|
Gamla glimtar Nr 13 |
|
Gamla glimtar Nr 13 |
Innehåll Nr 4 1992 |
| Sida 1 | Bild från Käkbensgatan i Göteborg |
| Sida 2 | Från min sida sett, ledare: Höstblommor |
| Sida 3 | QA-Nytt - Register |
| Sida 4 | Rättshistoria för släktforskare Björkheda prästgård |
| Sida 5 | En julberättelse: Längtans galoscher - posthumt bidrag av Valborg Magnusson |
| Sida 6-7 | Ådalens poesi En släktsaga: Postumt bidrag från 1962 av David Bergman, Skara (Extra läsvärt !) |
| Sida 8 | RADERAD: Kontakt med läsarna: DISGEN - svårigheter |
| Sida 9 | RADERAD: Försök till kort beskrivning av DISGEN samt minikurs |
| Sida 10-11 | Vasa-tidens krigshjältar Del I: Banér-Brahe-Bryntesson av Gunnel Matson, Särö |
| Sida 12 | Var rädd om våra gamla ortnamn - eller tack och lov för att det heter Partille av Gunnel Matson, Särö |
| Sida 14 | Viksjö födelseregister av Leif Gannert Klövsjöboken |
| Sida 15 | Personnamn i Bohuslän - Olof Brattö presenterar sin nya bok |
| Sida 16-18 | Strandsittarna i Bohuslän under 1600-talet (III) |
| Sida 19 | Släktutredning från Finspång |
| Sida 20 | Återges ej här |
Käkbensgatan, en svunnen idyll
Käkbensgatan i Göteborg fotograferades en solig vårdag 1957 av GLIMTENs redaktör på promenad med unga hustrun och förstfödde sonen Gunnar. Redan då var denna idyll dömd att dö för att lämna plats åt några anskrämliga betongkolosser. Sedan dess har kulturmorden i Göteborg blivit allt fler liksom på många andra platser i landet. Man stämmer gärna in i gamla "34:ans" refräng: "Va é de för ena dårar som härjar i stan, glada som fan ..." och konstaterar att "Nu é de slut på gamla tider, nu är det färdigt inom kort, nu skall hela rasket rivas, nu skall hela rasket bort". Käkbensgatan lär ha fått sitt namn efter käkbenen från en val som en sjöfarare ställde upp vid dess ena ända. Andra gator i Göteborg har fått namn efter kända historiska personer. Gunnel Mattson, Särö, har skrivit flera intressanta artiklar om personerna bakom namnen. Med Gunnel Mattsons tillstånd publicerar vi artiklarna med början i detta nr på sida 10-11. I dem nämns hjältar som Johan Banér, Per Brahé, Måns Bryntesson, Gustaf Horn, Lars Kagg och Harald Stake m fl.
Jag brukar säga att jag tillhör blomfolket - det som likt blommorna vissnar ner allt efter som höstmörkret breder ut sig. Som en liten opponent mot mörkrets makter har jag dock i min trädgård en vit julros som lyser allt starkare ju kortare dagarna blir. Den tröstar mig. I höst, när den närmast kroniska värken plågade mig som värst och missmodet höll på att ta överhanden damp det ner ett tjockt kuvert i brevlådan. Likt julrosen lyste dess innehåll upp höstmörk-ret och jag själv sprack ut i ett leende. Det var Olof Brattö i Göteborg som sänt mig första delen av sitt arbete Personnamn i Bohuslän, ett vackert band i rött och guld och med en i mitt tycke alltför vänlig uppskattning införd, om min hjälp till honom. Men tacket gick till hjärtat och värmde mig. Till Olofs bok återkommer vi i separat artikel på sidan 15. En bukett består ju oftast av mer än en blomma. Dagen därpå låg det en avi i brevlådan om ett paket som jag snarast skyndade mig att hämta. Avsändare denna gång var Leif Gannert i Vaxholm och paketet innehöll hans register över födda i Viksjö församling i Ångermanland, 1753-1897. Liksom Olof hade Leif skrivit alltför vänliga rader i förordet. Detta tog jag dock som en uppmuntran i mitt arbete om att propagera för framställning av register över kyrkoböckernas födda, vigda och döda etc. Även om Leif Gannerts register återkommer vi till i separat artikel på sidan 14. En tredje blomma skulle jag få i höstbuketten. Denna gång avsänd från Johanneshov och Claes Schibler i form att ett lika stort och tungt paket som Viksjöregistret. Claes Schibler har tillsammans med Hj. Zakarias Dillner givit ut Klövsjöboken (del 2), som är en fortsättning på de släktregister Gösta Ullberg en gång gjorde. Fröet till denna blomma har jag dock personligen ingen del i men har glatt mig åt trevliga telefonsamtal med Claes Schibler som liksom många av GLIMTENs läsare tagit QA till sin hjälp. Klövsjöboken återkommer även i separat artikel på sidan 14. Utöver nämnda böcker "på papper" har nya uppgifter och register influtit på datadisketter. Att få dem på papper är en ganska enkel åtgärd för den som har rätt utrustning (och gott om papper) men med de begränsade resurser jag har i form av utrymme skulle jag inte ha möjlighet att förvara alla register utskrivna på papper. Några gram disketter resulterar ofta i flera kilo vid utskrift på papper. Skall ett register på papper vara till hjälp måste det vara lättsökt. Man måste därför skriva ut det i många olika sorteringsordningar. Infallsvinklarna vid sökandet kan t. ex vara: 1. förnamn, 2. efternamn och 3. ort (i normerad och onormerad form) samt 4. datum. Lägg därtill att födelse- och vigselregister även bör sorteras efter manligt och kvinnligt (far-mor resp brudgum-brud). Datorn behandlar ovanstående problem snabbt och elegant. Med hjälp av ett intelligent program som t.ex QA och några knapptryckningar serverar datorn alla möjligheter att få önskade listor på "skärmen", såvida min inte föredrar att i stället leta upp den man söker genom att fylla i en lämplig "söknyckel". Vi närmar oss ett nytt år Den ekonomiska krisen med dess följder kanske tillfälligt gör datorköpet något dyrare, men med hänsyn till att eftermarknaden är full med 286-or och 386 SX-maskiner, som är alldeles utmärkta för släktforskare, behöver datorköpet inte ruinera en redan tärd kassa. Och så måste vi väl vara optimister och tro på ljusare tider igen. EN GOD JUL & ETT GOTT NYTT ÅR önskar jag alla GLIMTENs läsare: Sida 3 Ådalens Släktforskare med säte i Kramfors och vackra Ångermanland besöktes av Red i samband med att föreningen kallat till "datakurs" lörd. den 3 okt. i Ådalsskolans datasal. Föreningens medlemmar är mycket entusiastiska över QA och de mallar som GLIMTEN levererar. Man har helt anammat ideerna och har därför snabbt lyckats färdigställa och påbörja ett flertal register. Nämnas kan Vibyggerå (228205F) med över 6000 inmatade födda samt Gudmundrå (228201) där register finns för födda, vigda och döda om än dessa ännu ej slutförts. Arbetet med Nordingrå (228204) har också startat. Som ett plus i kanten har man tack vare Leif Gannerts arbete med grannförsamlingen Viksjö (228005) fått tillgång till hans födelseregister genom Red som ägnat en vecka åt att omarbeta detta till GLIMTEN-standard, den som Ådalens släktforskare följer. Man kan därför med QA:s hjälp snart skapa en databas över sin regions församlingar genom att slå ihop de olika registren till ett enda. Det var en andäktigt lyssnande och tacksam publik som sög i sig något om alla de finesser som QA erbjuder och som gör arbetet så roligt och lätt jämfört med vad man tidigare erfarit med andra program. ÖCKERÖ - REGISTER Rolf tillhör QA-entusiasterna och använder liksom ådalingarna även GLIMTENs mallar. Han tar upp en fråga som har allmänt intresse. -Varför innehåller normeringsfilerna en sådan massa likartade originalnamn som bara skiljer sig hur man skriver "dotter"? Svaret är mycket enkelt. De normfiler som levereras från GLIMTEN är de Red själv använder. De skall klara att normera alla sorters skrivningar. Ibland insänds register där hela "dotter" anges t.ex "Larsdotter", ibland förkortat "Larsdtr" och ibland "Larsdr". Till detta kommer vårt eget rekommenderade "Larsd." (där punkt avslutar). Du som t ex vill minska storleken på normeringsfilen för kvinnliga efternamn, genom att följa vår rekommendation, kan lätt ta bort andra varianter genom att i QA:s Huvudmeny välja 1."Datafil", 2.Ta bort data" 3. Välja filen "4KEN", trycka enter och i "SÖKNYCKLAR" ange under fält kv. enamn (original) skriva "..dtr" (punkt punkt dtr) och trycka på F10. QA säger då att ett antal poster tas bort och du får möjlighet att bekräfta varje formulär (Ja) eller svara "Nej" och därmed låta QA radera alla med den söknyckel du angett. Den osäkre bör först ta en backup på sin fil om många egna ändringar gjorts - om inte; kan den återställas med originaldisketten från GLIMTEN. På liknande sätt kan du minska övriga normfiler att passa dina egna önskemål. Med F3 kan du ju alltid radera formulär för formulär. I Landskrona Mallarna Rättshistoria Rubriken syftar på Barbro Nordlöfs fina bidrag som ingick i
vår serie glimten special Utgivningen av detta specialnummer har blivit mycket uppskattat av många. Per Clemensson, känd arkivarie vid Göteborgs Landsarkiv och en av författarna till de mycket populära böckerna "Släktforska steg för steg" och "Hembygdsforska steg för steg", ringde och lovordade initiativet i samband med att han beställde glimten special Nr 1. (Detta nr kan erhållas mot insändandet av 25 kr och ger Råd & Rekommendationer om hur man gör register). Björn Taberman i Linköping hade visat glimten special Nr 2 för kursdeltagarna i en släktforskningscirkel. Alla blev så förtjusta så man bestämde sig för att rekvirera 10 ex att användas i cirkeln. Ett bra initiativ. Följ gärna detta. Mängdrabbatt ges vid större beställningar. Detta gäller även glimten special Nr 2 som ger föreningar och enskilda en god hjälp då man gör register. RÄTTELSE:
I avsaknad av en bild på Vapnö kyrka för att illustrera julberättelsen på nästa sida visar vi i stället en gammal bild från Björkheda prästgård, hämtad ur en bok tryckt 1869 hos A. L. Norman i Stockholm. Även om snön saknas på denna bild ger den en stämning från flydda tider. JULKLAPP till dig? "Ett besök i Björkheda prestgård" är författad av signaturen J.C. som även anges vara författare till "Familjen Stark", och omfattar 238 sidor. I slutet bifogas "Smärre berättelser" av Fritz Reuter i översättning av Axel Krook och där anges förlaget vara Albert Bonniers förlag. Boken har ursprungligen ägts av Augusta Lindergren som troligen är synonym med Augusta Sjöstrand, maka till "Dr. Sjöstrand" i Linköping på 30-talet varifrån Reds svärmor en gång fått boken. Värdet av boken är naturligtvis störst för den som har anknytning till dessa släkter. Den är skriven i religiös och tidstypisk anda. Lycka till med ett bidrag som gör dig till bokens ägare!
Snön föll i stora flingor, nästan lika stora som gamla
tiders femöringar. Det var en riktig julkortsafton. Jag var tolv år. På den tiden gick
ej barnen i skolan tills de var giftasvuxna. Stora förpliktelser hade jag ju också, ty jag hade sagt till föreståndarinnan, när jag sökte platsen, att jag kunde allting. Jag var stor, men nu när det gällde jul, var jag alltjämt ett barn. Hur hade jag inte med stora förväntningar sett fram mot julafton. Skulle min största önskan gå i uppfyllelse? Drömmen om ett par blanka galoscher. Hemma var vi fem syskon. Ett gott och ombonat hem ägde vi där far och mor gjorde allt för oss. Inkomsterna från den lilla skeppshandeln, som min pappa arbetade i, tillät inga extra vaganser. Ett par galoscher ansågs vara rena lyxen. Det fanns ju trätofflor som höll vattnet ute. Regnade det på söndagarna var det bara att hålla sig inne. Bland kamraterna fanns de som var så lyckliga att de ägde galoscher, men deras föräldrar hade mera pengar. Så var det i varje fall för min bästa väninna. Hennes pappa var fabrikör. Elin hade allt jag drömde om att få äga. En blå mjuk regnkappa med skotskrutigt foder i - och så naturligtvis - galoscher! Då min chef frågade mig vad jag helst önskade mig i julklapp så dristade jag mig att säga: Galoscher. När julaftonen kom räckte hon mig två kronor och sa: "Spring nu och köp dig ett par galoscher". Hjärtat slog en volt i bröstet av glädje och strax stod jag där i skoaffären. Biträdet frågade mig med sin likgiltigaste min vilken storlek det skulle vara. Förstod hon då inte vilket kollosalt viktigt ögonblick det här var i mitt liv? Tänka sig att få äga ett par galoscher. Plötsligt stod de framför mig, svarta och blanka och med rött foder och mässingsinitialer. Stora var de - bäst så tyckte jag - så de kunde räcka i många år. Nu måste jag hem, men mitt på torget, under den stora lyktstolpen, måste jag stanna för att titta på de blanka galoscherna. Oh vad jag pöste av stolthet. Kände mig lika fin som Elin i alla fall. Min famn var full av paket och julklappar från personalen på konditoriet. Bara nyttosaker. De obligatoriska röda hårbanden som skulle pryda mina två långa flätor, vilka alltjämt hängde ned utmed ryggen, fattades inte - liksom näsdukarna och parafymflaskan, alla flickors önskedröm. Allt skulle ömt förvaras i byrålådan. Drickspengar hade jag fått av kunderna och för dem köpte jag julklappar till dem där hemma. En alldeles ny affär hade staden fått till jul: en femtonöresbazar. Undra på att jag hade många paket. Det största och dyraste var en stor trähäst till min bror, den kostade hela femtio öre. Stolt stod jag därhemma, allt var färdigt för julfirande. De nystärkta gardinerna var upphängda, renskurade trasmattorna pålagda och mässingsstakarna sken. Också den fina nysilverskålen glänste. Den hade kommit ända från Amerika. Jag blev stående innaför dörren. -Varför står du där? undrade mamma. -Oh, titta, hon har fått galoscher! sa min syster "men det är ingenting att ha" tillade hon spefullt, "de är så tunga att gå med!" Jag svarade inget men tänkte inom mig: "du skulle veta hur trött jag är i benen". Huset låg i en uppförbacke och så hade jag köpt för stora galoscher. Pappa kom från arbetet i skeppsboden. Vi åt av den goda julmaten. Som alltid ville vi barn att det skulle gå fort undan så att jultomten kunde komma, men först skulle det diskas. Äntligen kom han - men jag hade ju redan fått min efterlängtade julklapp. Vi drack kaffe och åt av mammas julkakor. Mamma, som hade en vacker sångröst, samlade oss omkring sig efter kaffet. Och medan björkvedsbrasan brann ner en andra gång sjöng vi julsånger. Samma sånger som ännu lever kvar. Juldagsmorgon grydde. Pappa väckte oss med kaffe, han var alltid pigg på mornarna och i synnerhet helg och söndagar. Han undrade om vi skulle gå med till julottan. Jag som alltid var så morgonsömnig hade svårt att bestämma mig men tanken på de nya galoscherna gjorde att jag klev upp ur den varma bädden. Ute var det 18 grader kallt och till lantkyrkan i Vapnö, som låg utanför staden, var det nära en halv mil. Pappa gick fort och jag sprang bredvid honom som en flåsande liten vovve. Det var hemskt var det kändes tungt under fötterna. När vi kom fram till kyrkan var det precis en sådan juldagsmorgon som man läser om i sagor och julberättelser. Snön låg tung på kyrkogårdens granar och kyrkan var helt inramad av den. Då man såg ut över nejden syntes de små bondgårdarna sprida sitt ljus i den mörka juldagsmorgonen. Det ena hästekipaget efter det andra med släde och bjällerklang körde upp mot kyrkan. Hästtäcket lades på svettig hästrygg och påse med doftande hö hängdes om springarens hals. Inne i kyrkan brann levande ljus, även i varje bänkrad. Det alltid så välbekanta hostandet gav eko i de gamla valven. Orgelns toner brusade från läktaren. Den undebara psalmen "Var hälsad sköna morgonstund" sjöngs med känsla och värme. Allt var så vackert och jag var så lycklig - men ett bekymmer hade jag: Ingen hade sett mina nya galoscher. Jag fann på råd och började gnissla med fötterna. Det tog skruv. Gubben som satt vid min sida röt: "Var tyst och sitt stilla, unge!" Nog blev jag lite hjärtnupen - men nu hade åtminstone han sett mina nya galoscher. Lyckan var inte helt grumlad. Julottan var slut. På vägen hem tog jag galoscherna under armen. Då pappa frågade varför jag gjorde så, ville jag ej tillstå min trötthet utan svarade: "Annars kan jag ju inte åka kana". Ådalens poesi Just som höstfärgerna blossade som häftigast i början av oktober flög jag från Landvetter till Arlanda. Där jag bytte plan för vidare färd mot Kramfors där Henning Eriksson från Ådalens släktforskare väntade mig, det drog ihop sig till datakurs den 3 okt. Det var ett otroligt vackert landskap som solade sig i det vackra vädret. Trädens färger var exotiskt sköna jämfört med hemtraktens. Skam att säga har jag varit mycket lite norrut i vårt avlånga land. Och från min gamla arbetsplats SKF minns jag hur vi där med göteborgshumor kallade en man från Gävle för "lappen". Det säger kanske något om göteborgarens syn på allt norr om Stockholm, och nu skulle jag betydligt längre norrut än Gävle. Eskimåer månne? Väl i Hennings beskydd blev jag lugn. Fick veta att hans son från flygtornet övervakat min landning och att hans kära hustru (med flicknamnet Ingrid Bergman) väntade med maten i den egna villan. Skulle något otrevligt hända kunde vi kalla på den andre sonen - han var polis! Man känner ofta med en gång om man kommer att trivas när man anländer som gäst i ett hem. Hemma hos Henning och Ingrid var den saken klar med en gång och än trivsammare skulle det bli. Henning är proffs som guide (kan hyras) och visade Ådalens mäktiga skönhet. Kontakterna med styrelsemedlemmarna och kursdeltagarna blev mycket angenäm och man kan bara hoppas, trots avståndet, att det blir möjligt att ses igen. Annars finns post och telefon! När kursen avslutades uppvaktades jag med en dikt som jag misstänker Henry Norlin skrivit och på bladet hade alla 16 kursdeltagarna skrivit sina namn. Trots det begränsade utrymmet återger jag dikten här nedan:
En släktsaga ...
Det var en gång ... Under barnaåren då man helst levde i sagornas värld tänkte man aldrig på om det man hörde berättas var fantasi eller verklighet. Huvudsaken var ju att berättelsen fängslade barnasinnet. Rörde innehållet i sagan någon av ens egna närmaste mottogs berättelsen utan tvekan som sann och trovärdig även om den föreföll osannolik. Särskilt gällde detta om allt det som Far berättade. Ty det måste ju vara sant. Så uppfattade vi alla där hemma vad Far berättade om en släkting till vår farmor borta i Källby vars upplevelser kan sägas vara nära nog sagolika. Vad far hört farmor, Maria
Stenberg, berätta: Vid tillfället fanns även en pratsam grannfru då de kungliga anlände. Grannfrun sökte tilldraga sig sällskapets uppmärksamhet genom att högröstat fråga farmor:
Samtidigt passade hon på att knuffa fram farmors bror, så att han skulle bli synlig för de kungliga.
Blev farmors blygsamma svar. Pojken som i vanliga fall var en käck och hurtig gosse sökte stillsamt dra sig undan den opåräknade uppmärksamheten men hindrades av den nyfikna hop som trängdes runt om där de kungliga befann sig. Det var kanske inte så underligt att episoden väckte de kungligas intresse. De började att prata med den käcka pojken: Man frågade om hans ålder och vad han tänkte bli osv...... Bland annat frågade man om han inte tyckte det skulle vara roligt att bli soldat. De tyckte att han skulle passa till det. Om han hade lust och ville så skulle de ordna hans anställning och utbildning. Får du bara dina anhörigas tillstånd så ordnar vi det övriga åt dej. Slutet på resonemanget blev att de kungliga - enligt löfte - senare tog hand om pojkens uppfostran som ägnades åt den militära banan. Inom Bergmanska släkten från Vättlösa påstås allmänt att farmors bror skulle ha avancerat till högre militär befattning och slutat såsom militärbefälhavare på Gotland. Detta enligt den minnesbild jag fått av fars berättelse. Tyvärr är den i många stycken oklar. Uppgifter saknas om gossens förnamn och ålder. Ej heller vet man tidpunkten för händelsen. Och inte heller vilka kungliga personer det var, som tog sig an hans officersutbildning. Det är frågor man inte kan undkomma, sedan man lämnat barndomens sagovärld. Att minnena förbleknat är kanske inte så underligt då lång tid förflutit sedan farmor berättade. Dessa funderingar är anledningen till att jag beslutade söka reda på det saknade. Här följer en kortfattad redogörelse för mina försök att vinna klarhet om legenden Stenberg från Källby. För att få sakkunnig ledning om vart jag borde vända mig för att få vetskap om det funnits någon militärbafälhavare på Gotland med namnet Stenberg vände jag mig till överstelöjtnant Hj. Jeppson i Visby som godhetsfullt lämnat upplysningar om två officerare med namnet Stenberg vilka möjligen kan härstamma från Källby. "Uppgifterna äro hämtade ur Axel Wijkmarks biografiska anteckningar om Gotlands trupper 1811-1904. Av dessa framgår:
Överstelöjtnant Jeppsson avslutar sin redogörelse med följande råd: Ytterligare uppgifter kunna möjligen erhållas i länsarkivet i Visby eller hos Krigshistoriska avdelningen vid Generalstaben i Stockholm." Sen jag framfört mitt tack för de synnerligen värdefulla upplysningar jag erhållit, försökte jag sammanfoga dessa med fars berättelse om farmor och hennes bror från Källby vilket genast stötte på svårigheter. Särskilt beträffande födelseåren o.d. Där fordrade en godtagbar förklaring. Då jag närmare granskade vad jag kände till om den Stenbergska släktgrenen slog det mej att farmors mor och farmor hade samma namn. Båda hette Maria Stenberg. Det kan därför tänkas att vi fattat fel då far berättade om Maria Stenberg och hennes broders upplevelser borta i Källby... Vi hade tagit för givet att det rört sig om farmor i Vättlösa. Om det däremot rörde farmors mor och Lars Stenberg klaffade födelseåren utmärkt. Maria Stenberg var nämligen född år 1776 och Lars Stenberg år 1778. Ett passande syskonpar således. Kunde man nu bara få reda på om Stenberg var född i Källby så vore mycket vunnet. Vid mitt besök i Solna på nyåret besökte jag Krigsarkivet vid Banérgatan i Stockholm för att få klarhet på denna punkt, vilket dock misslyckades. Födelseorten angavs nämligen endast såsom Västergötland. För övrigt var besöket mycket lyckat. Av tillgängliga handlingar framgick med önskvärd tydlighet att alla de från Visby erhållna uppgifterna voro fullt tillförlitliga. Dessutom fann jag anteckning om, att Stenberg år 1837 blivit riddare av Kungl. Svärdsorden. Det mest värdefulla var dock enligt min mening en anteckning om, att Lars Stenberg var född den 1 november 1778, eller samma dag som dåvarande kronprinsen, senare Konung Gustaf den IV AdoIf, föddes. Återstod således endast att få bevis för att Lars Stenberg var född i Källby i Västergötland för att sagan om Kronprinsen och hans möte med vår släkting vid Källby grindar skulle bli verklighet. För att få även denna detalj ordnad tillskrev jag den 1/2 l962 landsarkivet i Visby med anhållan om uppgift på Lars Stenbergs födelseort. Den 3/2 anlände den efterlängtade uppgiften. Det var Källby i Västergötland. Uppgiften hade påträffats i en husförhörslängd från Visby. Återstår således endast att ta reda på när episoden i Källby inträffade. Den exakta tiden trodde jag mig ej kunna trolla fram. Däremot att det var före 1792, då Gustaf den IV Adolf ännu var kronprins. Dvs i slutet av 1780-talet eller början av 90-talet. Förklaring till hur den felaktiga uppgiften uppkommit om att Lars Stenberg slutat sin anställning i armén som militärbefälhavare på Gotland, måste bero på ren missuppfattning om hans utnämning till stabsadjutant vid Militärbefälhavarens stab. Jag avslutar nu min redogörelse med att konstatera, att vår värderade släkting - Lars Stenbergs märkliga levnadssaga - är sann från början till slut. Härigenom har den Bergmanska släkten från Vättlösa fått sin egen lilla Barnsaga att berättas för kommande släkten... En saga, där inte ens prinsen saknas. Skara den 7/3 1962 Med en varm hälsning från släktforskaren David Epilog.
Den i ovanstående brev omnämnda artikeln i Göteborgs Tidningar av år l792 Nr. 65 var av följande innehåll:
Till slut ställer Ingrid Eriksson, som lämnat sin släkting Davids postuma bidrag, en fråga. Kan möjligen författarinnan Birgitta Stenberg, som sägs ha anor till Gotland, vara ättling till Lars Stenberg. Kanske kan någon av läsarna ge svaret ?
Stadsdelen Gamlestaden i Göteborg hette tidigare Nya Lödöse och var en av Göteborgs stads föregångare. Den gamla staden, Nya Lödöse, hade ett utsatt läge mellan norrmännen, på Hisingen och Bohus och danskarna i Halland. Dessa grannar alldeles inpå knutarna gjorde att det ofta utkämpades hårda strider i och omkring staden. Som alltid i krig utfördes det hjältemodiga handlingar av unga krigare. Dessa blev befordrade av konungen för sina insatser och deras namn blev för alltid inskrivna i vår historia. I Gamlestaden lever namnen på dessa krigshjältar kvar på gatuskyltarna, annars är de väl i det närmaste glömda. Gamla svenska krigshjältar är väl inte inne nu heller, men vi kanske ändå kan friska upp deras minne en aning. De visade ett stort personligt mod och de ingrep på ett avgörande sätt i krigshändelser, som hindrade ödesdigra följder för hela riket. Minnet av hjältarna Han skriver bl a så här: "Män som fosterlandet har att tacka för dylika resultat förtjänar ett annat öde än att deras minne faller i glömska hos eftervärlden. Historiska minnen upprätthålles för all del här i Väst-Sverige, och i Göteborg finnes en förening, som upprätthåller en slags hjälteminne. Men det gäller kapare-redaren Gatenhielm, som satt hemma på sitt kontor och utrustade kaparefartyg och på detta lovliga sätt tjänade goda pengar. Och härom året startades en insamling till minnesgärd över en tapper krigare från Nordiska sjuårskriget, men det var en minnesvård över fienden, över Daniel Rantzau! (Han som brände hela vår bygd!) En generöst tack för hans härjningar här i landet!" Man får nog hålla med Klas Jonson om att det hade varit lämpligare med en minnessten rest över våra egna krigare! Låt oss friska upp deras minne en aning och bekanta oss litet med dessa gamla svenska hjältar, Johan Banér, Per Brahe, Måns Bryntesson, Gustaf Horn (en del anser att gatan fått namn efter en krog), Lars Kagg och Harald Stake, 300-400 år efter deras levnad. BANERSGATAN, med sträckning från Artillerigatan till Götaholmsgatan, var med bland de första gator som lades ut i Gamlestaden, ca år 1894 och husen utefter gatan är också bland de första i Gamlestaden. Gatan fick sitt namn, troligen, efter Gustav II Adolfs vän och medkämpe, Johan Banér. Johan hade fyra bröder, Svante, Pér, Axel och Karl, och alla var bemärkta krigare och statsmän. Deras far, Gustav Banér, var en av de adelsmän som halshöggs på torget i Linköping år 1600. Johan Banér var då 4 år, född 1596 på Djursholms slott. En anekdot berättar att gossen sagt, när han träffade konungen, Karl IX: "Fanen tjäne er, som slagt huvudet av far kär." Andra anekdoter säger att Johan i barndomen en gång ramlade ut från ett fönster, utan att ta skada; en annan gång lär ett portvalv ha störtat ner, just som han passerade, utan att träffa honom. Dessa händelser tog familjen som ett tecken på att han var ämnad för något stort och alltså sparades. Johan visade ingen lust att studera, trots att han var rikt begåvad, men hans lycka var gjord, när han mottogs vid hovet och där blev nära vän till Gustav Adolf; de reste tillsammans och krigade tillsammans. Kanske Johan Banér var med den gången 1619 då Gustav II Adolf slog läger i gamla Lödöse och var med och förtärde utav de till "Nattlegret efterskrefne Partzeler", som bl a bestod av 1 stut, 5 får, 13 höns, 3 gäss, 2 pund bröd, 8 pund fläsk, 2 pund smör, 2 pund fårkött plus fisk, ägg, 2 tunnor kom och 5 stackar hö, allt enligt en gammal bevarad räkning. Militär begåvning Under en tid av 30-åriga kriget var Johan Banér kungens närmaste man, hans högra hand vid div krigsoperationer. I slaget vid Breitenfeld ledde han såsom konungens ställföreträdare försvaret mot Pappenheims ryttarmassor. Vid ett försök att storma Wallensteins läger i augusti 1932 sårades Banér i armen, en allvarlig sårfeber tillstötte och förhindrade honom att närvara vid Lützen, då konungen stupade. Banér hade sedan svårt att finna sig tillrätta i armén, han gick inte bra ihop med Horn, och med Oxenstierna var han sedan länge i delo, så inte hos någon av dessa fick han gehör för sina nydanande förslag och planer. Banér fortsatte dock att kämpa och nya, lyckade krigsoperationer gjorde honom först till den högste, svenske generalen i Tyskland, sedan till fältmarskalk i Sachsen och han blev också utsedd till generalguvernör i Pommern, år 1638. Tre år senare, 1641, dog Johan Banér, inte med stövlarna på i ett fältslag, utan i en febersjukdom, liknande malaria. Eftermälena om Banér varierar från fiendens grymme, råe knekt till de egnas geniale, disiplinäre krigsstrateg. BRAHEGATAN, från Artillerigatan, mitt för SKF:s port, till Larsmässetorg, anlades 1894 och bebyggdes med bostadshus för SKF:s anställda år 1917. Dessa hus bekostades med statliga lån, och det lär ha varit första gången som staten ingripit i bostadsförsörjningen. Det dröjde till 1924 innan det växte upp hus på motsvarande sida av Brahegatan. Då restes i kvarteret Tonfisken det sedermera så beryktade nödbostadshuset, där man trängde ihop 726 personer i 167 spisrum och där bråk och fylla ständigt förekom. 1968 revs huset och SKF:s bostadshotell uppfördes på tomten. Per Brahe, som anses ha givit namn åt gatan, förekommer i två upplagor, en äldre och en yngre. På sätt och vis hade kanske den äldre större anknytning till Gamlestaden än den yngre, som gatan anses vara uppkallad efter. Brahe d ä levde under Gustav Vasas och Erik XIV:s tid och han var med i beskickningar här nere vid danskarnas belägringar utav Elfsborg och Bohus. Och vid Rantzaus krigshandlingar i våra trakter förordnades Per Brahe till rådgivare åt överste Bielke. För sina insatser belönades Brahe med grevetitel och grevskapet Visingsborg av konungen. Per Brahe d y hade en bana som mycket påminde om Johan Banérs. Han var krigare och statsman och liksom Banér kom han i unga år till hovet, blev kammarherre hos Gustav Adolf och följde kungen på hans fälttåg i Polen och Tyskland. Brahe visade, liksom Banér, stor tapperhet och militärisk duglighet, och han blev bl a överste för Småländska kavalleriet. 1637 utnämndes Per Brahe till generalguvernör över Finland och uppdraget sköttes så väl att det länge talades med aktning om "grefwens tid". Bl a vidtog Brahe åtgärder för att höja bildningen bland folket, han inrättade skolor och invigde Åbo universitet år 1640. 1641 utsågs Brahe till svensk riksdrots och ingick i förmyndarregeringen. Per Brahe blev med tiden Sveriges störste jordägare. Han hade ärvt Visingsborgs grevskap och hade fått flera förläningar, bl a Orust och Tjörn. Brahe var född 1602 på Rydboholms gård i Stockholms län och han dog 1680 på sin gård Bogesund. MÅNS BRYNTESSONSGATAN De större bostadshusen på denna gata började uppföras 1936, i Göteborgs bostadsföretags regi. Detta företag var en kommunal stiftelse och husen de byggde gick under benämningen "Solgårdar" Bakgårdarna skulle bli mer öppna och släppa in mer ljus och luft var meningen. Samtidigt månade stiftelsen om sina hyresgäster på annorlunda sätt, man drev en hel del barn- och ungdomsverksamhet, det startades föreningar etc. STÅTHÅLLARE PÅ ÄLVSBORG Krigaren och statsmannen som givit gatan sitt namn, Måns Bryntesson, levde under Gustav Vasas tid, och var en av dennes handgångne män. Måns Bryntesson var född i Västergötland, på godset Fårdala, som ägdes av hans fränder vid namn Lilliehöök, en adelssläkt. I sin glans dagar satt Måns Bryntesson-Lilliehöök som ståthållare på Älvsborgs fästning och han var närvarande när Gustav Vasa utfärdade nya privilegier för Nya Lödöse år 1526 och fick i uppdrag av kungen att sköta befästningarna av staden. Det var också Måns Bryntesson som på kungens vägnar höll räfst med de uppstudsiga dalkarlama och i samband med Gustav Vasas kröning år 1528 blev han utnämnd till riksråd. Men redan året därefter deltog Bryntesson i en sammansvärjning emot kungen, möjligen trodde han sig själv om att bli kung om Gustav Vasa störtades. Men upprorsförsöket misslyckades och Måns Bryntesson blev vid riksdagen i Strängnäs 1529 dömd till att mista livet och avrättades i Stockholm samma år. SLÄKTEN LILLIEHÖÖK GUNNEL MATTSON Ingress: Brev till redaktionen
Med hjärtliga hälsningar Gunnel Mattson Var rädd om våra gamla
ortnamn- En av våra läsare, Gunnel Mattson, Budskär, Särö, skrev för en tid sedan ett brev i ett angeläget ärende och gav samtidigt material till flera fina artiklar. Dessa har tidigare varit publicerade i GP Nordost och troligen inte nått utanför de stadsdelar i Göteborg som den tidningen utdelas i. De historiska personerna som upptas har ett allmänt intresse för hela landet då de tillhör de som enligt Martin Ljung "varit ute och rört på sig". Vi presenterar dem under rubriken: VASATIDENS HJÄLTAR. Den första artikeln återfinns på annan plats i detta nummer. Men nu skall vi lämna ordet till författarinnan som tar upp rubrikens angelägna ärende som också behandlas i nedanstående artikel. *** Kanske finns det en och annan partillebo, som undrar över det litet underliga stavningen av Partille med ett d på slutet, Partilled, som bl a förekom på det gamla stationshuset. Och visst kan man undra! Jag minns min egen häpnad, när jag en gång i ungdomen hörde Gösta Knutsson (frågesportsmagistern) i radio uttala Partille med ett tydligt d på slutet. Hette det verkligen så? Jag hade aldrig hört det förut, mina kamrater och jag sa mest Partle, utan både i och d, vuxna som talade mera vårdat sa Partille, men jag hörde också någon gång ett uttal, som mera liknade Pårtle av genuina ortsbor. Och detta senare uttal var kanske egentligen det som mest anknöt till det ursprungliga namnet, som antagligen var Porthälla. I varje fall borde stavningen inte ha något med någon led att göra. Så Partilled var en förvanskning, som helst bör glömmas. Det tillkom i slutet av 1800-talet av personer, som antagligen ville "vårda språket" och så blev det i stället helt felaktiga resultat, varav Partilled är ett. Ett ännu värre finns i vår närhet, nämligen Redbergslid. Något Redberg har inte funnits, men väl Rebba och hans lid. Rebba var en mycket välkänd och populär krögare och folk talade om Rebbas lid, där värdshuset låg. Detta är väldokumenterat, men trots detta så "friserades" namnet till Redbergslid! Och liknande friseringar finns överallt i vår omgivning, som tyvärr gör att de gamla, ursprungliga namnen försvinner och med dem det som de en gång stod för. Tack och lov att Partilled aldrig slog igenom! Jag har gått igenom gamla skatte- och mantalslängder från 1540 för att se hur Partille stavats genom tiderna. Jag fann då att 1540 skrevs det Partella och sedan växlade stavningen århundradena igenom med följande: Partila, Portella, Partele, Partile, Parthele, Parttele, Partelle, Partilla utan någon egentlig ordning, tills det blev allt vanligare med nuvarande stavningen Partille ju närmare vår egen tid vi kom. En enda gång har jag funnit Partilled (förutom i slutet av 1800-talet) och det var i en mantalslängd från år 1678, då det något överraskande stod: "MantalsSkrijfningh Uthi Säwedaals Här-adh som hölz i Parteledh 8 Febr 1678". Kanske någon som ville vårda språket även på den tiden? Annars fanns det ju inte några regler för stavning på den här tiden. Man stavade väl ungefär som det lät, när man talade, och eftersom det endast återfunnits en stavning med d på slutet, får man väl utgå ifrån att det i varje fall inte var så det uttalades, namnet på vår hemsocken Partille. *** KOMMENTAR: Ett löjeväckande exempel på våra lokala politikers hantering av historiska namn stötte Red på i samband med upptäckten av att mormors farfar och släkten bakåt var ifrån Partille. En kusin till min anfader stannade kvar i Partille och blev soldat. När man byggde stadsdelen Soldatheden gav man denna det namnet på grund av att de gamla knekttorpen som legat där. På platsen hade min släkting, soldaten Nils (Larsson) Damgren bott liksom hans kollega soldaten Hjort. Två gator i området fick namn efter dem; Hjortens väg och Dammgrens väg. När jag av en händelse talade med förslagsställaren till namnen, Arne Ericsson i Partille, och frågade honom om varför man stavat namnet med två "m" fick jag det förbluffande svaret:
Trots kommungubbarnas sjuka fantasi ser jag till min glädje i telefonkatalogen att det fortfarande finns personer som vågar kalla sig Damgren. Viksjö födelseregister 4324 födda under åren 1753-1897 Leif Gannert som skapat födelseregistret för Viksjö församling är ingen ny bekantskap för GLIMTENs läsare. Tidigare har han medarbetat med egna artiklar och debattinlägg och ställt upp med att var Rådgivare i projekt RÅD, som presenterats tidigare. I förordet till sitt register "på papper" skriver Leif:
Leif har utöver boken sänt in en diskett till GLIMTEN med samtliga uppgifter som återfinns i registret. Då Leif påbörjat sitt arbete före det han fick kontakt med Red hade han valt att sammanföra flera uppgifter i ett och samma fält, som t ex förnamn, efternamn och titel för fader resp moder. Detta strider mot Reds ideer då det hindrar att man kan söka och sortera på enbart fars eller mors förnamn, efternamn eller titel. Men denna olägenhet har Red själv tagit itu med genom att ägna ca 50 timmar åt att slå isär uppgifterna i separata fält. Så den som beställer Viksjös dopregister via GLIMTEN erhåller det i den standard som gäller för de registermallar som vid ett flertal tillfällen tidigare publicerats. Utskrift på papper kan också erhållas efter särskild överenskommelse per telefon. Det ovan sagda skall inte uppfattas som kritik av Leifs insats och val av presentationsform. Man kan mycket väl presentera materialet så. Och Leif har gjort ett mycket fint arbete genom att tolka, mata in och skriva ut kyrkoböckernas uppgifter. Utan det arbetet hade det inte blivit något register. Men trots allt, om Leif kännt till och använt GLIMTENs teknik och matat in materialet i separata fält (vilket går fortare) kan datorn på några sekunder sammanställa det i samma form som Leif valt för sin presentation - och dessutom servera andra utskrifter sorterade på fars och mors resp förnamn, efternamn och titel. Observera således att det tar några sekunder att med dators hjälp sammanfoga olika fält i ett enda utskriftsfält medan det tar oerhört lång tid att separera uppgifter i ett fält till flera fält. Detta beroende på att alla personer inte har lika många förnamn och att titel ibland finns och ibland saknas. Det mesta blir ett tröttande arbete för öga och hand även om vissa uppgifter kan separeras maskinellt. PLF har, och fortsätter väl alltjämt, att arbeta på samma sätt som Leif gjort, med många uppgifter i samma fält. Dessutom kan deras arbete inte beställas på diskett för egna sökningar, vilket jag tycker är synd. Man kan bara hoppas att de ändrar sig på denna punkt liksom man kan hoppas att andra inte väljer att arbeta efter deras föråldrade standard. Denna var motiverad tidigare när minnesenheterna var dyra och program och datorer ännu befann sig på en enkel nivå. Leifs originalregister, som jag erhållit upptar tre sorteringsordningar; i kronologisk ordning, i födelseadressordning och i namnordning (barnets) Leif har även sammanställt statistiska uppgifter i form av diagram och tabeller. Jag kommer att vidarebefordra Leifs generösa gåva genom att deponera Viksjöregistret hos Göteborgs Landsarkiv till glädje för alla dem som har anor till Viksjö. Klövsjöboken I förhållande till Leifs register är denna bok mycket annorlunda. I Klövsjöboken (del 2) kan man följa ättlingarna till ett antal urinnevånarna i Klövsjö ända in i modern tid. Hj. Zakarias Dillner och Claes Schibler måste ha lagt ner ett otroligt arbete med brev och telefonsamtal för att kunna sammanställa denna tjocka släkttabell på inte mindre än 675 A4-sidor i ett vackert band från ett tryckeri i Vasa. Du som har anor till Klövsjö men inte tagit del av boken kan beställa den från Klövsjö turistinformation tel 0682-21250 eller via Zakarias Dillner tel 0682-21047. Priset är 300 kr inkl. moms. Skall boken sändas tillkommer porto för Sverigepaket.
I den volym som nyligen utkommit behandlar jag förnamnet (dopnamnet) och dess utveckling i Bohuslän under tiden 1300-1700. I denna förnamnens historia har jag sökt se sammanhanget med den allmänna utveckling som vårt landskap genomgått under denna tid. I namnen har jag velat se en spegelbild av Bohusläns historia. Jag har därför lagt stor vikt vid hur de vanliga namnen utvecklats. Men också åt ovanliga namn har jag ägnat mitt intresse, nämligen om jag i dem sett tecken på vårt landskaps utveckling, ekonomiskt, socialt och kulturellt. - I stort sett är århundradena runt år 1500 en brytningstid för Bohuslän. Man var på väg bort från det gamla och hade börjat acceptera det nya. Under vikingatiden hade de gamla namnen, oftast syftande på asalärans gudar, främst Tor, varit mycket omtyckta. Under medeltidens sista århundraden hade de fortfarande av tradition en stark ställning. De fick dock alltmer ge vika för de namn som den nya religionen, kristendomen, förde med sig. Utifrån hade först kommit de i hela kristenheten mycket brukade Johannes och Petrus, med tiden omformade i Norden till Jon och Per. Senare förde modet också med sig Anders, Nils och Lars, jämte en hel del mindre vanliga helgonnamn. Mest brukat av helgonnamnen blev dock snart det inhemska Olaf, namnet på Norges nationalhelgon. Mindre vanliga var Erik, infört från Sverige, och Hallvard, namnet på Oslos skyddshelgon. Också en delprofana namn börjar komma in i vårt landskap. Dessa kom i stor utsträckning söderifrån, från kontinenten, inte sällan förmedlade av Danmark. Men de visar också på inflytande från väster och i några fall från öster, från den tidens Sverige. Samma utveckling kan man också se i de få kvinnonamn som förekommer i handlingar från denna tid. Mot slutet av medeltiden har inhemska namn fortfarande en stark ställning, som Åsa, Ingeborg, Gunhild, Astrid, Ragnhild och Torborg. En del utifrån införda namn har också fått en viss spridning, som Margareta, Kristina och Ce-cilia, i vissa fall först använda i furstehusen. Genom alla dessa impulser utifrån framväxte i Bohuslän ett nytt kulturellt klimat. - Avgörande betydelse för vårt landskaps utveckling fick i flera avseenden sillperioden under senare hälften av 1500-talet (1556-1589). Då kom folk hit från hela Europa, mest dock tyskar, engelsmän och skottar samt holländare. Dessa organiserade i våra städer och i samhällena längs kusten en livlig sjöfart och handel, som givetvis också landskapets övriga innevånare drog nytta av. Ett tecken på detta inf1ytande utifrån är de många nya namn som först uppträder vid kusten men senare sprider sig över hela landskapet. Det är en mycket brokig blandning av såväl profana namn som kyrkliga (helgonnamn), ett varierat namnskick, en rik namnskatt. Vid den tid då dessa nya namn kommer fram i skrift, förra hälften av 1600-talet, kan man också se hur namnskicket ändrar karaktär. Inför denna mängd av äldre och yngre dopnamn torde valet av namn inte längre ha bestämts av dess ursprungliga betydelse eller användning. Skillnaden mellan profana och kristna kan inte längre upprätthållas. Valet sker alltmer av andra skäl, ofta rent tillfälliga, såsom modet. - Under senare hälften av 1600-talet ser man i namnskicket i vårt landskap en allt tydligare tillbakagång. Denna förklaras av de ekonomiska och sociala förhållandena under århundradets förra hälft. Visserligen stannade några av sillperiodens sjöfarts- och handelsmän kvar i land-skapets städer och kustsamhällen och försökte fortsätta sitt näringsfång. Genom den politiska utvecklingen kringskars emellertid deras verksamhet allt mer och mer, och de allra f1esta av dem föredrog att dra sig tillbaka från sina affärer. En ny tid hade brutit in. Kung Kristian IV i Danmark (1577-1648, myndig 1596) förödde stora delar av sitt land genom en storslagen och kostsam byggnadsverksam-het och genom ofta misslyckade krigiska företag. Därtill kom att han var en ivrig anhängare av den s.k. merkantilismen, en ekonomisk lära som innebar en långt driven planhushållning. Hans tid medförde för Bohuslän en utarmning, först av kusten och senare av hela landskapet. - Denna utveckling skärptes under den svenska regimen. Också Karl XI var nämligen en ivrig anhängare av merkantilismen med dess planhushållning, ett utslag av det kungliga enväldet. Till detta kom att Bohuslän, som tidigare genom sitt läge varit en förmedlande länk mellan kontinenten och angränsande delar av Norge, nu blev bara en utkant i det svenska väldet, utan större värde för detta. Den med styrka drivna försvenskningen och standardiseringen av landskapet tar sig också ett tydligt uttryck i personnamnen. Namnskicket i Bohuslän har inte längre en självständig karaktär, bestämd av dess egen ekonomiska och kulturella utveckling. Det anpassas i hög grad till det svenska.
Enstaka fall: Sotenäs o. a. En stark tillbakagång i en dittills framgångsrik trakt har jag kunnat särskilt påvisa för Sotenäs härad, såväl i dess många kustsamhällen som på dess landsbygd. I det under de första årtiondena av 1600-talet blomstrande samhället Ulebergshamn var det, vid sidan av ett par andra skeppare, de båda David Slaugman, sannolikt bördiga från Pommern, som stod bakom denna positiva utveckling. I varje fall den äldre av dem bedrev en sjöfart som sträckte sig ända till de stora handelsstäderna vid Medelhavet, t.ex. Venedig i Italien och Valletta på Malta. Johan Ödman beskriver situationen i Ulebergshamn, "fordom i danska tider bebodd av många rika skeppare, som haft Spanienfarare och andra fartyg, bland vilka denne Slaman icke varit den ringaste, dock den siste; ty sedan Bohuslän kom under Sverige, blev befallt att alla skeppare, som bodde vid stranden, såsom här på Grebbestad och Sannäs i Tanums gäll, och hade Spanien-farare, skulle flytta till städerna, Marstrand, Kungälv och Strömstad, på det de, som i kriget varit mycket förstörda, måtte genom dessa rika köpmän komma upp igen i stånd och Kronan få desto mera till tull". Trots vissa överdrifter är nog detta en i huvudsak riktig beskrivning. Man måste i varje fall komma ihåg att denna utveckling till städernas fördel inletts redan under den norska tiden. Axel Em. Holmberg återger en annan tradition om "den goda hamnen Ulebergshamn" och om de många "holländare" som fordom varit bosatta där: "Den siste av dem, David Slaman, var så rik, att han ägde 5 skepp i sjön, men sänkte dem alla, då kronan av någon anledning begärde dem till låns". Kan detta "lån" ha varit en förskönande omskrivning av förbudet mot seglation år 1658 eller möjligen år 1681? Sannolikt hade då de svenska myndigheterna begärt att David Slaugman d.y. skulle föra över sin rörelse till någon av Bohusläns städer. Redan under den norska tiden hade det f.ö. framkastats påståendet att David Slaugman d.ä., död år 1636, skulle ha varit borgare i Marstrand eller i Fredrikstad. Etter den yngre Slaugmans död år 1682 fanns det inga släktingar kvar som kunde fortsätta hans verksamhet i Ulebergshamn. De av hans arvingar som bodde på Sotenäset övergav strandsittarläget, liksom de flesta av dem som varit hans medhjälpare i rörelsen. Av dessa var det bara Nils Olsson Trolle som stannade kvar i Ulebergshamn, där han dog år 1716. Huruvida han efter år 1683 fortsatte att bedriva inrikes sjöfart, tillåten från september detta år, kan man nu inte fastställa, då alla tullhandlingar från denna tid gått förlorade. - I Hunnebostrand hade Hans Kaspersson drivit en framgångsrik rörelse, till nytta för hela strandsittarläget. Då han, enligt domboken år 1680, kallats som sakkunnig i en tvist om ett fartyg, hade han också fått vitsordet om sig att vara "en sjöfaren man, med stor erfarenhet i frågor rörande sjöfart". Mot slutet av 1680-talet, ett tiotal år före sin död, drog han sig emellertid tillbaka från sin rörelse. Med sin familj flyttade han till den jord han ägde i Skälle (Tossene socken). Ingen av sönerna kunde heller fortsätta hans verksamhet. Också de drog sig tillbaka till den jord de ärvt eller förvärvat. Dessa söner antog namnet Meyer. Sannolikt tillhörde familjen den bekanta handelssläkten i Uddevalla, som också utmärkte sig för bruket av de i övrigt ovanliga förnamnen Hans och Kasper. Mot slutet av 1600-talet spriddes medlemmar av denna släkt åt flera håll runt om i Bohuslän. Av dem jag stött på i olika sammanhang ägnade sig dock inte någon åt handel och sjöfart. - Denna negativa utveckling i samhällena på kusten utefter Sotenäset medförde en motsvarande tillbakagång i den egentliga bondeseglationen, på den innanför liggande landsbygden. Kyrkoherde Helge Vilhelmsson Brun (död den 7 januari 1686) försökte trotsa förbudet och fortsätta sin säkert mycket vinstbringande trafik, då han i Norge ville avyttra bl.a. de produkter pastoratets innevånare gett honom i tionde och andra avgifter. Både han, hans två styvsöner och andra medhjälpare kom därigenom vid upprepade tillfällen i klammeri med tullen, så att dessa hans affärer drogs inför domstol. År 1680 hade kyrkoherden, hans båda styvsöner och tre andra män från trakten kallats inför rätta "efter alla voro om ett råd och hava lupit förbi tullplatsen Strömstad till den ände att försnilla kronones tull för de får som de i båten hava innehaft". Tre år senare anklagade hr Helge tre medhjälpare för vete och malt "de 14 dagar före jul skulle med båt föra till Fredrikstad och tullen oriktigt uti Strömstad ansagt, varföre hr Helges vete och malt i Strömstad är blevet konfiskerat". Vid detta senare tillfälle uppges namnen på kyrkoherdens medhjälpare. Bland dem framträdde särskilt skepparen Nils Vetlesson från Rörby i Tossene, son till Vetle Jonsson, som också deltagit i denna trafik. Nils blev senare tvungen att fly till Norge för att undgå "rättvisan" och sina fordringsägare. Efter bara ett par års landsflykt var han dock tillbaka på sin gård. - Redan mot slutet av 1500-talet (1587), under sillperioden, hade några hemmansägare på Sotenäset som ägare av bodar deltagit i rörelsen på Hunnebostrand. Flera av häradets hemman hade i fortsättningen tagit livlig del i seglationen, oftast i samverkan med samhällena på kusten. Med tiden utvecklades ett visst mönster i detta samarbete. Ellene och Skälle vände sig mest till Ulebergshamn, Rörby och Brygge till Bovallstrand, medan Helgeröd, Prästbacka och Svenneby var mer inriktade mot Hunnebostrand. Vissa ägare på några av dessa gårdar visar upp en sådan ökning av sin förmögenhet att det är omöjligt att förklara den på annat sätt än att de dragit nytta av denna handel och sjöfart. Särskilt tydligt framträder följderna av denna utveckling på hemmanen Ellene, Rörby och Brygge, alla tre i Tossene socken. På Ellene bodde Lars Olofsson d.ä. och hans hustru Gunnor Johansdotter, dotter till den rike Johannes i Önna, som möjligen tillhörde prästsläkten Gädda. De hörde båda till de åtta avlidna personer inom pastoratet för vilka det under perioden 1664-1685 betalades allra mest i "begravelsepengar" till prästen, en avgift som beräknades på tillgångarna i boet, ett slags arvsskatt. För var och en av dessa båda, man och hustru, fick arvingarna till prästen erlägga 3 riksdaler. - På Rörby bodde en släkt som i flera led deltog i denna handel, och där vissa personer tack vare den uppnått ett avsevärt välstånd. En medlem av familjen på Rörby, Olof Jonsson, bror till Vetle Jonsson, kyrkoherdens skeppare, hade slagit sig ned på Bovallstrand. Vid sin död år 1677 efterlämnade han en högst ansenlig förmögenhet. Den kan uppskattas genom det honorar prästen betingade sig vid jordfästningen, 6 riksdaler. Därtill kommer att fördelningen av boet gav upphov till en del stridigheter inför häradsrätten. Bland arvingarna fanns den avlidnes hustru och hennes son i ett tidigare gifte. Denne styvson hade i förväg tagit ut en del av arvet och i lönndom fört över en summa pengar till sin blivande svärfars hus. Han hade nämligen genom ett förbiseende fått reda på att styvfadern gömt undan 200 riksdaler i kontanter på olika ställen i sitt hus. För säkerhets skull hade dock Olof Jonsson före sin död anförtrott denna sin hemlighet åt sin bror Vetle och kyrkoherden, så att styvsonens bedrägeri därigenom uppdagades. En annan medlem av familjen, Jon Simonsson (född i augusti 1642), tycks i god tid ha insett vart utvecklingen skulle leda. Omkring år 1670 tog han därför sina ägodelar, senare sannolikt också sitt arv efter fadern, död år 1671, och slog sig ned i Horsens i Danmark. Enligt stadens protokoll förvärvade han den 17 december år 1672 burskap där såsom skeppare (redare). I staden ägnade han sig med stor framgång åt sjöfart och handel, en verksamhet som fortsattes av hans efterkommande. Redan hans söner upptog faderns födelseort som familjenamn. Huset Rørbye har sedan fått flera framstående medlemmar, både i Danmark och i Norge. Genom att handelsverksamheten på Bohusläns kust inskränktes och snart helt avstannade, finner vi just i Rörby flera symptom på sämre tider, betingade av begränsningar i handelsfriheten och handelns nedgång. För de familjer som bodde kvar på dessa gårdar blev situationen efter någon tid alltmer pressande. Göran Rasmusson, son till Rasmus Olsson i Rörby, hade år 1666 gift sig med en dotter till en skeppare på Bovallstrand och flyttat dit. Omkring år 1690 blev han tvungen att flytta tillbaka till Rörby, till sin bror Lars, som stannat kvar där. Efter några år råkade dock hela gården i ödesmål på grund av obetalda skatter. Den hamnade inom kort i främmande händer, och familjerna splittrades. Redan tidigare hade Helge Simonsson, bror till Jon Simonsson i Horsens måst ta lån från flera personer, bl.a. från David Slaugman, alltså före år 1682. I sina försök att reda ut den besvärliga situationen tvingades familjen några år senare att också sälja undan delar av sin jord. För att minska försörjningsbördan för familjen sökte Helges son Sören år 1697 föra sin yngre bror Simon till Norge för att där skaffa honom ett arbete. Försöket uppdagades, och Sören dömdes av häradsrätten till mycket kännbara böter, vilket givetvis ytterligare försämrade familjens ekonomi. Till slut, ett par år in på 1700-talet, hade alla dess ägor övergått i främmande händer. Också denna familjs medlemmar splittrades då åt olika håll. - På hemmanet Brygge i norra Tossene, intill Bottnefjorden, får vi ett annat exempel på denna utveckling. På en efter den tidens mått liten gård, ett halvt hemman, hade några år efter faderns död år 1661 den unge Kristen Olsson tagit lån och så lyckats lösa ut ur gården sina syskon, en bror och en syster. Vid sin död år 1692 efterlämnade Kristen Olsson inte bara gården helt skuldfri, utan i boet ingick också rikliga och värdefulla inventarier och en summa i kontanter, vilket allt översteg hela gårdens värde. Hur hade han lyckats skaffa sig en så ansenlig förmögenhet? Sannolikt hade han med stor framgång deltagit i handel och sjöfart på kusten. Ett indirekt bevis på denna hans verksamhet har vi i att två av hans sex söner hade ägnat sig åt affärer, dock inte på Sotenäset, på landsbygden, utan i städer, i Köpenhamn och i Skien. Den äldste sonen, Olof Kristensson i Köpenhamn, hade haft sådan framgång i sin verksamhet att han vid faderns död på sina tre yngsta syskon, två bröder och en syster, överlät "all sin på skiftet tillagde arvedel, så uti löst och fast i jord och lösöre". Efter en hel del förvecklingar lyckades de båda yngsta bröderna få överta faderns gård i Brygge. Jon Kristensson, den av de sex bröderna som slagit sig ned i Skien, hade sålt sin del av jorden till en annan bror. Han stannade således kvar i sin verksamhet i staden. Av de båda yngre bröderna, som blev ägare till fädernegården, gifte sig den ene med Hedvig Gertsdotter, dotter till en handelsman i Bovallstrand, en familj inflyttad utifrån, av de båda namnen att döma. Detta giftermål, liksom flera andra, visar oss hur hemmanen inne på landsbygden i Sotenäs härad var lierade med handelshusen i kustsamhällena. - De båda äldre sönerna till Kristen Olsson i Brygge hörde alltså, liksom Jon Simonsson från Rörby, till de många vilka ägnade sig åt en yrkesverksamhet som r fortsättningen alltmer överfördes till städerna. Dessa exempel och flera andra visar hur initiativkraft och kapital överfördes från landsbygden till staden, en utveckling helt i enlighet med merkantilismens principer. I tidens domböcker för Sotenäs härad möter vi också namnen på flera personer som flyttat ut ur landet, säkerligen till främmande städer, med vilka de tidigare haft olika förbindelser. Där anges det inte sällan, t.ex. i samband med försäljning av ärvd jord, att säljaren befinner sig utomlands, i Norge (Drammen, Fredrikshald och Fredrikstad) eller i Danmark, i några fall t.o.m. i Holland. Vid ett arvskifte i Svenneby i Askums socken fanns det arvingar i Helsingör, Köpenhamn och Flensburg. En av dessa var Olof Bartelsson, vars namn anges vid en försäljning år 1696 av arvejord just i Svenneby. Dennes far, Bartolomeus Olsson i Svenneby (död år 1664), hade låtit sin son Olof studera i Köpenhamn. Därigenom infördes i släkten en enligt tidens sätt att se finare form av det då mycket ovanliga förnamnet Bertil, nämligen det bibliska Bartolomeus. Detta namn gavs sedan vid dopet åt flera pojkar i släkten. Olof Bartelsson själv stannade kvar i Köpenhamn. Vi får en hel del likartade upplysningar i samband med dödsfall och arvstvister. Ett par dödsfall, inträffade under sotenäsbors tjänst till sjöss i Holland, tas upp inför häradsrätten, eftersom släktingarna måste ha dels ett lagligt intyg för att bevisa sin släktskap och dels en av rätten utsedd representant för att kunna få ut sina andelar i dödsboet. Ett annat skäl att överge hembygden torde ha varit att det mot slutet av århundradet på landsbygden i Sotenäs måste ha rått en viss arbetslöshet. Redan tidigare hade flera ungdomar i hemlighet sökt fly från Bohuslän till Norge, men dessa fall torde främst ha varit försök att undkomma militär tjänstgöring i Sverige. Däremot upptas under 1690-talet i domböckerna för Sotenäs härad några fall då en äldre person sökt föra en yngre släkting till Norge för att där skaffa honom ett arbete. Där sådana försök upptäcktes av myndigheterna, medförde de dryga penningböter. I domboken figurerar i sådant sammanhang hemmanen Finntorp, Helgeröd och Rörby. De fall som inte hamnade inför häradsrätten torde ha varit betydligt flera. Ytterligare ett tecken på sämre tider finner vi i skattläggningen av den odlade jorden. Under 1600-talet hade vid flera tillfällen de hemman som låg "vid sjösidan" fått sin skatt förhöjd med 50 %. De ansågs ha lättare att bära denna ökade börda genom att de kunde delta i fiske och sjöfart och på detta sätt skaffa sig extra förtjänster, som naturligtvis skulle beskattas. Mot slutet av århundradet kommer det en reaktion. Vid 1695 års revisionsting, då landshövdingen var närvarande, begärde nämligen flera hemman utefter Sotenäs kust en förmedling som skulle medföra lägre skatter. Som skäl för denna sin begäran angav de att sillfisket upphört och att seglationen var förbjuden. Alla dessa skiftande uppgifter ur olika källor visar hur Sotenäs, en genom sin handelssjöfart viktig del av vårt landskap, under senare hälften av 1600-talet berövades mycket av sin livskraft. Vi ser här flera tecken på att verksamheten i trakten avstannat. Krämarna och skepparna i samhällena drar sig tillbaka till de jordbruk de ärvt eller köpt, och inga yngre personer träder in för att ersätta dem. De som lyckats få någon sysselsättning utanför Bohuslän kommer inte tillbaka till hembygden, och de kvarvarande har svårt att skaffa sig arbete. Många måste också skuldsätta sig för att söka reda ut sin situation. - Emellertid var denna utarmning av kusttrakterna med all säkerhet inte begränsad till Sotenäset. Också för Norrviken kan man påvisa en avsevärd nedgång i strandsittarlägenas befolkning: 4,28 - 4,90 - 2,96, uträknat i procent på fögderiets hela folkmängd enligt mantalslängderna. Tillbakagången är dock här inte så stor som på Sotenäset, om man skall döma efter de rätt osäkra siffrorna. Den tycks också ha kommit något senare än i Sunnerviken, mer mot slutet av århundradet. Enligt Johan Ödmans uppgifter skulle emellertid vid Bohusläns övergång till Sverige strandsittarlägena Grebbestad och Sannäs i Tanums pastorat ha blivit utsatta för samma behandling som den vilken Ulebergshamn fick utstå. I Morlanda gamla pastorat, som omfattade också hela Skaftö med Fiskebäckskil kan vi av siffrorna för folkmängden utläsa en liknande nedgång för strandsittarna.
Nedgången inom denna del av Bohusläns kust är dock inte fullt så stark som den vi sett i Sotenäs härad. Jag har heller inte i domböcker eller andra handlingar sett några så tydliga tecken på utarmning. Detta tror jag kan förklaras med att kusttrakterna inom Morlanda pastorat inte varit så beroende av utrikes sjöfart som motsvarande delar av Sotenäs härad. Dessutom blev ju den inrikes sjöfarten fri år 1683. Uppgifterna i mantalslängderna för Västra Hisingen, där särskilt Torslanda och Öckerö socknar utgör en i detta avseende viktig del, tillåter inga som helst slutsatser om denna utveckling i häradet. Där får man söka upplysning i andra källor, domböcker och liknande handlingar. Under den norska tiden finner man i tullregistren många och framstående skeppare från dessa båda socknar. Oftast är de då redan i tjänst hos borgarna i Kungälv. Av dessa och andra uppgifter kan man dra slutsatsen att närheten till städerna Marstrand, Kungälv och Uddevalla verkligen har bidragit till att handelssjöfartens nedgång inte blev fullt så kännbar för södra delen av landskapet som den blev för dess norra del. Ytterligare en förklaring har vi redan funnit i städernas tullräkenskaper från den norska tiden. Redan då hade de tre städerna i Bohuslän sökt precisera sina "revir". Tidigt ser vi av tullregistren hur de sökt indela landskapet i intresseområden, där de hade lastage- och tullplatser, underordnade städerna. Häri ingick inte norra Bohuslän som troligen anknutits till närliggande norska städer. Förbindelsen med dessa bröts ju helt genom erövringen år 1658 och det därpå följande beslutet att förbjuda all bondeseglation. Sammanfattning - Tyngdpunkten i landskapet försköts också, under detta århundrade, från dess norra del till dess södra (Bohusläns historia, sid. 241). En viktig orsak till denna utveckling är utan tvivel att utarmningen av kusttrakterna på grund av merkantilismen blev starkare i norr än i söder. Efter det att Bohuslän blivit svenskt, var naturligtvis den norra delen av landskapet mer utsatt för dessa myndigheternas ingripanden. Sedan länge var den mer inriktad på internationell sjöfart än den södra. Därtill kommer att till utlandet numera också hörde Norge, den gamla avnämaren för traktens produkter. Den södra delen av Bohuslän kunde lättare underordna sig städerna. Detta blev givetvis en väsentlig fördel för den stad i söder, Göteborg, som de svenska myndigheterna avsåg att utveckla till ett centrum för all handel och sjöfart av vikt på hela den nya svenska västkusten. - 1700-talets sillperiod medför en viss uppgång i Bohusläns kusttrakter. Den verkliga blomstringen där kommer dock först efter år 1832, då seglationen, fraktfarten, blivit helt fri. Släktutredning från Finspång Östen Carlsson i Finspång, 83 år gammal, är en av landets många släktforskare. Östen skiljer sig dock från många av dem genom sitt generösa sätt att meddela resultatet av sin forskning. Han har nämligen sänt en kopia av sin släktutredning till den äldsta personen i varje gren av ättlingarna till den gemensamme anfadern, torparen Måns Månsson, född 1760 i Simhult, Hällestad (E). Anfadern Måns Månsson kom 1792 från Vreta Kloster till torpet Mon under Bohyttan i Tjällmo, där han också dog 1822. I sitt andra äktenskap med Kerstin Persdotter, född 9 febr 1779 i Ljung och död 24 nov 1855, föddes sonen Peter Månsson den 14 jan 1813 på torpet Mon, Bohyttan, Tjällmo. Peter blev senare far till Östens morfar, August Petterson, född 5 mars 1847 på torpet Mon. Om morfadern och hans hustru Augusta, född i Hammars socken, Örebro län, 1848, har Östen, utöver släkttabellerna, skrivit 13 sidor personligt utformad text som skildrar släktens öden. I höstas när min fru Elsvig och jag besökte Margit och Nils Larsson i Vikingstad i avsikt att tillsammans med dem besöka Vångadagen, tog Margit (som är kusin till Elsvig) fram försändelsen hon fått från Östen i Finspång, deras gemensamma släkting. Det var med stort intresse jag senare tog del av den då jag själv forskat om många av de upptagna personerna. Efter kontakt med Östen har jag nu sammanställt våra forskningar och även hjälpt Östen med en layoutmässig utformning av hans fina släktberättelse som bl a även upptar många amerikasläktingar. Det finns kanske anledning att återkomma men redan nu vill jag göra ett litet citat ur Östens berättelse som handlar om August Pettersons bror, Jan Magnus som 9 år gammal omkom i en olycka. Denna händelse har tidigare beskrivits i GLIMTEN Nr 3/89 i artikeln "Patronvälde och Torparnöd i Tjällmo" som var ett postumt bidrag från Ida Carlsson, 1884-1970, som levde i Labbetorp i Tjällmo. Det är intressant att jämföra skildringen av händelsen, som gått vidare genom generationerna i minst två släktgrenar. Här nedan följer Östens variant:
|
