgrens engagemang i DIS. Kanske använde han redan DISGEN för sin dåvarande ABC-dator? Snart nog engagerade han sig mycket hårt för DISGENs utveckling. Alla Mac-ägare har honom att tacka för mycket som skapare av DIS Mac-version. Denna tillkom dock ursprungligen för hustrun Ulla-Britt, som föredrog Mac´en före alla andra datorer.

Säkert är att genom föredragen fick DIS i Linköping plötsligt många nya medlemmar från mitt närområde. Man fick också en förfrågan från Sveriges Television om man var villig att medverka i TEKNISKT MAGASIN och dess näst sista utgåva, som vanligt lett av populära Erik Bergsten. Ingen i Linköping hade emellertid tid för TV varför man med tanke på mina aktiviteter hänvisade till mig. En sådan chans får man bara inte missa om man är besjälad av att föra ut sitt budskap - så jag tände på alla cylindrar. Men då uppstod problem!

Min kära MicroBee gick inte att "filma av" utan att en störande rand vandrade över bildskärmen. Erik Bergsten krävde därför att DISGEN skulle köras på en PC med en speciell skärm som syntes bra i TV.

Helt plötsligt skulle jag på två dagar lära mig att dels köra en PC och dels hantera DISGEN Ver 3.4 som Björn Johansson då nyligen framgångsrikt lyckats översätta från ABC-versionen (andra mycket kvalificerade programmerade hade enligt ryktet försökt, men misslyckats).

Till det med expresspost anlända DISGEN-programmet Ver 3.4 ägde jag dock ingen PC-dator. En PC av dåtida slag, som idag köps för några hundralappar, kostade då bortåt 40000 kr. Erik Bergsten räddade det hela genom att låta mig få låna hem en PC från Sveriges Television.

Så följde nattliga övningar och samtal med Björn Johansson i Linköping för att reda ut de problem som 3,4:an vållade. Alla som kört programmet vid den tiden minns säkert hur man var tvungen att fylla i en massa värden, sk parametrar, och att man ibland även bryskt kastades ut till DOS om något inte stämde. Resultatet blev att starta om - men en omstart vid TV-inspelningen skulle bli en katastrof. Det fick absolut inte hända under de fyra minuter (!) som denna varade. (Försök tänka dig in i situationen att visa det omfattande programmet på denna tid).

Det var en hålögd, nervös och utvakad person som dolde sig under sminket vid inspelningen. Trots detta fick jag mycket beröm och inslaget var mycket uppskattat av de allt fler släktforskare med datortankar som nu började uppvakta mig med förfrågningar om demonstrationer m.m. Redan då började tanken på en regional förening växa hos mig och för den skull kontaktade jag Göteborgs-Posten om en uppföljning av TV-programmet.

Den 7 aug 1987 fick min idé bästa möjliga plats - halva sista sidan på GP. Tur var också att den synnerligen duktige journalisten Allan Fredriksson (sign Alfred) svarade för texten. Utan egen släktforskningserfarenhet lyckades han så bra att artikeln revs ur och sparades av många med det beslutet "När jag blir pensionär skall jag börja på samma sätt!"

Under mer än fyra år, tills helt nyligen, har jag blivit uppringd och tilltalad:

"Jag hittar bara en Bertil Magnusson i Partille - är det möjligen så att du sysslar med släktforskning?"

Glädjen över att "ha kommit rätt" är roande. Än mer roande var kanske att GP-fotografens bild av mig såg så ungdomlig ut att min syster i Halmstad ringde samma dag den publicerades och sa:

"Var rädd om bilden - på den ser du ut att vara hälften så gammal som du är!"

Några timmar senare ringde Bengt-Olov Nilsson i V Frölunda för att meddela sitt intresse. När jag frågade honom hur gammal han var svarade han:

"Jag är nog dubbelt så gammal som du."

Varpå jag svarade:

"Då har jag äran att tala med Sveriges äldsta man på 108 år".

I själva verket var vi ganska jämngamla - så visst fick min syster rätt - men det var då - innan släktforskarna fått mitt hår att gråna.

Som ett resultat av TV-inslaget och GP-artikeln samlades så småningom 50 av de personer som jag inbjudit till att vara med om bildandet av DIS-VÄST Lördagen den 19 sept 1987 på Slottet i Partille.

Föreningen fick en flygande start även genom de föredrag jag höll på många olika platser i Västsverige. Snart fanns nära 200 medlemmar. (Siffran i dag känner jag inte men har ett intryck av att man "gått i stå".)

Framgången blev emellertid dyr för mig. För att kunna hjälpa alla som kontaktade mig tvingades jag att skaffa en PC i stället för min mycket avvikande MicroBee. Den har sedan dess stått undanställd. De löften jag fick av en del styrelsemedlemmar i DIS, att man skulle lösa in min MicroBee som ett bidrag till köpet av PC:n höll man inte. Man förnekade dem 1987. Märkligt nog har jag långt senare från en besviken DIS-medlem "uppe i Norr" som aldrig fick något DISGEN-program till sin MicroBee, fått en kopia på ett brev där Lars Blomberg skriver:

"Saken är den att Bertil Magnusson har upptäckt en del fel som vi ännu inte kunnat rätta ty vi disponerar ingen MBee i föreningen. Dock skall vi eventuellt få överta Bertils någon gång i höst (1987) . Innan felet är rättat har vi bedömt det oklokt att sända ut fler kopior. Om Du vill ha Dina pengar tillbaka så hör av dig".

Brevet tar jag som ett senkommet bevis på löftesbrottet från mina styrelsekamrater.

Framgången ledde även till att jag förutom ordförandeskapet i DIS-VÄST blev invald i DIS styrelse. Tyvärr passar tydligen inte mina personliga egenskaper för uppdrag inom släktforskarföreningar vars styrelser ofta befolkas med konservativt lagda personer, rädda för nyheter och snabba vändningar.

I DIS styrelse fanns 1987 personer som drömde om att utveckla en centralbyråkratisk organisation med rätt att bestämma över vad medlemmarna skulle få göra. Det gällde även den nybildade regionalföreningen vars framgångar man tyvärr upplevde som ett hot och man ville styra dess ordförande. Detta ledde snart till slitningar.

Från min synpunkt var DIS-VÄST en självständig organisation med samma målsättning som moderföreningen. Jag ansåg även att den ena parten inte skulle utöva överhöghet över den andra. Som jämbördiga bröder och systrar skulle vi istället sida vid sida kämpa för våra gemensamma önskningar.

Jag kom dock till korta mot prestigeintressena och beslöt mig för att lämna mina uppdrag inom både DIS och DIS-VÄST. Det senare uppfattades tyvärr som ett svek av alla dem som anser "man skall inte bråka utan foga sig i stället". Ett uttryck som jag associerar till Tage Danielssons monolog om sannolikhet:"Tala sanning, var alltid snäll".

Jag kunde emellertid inte foga mig utan lämnade DIS-VÄST som då, tydligen alltför oöverlagt utsåg mig till Hedersmedlem livet ut - något jag funderat på att befria föreningen ifrån med tanke på hur man behandlar mig. Vid DIS-VÄSTs årsmöte 1991 framförde jag ett förslag (baserat på mina erfarenheter från fören SLÄKTDATA som hade en stor styrelse som inget ville göra) att inte utöka antalet ledamöter för DIS-VÄSTs styrelse.

Vid omröstningen som skedde med handuppräckning hade sittande ordförande svårt att bedöma resultatet, (enl. mig jämt) trots att han upprepade proceduren. Han ansåg dock att styrelsens förslag om en utökning bifallits, varpå jag begärde votering. Men se det skulle jag inte ha gjort. Ordföranden kastade då upp båda händerna över huvudet och sa irriterat:

"Nu bråkar du så inni helvete igen!".

En förklaring till hans vredesutbrott kan vara att jag var på väg att störa de på förhand uppgjorda planerna.

Min förvåning över att ingen vågade reagera när han på detta sätt kränkte föreningens enda Hedersmedlem, var stor. Men även över att svordomen i församlingshemmet uttalades av den som även sade sig vara Kyrkofullmäktiges ordförande där.

Ledsen och bestört lämnade jag genast mötet och bestämde mig för att aldrig mer besöka DIS-VÄST möten. Inte förrän en ursäkt framförts eller att mötesordföranden lämnat sina uppdrag inom DIS.

Har man en gång varit en hyllad och uppskattad ledare och plötslig erfar att man betraktas som en bråkstake bara för att man för fram ett något avvikande förslag blir det en tråkig upplevelse. Kanske delar jag denna med politiker och andra ledare.

Trots misstämnigen efter att ha lämnat DIS-VÄST repade jag nytt mod. Alltjämt besöktes jag av många hjälpsökanden och fick många roliga och stimulerande kontakter. I detta sammanhang vill jag passa på att säga att jag aldrig haft några problem vid enskilda kontakter. Men folk tycks bli som förbytta så fort de får ett föreningsuppdrag. I hägnet av att enbart göra "vad som anses som god föreningssed" blir de osmidiga och handlingsförlamade. Man leker "riksdag" och blir omständiga och formella.

Måste det verkligen vara så? Utslaget per medlem förvaltar man oftast mycket blygsamma belopp. Bättre är, att se till vad de intresserade får ut för sin avgift och arbeta mindre formellt. Kanske á la modell "syjunta".

Genom att jag fortfarande, hösten 1988, hade en stor lust att "dela med mig" och eftersöktes som föredragshållare väcktes tanken trots DIS-misslyckandet, att starta en ny förening, men med ett annat arbetssätt. Resultatet blev föreningen SLÄKTDATA som mycket snabbt, kanske alltför snabbt, nådde nära 500 medlemmar.

Tyvärr upprepade jag min dumhet att investera egna pengar i ännu en ny utrustning som till 97% användes för föreningens räkning. I min enfald trodde jag att man skulle förstå att det aldrig blivit någon förening och någon tidning om inte jag gjort den satsningen. Och jag trodde också att man i efterhand skulle vara villig att reglera uppstartskostnaderna då det inte var brist på pengar - sådana hade jag tiggt ihop och förtjänat genom att dagligen på min egen utrustning framställa åtråvärda kopior av sharewareprogram och annat. Nära 25-30000 fanns i kassan.

Kassan blev dock som bibelns guldkalv föremål för rena kulthandlingar. Den kunde användas till allt utom för ersättning till mig. Man var enligt förslag beredd att avsätta och betala 10000 kr (!) till en förlikningsman.

Förlikningen jag hade att acceptera bestod i att jag skulle fortsätta att själv bekosta behövlig datorutrustning och avstå från att ställa krav på försliten utrustning. Jag skulle också enligt diktatet fortsätta att ge ut den tidning jag startat flera månader innan föreningens tillblivelse, utan ersättning.

"-Har Du börjat så får Du fortsätta!"

Det fanns då bara en sak att göra - att för all framtid lämna föreningar och pampar åt sitt öde. Som väl är kan ju släktforskning och forskarkontakter ske utan föreningar. Och där är jag nu!

***

Dessa råd vill jag ge till dem som går i tankar
att bilda föreningar och liknande.

• Lägg aldrig ut egna pengar i tro att du får igen dina utlägg när föreningen väl kommit igång. Insatsen förloras alltid, så ge den gärna som gåva i stället.
  
• Agera aldrig eldsjäl. Sådana måste nämligen bort så allt går i den jämna lunk som folk orkar med.

• Vänta dig bara kritik för det du gör. Allt går säkert att göra på något annat och bättre sätt.

• Vänta dig inget tack. Du har säkert några suspekta motiv för det du gör.
  
• Akta dig för att gå först. De som kommer efter kritiserar alltid ditt vägval.

• Kom aldrig med raka förslag. Säg i stället "Skulle man inte kunna göra så att... , eller "Jag tycker att..., men ni kanske tycker nåt annat ..."
  Sånt inger förtroende

• Visa aldrig förtjusning över ett tilldelat uppdrag. Det gör bara strebrar utan ideell inställning. Beklaga dig i stället över bristande tid. Det förstås av alla.

• Sänd aldrig ut dina förslag och tankar på papper. Du kan aldrig formulera dig så väl att dina avsikter inte kan förvrängas och vändas emot dig. Ingen kommer senare att tro på dina muntliga förklaringar.
  Du är nämligen suspekt!

Sida 6
Släktforskarnas hus i Leksand
ett välkommet tillskott för många

GLIMTEN erhöll i somras ett reklamblad om Släktforskarnas Hus i Leksand, som väckte intresse. Det visar att ett berömvärt initiativ har tagits av de inblandade ägarparterna uppe i Dalarna. Man kan nu bara hoppas att ytterligare några orter i vårt avlånga land följer exemplet. Trots de kommersiella inslagen ger vi gratis text-reklam genom att återge källans budskap. Informationen är säkert en välkommen nyhet för många.

"För alla som söker sina rötter är Släktforskarnas Hus i Leksand den verkliga guldgruvan.
Här finns Sveriges alla mikrofilmade kyrkböcker fram till 1920 samlade på ett enda ställe. Du behöver inte längre ödsla tid och pengar på långa resor mellan landsarkiven eller dyra lån av mikrokort till ditt bibliotek. På Släktforskarnas Hus forskar du snabbt och enkelt efter dina förfäder oavsett var de har bott, eftersom hela landets kyrkböcker finns i rummet där du sitter.
Att farmor var från Jämtland och morfar från Blekinge har inte längre någon betydelse. Inte heller gör det något om dina släktingar flyttat över halva Sverige.

Du reser dig bara från mikrokortläsaren och hämtar de nya mikrokort du behöver. Och snart vet du vad som hände släktingarna på den nya orten. Kan du tänka dig ett enklare och mer rationellt sätt att släktforska på?

KYRKBÖCKERNA VIKTIGAST

Som du säkert vet är kyrkböckerna den absolut viktigaste källan för släktforskaren.

I husförhörslängder och födelse-, vigsel- och dödböcker (för det mesta bevarade från slutet av 1600-talet) finner du dina förfäder. Du får veta deras namn, var de bott, vilka yrken de haft, hur gamla de blev, hur många barn de hade. Plus mycket annat. Kanske noteringar att en förfader var falskmyntare, en annan dog i kolera och en tredje fick trillingar...

För att kunna börja forska behöver du bara veta namn, födelsedatum och födelseförsamling på någon av dina förfäder. Vill du forska om din morfars förfäder och släkt räcker det att veta att han hette Gustaf Erik Andersson och var född den 20 december 1897 i Vreta klosters församling i Östergötland. Med den uppgiften finner du honom enkelt i födelseboken som finns på mikrokort i Släktforskarnas Hus i Leksand. Och sedan är det bara att fortsätta bakåt i tiden.

ÄGS AV KOMMUNERNA

Släktforskarnas Hus i Leksand öppnade sommaren 1992. Bakom satsningen står länsstyrelsen i Kopparbergs län, Västerås stift, kommunerna runt Siljan (Leksand, Mora, Rättvik och Älvdalen) och släktforskarföreningen Dalfolk. Släktforskarnas Hus har fyra anställda. Föreståndare är Bo Lindwall, en av Sveriges mest kända och kunnigaste släktforskare.

Släktforskarnas Hus i Leksand är inrymt i den pittoreska Sockenstugan vid Kyrkallén - byggd 1914. Där finns ett 20-tal forskarplatser, samtliga utrustade med mikrokortläsare, referenslitteratur och så förstås det viktigaste av allt: Sveriges alla mikrofilmade kyrkoböcker. Väl bekomme!

***

I Släktforskarnas Hus forskar du på egen hand Men på plats finns en kunnig personal, som hjälper dig att hitta rätt bland mikrokorten, visar hur mikrokortsläsarna fungerar och svarar på enklare frågor. Om du vill kan personalen hjälpa till med forskningen, fast då mot ersättning.

Att forska en hel dag på Släktforskarnas Hus kostar inte mer än 130 kr. Då får du låna läsapparat och har tillgång till Sveriges samtliga kyrkböcker på mikrokort. Nöjer du dig med en halv dag är priset 70 kronor, vilket också är minimiavgiften. Behöver du mer omfattande hjälp av personalen i forskningen kostar det 250 kr per påbörjad timme.

Släktforskarnas Hus gör också hela släktutredningar. En fin och personlig present exempelvis åt den som fyller jämnt, en present som dessutom har ett bestående värde för släktens medlemmar. Priserna är följande (inkl. moms):

1. Antavla i fem generationer utan ansedlar 3.000 kr. Samma med ansedlar (blankett för varje person med biografiska data och uppgifter om barn) 4.000 kr. Önskas en handtextad översiktsantavla, lämplig att rama in, tillkommer 400 kr.

2. Antavla i sex generationer utan ansedlar 5.000 kr. Samma med ansedlar 7.000 kr. Handtextad översiktsantavla 600 kr.

3. Antavla i sju generationer utan ansedlar 8.000 kr. Samma med ansedlar 12.000 kr. Handtextad översiktsantavla 900 kr.

4. Antavla i åtta generationer utan ansedlar 15.000 kr. Samma med ansedlar 22.000 kr. Handtextad översiktsantavla 1.500 kr.

Om du inte har möjlighet att själv åka till Leksand och forska kan personalen vid Släktforskarnas Hus besvara dina forskarfrågor eller göra hela utredningar enligt dina speciella önskemål. Frågesvar och mindre utredningar kostar 250 kronor per påbörjad timme. För mer omfattande utredningar lämnas särskild offert.

LEKSAND NÄRA

Leksand i den fagra Siljansbygden ligger närmare än du tror. De flesta svenskar kan åka till Leksand över en dag - och ändå ha gott om tid att forska på Släktforskarnas Hus. Från Stockholm är det 26 mil till Siljansbygden, från Västerås 18 mil, från Örebro och Uppsala 21 mil, från Sundsvall 25 mil och från Gävle bara 12 mil.

Med tåg resor du från Stockholm till Leksand på runt 3,5 timmar. Det finns fyra avgångar i vardera riktning varje dag. Du kan åka från Stockholm klockan 6.03 och vara framme 9.42. Sedan tar det en kvart att promenera från järnvägsstationen till Släktforskarnas Hus så du är på plats klockan 10. Du kan åka hem med ett tåg som går 18.56 och vara tillbaka i Stockholm 22.14. Både fram- och återresa är röda avgångar.

Men bäst är förstås att stanna borta några dagar, då blir det inte så jäktigt.

Runt Siljan kan du hitta allt från enkla härbren, campingplatser och billiga vandrarhem till lyxutrustade stugor och hotell med restaurang och fullständiga rättigheter. Och tar du med familjen behöver du inte vara orolig för att de andra ska få långtråkigt medan du söker rötterna på Släktforskarnas Hus. Det finns mängder med sevärdheter och aktiviteter kring Leksand, såväl för äldre som yngre.

Ytterligare information får du från turistinformationen i Leksand,
tel. 0247-803 00, (fax 0247-108 40)."

Sida 11

Strandsittarna i Bohuslän under 1600-talet (II) av Olof Brattö

Fortsättning på Olof Brattös bidrag som tidigare varit publicerat i Vikarvets Årsbok 1990-1991

Seglationen

Så gott som hela 1600-talet kännetecknas i vårt landskap av en stark tillbakagång. Efter den "storhetstid för landskapet" (Bohusläns historia, 1963, sid. 162) som infallit under senare hälften av 1500-talet, med "sillperiodens högkonjunktur" (sid. 149), kommer under följande århundrade "de sista norska decenniernas betryckta läge". Bönderna gick ekonomiskt tillbaka, medan adeln hade en gyllene tid. Därigenom ökade skattetrycket för allmogen. Näringarna blev lidande. Så började tillgången på skog minska. 1660-talets korta och föga givande sillperiod medförde heller inte för landskapets innevånare något ökat välstånd.

För kustens befolkning innebar den svenska regimen ytterligare bekymmer.

Redan under medeltiden hade den s.k. merkantilismens idéer praktiserats i våra trakter. Enligt denna ekonomiska lära sökte statsmakterna genom en detaljerad reglering bringa ordning och reda i samhällets funktioner. Man var nämligen helt övertygad om att varje del av samhället endast var lämpad för sin egen uppgift, och att den därför borde helt ägna sig åt den. Städerna skulle sköta handel och hantverk (industri), medan landsbygden skulle stå för produktion av livsmedel, allt uttryck för en noggrant genomförd "planhushållning".

Tidigt, redan mot slutet av medeltiden, hade man i Norge åtminstone delvis sökt rätta sig efter dessa principer, men i själva verket fortsatte handelssjöfarten från kustsamhällena i ganska stor frihet. Under 1600-talet försökte man emellertid mer än tidigare följa de merkantilistiska föreskrifterna, såväl i Danmark-Norge som i Sverige.

För Bohuslän fick denna regleringspolitik som följd att de många och livliga samhällena utefter dess kust mer och mer hämmades i sin tillväxt, allt efter som deras utkomstmöjligheter inskränktes.

Redan under århundradets förra hälft kan man med hjälp av räkenskaperna för tullen i Öresund se hur den långväga sjötrafiken från de mindre hamnarna i Bohuslän alltmer avtager, dock utan att helt upphöra. Denna sjöfart ostvart uppehålles däremot väl av städerna, i synnerhet av Marstrand.

Under den svenska tiden är det bara städerna och några mindre hamnar i närheten av dessa som ännu kunde delta i denna trafik. Dit hör Hisingen (sannolikt Torslanda och Öckerö socknar) och Kalvsund (Öckerö och Hönö), tidigare kända som hemmahamnar för en livlig "bondeseglation". Dock är deras sjöfart nu huvudsakligen begränsad till sillperioden på 1660-talet. Denna trafik genom Öresund varar något längre från Malsund (upptaget under Sverige, troligen ett folkligt uttal för Mollösund) och från Sandefjord (upptaget under Norge, men avser sannolikt Sannäsfjorden och möjligen strandsittarläget Sannäs i Norrviken).

Med hjälp av de bevarade tullregistren från den norska tiden (1608-57) kan man ganska väl följa utvecklingen av strandsittarnas övriga sjöfart, såväl västerut, mot Skottland, England, Holland och någon enstaka gång Frankrike, som inom landskapet.

Till att börja med tycks denna sjöfart ha fortgått relativt obehindrat från lägena längs landskapets kust. Rätt snart, vid mitten av 1610-talet, tillkommer emellertid i tullregistren flera mindre "ladestede" (lastageplatser), där man tog upp såväl rorstull som varutull på båtar från trakten, men också på ett och annat större fartyg längre bort ifrån, någon gång även på stora skepp till eller från utlandet.

Sådana lastageplatser var bl.a. Strömmen (där senare Strömstad

lades) och Dynekile i Norrviken, Färlevskile, Bredvik och Saltekile (Saltkällan) i Sunnerviken, Rönnen (Runden, vid Slussen i Torps socken) och Stillingsö på Orust. Vid de större strandsittarlägena upprättade man också listor på de skutor som fanns där med uppgift på skutornas lastförmåga, uttryckt i läster (ung. en fjärdedels ton). På detta tal beräknades sedan rorstullen, ett slags allmän beskattning av sjöfarten.

Svorenskrivaren Morten Frost, som då bodde på Mollösund, insände år 1645 en lista på små skutor i skärgården. Denna skulle utgöra underlag både för rorstullen och för en fisketull. Följande år skickades en likadan lista in av länsmannen Jakob Hanssen Nöring på Ellös, som tidigare varit tullare i Uddevalla.

På dessa tullstationer utanför städerna var det i regel häradets länsman som tog upp de olika tullavgifterna. Denna uppgift tycks han emellertid i särskilda fall, på större lägen med livlig trafik, ha kunnat anförtro åt någon pålitlig och skrivkunnig person. Jag har funnit bara två sådana fall: Gullholmen (Teis Jakobssen) och Mollösund (Morten Kristenssen), båda för räkenskapsåret 1612-13.

Alla de personer som hade hand om dessa tulluppbörder var helt underordnade de tre städerna för sin redovisning av intäkterna. En del av de mindre tullstationerna i norra Bohuslän tycks dock ha varit anknutna till städer i Norge, Tönsberg eller Fredrikstad. Dessa städers tullregister ingår inte i de handlingar jag kunnat konsultera.

Under de sista norska årtiondena finner man emellertid att städerna ytterligare gynnas på olika sätt. Flera av de mindre tullstationema dras in. Förtullningen måste då ske i städerna, där man kan se att det i tullregistren upptas alltfler båtar från närliggande strandsittarlägen eller från landsbygden närmast intill kusten.

Det blir också allt vanligare att strandsittarna med sina båtar, vid sidan av städernas egna mindre båtar, även roddbåtar, deltar i leverans av fisk till Göteborg från Marstrand och Kungälv samt i utskeppning av trävaror från Uddevalla.

Snart nog kommer vissa strandsittare på en utväg, som tillåter dem att stanna kvar på sina gamla boplatser, och som samtidigt ger dem möjlighet att utnyttja städernas för andelar: de skaffar sig burskap som borgare i någon stad, i regel den närmaste men i några fall en längre bort liggande. De blev vad man senare kallade kontingentborgare eller genantborgare. I några fall kunde också borgare i en stad få tillstånd att slå sig ned i ett strandsittarläge.

Det tycks vara särskilt Marstrand som på 1650-talet gav sitt tillstånd åt detta sätt att kringgå städernas alltmer påtagliga monopol på all handel och sjöfart, ett monopol som man annars svartsjukt bevakade. I Marstrand finner vi år 1655 skepparna Jakob Jenssen och Peder Jenssen av Rågårdsvik angivna som borgare i staden, liksom Erik Villumssen av Gullholmen.

Marstrand medgav också en frihet i andra riktningen, då staden tillät sina borgare att slå sig ned i strandsittarlägena, för att de på detta sätt skulle kunna bättre sköta sina affärer med fiskets produkter. På Mollösund finner vi i mantalslängden för år 1645 Olle Jonssen betecknad som "Marstrandman", som borgare i Marstrand. På Käringön hade borgaren i samma stad Nils Olufssen flera hus för sin rörelse, vilka senare övertogs av hans son, Olof Nilsson Knape Strömstierna.

Givetvis var det bara ägare av större båtar, på 10 läster eller mera, för vilka det kunde löna sig att skaffa sig dessa fördelar. Troligen fick dessa strandsittare ganska dyrt betala förmånen att vara borgare i en stad.

Ett alldeles särskilt fall finner vi i Uddevalla år 1656. Björn Svenssen av Sund i Fräkne, troligen i Forshälla socken nära staden, hade tidigare med en båt på 8 läster livligt deltagit i sjöfarten i Uddevalla. Just detta år meddelas det i tullregistret att han är "boendis her i byen". Han hade alltså fått tillstånd att bosätta sig i staden, ett slags begränsat burskap.

-

I allt detta kan vi se företeelser som pekar framåt mot den följande utvecklingen i kustsjöfarten, med en skärpt konkurrens mellan städerna och strandsittarlägena. Den slutade ju med städernas fullständiga seger.

Då landskapet år 1658 erövrats av Sverige, skärptes nämligen situationen så, att det system som tidigare i praktiken torde ha varit frivilligt nu gjordes obligatoriskt. De nya makthavarna förbjöd all s.k. bondeseglation. d.v.s. all handelssjöfart som inte utgick från städerna.

Då ökar märkbart antalet personer som söker sig till städerna, såväl strandsittare som skeppare på landsbygden. Liksom tidigare är det i första hand de som äger stora båtar, på 10 läster eller mer, som skaffar sig burskap i någon av landskapets städer.

De tre städerna i Bohuslän hade visserligen fått sina rättigheter beskurna, till förmån för det nyanlagda Göteborg, medan Marstrand i viss mån gynnats på de båda andras bekostnad, men denna tillströmning av nytt folk måste ha varit till stor fördel för städerna. Däremot innebar detta självfallet att kusttrakterna berövades mycket av sin företagsamhet och sitt kapital.

I de första mantalslängderna där städerna medtas, för tiden 1669-75, återfinner vi också många av dem som tidigare från sina boplatser deltagit i städernas sjöfart. Nu är de upptagna såsom borgare. En del av dem har också i sina namn behållit namnet på orten där de har sitt ursprung, såsom Anders Bengtsson Bulid i Uddevalla och Torbjörn Munkevik i Marstrand.

Ännu mer invecklat är fallet Anders Läsö. Han måste vara en av de talrika skeppare från Läsö som under förra hälften av 1600-talet aktivt deltog i handelssjöfarten längs Bohusläns kust. Han hade tidigt slagit sig ned på Mollösund, där han åren 1632-52 upptagits i mantalslängderna. Med en stor båt på 20 läster hade han under denna tid deltagit i sjöfarten huvudsakligen från Marstrand. Då hade han ibland i tullregistren nämnts som skepparen Anders Nielssen Läsö av Mollösund. Som borgare i Marstrand kallas han nu bara Anders Läsö.

Borgaren i samma stad Nils Andersson Läsö torde ha varit hans son. Två andra personer från Mollösund, tullregistrens Assmund Nielssen och hans son Anders Assmundssen, har också båda antagits som borgare i Marstrand.

Staden Marstrand har alltså dragit till sig många av dem som tidigare deltagit i sjöfarten på kusten. Fortfarande var också staden villig att låta sina borgare bo utanför dess hank och stör, om detta kunde vara till fördel för deras verksamhet. Nils Olofsson tillåts ytterligare bo på Käringön, och Petter smed bor i Svanesund. Per Persson Bovik, som tidigare i tullregistren

vik med en skuta på 30 läster, har som borgare fått slå sig ned på Kalvsund.

Till och med från norra Bohuslän hade Marstrand dragit till sig skeppare. Åren 1673-74 anges Nils Olofsson i Grebbestad vara skriven i denna ganska avlägsna stad.

-

Förbudet år 1658 mot bondeseglation har alltså haft som följd att flera strandsittare och andra skeppare ansett sig vara tvungna att söka sig till en stad, vilket ju också kunde vara till deras egen fördel.

Trots detta förbud torde dock under de första årtiondena de svenska myndigheterna ha gått varsamt fram i detta som i andra avseenden. Den korta sillperioden på 1600-talet och Gyldenlövefejden ( 1675-79) medförde säkerligen också att de styrande tog en viss hänsyn till befolkningen. För att inte uppväcka allmän bitterhet och häftigt motstånd samt givetvis för att inte vålla alltför stort ekonomiskt avbräck med minskade tullintäkter i den nya provinsen ville man under den första tiden inte gärna gå för bryskt fram.

Inte förrän omkring år 1680 drog man åt tyglarna. Visserligen hade landskapet i slutet av år 1679 på Rutger von Aschebergs inrådan fått frihet att idka all slags seglation, men denna frihet varade bara ett år, ty redan i början av år 1681 infördes ett strängt förbud mot all s.k. bondeseglation. Detta förbud lindrades i september 1683 till att omfatta bara utrikes sjöfart, men också denna begränsning av friheten var ett svårt slag. Särskilt drabbat av detta förbud blev naturligtvis den norra delen av landskapet, där man ju tidigare varit van att ha fritt tillträde till hela det norska området.

Nu blev man tvingad att betrakta Norge som en del av "utlandet", och handeln dit måste ske över den nyanlagda staden Strömstad med dess tullstation.

Hur vidare under den svenska tiden handelssjöfarten i Bohuslän utvecklade sig, och vilken roll strandsittarna spelade i detta sammanhang, om det kan man bara finna spridda notiser i t.ex. domböckerna. Tidens tullregister är inte alls bevarade.

I nästa nummer kommer den sista och avslutande delen av Strandsittare i Bohuslän

Sida 12

Hyllningsvisan som släktforskardokuments Hjalmar Magnusson med hustru "Mia" som nämns i artikeln nedan har som ättling bl a basisten Anders Herrlin i Gyllene Tider och Roxette. De är hans farmormors far och mor (bild t.h.)

De två hyllningsvisor som publiceras nedan har inspirerat till en efterföljande släktkrönika. Visorna fann jag när min moster Elsa för en del år sedan avled, över 90 år gammal. De har tillägnats två av min morfars bröder, Walfrid och Hjalmar Magnusson i Halmstad. Trolig författare till visorna är brödernas systerson Gustaf Bengtsson, född 1897-01-18 i Vapnö, Bjällbo.

När jag läste visorna slog det mig hur mycket värdefull information de innehöll ur ren släktforskningssynpunkt. Kanske kan du ta detta som ett tips och leta bland gamla hyllningsvisor? Kanske blir du - liksom jag - inspirerade till ett släktkåseri?

EN VISA TILL VALFRID på 70-årsdagen den 31 maj 1949.
Mel.: Svarte Rudolf

I kväll vi festar och stimmar
ty Valfrid är sjuttio år.
På många här ögonen glimmar
de glimmar av styrkande tår,
Men ändå vi må gratulera
och sjunga en visa så grann
vi vilja med den salutera
en sjuttioårig man.

Från början han tukta graniten
han borra och sprängde och sköt
Men snart nog det var slut med fliten
och "smällarna" de också tröt,
Han lämnade Ågarp och "brottet"
och stenhuggarns slitsamma lott.
Sen dess har han mest bott i slottet
ty Palmqvistens hus är väl slott?

Hos Petter, S.A. han slitit
och burit på balja och spann
i stegar han klättrade flitigt
och mestadels svettpärlan rann.
När arbetet tröt hos de båda
han flyttade över till Zept.
Men då fick han dagarna bråda
det gällde att få hålet täppt.

Vid många byggen han trälat
men krökt är ej nacken ändå.
Med "rusthållaren" har han grälat,
det svårt var att enighet nå.
Ja, minnen det finns från vart bygge
av alla som arbetat där.
Men svårt är att finna "tillhygge"
och därför en punkt sättes här.

Valfrid har slutat att bygga
han fullgjort sitt livs prestation.
Nu går han i kläderna snygga
och hämtar hem statens pension.
Sen räknar han sedlarnas massa
och skriver upp summan på blad.
Till slutet den stämmer hans kassa
och då är han strålande glad

.Sen Valfrid spaden kasserat
och dragit sig hem till sitt kök
man trodde han skulle spatserat
och struntat i ävlan och stök.
Men gärna man ser honom sporta
och ofta man hör denna låt:
"Hör, Betty, tag fram en ny skjorta
jag är både frusen och våt."

En spader drar han så gärna
men jokern vill han helst ha.
I spelet han pensionen värnar
och vinner han är det så bra.
Men skulle han pengarna sätta,
han gör djupt i börsen ett fynd.
och sedan man hör bara detta:
"Det däringa, det var ju synd,"

Men ensam Valfrid ej stridit
det hade han nog ej förmått.
Vid sidan hans fru Betty klivit
och följt med i torrvä´r och vått.
Hon bakar så god sockerkaka
och tjänstvillig alltid hon är,
En sådan förtjusande maka
sin andel av plikterna bär.

Till sist nu, Valfrid, vi bringa
ett leve för Dig på Din dag.
Må levet nu fulltonigt klinga
från alla i ett enda tag.
Vi önska Dig hälsa och lycka
på vägen Du framdeles går.
Med blommor vi vilja Dig smycka
i pingst, då Du är sjuttio år. / G.B.

EN VISA TILL HJALMAR på 70-årsdagen 4 mars 1952.

På blomsterklädd kulle satt Hjalmar och kvad, heter det, i alla tiders kärleksvisa. Även dagens jubilerande Hjalmar har förmodligen många gånger suttit på diverse blomsterklädda kullar och ömsom med och ömsom utan Hulda låtit sina spröda kvädens välljud tona över nejden, i ungdomens dagar till ackomanjemang av tonerna från ett tvåradigt handklavér, som han då skötte med den äran. I anledning härav har rimsmidaren slagit sig ner på en pinnastol i den moderna funkisvåningen och som hyllning till Hjalmar på sjuttioårsdagen format några känsliga strofer till den klassiska melodin: Hjalmar och Hulda

För Hjalmar vi sjunga en visa så grann
om sjuttio åren som gått,
Det kan kanske tyckas att den ej är sann
och att många blommor han fått,
Men tänken ändå alla gäster och vänner
om visan ej speglar den Hjalmar vi känner.
Säj, är han ej krullig och vänlig och glad
som det nu står skrivet på visans två blad?

I Ågarp Du skulle bli stenhuggare
men gick lärotiden ej ut.
Du tuktade gatsten för fotgängare
och laddade borrhål med krut.
Du slet med den gråa massiva graniten.
men lönen för släpet och slitet var liten.
Och därför från stenbrottet Du drog åstad
till laxarnas Halmstad, så hoppfull och glad.

Med dragspelet kunde du roa vid fest
när ungdom var samlad till dans
Med "spelet" bak ryggen på en kvinnlig gäst
Du spela och dansa med glans,
Den piglockan hade två rader tangenter
som alltid förundrade pojkar och jäntor,
som samlades kring Dig, en krullhårig prins.
Den tiden och fröjden än säkert Du minns.

Med Falköl Du körde från hus och till hus
och hamnade ofta ombord.
Med skepparen tömde du gärna ett krus
och fler mens affären blev gjord.
Ombord bar Du flaskor med renaste vatten
men när Du kom åter så vete väl katten
om inte flaskornas nya kulör
mest liknade danskarnas Alborgslikör.

Hos Kull och hos Hallberg Du körde en häst
för kollasset vinter och vår.
Ibland bjödo fruarna in Dig som gäst
och gav Dig en styrkande tår
Och sedan lopp hästen så säckarna ramla
och kolvagnens järnhjul mot gatstenen skramla
Från vind och till vedbod Du for som en pil
och firman blev tvungen att köpa Dig bil.

Till Kalle på Måsen Du traskar ibland
och tömmer en halvpanna mjöd.
Det händer väl kanske, Du tar något grand
av brödet som husmor Dig bjöd.
Sen tar Ni med Valfrid en tremanstrebello
mens dagen den går och det åter blir kväll-o
Du tänker och vinner och dricker Ditt mjöd
och glömmer att hämta hem pojkarnas bröd.

Från huset vid landsvägen i Haverdal
du ser mänskor komma och gå
Med uppkavlad skjortärm Du. känner Dig sval
befriad och lycklig som få.
I godsägarns marker Du går för att titta
om alla hans äger Du mäktar att hitta.
Och kommer en gäst på Din landsväg förbi
Du bjuder en drink som ger stor energi.

Vid Haverdals strand på en stenhäll Du står
med spinnspöt och lurar på torsk.
Ibland kan det hända en torskflabb Du får
och då har Du rätt att bli morsk.
Till Helga Du kilar med torsken i kardan
och ber henne ordna en middag för vardan
Se, spinnfiske är nu Din sommarpassion
och spinnfiskad torsk är som högre pension.

På pensionärskulle Du nu sitter glad
och tänker på fornstora dar,
I tanken Du vänder historiens blad
och glädjes vid minnen Du har.
Du tycker det är ganska mycket Du hunnit
allt under de sjuttio år som nu svunnit,
men hoppas att ännu få hinna med mer
och framåt mot hundra så hoppfullt Du ser

.En kille Du varit och är än i dag
med vänlighet uti Ditt sinn.
Visst har Du som andra fått kännas vid slag
som svidit rätt hårt i Ditt skinn.
Men jag vill Dig smycka med blommor och blader
för att Du i livet varit vänlig och glader.
Och hoppas att flera ger Dig en tulpan
på sjuttioårsdagen, bemärkelsedan.

Sida 14

Släktkrönika i Ord & Bild

Den minnesgode läsaren av GLIMTEN kommer kanske ihåg Gustaf Bengtssons namn från serien SLÄKT & POLITIK, som handlade om SSU-klubbens tillblivelse i Halmstad 1917, där han ofta nämndes. Gustaf och hans sju syskon hade redan 1911 förlorat sin mor Hilda då hon födde sitt nionde barn, som även dog. Trots förlusten och familjens splittring lyckades flera av Hildas barn bli betrodda medborgare med många uppdrag. Inte minst Gustaf som vid sin död i Malmö hade en lång ombudsmannakarriär bakom sig.

Gustav Bengtsson

Gustaf bygger i texterna till visorna på föregående sidor snabbt upp två porträtt av morbröderna Walfrid och Hjalmar Magnusson där vi får veta att båda i unga år lämnat statarhemmet i Bjällbo, Vapnö, för att i Ågarp bli stenhuggare. Att de inte tillhörde godtemplarnas skara förstår vi strax vilket dock inte hindrade dem från att leva ett nyktert och rikt familjeliv. Höjdpunkten vid samvaron med släkt och vänner och som avkoppling från deras hårda och slitsamma yrken var ofta att spel kort.

Magnus Jönsson

Kanske var detta ett arv från fadern, stataren Magnus Jönsson, som älskade att spela "bonntolva" vilket bl.a fick hans hustru Johanna Jönsdotter att utbrista: - När du dör, så skall jag i stället för en psalmbok, sätta en kortlek i händerna på dig! Nu ville det sig dock inte att Johanna fick den möjligheten, hon dog nämligen först. Min mor Valborg berättade att när släkten stod samlad i ring runt Johannas dödsbår hade Magnus med hög röst sagt: - Jaa du, det blev alltså ingen kortlek!

Gustaf som i texten lyckats få med släktens intresse för kortspel berör dock mycket lite Walfrids 40-åriga engagemang i byggfacket ("det svårt var att enighet nå") där han var ordförande i 22 år, sekr. i 4 år och uppbördsman i 11 år inom avd 53 av Grov- och Fabriksarbetarna. Visans ord "han burit på balja och spann" handlar inte om städning utan syftar på Walfrids arbete hos byggmästarna "Petter", "S.A." resp. "Zept".

Hjalmars musikaliska intresse och färdighet missar han dock inte. Och denna ådra kan kanske spåras än längre tillbaka via hans mor Johanna Jönsdotter f. 6 nov 1845 i Berga (G): Johanna tillhörde samma släkt som Riksarkivarien Johan Gustaf Liljegren. Och om honom sades det ju att han under studietiden utökade kassan genom att ge lektioner i flöjtspel. Hjälpte Kristina Nilsson att samla in pengar vid konserterna enligt sonen Ernst (90 år)

Johanna Jönsdotter

Ernst Jönsson

En annan som utökade kassan med hjälp av musiken i unga dar, var Johannas yngste son, Ernst Malkolm Jönsson (!) f. 3 sept.1891.Han fick överta faderns patronimykon "Jönsson" som släktnamn till skillnad från sina äldre bröder som var de sista som bar ett sådant (Magnusson). Bröderna fick därmed olika efternamn. Man kan också fråga sig varför en liten statarunge 1891 begåvades med ett så ovanligt andra förnamn som "Malkolm". (Hans systerdotter hade för övrigt också ett ovanligt, namn "Eufrosyne", som möjligen kan förklaras med att en känd operasångerska med anknytning till Nääs slott i Floda, burit detta namn. "Kändis"-påverkade namn kan således hittas även bland de fattiga statarna.)

Ernst Malkolm var dock en ståtlig herre så inget namn kunde vara för fint för honom. Liksom fadern, Magnus Jönsson, som dog som Halmstads äldste innevånare 1928, blev Ernst över 90 år gammal. Vid denna höga ålder, 1982, träffade jag honom. Som sladdbarn kunde han då ge direktupplevda skildringar av sin far och mor, som var födda 144 resp. 137 år tidigare (!) -
en märklig upplevelse.

Vidare berättade han för mig att han på 1910-talet tjänat 12 kr extra i veckan på det musikkapell han startat. Dvs lika mycket som inkomsten från hans vanliga arbete. Detta gjorde att "sladdbarnet" kunde försörja sin åldrige far och mor; Magnus och Johanna.

Senare i livet blev Ernst direktör för IC i västra Sverige, eller det vi i dag kallar OK. Som sådan invigde han bl.a OK Motorhotell vid E20(E3) i Göteborg. Varför jag nämner detta beror på att det idag heter Wintergarden och fungerar som flyktinghotell och har min egen dotter , Elsa, anställd som fritidspedagog. - Också ett släktsamband! (Elsa är f. 28 okt 1962 i Kortedala).

Elsa Magnusson

Johan Magnusson

Visornas Walfrid och Hjalmar, hade som nämnts, min egen morfar, Johan Theodor, till bror. Han var f. 10 sept. 1875 i Vapnö (N). Som jag vet spelade Johan inga instrument men var ytterst mån om att sönerna skulle ha sådana. Han kunde säkert också ofta höra sina fem musikaliska barn både sjunga och spela eller deklamera egna eller andras dikter. Kulturen stod nämligen högt i gunst bland statarnas ättlingar. Tyvärr dog den mest musikaliskt begåvade sonen, John Erik, före 20-årsåldern. (Bilden på honom med sin fiol är tyvärr för svag för min scanner.)

Johans söner, Östen Magnusson, f.18 dec 1904 och Karl-Gustav, f. 23 nov 1909, båda i Halmstad, var utåtriktade sällskapsmänniskor. De sjöng och trakterade instrument samt "trollade" till förtjusning för oss barn. Östen köpte ofta teknikens senaste landvinningar och ägde därför tidigt en smalfilmskamera och trådbandspe. Brodern Karl-Gustaf var en glad och lättsam man som tyvärr gick en alltför tidig död till mötes. Efter ett skönt bad vid Villshärad skulle han ta på badrocken. Ur den föll en huggorm som högg honom i hälen. Några timmar senare var han död och några månader därefter även han MS-sjuka dotter, Marianne, till systerns och moderns förtvivlan. Hälften av deras familj blev på kort tid utplånad.lare.

Östen Magnusson

Apropå kungligheter så serverade Östens syster Valborg en gång i Varberg en skara kungligheter som kallade till sig den magra och mörka servitrisen för att ge henne en komplimang för hennes likhet "med vår nya kronprinssessa". Den åsyftade blev senare känd som Drottning Louise men var vid tillfället okänd för min mor. (Valborg var f. 1 sept 1901 i Halmstad och är art.ff mor)

Valborg Magnusson

"Bibi" (Red) med syster Ann-Marie

Min egen kontakt med kungligheter begränsar sig annars till att en gång som treåring ha slagit armarna om Gustav V:s långa ben när han i Båstad gick upp för backen mot tennisplanerna. Röster ur de väntande massorna som kantade gatorna hade förtäljt: - Nu kommer kungen ! med följd att jag slet mig och rusade ner för backen högt ropande: -Bibbi vill mä se kungen! tills jag kolliderade med honom. Den gamle kungen fångade upp mig och höll mig i mina axlar medan han böjde sig över mig och sa: - Här ser du Kungen! Varpå jag svarade: -Nä du! Du lurar mig bara. Du är bara en gammal farbror! Varpå han sa:- Det har du rätt i ! Jag överlämnades strax åt min syster Ann-Marie som skyndat fram. Långt senare berättade hon om min barndoms bravad och än i dag kan man undra vad jag egentligen hade förväntat mig att få se - kanske en "riktig" sagokung med krona på huvudet?

Valborg hade liksom sin syster Elsa en mycket vacker sångröst och till skillnad från systern älskade hon att uppträda och agera. Redan som mycket ung medverkade hon vid Frälsningsarméns möten med sång och deklamationer. Hon blev emellertid inte antagen som "soldat" efter att ha läst upp en dikt. När "Kaptenen" frågade vem som skrivit den vackra dikten svarade hon troskyldigt:

-Det har jag gjort själv.

-Ljug inte för mig utan säg mig vem som skrivit den - sade kaptenen.

Valborg framhärdade men blev inte trodd och det hela ledde till att hon senare inte blev soldat med motiveringen att hon ljugit för kaptenen.

I stället deltog hon i Godtemplarlogerna i Halmstad som bl.a. arrangerade sång och teaterkvällar. Där hade hon också sällskap av många andra av sina släktingar. Så småningom medverkade hon även i de sk Nyårsrevyerna till vilka hon några år även sydde upp kostymerna enligt egen design.

Valborg hade ett mycket gott minne för alla gamla vistexter och kupletter som hon vid hög ålder sjöng och memorerade. På ålderns dar besökte hon också gärna sjukhus och ålderdomshem där hon till stor uppskattning sjöng och roade publiken. Själv uttryckte hon det som "att hon var ute och roade gamla". De gamla var då ofta mycket yngre än hon själv.

Hon drog kanske inte ner samma skrattsalvor som när hon i sin ungdom medverkade i "Värmlänningarna" och då råkade kasta om ett par ord i repliken. I stället för att säga:

- En sån flicka som Brita Gillby växer inte på var buske - sa hon:

- En sån buske som växer på Brita Gillby växer inte på var flicka. Tablå!

Hjalmars dottersonson, Anders Herrlin, är nog annars den i släkten som tjänat mest på musiken. Detta som basist i Gyllene Tider och Roxette. Anders blev dessutom en gång utnämnd till "Sveriges snyggaste karl" av en känd veckotidning. Bilden av anfadern Hjalmar kanske förklarar varför (se sidan med hans visa) Mitt eget musikintresse har i likhet med min morfars varit att enbart lyssna på vad andra åstadkommit. Dock är jag mycket lycklig över förmågan att kunna njuta av väl framställd musik av alla de slag. För mina fyra barn har musiken fått en än större roll och de kan alla traktera något instrument. Kanske drömmer min nu 19-årige Jonas om att överträffa Anders Herrlin sedan han ställt in fagotten i garderoben och i stället med liv och lust ägnar sig åt sitt synthband Bizarre Alliance vars toner dock ibland har en menlig inverkan och hindrar GLIMTEN-redaktören att utöva sitt viktiga värv, när husets väggar vibrerar så man tror att de skall störta samman. T.h. 4-männingarna Anders och Jonas med gemensamma fmff och fmfm (Magnus och Johanna Jönsson enl ovan).

.

Jöns Antonsson d. 1855 med maka Ingeborg i Berga (G)

Till sist avslutar jag med en bild från Berga (G) som tidigare varit med i GLIMTEN. Bilden är märklig då den tagits i fotokonstens första årtionden, dvs före 1855, då mannen på bilden dog. Den visar nyssnämnda Johannas föräldrar och är tagen av en kringvandrande fotograf H.W Immke från Princeton, Illinois. Detta enligt baksidan glada meddelande som man hoppas gäller fortfarande: "Old Pictures Copied, Enlarged, and Colored as desired. Pictures can be had at any time from the Negative this is made of, at a reduced price." Tänk om det löftet kunde expedieras i dag !

Sida 18

Ingress: Vångadagen 1992

GLIMTEN har tidigare skrivit om "Skattkammaren i Vånga" (E), det som Michael Öjermo här kallar "En Guldgruva". Trots att Vånga ligger knappa 3 mil från Linköping och DIS huvudcenter har ingen där intresserat sig för att datamässig behandla den relativt lättillgängliga informationen.

1989 besökte Red Vånga och spelade in en videofilm på ca 45 min. I denna ger oss Valter Granhult, då 85 år, och Arvid Johansson, då 82 år en mängd intressanta uppgifter och historier. Valter är initiativtagare till Vånga hembygdsgård och Arvid är författare till populära boken:

"Arvids bok om Stjärnorp".

Han är dessutom ett minnesorakel, i klass med det afrikanska, som berättade Kunta Kintes historia.

Vångadagen, som alltid avhålls sista södagen i augusti, på den oerhört fina hembygdsgården med 10-talet byggnader från trakten och som är ett Skansen i miniatyr, besöktes i år av Red som överlämnande en kopia av Vångafilmen.

I samband därmed avhördes det närmast profetiska tal som Michael Öjermo höll ca en vecka före det den ekonomiska krisen drabbade oss. Genom vänligt tillmötesgående från honom kan nu läsarna ta del av det tänkvärda talet.

Reds barn och hustru har sina anor från Vånga och trakterna norr om sjön Roxen. För den som vill "byta anor" kan en DISGEN Ver 5-fil erhållas som upptar hundratals personer och många roliga domboksutdrag. Hör av er ! Red.

Vånga och Europa

Föredrag vid hembygdsdag i Vånga den 30 augusti 1992

av Michael Öjermo, komminister i Turinge och Taxinge församl.

Föredrag vid hembygdsdag i Vånga den 30 augusti 1992

av Michael Öjermo, komminister i Turinge och Taxinge församl.

I mitt föredrag skall jag försöka tala om hembygden och världen. Det är oändligt viktigt att vi försöker hålla samman det som faller sönder i krig, blod och lidande i Europa i dag. Hur ser troheten mot det stora sammanhanget ut, parat med troheten mot hembygden? Låt mig tala om Vånga och Europa.

Vi lever mitt i ett av de mest intensiva skeden världen skådat på flera decennier. Berlinmurens fall på senhösten 1989 inledde ett nytt kapitel i Europas historia. Kalla krigets frusna politiska landskap har ersatts av något nytt. Kvar på arenan står blott en supermakt - Förenta staterna. Ännu är det för tidigt att säga vad som kommer att skrivas i hävderna om tiden efter kalla kriget. Vår tid är nuet och nuet förefaller vackla mellan flera olika möjliga vägar.

Den europeiska fred som syntes inom räckhåll för folk och stater i vår del av världen 1989 har inte förverkligats. För många européer är tillvaron ett helvete. Det gäller både för männi-skorna i det forna Jugoslavien och för andra grupper inne i det som var Sovjetunionen.

Då de starka centralmakterna i Sovjetunionen och östeuropa nu fallit kommer mängder med etniska, kulturella och religiösa konflikter i dagen. Vi ser en flyktingström i Europa utan motstycke sedan andra världskriget. Ingen av oss kan överskåda konsekvenserna av den folkomflyttning som nu äger rum.

Västeuropa tvekar inför den europeiska unionen som är den tänkta fortsättningen på den europeiska gemenskapen, EG. Efter danskarnas nej är folkomröstningen i Frankrike den 20 september om Maastricht-avtalet tydligen en öppen fråga.

Det är inte bara den politiska kartan som ritats om under de intensiva åren efter 1989. Vi befinner oss i elektronikens tidsålder. Det samhälle vi idag lever i brukar kallas informationssamhället. Blixtsnabbt går nyheter och meddelanden mellan världens huvudstäder och finanscentra. Informationssamhällets ekonomi ser annorlunda ut mot hur industrisamhällets ekonomi såg ut. Nu kan man göra pengar på gissningar, stämningar och rykten på världens penningmarknader och aktiebörser.

Industrisamhällets ekonomi där arbetare förädlat råvaror till saker som man kunde sälja har ersatts av ett nytt ekonomiskt system. Elektroniken med datorer, faxar och bärbara telefoner gör att världen av idag liknas vid en global by. Det är som om hela jordklotet vore ett enda stort Vånga där man genast vet i Tolskepp vad som hänt i Balderum. Engelskan blir genom TV och data vårt gemensamma världsspråk, för de stackare som icke behärskar Vångadialekten, vill säga.

Det gamla industrisamhällets ekonomi fick inte minst här i Vånga bergslag sin första svenska tillämpning. Här bröt man råvaran järnmalm från storgruvfältens mörka schakt. Malmen förädlades till järn i hyttornas heta ugnar. Från skogarna kom träkolet som behövdes för processen. Det var i Finspång ett av vårt lands första viktiga industricentra låg. Men den här epoken är nu slut. Elektronikens många nyupptäckter och informationssamhällets snabbhet gör att det gamla industrisamhället inte längre finns.

Mycket av festyran från Berlinmurens fall på senhösten 1989 har förbytts i förstelning och oro. Då de starka centralmakterna i Sovjetunionen och Östeuropa föll samman kom mängder med undertryckta konflikter i dagen. Vi ser det i etniska konflikter i det som varit Sovjetunionen. Vi ser det också i inbördeskriget i det forna Jugoslavien. Till detta kommer en flyktingström genom Europa som är den största sedan andra världskriget.

Trycket på det rika Europa var redan hårt från mängder med människor från fattiga delar av världen som söker en fristad i fred och under bättre ekonomiska villkor än hemlandet kan ge. Det som nu händer ute i Europa är mycket oroande för oss alla.

Den lilla enheten - byn, staden eller landskapet - hamnar i konflikt med andra små enheter när den starka centralmakten vacklar eller försvinner.

Människor som i långa tider levat samman blir plötsligt fiender. Där fredlig grannsämja, ömsesidig handel och till och med blandäktenskap varit vanligt i decennier slår nu motsättningar ut som cancersvulster.

Inbördeskrig påstås bli bittrare än andra krig, om nu elände kan mätas på någon objektiv skala. Det är därför det forna Jugoslavien nu är indraget i ett fruktansvärt blodbad. Det finns därför all anledning i världen att själv vara vaksam på de tendenser bland oss själva som riskerar att sätta oss i samma situation som många nu lider under ute i Europa. Vi skall på inget sätt tro att vi är bättre än andra, bara för att vårt land enades under centralmakten i Stockholm för tusentalet år sedan. Det var ju sedan kristendomen lyckats ta sig över Tiveden och Kolmården från Växjö och Skara som hela vårt land kristnades och därmed fick förutsättningen att också politiskt enas.

I perspektivet Vånga och Europa skall vi självklart ändå börja här, i Vånga. Alla människor behöver en hembygd. Vi behöver ha våra egna vägar och stigar som vi länge trampat och som känns hemtama för oss. Vi behöver en kyrka där viktiga händelser i vår familjs historia fått sin vigning i Guds namn. Vi behöver de öppna gärdena, skogens täta mur utmed Västersida och den vackra kyrkans stolta vakthållning över den gamla socknen. Här känner vi språket, vet vilka människorna är, vem som äger och bebor gårdar och hus. Vi känner och vet, har hört historierna och berättelserna, vi kan peka ut platser för viktiga händelser. Även om jag bara varit sommarlovsbarn här så är detta hembygden för mig. Den genuina dialekten delar jag inte, men jag känner igen mig. Och det är igenkännandet som är hembygdens mening.

Guldgruva med kunskaper
Vår känsla för hembygden förstärks naturligtvis av kunskaper om den. Vid hembygdsgården i Vånga finns gamla traditioner av det slaget. Min farbror, Bengt Olsson i Käslinge, är en av de många som samlat kunskaper om Vånga. Utan formell skolbildning var han självlärd, och låt mig säga, att han med tiden blev en mycket lärd man. Han dog då jag ännu var tonåring. Ändå fanns det hos farbror Bengt, som jag kallade honom, en särskild känsla för att föra sitt kunnande vidare. Jag äger märkliga släktforskningsskrifter som han gett mig under tonårens födelsedagar med dedikation och allt. Bengt Olsson måste ha ägt en seg övertygelse om att människor kan bildas, kan ges kunskap.

Arkiv
I hembygdsgårdens arkiv finns Bengt Olssons forskning kvar. Hans särskilda talang var att läsa i gamla handskrifter. Där var han ibland oöverträffad i konsten att tolka gamla prästers och ämbetsmäns snirkliga handstil och latinska förvrängningar. Tyvärr är materialet obearbetat, men där ligger en guldgruva med kunskaper om Vångas torp, gårdar och människor.

Vår kärlek till hembygden och vår kunskap om hembygden hjälper oss naturligtvis då vi försöker orientera oss i det stora sammanhanget. När vi lämnar byn eller staden eller landskapet för att betrakta folk, nationer och kontinenter skall vi bäras av stora visioner, välvillighet och öppenhet. Det är när vi glömmer vårt ursprung, vårt språk och vår religion som mötet med främlingen blir farligt.

Syrianer i Södertälje
Jag verkar som präst i en av Sveriges mest invandrartäta kommuner; Södertälje. Bland Södertäljes många invandrargrupper är syrianerna en av de största. Syrianerna kallas i folkmun för turkar, vilket är både fel och oförskämt. Syrianerna är kristna och tillhör en av de äldsta kyrkor som finns. Den syrianska ortodoxa kyrkan har rötter som är så gamla att man betraktar påven i Rom som en senkommen biskop.

Syrianerna kommer från Libanon, Syrien och Turkiet. De har flytt från dessa länder pga muslimsk aggression. Man har flytt från turkarna och sökt en fristad i Sverige för att leva sina liv här och för att i svensk jord reda sina gravar.

Problemet med mycket av främlingsfientligheten i Södertälje, och det gäller hela Sverige, är okunskap. Vi är okunniga både vad gäller invandrarnas bakgrund och vi är okunniga om vår egen bakgrund, vår egen hembygds traditioner.

Om man själv känner sitt språk, sin kultur och sin religion är mötet med främlingen inget risktagande. Men har svenskan ersatts med slang och svordomar så har vi tappat kontakten med vårt ursprung. Om vi inte längre vet varför vi firar jul, påsk och pingst skäms vi inför uppklädda invandrarfamiljer på väg till kyrkan för någon viktig högtid enligt deras traditioner.

När våra egna folkdanser, lekar och sånger glöms är det pinsamt att andra folks kulturer får blomstra i vårt omedelbara grannskap. Jag tror det är oerhört viktigt att vi svenskar behåller kontakten med vår egen hembygd och dess traditioner. Bara därigenom kan vi möta främlingen som kommer till oss för att söka skydd med respekt och intresse.

Igår var jag och min familj i Motala. Vi besökte familjen Shabo som är goda vänner till oss. Vi hjälpte familjen att få stanna i Sverige. Som kristna hade deras situation blivit omöjlig i hemlandet Syrien. Två vuxna och sex barn ser nu framtiden an med stora förhoppningar och man betraktar Motala som himmelriket på jorden.

När beskedet om uppehållstillstånd kom blev glädjen stor. Alla i familjen läser nu flitigt svenska. Man försöker lära känna svenska familjer, vilket tyvärr inte är så lätt. På alla sätt försöker man anpassa sig till vårt samhälle. Det enda man känner viss tvekan inför är sill. Inlagd sill, dvs rå fisk, betraktar de flesta nysvenskar med mycket stor misstänksamhet.

Kräva sin rätt
Det är viktigt att vårda sin hembygd och sina kunskaper om hembygden. Men om inte hembygden också lever och utvecklas så dör hembygden. Vånga är inget hembygdsmuseum, utan hemma för er som bor här. Därför måste också Vånga utvecklas och växa.

Men se! Nu hotas ert hem. Den lilla enheten hotas av det stora sammanhanget. Kommundelsnämnden i Skärblacka har skrivit papper på att man vill lägga ner Vångaskolan. Man har, hör och häpna, en kommundelsdirektör med mer i avlöningskuvertet än själve ärkebiskopen.

Ärkebiskopen överlägger med kungar och presidenter och far världen runt i Svenska kyrkans viktiga internationella arbete. Men kommundelsdirektören i Skärblacka, med flådig tjänstebil och allt, har ännu inte tagit sig hit, hit till Vånga.

Det är då vångaborna skall slå sina bergsmansyxor i Rådhusets port och kräva sin rätt. Det är då vångaborna skall hålla eget ting som förr och bestämma om sina egna angelägenheter. Ta strid för er skola!

Europa
består inte av något annat än många platser som Vånga. Därför faller Europa samman om Vånga faller samman. Oavsett om centralbyråkraterna och politekerna sitter i Skärblacka, Norrköping, Stockholm eller Bryssel så måste de inse hembygdens värde.

VÅNGA HEMBYGDSFÖRENING

PG - 389371 - 6