Nättidningen GLIMTEN, Genealogi - Släktforskning, Glimt Nr 2, 2/1989

Fantastiskt ! Gensvaret på vårt upprop har vida överträffat våra förväntningar.
Den 20 maj hade nära 150 personer anslutit sig till SLÄKTDATA. Därmed har mer än 30 % omgående svarat ja till vår inbjudan. Om sedan alla som ringt och sagt att de skall bli medlemmar också ansluter sig blir resultatet än mer fantastiskt. En del avvaktar kanske försiktigtvis detta nummer av GLIMTEN för att få veta "hur det gått".
Hör du till dem så tveka inte -
SLÄKTDATA HAR STARTAT - och startat bra.

Framför oss väntar nu ett tålmodigt arbete, för både interimstyrelse och medlemmar, att tillsammans hjälpas åt att bygga den organisation som vi alla vill ha - därför är just dina synpunkter mycket värdefulla. Var inte rädd för att framföra dem. Den personliga kontakten mellan dig och oss som skall leda utvecklingen är mycket viktig. Inget önskemål är för obetydligt för att framföras och inget besvär är för stort för oss, för att försöka tillmötesgå detsamma.

Hans Dahlqvist , som fungerade som ordförande vid startmötet den 27 mars 1989, framhöll just detta: "föreningen blir det som medlemmarna gör den till". Det räcker således inte med att ett fåtal personer har de bästa föresatser - ensamma kan de göra mycket lite. Du måste själv hjälpa till att bidraga med det du kan göra.

SLÄKTDATA vill inte heller utge sig för att ha experter som vet bäst och som vill bestämma standard m.m. Vi vill bygga vår verksamhet på ett ömsesidigt givande och tagande där vi tillsammans bestämmer färdriktningen. Vi hoppas att våra kunniga medlemmar skall hjälpa de mindre kunniga, mot att dessa, som tack för hjälpen, senare hjälper andra att få del av "datorglädjen". Mindre grupper i samverkan kan utföra stordåd - det vet vi - så försök själv att starta en sådan. Vi skall då hjälpa dessa grupper efter vår förmåga.

GLÄDJEN VIKTIG
Den valda interimstyrelsen har vid möte redan konstaterat att GLÄDJEN är en mycket viktig faktor för verksamheten. Det skall vara roligt att träffas och att få dela med sig av både erfarenheter, kunskaper och nådda resultat (som t.ex. REGISTER , gjorda släktutredningar eller något annat). Viktigt är också att man hela tiden är medveten om att det är en HOBBY och något nöjsamt man sysslar med.

Inom SLÄKTDATA skall vi verkligen försöka att få bekräfta det gamla talesättet - " delad glädje - är dubbel glädje!".

Vi går en härlig tid till mötes. När jag skriver dessa rader kan jag genom fönstret se ut över den spirande grönskan. Sol och värme lockar därute. Men jag kan också se tillbaks några månader och minnas den värme och alla de glada tillrop jag fått över mitt initiativ att inbjuda till SLÄKTDATAS bildande. Så även SLÄKTDATA tycks gå en härlig tid till mötes. Så här i efterhand skall villigt erkännas att jag ibland tvekande inför den självpåtagna uppgiften.

Det hade varit mycket enklare för mig att dra mig tillbaks till den anonymitet jag hade innan jag höll mina föredrag om datorns användning inom släktforskningen. Min därpå följande medverkan i Tekniskt Magasin samt den stora artikeln i GP har visat mig med vilken kraft massmedia kan föra fram en ganska obetydlig person i rampljuset. Jag som i mer än 15 år varit en ensamvarg och aldrig ens tillhört någon släktforskarförening förrän jag startade DIS-VÄST blev plötsligt betraktad som en expert och auktoritet. Själv betraktar jag mig som en glad amatör som tycker det är otroligt roligt när jag lyckas med att påvisa de glädjeämnen som vår hobby kan ge. Men jag blev (och blir) lika ledsen när jag mötte folk som av några besynnerliga skäl uppträdde som glädjedödare.

Min egen glädje försvann då jag mötte dessa och jag var på vippen att lämna allt vad släktforskarföreningar hette. När de jag trodde var mina vänner inte förstod de svårigheter jag mött kändes det särskilt DISigt och frostigt. Jag kunde ha valt att sluta - men då skulle alla mina erfarenheter vara av noll och intet värde. Bäst att "ladda om" och starta från början. Men skulle folk förstå?

De tycks ha gjort det - kanske inte alla - men många nog. Så nu skiner solen och framtiden ter sig ljus igen.

SLÄKTDATA har fått en mycket bra sammansättning på sin interimstyrelse det kunde vi konstatera när den hade sitt första möte. Nestorn i gänget , Alrik Hammarén, har i mer än 50 år sysslat med "denna lek" som han själv brukar kalla vår hobby. Dock försöker han bedriva "leken" efter de akdemiska och vetenskapliga krav han hyllar, så kyrkoherde em. han är. Han är också lycklig ägare till en PC med hårddisk sedan drygt ett år. Bor i Utby i Göteborg där även nästa man, Evert Johansson, bor. Som låssmed förfogar Evert kanske inte över himmelrikets nycklar men är lycklig nog då han får dona med sin uppringbara DATABAS. Evert är troligen den som är mest tekniskt inriktad av oss alla. Då avser jag inte energiteknik som Per Liljeström i sitt dagliga arbete som energirådgivare är inriktad på. Per är själv rena energiknippet och har personligen mycket svårt att spara på energin. I senaste numret av Svenska Antavlor ser vi en del av Pers "energiförlust". Än mer energi förlorar han på sin släktbok som han lyckats sälja i närmre 150 ex till hugade släktingar. Per har släktforskat i ca 9 år och är nybliven ägare till en PC med hårddisk. Därmed har vi ovan presenterat suppleanterna. Nu till de ordinarie ledamöterna där

Hans Dahlqvist inte är mindre teknisk efter att ha lämnat Chalmers som civilingenjör för att ägna sig åt dataproblemen på Volvo. Hans, som bor i Kullavik utanför Göteborg, är ganska färsk som släktforskare men tycks vara en rivig person som kan ha många bollar i luften på en och samma gång. Deklarerar att han gärna vill vara med om att sparka igång SLÄKTDATA men har i övrigt inga ambitioner att platsa i den "riktiga" styrelsen. Vi är glada så länge vi har Hans med oss och skall göra det mycket svårt för honom att "slita sig" ifrån gänget där även Harry Edlund ingår. Hans tekniska kapacitet är närmast inriktad på "språkteknik". Hade i ungdomen (som nog inte var för så länge sedan) ambitionen att lära sig alla språk. Upptäckte så småningom att man klarar sig ganska bra med svenska. För säkerhets skull lärde han sig även de romanska (och lite till) i vilka han som Fil. mag undervisar i Kongahällaskolan i Kungälv. På svenska säger han dock "Hej då Macen" när han stänger av sin Macintosh. Slutligen den siste av de ordinarie ledamöterna som helt enkelt kallar sig Red. i denna tidning.

Ja, så är det snart dags att lämna både dator och läsapparat åt sitt öde för en tid och ägna sig åt sommarens lockelser. "Dammiga arkiv" som kan te sig rent förföriska en ruskig höstdag verkar inte särskilt attraktiva när solen strålar och grönskan prunkar. För de släktforskare som varit kloka nog att förbereda sommarens fröjder lockar i stället spännande upptäcktsfärder bland gamla torp och släktgårdar. Med kamera och bandspelaren i högsta beredskap, eller kanske med enbart penna och block, ger vi oss ut för att samla in material för senare bearbetning i våra kära datorer

Detta nummer av GLIMTEN
innehåller fyra sidor extra för att ge lite sommarläsning. Något vi hoppas skall räknas oss till godo, om vi senare ger ut ett något bantat nummer. Flyter det in bidrag , såväl pengar som i form av artiklar, hoppas vi t.o.m. kunna utöka sidantalet. så småningom.

Vi hoppas också kunna presentera mera tekniskt material. Vi vet att många av våra medlemmar fortfarande är ganska oerfarna beträffande datorns handhavande och behöver tips och råd. Det skall vi försöka ge i GLIMTEN.

Ett tips som vi kan ge redan nu är att du läser den bok om operativsystemet som följer med datorn vid köpet och att du verkligen genom expriment prövar och försöker förstå de olika kommandona. Kör du fast så kan du ju alltid ringa ... Red

När startmötet hölls den 27 mars hade 54 personer anslutit sig til SLÄKTDATA. Till mötet kom 26 personer. (Den 16 maj; 143 medlemmar är anslutna).

Efter välkomsthälsning från inbjudaren, Bertil Magnusson, godkändes den av honom föreslagna dagordningen.

Hans Dahlqvist , Kullavik, valdes att leda mötet och till mötessekreterare utsågs Per Liljeström, Lerum.

Vid mötet diskuterades livligt sättet för hur SLÄKTDATA skall bedriva sin verksamhet.

Hela tiden betonades att verksamheten skall drivas ideellt och till medlemmarnas hjälp. En viktig del i verksamheten skall vara framtagning av dataregister över födda, vigda och döda, i så många församlingar som möjligt. Inlägg gjordes av Björn Bergdahl, Gösta Dryselius, Alrik Hammarén, Bengt Olov Nilsson, Arne Wallgren, Jan Karlström, Per Liljeström samt naturligtvis av inbjdaren, Bertil Magnusson.

Efter diskussion beslöts enhälligt att föreningen SLÄKTDATA skulle bildas. Ett av Bertil Magnusson i all hast framtaget stadgeförslag antogs att gälla tills vidare så att post och bankärenden kunde klaras. Interimstyrelsen fick vidare i uppdrag att låta utarbeta ett stadgeförslag att föreläggas för medlemmarna under hösten 1989. (Synpunkter på detta, att beakta, kan lämnas till styrelsen, vars adresser finns nedan.)

Efter de formella förhandlingarna dracks kaffe eller dricka och till denna serverades ostfralla. Så demonstrerades bl. a. datorprogram på medhavda datorer. Bl. a. av Björn Bergdahl från Billdal som visade ett amerikanskt s.k. public domain program, FHS (Family History System)som beskrivs nedan.

är ett s.k. Public Domain-program som man får kopiera och distribuera till självkostnadspris. Detta innebär att SLÄKTDATA för några tior kan distribuera dessa program. Har du ännu inte skaffat dig något datorprogram för att hantera dina släktuppgifter så pröva gärna FHS i avvaktan på att SLÄKTDATA får ett eget program. FHS kan hantera de svenska tecknen Å,Ä och Ö (stora som små bokstäver) och kan dessutom via en GEDCOM-rutin exportera sina uppgifter till andra släktforskningsprogram som är anpassade till GEDCOM. Anmälaren har inte själv arbetat vare sig med FHS eller GEDCOM men vågar ändå påstå att FHS är en mycket god hjälp för de flesta släktforskare som drar sig för att betala de c:a 600 Kr som DISGEN och HOLGER kostar. FHS klarar sig förmodligen mycket bra i jämförelse med HOLGER . Båda har dock jämfört med DISGEN samma begränsningar och nackdelar. De arbetar med ett fast format och ganska korta fältlängder. HOLGER kan dock inte som FHS översätta de inmatade släktuppgiterna till annat släktforskningsprogram med hjälp av GEDCOM och det kan inte heller DISGEN i sitt nuvarande utförande. Det är känt att man inom DIS diskuterat att införa den möjligheten i kommande versioner.

Man får räkna med att GEDCOM eller ett liknande system i framtiden blir vanligt som "översättare" mellan olika program. I en senare GLIMTEN skall vi mera detaljerat beskriva arbetssättet.

tillhör den typ av program som man först får prova innan man betalar det. När man betalat det har man rätt att själv dela ut prov efter de regler som ägaren meddelar. PC-FILE är ett mycket bra och användbart program. Man anger själv vad fälten skall innehålla och hur långa de skall vara m.m. Dessutom finns rutiner för att importera och exportera inmatade uppgifter från och till andra program. PC-FILE är t.ex utmärkt för att skapa register över födda, vigda och döda - det som vi hoppas skall bli ett av SLÄKTDATA:s huvuduppgifter.

DIS MJUKNAR
Vi har fått veta att regionala föreningar DIS-VÄST och DIS-ÖST, när de säljer ett DISGEN-program, numera får behålla 100 kr av de 500 kr som DISGEN-programmet kostar exkl. medlemsavgifterna.

DIS har också givit dem löfte om bidrag på ca 8 - 10000 kr vardera för inköp av utrustning. T.ex för en sk. OH-PANEL. Denna kan i kombination med en dator och Over-Head-projektor göra det möjligt att för en större publik se vad som händer på datorskärmen. Ett bra hjälpmedel när man bedrivaer information om datateknik.

Vi noterar detta med tillfredsställelse och gläds med våra vänner bland DIS-medlemmarna även om vi tycker att beloppen kunde varit ännu högre, särskilt de per försålt program. Kanske har vi själva del i denna positiva utveckling genom vår tidigare kritik?

Vid olika tillfällen har man ställt frågor till mig rörande personnamn, frågor som jag på stående fot inte alltid kunnat besvara tillfredsställande. En del av dessa spörsmål har utan tvivel ett allmänt intresse. Därför önskar jag att på detta sätt ge de svar jag kommit fram till efter att ha konsulterat olika uppslagsverk för personnamn.

För några månader sedan hade jag nöjet att inför en mycket intresserad publik i Onsala hålla ett föredrag, bl.a. om skillna-derna mellan namnskicken i Halland och i Bohuslän.

Efteråt ställde publiken flera frågor om namn som väckt deras intresse och vetgirighet. En sådan fråga var: Vad är namnet Adicke? Just då kunde jag bara ge beskedet att namnet tycktes mig vara holländskt, och att det i så fall borde uttalas med tonvikten på första stavelsen.

Jag slog upp det i ett holländskt namnlexikon, och där fick jag den rätta förklaringen. Addick är en s.k. smeknamnsform, företrädesvis använd i Friesland (norra Holland). Den är knuten i första hand till helgonnamnet Ado och i andra hand till namn som börjar på Ad-, såsom Adolf och Adrian.

Addick har två för en smeknamnsform karaktäristiska drag. Den har en dubbelkonsonant, ofta ett kännetecken också för motsvarande former i svenskan: Ebba, Hedda, Magga, Ulla, Lussa, Olle, Jeppe, Lasse, Knutte o.a.

Addick har också ett typiskt ordslut, ett diminutivsuffix. I vårt språk har vi inte något sådant kännemärke, men man kan lägga märke till att mansnamnen av denna typ oftast slutar på -e och kvinnonamnen på -a, ibland utvidgat till -an, Lussan, Sickan, Tullan o.a.

Slutstavelsen -ick är den i Holland vanliga ändelsen (suffixet) som man brukar kalla diminutiv (förminskande), en just i sådana bildningar vanlig form. Vi återfinner det exempelvis i Anneke, vårt Annika, bildat på namnet Anna, samt Marika och Majken, bildade på Maria. Detta i lågtyskan och holländskan förekommande suffix svarar mot högtyskans -chen, i t.ex. Mädchen (flicka) bildat ur Magd (jungfru). Det används också i personnamn: Grete - Gretchen.

Ett av turister i Bryssel mycket känt exempel på denna holländska form är Manneken-Pis, benämningen på statyn av den lille pojken som ogenerad förrättar sitt behov på öppen gata. Statyn är ju uppsatt till minne av den bortsprungne pojken som en överlycklig fader återfann i denna situation. Manneken betyder just "den lille mannen, pojken".

Ordet mannekin har sedan övertagits av franskan, mannequin. Där betydde det ursprungligen "leddocka, konstgjord människa", den som exempelvis kunde användas för att göra reklam för kläder, skyltdocka. Numera brukas ordet mest om en levande människa med denna uppgift, en mannekäng, manlig eller kvinnlig.

Adickes innehåller ett annat speciellt holländskt drag. Det är det i Holland vanliga sättet att bilda familjenamn, svarande exakt mot våra son-namn. Kända exempel är Rubens (= Rubensson), Peters (= Pettersson) och Martens (= Martinsson).

I vårt bohuslänska vardagsspråk använde man förr samma sätt att bilda "familjenamn", då vi sade Olle Johansa, vilket på standardsvenska betyder Johans Olof, d.v.s. Olof Johansson. Formen på -a är en gammal genitiv.

En fråga jag ofta ställts inför gäller de talrika former som bildats på det bibliska namnet Jakob. I de romanska språken och i engelskan finner man former med ett m i stammen. De kan förklaras med utgångspunkt från ett speciellt uttal i sengrekiskan (bysantinsk grekiska). Denna form användes för de båda apostlarna, och det är därför den som brukas av vanligt folk (eng. James och it. Giácomo). Det kom heller inte in i Europa förrän efter år 1000.

Parallellt förekommer i dessa språk en form med bibehållet b eller p i stammen, Jacob. Den användes om patriarken och känns därför som hebreisk-judisk. Den underviker man i vardagsbruk för vanligt folk (eng. Jacob och it. Giacobbe/Giacoppo).

I våra germanska språk har vi bara en form, Jakob, i vardag-ligt uttal Jakop. Men på denna enda form har man under tidernas lopp bildat några smeknamnsformer, såsom Jappe och Jeppe eller Kobbe och Koppe, ganska ovanliga i de nordiska språken. I stället har vi lånat flera varianter från andra europeiska språk: James, Jim, Jimmy, Jacques och liknande.

Man frestas här tro att det i den anglo-saxiska världen vanliga namnet Jack hör hit. Man har dock lyckats bevisa att detta är en avledning av Johan. Formen Jan av detta namn har försetts med suffixet -ke: Janke, och ur denna har smeknamnsformen Jack utvecklats.

Till Janke hör också den folkliga,ibland ironiska beteckningen på en nordamerikan, yankee, försvenskat till "jänke". Man tror att detta är en benämning som uppstått bland de holländska kolonisterna i Nord-Amerika, och som sedan spritt sig över hela den nordamerikanska kontinenten.

Efter ett föredrag på Henån fick jag en fråga om namnet Jerp, som är mycket ovanligt, och som jag hittills som förnamn bara mött på Inland (1645: 2 ex.). På Tjörn bodde år 1665 (Almegius) Jerp Jonsson, men han får i registret tillnamnet Björn, och han torde vara inflyttad till ön. Sannolikt var han kronobåtsman och född i det gamla Sverige. Under den första tiden tillät man nämligen inte bohusläningar att ta anställning i det militära. - En båtsmansrote i Stenkyrka socken fick senare detta rotenamn.

Inte heller Olof Jerpsson i Kållekärr, nämnd år 1665 i domboken, var infödd på Tjörn. Redan samma år uppges han ha flyttat hem till Ödsmål.

Som efternamn, i ett son-namn,har jag sett detta namn bara en gång på Orust. Sannolikt rör det sig också i detta fall om en till ön inflyttad person.

Tyvärr missförstod jag på Henån frågan, som jag fick för mig skulle gälla det engelska namnet James. Dessa båda namn har dock, så vitt jag nu vet, ingenting gemensamt. Två danska former, Ieraep (Jeräp) och Irib, förklaras visserligen i det danska personnamnslexikonet som felskrivningar för former av Iacobus, Jeppe och Ib. Men detta tycks mig endast vara ett sätt att kringgå problemet, trots att Olof Jerpsson i Kållekärr en gång i domboken kallades Olof Jeppesson. Den naturliga förklaringen till denna sammanblandning tycks mig vara att skrivaren var obekant med namnet Jerp.

Trots ivriga efterforskningar har jag inte lyckats lösa denna gåta. Jag har vidare försökt med Jesper, som är en form av Kaspar, enligt traditionen namnet på en av de tre vise männen. Jag har också försökt med Jerk/Jerker, en mellansvensk dialektform för Erik/Eriker, men inte heller denna väg har visat sig vara framkomlig. Jag har dock inte gett upp hoppet om att med tiden kunna knäcka denna nöt.

En ren gissning är att personnamnet Jerp skulle vara fågelnamnet "järpe", först använt som tillnamn. Ett parallellfall har vi i namnet Arne, som hänger samman med "örn". Djurnamn var heller inte så ovanliga hos våra germanska förfäder, t.ex. Björn och Ulf.

Inför medlemmar av Västra Sveriges Genealogiska Förening i Göteborg gav jag för någon tid sedan en exposé över de personnamn som utmärker Halland, Västergötland och Bohuslän, som just stöter ihop i denna stad.

Av någon anledning kom vi i den efterföljande diskussion in på ett för mig mycket egendomligt namn: Lagerta.

Jag har bara träffat på detta namn en enda gång, då det gavs som andra namn åt en flicka döpt på Smögen år 1887. Men vid min närmare efterforskning visade det sig att barnets mor var född i Halmstad. Jag kom därför att tro att detta var en typiskt halländsk form.

Förnamnsboken upptar för hela Sverige 31 exempel på detta namn och anger att dess starkaste område skulle vara Västsverige. Men om detta avser Halland eller Bohuslän eller Jönköpings län eller rentav Göteborgs stad anges inte. Dess tidsperiod uppges till åren 1890-1900.

En dam i publiken ville ha svar angående detta namn, som hon uttalade Lagérta. Hon trodde namnet vara norskt. Det upptas dock inte i det norska personnamnslexikonet.

Själv hade jag rent automatiskt uttalat namnet Lágerta efter de regler som gäller för våra germanska språk. På denna form hade jag också byggt upp en förklaring.

Jag utgick från ett namn jag som pojke hört ute på landet: uttalet Lagra av det ursprungligen latinska Laura. Detta uttal kan man jämföra med formen Olagus ur Olaus/Olavus. Ett Lágura hade alltså förenklats till Lagra. Man skulle också kunna tänka sig, att Laura uttalats Lavra, och att detta övergått till Lagra.

Vid sidan av Laura brukar vi också de latinsk-italienska formerna Lauretta och Laurina (Laurinna). Uttalet Láureta ger då som resultat Lágreta och, med omkastning (metates) av de båda konsonanterna i namnets mitt, Lágerta. Uttalet Lagérta skulle då vara ett sätt att förfina detta ovanliga förnamn.

För säkerhets skull understryker jag att denna förklaring har sina svaga punkter. Jag kan dock för tillfället inte komma på något bättre sätt att förklara detta egendomliga kvinnonamn.

Från våra dagar tillbaka till omkring år 1700 har vi ju jämförelsevis pålitliga källor, då det gäller att fastställa släktskap och att utarbeta antavlor. Jag tänker givetvis på kyrkobokföringen.

Där dessa längder inte finns bevarade, eller där man kan befara att de inte förts med tillräcklig noggrannhet, är man hänvisad till mantalslängder, jordeböcker, domböcker och andra handlingar, upprättade för andra ändamål och därför mindre systematiskt upplagda.

Men även i de kyrkliga längderna måste man vara på sin vakt och inte dra förhastade slutsatser. Detta gäller särskilt om det rör sig om mycket vanliga förnamn.

I en släkttavla såg jag för några år sedan ett verkligt belysande exempel på vilka fallgropar som dessa vanliga förnamn kan utgöra.

En person, Anders Persson, i ett av fiskelägena på Orust, uppges som far till en Nils Andersson (1818-1894). Oturen ville emellertid att det just år 1818 i det samhället hade fötts två pojkar som vid dopet fått namnet Nils, och att deras fäder båda hette Anders. Enligt den av alla kända naturlagen hamnade då vederbörande "forskare" på den av de båda Anders som inte var den rätte. Det visar sig nämligen, om man närmare ser efter, att denne Nils Anderssons far hette Anders Nilsson och inte Anders Person. Och så kom hela den grenen i antavlan in på fel spår.

Ännu mycket större är naturligtvis riskerna när man kommer tillbaka till tiden före 1700. Man frestas då lätt att bygga sina genealogier på likheter just i personnamnen.

För att så kunna utnyttja namnen måste man ha skaffat sig en noggran kännedom om namnets karaktär. Att under 1600-talet ange Anders Olsson som son till Olof Andersson är i de flesta fall en ren gissning, även om vistelseorten (gården, hemmanet, fiskeläget e.a.) är densamma.

Man måste således vara väl insatt i tidens och traktens namnskick. Relativt säkra är sådana i Bohuslän sällsynta namn som Daniel, Gabriel, Mikael eller Knut och dessutom, företrädesvis i norra delen av landskapet, Erik och Karl. Mindre riskabel blir förstås en sådan slutsats om släktkap, ifall detta ovanliga namn återkommer hos flera personer i släkten.

I en del av de fall då man finner sådana för trakten och tiden ovanliga namn kan man dessutom dra slutsatsen att det rör sig om till trakten inflyttade personer.

Under tiden 1720-1733 har jag i Askum stött på en person benämnd Gustav Johansson. Eftersom församlingens kyrkböcker för den tiden förstörts vid brand i prästgården år 1898, har jag inte kunnat närmare fastställa hans personalia. Men jag är helt övertygad om att han kommit inflyttad till socknen. Hans förnamn förekommer vid den tiden bara hos militärer stationerade på Sotenäset, i de flesta fall födda i gamla Sverige.

Också hans efternamn bryter starkt av mot traktens bruk. Den just då "moderna" formen Johan var ännu mycket sällsynt och oftast "importerad". Att den så snart skulle ha kunnat ge upphov till ett efternamn är mycket osannolikt.

Hade jag vid samma tid träffat på en Johan Gustavsson, skulle jag med en viss sannolikhet ha kunnat anta att det vore Gustav Johanssons son eller far, beroende på hans ålder.

Från namnets form kan man också dra vissa slutsatser om personen sociala ställning. Under 1600-talet bars formen Johan eller Johannes bara av ett fåtal personer som skilde sig från allmogen, där formen Jon var helt förhärskande.

De flesta sådana långa grekisk-latinska namn hade under medeltiden gett upphov till korta inhemska former. Johannes hade utvecklats till Jon, Laurentius till Lars o.s.v. Men det var framför allt kvinnonamnen som starkt reducerats: Cecilia till Sissel, Katarina till Karin, Kristina till Kerstin, Magdalena till Mali o.a. I "högre stånd" återtog man dock under 1600-talets senare del den ursprungliga formen som man ansåg finare.

I dessa och liknande fall kan förnamnets själva form vara till hjälp att bygga upp en genealogi, nämligen där formen skiljer sig från den i övrigt gängse.

Till slut vill jag ge rådet: Använd aldrig enbart bruket av ett förnamn i en familj eller en släkt som bevis på släktskap. I bästa fall kan ett typiskt förnamn vara till hjälp för släktforskaren att hitta rätt spår. Det kan ge ett uppslag som senare kan visa sig vara värdefullt.

Som den uppmärksamme läsaren kan notera har vi bestämt oss för att låta vissa temarubriker återkomma. Vi hoppas att läsarna skall bli inspirerade av ämnena och själv börja producera bidrag som passar under dem. För det är egentligen just ditt bidrag vi är ute efter. Studera nedanstående meny och ta den en funderare över vad du kan bidraga med:

GLIMTEN sänds till Riksarkivet och Universitetsbiblioteken som s.k. pliktexemplar och dessutom till Landsarkiven och många bibliotek vilket gör att du som bidragsgivare blir läst av många mer än SLÄKTDATAs medlemmar. Dina efterkommande får förmodligen därmed också möjlighet att forska blan dina alster i framtiden
- ETT MOTIV SÅ GOTT SOM NÅGOT FÖR ATT BLI MEDARBETARE i GLIMTEN.

Vid startmötet diskuterades i all korthet följande förslag till namnsättning för DATAFILER som innehåller REGISTER över födda, vigda, döda och ev. andra sådana. Frågan blir aktuell då gjorda register flyter in för vidare distribution. Har du synpunkter på förslaget eller en bättre idé så framför den.

Åtta tecken finns tillgängliga plus punkt och ytterligare tre tecken enl. MS-DOS.

Tecknen efter punkt bör vara "DAT" enligt gängse normer varför vi kan begränsa oss till att
diskutera hur de ÅTTA första tecknen skall disponeras:

EXEMPEL PÅ FILNAMN: OOPARXF8.DAT
Genomförs förslaget får man länsvis sorterade förteckningar över befintliga register. Inom länet sorteras församlingarna och inom dessa kommer typen av register att bli sorterade i kronologisk ordning.
Vissa registerprogram kanske ej godkänner ej bokstäverna Å, Ä och Ö i filnamnen varför mani stället kanske bör skriva dessa tecken med A och O.

PARTILLE KAN
heter en mässa som Partille kommun i år anordnade för tredje gången mellan den 21-23 April. Där deltog kommunens företag och ideella föreningar och visade vad de kan göra. SLÄKTDATA som har sin adress till PARTILLE var berättigad att delta om än organisationens ålder var knappt TRE VECKOR GAMMAL.

Förutom en presenterande artikel i PARTILLE PRESSEN fick vi en fin plats bland kommunens kulturföreningar. Många viktiga kontakter gjordes. Förutom att många kommunalpolitiker hälsade på i montern så fick vi även besök av riksdagsman Georg Åberg. Särskilt många socialdemokrater, som hade sin monter strax intill, tog del av de gamla SSU-protokoll från 1917 och åren därefter som skildras i artikeln SLÄKT & POLITIK i detta nr av GLIMTEN.

Bemanningen i montern utgjordes av Alrik Hammarén och GLIMTEN:s redaktör. Alrik visade ännu en gång sina datorframställda antavlor som något beskrivs i ingressen till artikeln "KAN MAN LITA PÅ EN GRAVSTEN", i detta nummer.

Olof Brattö, namnforskare, vars artiklar du kan läsa på föregående sidor, har lovat att försöka ge svar på de skriftliga frågor om NAMN som sänds in till GLIMTEN eller till honom själv under adress:

DU SOM VILL HÖRA FÖREDRAG OM HUR DATORN ANVÄNDS I SLÄKTFORSKNINGEN
tala med din bibliotekarie eller kultursekreterare och bed dem att i samarbete med GLIMTENs redaktör anordna ett sådant. Om ditt bibliotek inte har GLIMTEN så bed dem att ordna även detta.

År 1884 var min mormor 15 år gammal. Som de flesta blev hon konfirmerad och fick i samband med detta en bibel. Även om pärmen är kantstött och bladen gulnade är jag lycklig över att äga mormors bibel. När man vänder på pärmbladet ser manpå baksidan följande text:

Anledningen till noteringen anar jag. Oron över min morfars hälsa hade just då fått henne att söka stöd i bibelordet:

Min morfars kärlkramp kring hjärtat hade vid denna tid kraftigt tilltagit för att den 11/12 1946, slutligen ända hans liv. Några månader senare, den 9/2 1947, var även min mormor död.
I nästan 50 år fick Anna leva i ett omvittnat lyckligt äktenskap med sin Johan.

Den 15-åriga Anna gläds över sin nya och alldeles egna bibel. Tydligen sitter hon och läser intensivt i den om något som intresserar henne. Plötsligt blir hon avbruten.
- Kanske är det Husmor som kallar på sin piga?

I all hast river hon då av hörnet av en dagstidning som ligger strax intill. Hon tar den avrivna papperslappen och viker ihop den till en 2 cm bred remsa. Snabbt sticker hon in remsan mellan bibelns blad. Så skyndar hon hastigt bort ...

När hon senare återupptar läsningen lägger hon själv märke till det hastigt tillverkade bokmärket . Hon bestämmer sig för att ha det kvar. För att riktigt markera sitt beslut tar hon en blyertspenna och skriver:

(Ladda gärna ner "lappen" så du kan vrida och vända på den med t ex Photoshop.)

Hon får plats i en burgen familj på vars resor hon får följa med. Kanske som husa eller kammarjungfru. Hontillbringar somrar bl. a. vid Lyckorna i Bohuslän. Följer så småningom med Betty Lichtenberg ner till Staelsbo i Vapnö församling utanför Halmstad där hon skall gifta sig med Patron Ernst Sandberg den 17 febr. 1893.

Anna, den stiliga unga flickan med det vackra talet, blir genast omsvärmad av traktens unga karlar.

Pigorna, som, i sina grova bondkläder och hucklen, avundsjukt tittar efter henne, ger det öknamn de tycker att hon förtjänar där hon till vardags går i "finkläder" och HATT. Ett sånt spektakel kan man inte acceptera. "HATTADAMEN" döper de henne till.

Detta bekymrar inte särskilt mycket de två unga män som gör henne sin kur. Den ena är ladugårdsfogde och tycker att han med den statusen har företräde före den enkle bonddrängen Johan. Men Annas hjärta har en annan uppfattning. Efter dansen till dragspelet på logen smyger hon sig bort i den ljumma vårkvällen för att vänslas med Johan.

De tar sig bort till "Skelmens kulle" i norra kanten av Galgberget, inte långt från Vapnö kyrka.Från denna plats blickar de ut över Mickedalaområdet, ett av Hallands bördigaste område.

Kurtisen blev känd för "lafogden" som genast värvade ett par man för att "klå upp Johan" och helst undanröja honom, när han nästa gång besökte Skelmens kulle. Någon tippsade dock Johan som genom att ta en annan väg än den brukliga klarade både sig och Anna.

För Anna blev upplevelsen dock för mycket. Hon återvände till Göteborg där hon fick plats hos Postmästare Frans Broberg som bodde vid hörnet Storgatan/Viktoriagatan.

Lafogden gav sig dock inte. Ett guldur inhandlades och med detta begav han sig på friarestråt till Göteborg. Snöpligt nog fick han vända åter med oförättat resultat. Detta spreds av skadeglada tungor över bygden och nådde snart Johans öron. I all hast for han till Göteborg.

Enligt en uppgift, kanske den troligaste, med en av alla de skutor som då gick i sjöfart mellan Halmstad och Göteborg. Enligt min mor, som hade en mera dramatisk ådra, lånade han en häst och red de 15 milen för att anlända till Storgatan 21 i Göteborg. Där vistades mormor just då hos sin syster Ida. När dörrn öppnades och Anna plötsligt stod framför Johan formligen röt han fram:

Många år efteråt berättade hon för anhöriga och vänner att Johan hade sett så arg ut att hon inte VÅGADE svara NEJ.

Detta blev upptakten till ett MYCKET LYCKLIGT ÄKTENSKAP. I detta föddes fem barn: John, Elsa, Valborg, Östen och Karl-Gustav.

I sorgen sökte förmodligen mormor åter tröst i bibeln. Då hittar hon sitt bokmärke. Inför sin egen anteckning : " Anna 15 år, 1884" minns hon den unga flicka hon en gång var. Lite sorgmodigt lägger hon till:

vet jag inte så säkert, men tror mig ana, att det var för att min egen mor då hamnat i "olycka", som man sa.

I dag, då man kan leva under de mest konstiga relationer utan att detta gör något, har vi svårt för att förstå den sociala press som både anhöriga och de unga, ogifta mödrarna utsattes för. Det var en rent grym tid vars skuggor sträcker sig långt fram i tiden.

I dag ser jag i "olyckan" en omtyckt syster. "Halv" ser hon då inte ut att vara!

Nästa anteckning på "bokmärket" har skrivits med bläck och som man kan anta under mera harmoniska former:

Den sista noteringen utöver orden " Gud är min tillflyckt" som också finns med på bokmärket lyder:

Nog är det ett märkligt dokument som ligger inkilat i mormors bibel,
just vid Esaias 12 kapitel.

FOTNOT
Just vid den bördiga slätten som Anna och Johan blickade ut över från "Skelmens kulle" förlade man senare flygflotiljen F14 som därmed fick stora delar cementerade och asfalterade.
"Skelmens kulle" kallas så sedan den danska tiden. För något år jämnades den med marken av markägaren trots att den ansågs skyddad enl. lag.

Sida 9
Bilden av "dokumentet" med de små noteringarna som min mormor gjort.
(Tyvärr kan bilden inte återges här)

Min mormor , Anna Bengtsson, föddes den 25 nov. 1869 i Skomakaregården i Lundby församling i Göteborg dit hennes far, skutskepparen Samuel Bengtsson hade flyttat då han gifte sig med Cecilia Bengtsdotter. Cecilia var lärarinna och född i den lilla by som gårdarna vid Lundby gamla kyrka utgjorde, närmare bestämt i Biskopsgården den 7 aug 1825. "Biskopsgården" blev namnet för den stadsdel i Göteborg som senare växte fram där.

Samuel och Cecilia hann få fyra barn mellan 1858 och 1869 varav min mormor Anna var yngst. Hennes först födda syster, Augusta Matilda, hade dött redan vid 1½ års ålder. Kvar i livet blev barnen IDA Charlotta, JOHN Ludvig och ANNA Cecilia. När Anna var endast 5½ år gammal miste hon tyvärr sin mor, Cecilia. Det berättas att det bestående minnet av modern var att hon legat stilla och haft "väldigt kalla fötter". I den lilla gården, som upptogs till ett värde av 500 kr i bouppteckningen efter Cecilia, hade hon tydligen fått ligga död i sin säng medan barnen vistades där. Skomakaregården revs så sent som 1973. Fjorton dagar efter rivningen kom vi för att leta upp byggnaden. Vi fick då höra att man bland rivningsmassorna sett en massa gamla böcker som hittats på vinden. Kanske var det Cecilias "lärarinneböcker" man sett. (Skulle någon ev. känna till om de blev tillvaratagna, så hör av er!)

Genom moderns tidiga död fick min mormor aldrig något att berätta om henne. Inte heller om morföräldrarna som redan var döda då hon föddes. Förmodligen har jag genom min släktforskning större kunskap om hennes morfar, Bengt Nilsson, född omkr 1790 enl. Lundbys husförhörslängd, än vad hon själv hade. Denna var en märklig man. Från att ha växt upp hos Klockare Svensson i församlingen, där han anges som "gossen Bengt" nämns han i vuxen ålder som Hemmansbrukaren, Kronorättaren, Nämdemannen och God man vid Skiftesverket. Från sin anonymitet stiger han sedan upp som en sol men faller platt som en pannkaka när prästen 1840 helt lakoniskt skriver honom som "arbetskarlen". År 1849 skrivs han dessutom som änkeman då hustrun Anna Bengtsson (d.ä) dör den 17 dec 1849. Tio dagar efter det att Bengt Nilsson omyndigförklarats. Här återstår mycket att ta reda på! Kanske kan domböckerna ge mig lösningen på Bengt Nilssons livsgåta ?

Mormors far, Skutskepparen Samuel Bengtsson, var född i Lycke den 3 nov 1831 dit hans far, Bengt Andersson, märkligt nog var inflyttad från Ugglum Mellangård i Partille. Dvs från min nuvarande hemort, där Bengt Anderssons släkt bott bakåt i tiden så länge man kan följa den i kyrkböckerna (och lite till).

Samuels mor, Anna-Lena Svensdotter, föddes i Dragontorpet Hästhagen i Lycke den 4 jan 1803, som dotter till Dragonen Sven Sadelfast och hans hustru Anna Olofsdotter f. omkr. 1771. Sven Sadelfast (äv. Sahlfast) är en ganska spännande person som jag tänker återkomma till i en annan artikel. Jag har bl.a ca 500 ättlingar till honom i min databas.

Samuel Bengtsson hade flera kusiner och kusinbarn som i likhet med honom var Skutskeppare och som gick på Vänerntrafik. En av dem Andreas Gabrielsson, bodde vid Almekärrska gården, där Bohus Centrum i dag ligger. Hans ättlingar tog sig senare namnet Almgren med anledning av gårdens namn. Almgren hette också den kyrkoherde som döpte GLIMTENS redaktör 1933, i Halmstad. Närmare bestämt Uno Almgren. Han bodde med sin familj bl.a. på Vapnövägen i Halmstad. I huset intill, men med adressen Jesper Digsmedsgatan, bodde hans dubbelsyssling, min mormor Anna Bengtsson från Lundby, lyckligt gift med Johan Magnusson (Helena Persdotters barnbarn).

Uno Almgren var produkten av ett kusingifte. Den fattige knekten Sven Sadelfast var nämligen såväl Uno Almgrens farfarsfar som hans morfars far. Därmed slutar inte märkligheterna. Uno Almgrens morfar hette Samuel Gabrielsson, och var f.ö.bror till Unos farfar Andreas Gabrielsson. Samuel Gabrielsson var i likhet med sin kusin, Samuel Bengtsson född i Lycke och inflyttad till Lundby i Göteborg där han drev affär. När så kusinen Samuel Bengtsson miste sin hustru Cecilia så finner vi i bouppteckningen efter henne, Nr 102 av år 1877 för Västra och Östra Hisings Härad, följande formulering: " för att bevaka dessa omyndigas härvid beroende rätt inställde sig Handlanden Samuel Gabrielsson från Lindholmen på grund av häradsrättens förordn... etc". ("Dessa omyndiga" syftade på min mormor med syskon).

Min mormor gick förmodligen i graven utan att ha en aning om att det var Uno Almgrens morfar som varit "god man" för henne under barnaåren. Inte heller anade vare sig hon eller Uno Almgren att de var släkt när de träffades 15 mil från sina resp. födelseplatser och dessutom från helt olika sociala miljöer.

En ganska elak antydan påstår att släktens skutskeppare smugglade sprit och att det bl.a. var inkomsterna från denna hantering som gjort det möjligt för Uno Almgren att studera till präst. Underliga äro Herrens vägar - så man kan ju aldrig veta!

Vad som styrker den teorin är att ett par andra ättlingar till Sven Sadelfast - Gustav och Karl Brusevitz, drev varsin "konjaksaffär" inne i Göteborg. (Detta var ju före den tid då systembolaget etablerat sig). Så nog kan det finnas någon sanning i påståendet om brännvinssmuggling speciellt om man tar hänsyn till att "distributionskanaler" fanns inom släkten.

Gustav Brusevitz bodde f.ö. med sin familj vid Vasaplatsen i Göteborg i början på seklet. Ett stenkast därifrån, på Storgatan 21 bodde min mormors syster, Ida Jansson (f. Bengtsson). Även hennes döttrar, Annie och Elin, bodde där. Annie Jansson dog f.ö. så sent som under 70-talet i en ålder av omkr. 90 år. Så även i Göteborg hade hade mormors syster hamnat nära andra ättlingar till Sven Sadelfast och de var lika ovetande om sin släktskap som de i Halmstad.

När min mor, som älskade att resa från Halmstad och hälsa på släkten i Göteborg, bodde på Storgatan 21, förmanades hon av "moster Ida" att noga akta sig för bilarna. Spårvagnarna däremot , var inte farliga: " de går där de går", sade Ida. Ändå skulle Idas liv släckas ut av just en spårvagn, i hörnet av Park-Viktoriagatan. Därav kan vi lära att så kan det gå när man invaggar sig i en falsk säkerhet.

Kyrkoherde Uno Almgren har även konfirmerat mina äldre systrar liksom jag vet att han vigt min morbror, Östen Magnusson med hans Stina. Han hade dessutom en stor beundrarskara i Halmstad - bland dem min mor - som även hon gick bort utan att känna till släktskapet med Uno.

I sin ungdom hade hon en livskris där Uno Almgren på ett så övertygande sätt grep in att hon senare blev inspirerad att skriva ett filmsynopsis som handlade om en ung flicka. Det centrala i handlingen var just flickans samtal med prästen och den inverkan det haft på hennes liv. Detta var strax efter krigsslutet och filmindustrin ropade efter material.

Synopsiet blev antaget - men återsänt till författarinnan för att man ville ha en ändring av en enda sak - samtalet med prästen! I ren ilska brände mamma, till mina systrars förfäran, upp synopsiset under brygghusgrytan. Hellre det än ändra på något som tydligen var heligt för henne.

Som forskare undrar man nu om det möjligen finns en kopia av synopsiset på något av filmindustrins arkiv i Stockholm. Men det hela hände långt före kopieringsmaskinernas intåg, så chansen är väl obefintlig?

Nu skulle denna krönika vara slut om det inte var så att ännu en märklig händelse inträffat som knyter ihop min doppräst med mig. När GP den 7 aug 1987 hade en stor artikel om mig med anledning att jag använde datorn till hjälp i släktforskningen så fanns bl.a. uppgiften att jag härstammade från Sven Sadelfast. Detta lästes av Uno Almgrens son, Bengt Olof Almgren i Farsta , i Stockholmstrakten, som genast ringde mig.

I denna spegelvärd av skeenden fick jag veta att han satt på andra sidan av Sverige och knackade in sina släktuppgifter på sin PC.

Jag har även, från annat håll fått höra, att Bengt Olof Almgren har stor del i utarbetandet av radarövervakningen för bl. a. Göteborgs hamn. Om den övervakning existerat då "Vänernskepparna" härjade, hade dessa kanske inte lyckats så bra. Och då hade Bengt Olofs far kanske inte blivit präst - och det hade väl varit synd!

Nog bleknar Dallas och såpoperorna i övrigt inför den märkliga väv som ödesgudinnorna väver HÄR I VERKLIGHETEN - JUST NU - HÄR I SVERIGE - LIKSOM I GÅNGEN TID - som KURT OLSSON kanske skulle uttryckt det. Bertil Magnusson

DE SOM KLAGAR ...
över att det blir mycket om redaktörens släkt får göra något åt det genom att snarast lämna in sina egna bidrag. Artigt lämnar vi givetvis dig företräde i GLIMTEN

Min far, Alfred Persson, 1891-1988, skrev efter muntlig tradition ner följande berättelse om min farfars farfar, Bengt Persson, född 1788:

"I förhållande till de kärva betingelserna på 17-1800 talen kan man både begrunda och förundras över släktens livskraft och viljan att överleva. I det gamla feodalväldet med dess hofgårdar och sina underlydande, hade dessa hofvgårdsbönder det inte lätt. Belysande för detta kan det vara som hände min farfars far, Bengt Persson, född 23/5 1788.

Som denne liksom hans far var arrendator av Asmundtorp N:r 13 under Trollenäs Gods, blev han, berättas det, en dag budad att från Slottet köra en doktor tillbaks till Lund.

Doktor blev missnöjd för han tyckte inte Bengt körde fort nog. Bengt var naturligt mån om sina hästar, varför han ej så mycket låtsades om det. Doktorn blev då otålig och ville taga pisk och tömmar från honom. Det fick han emellertid ej och blev så helt ursinnig och spottade Bengt i ansiktet. Detta blev nu Bengt för mycket, varför han tog doktorn i kragen och fjösade honom av vagnen.

Som detta hände där det var långt och besvärligt att gå till Lund bad doktorn mjukt att få skjuts till Lund. Det fick han.

I Lund måste ju Bengt låta hästarna vila, fodra och vattna dem. Under tiden ordnade doktorn med några av stadens busar att de skulle överfalla oclh prygla honom. Som han stod där på en gård vid vattenhon med hästarna kom dessa in där med 'bålinga' i händerna. Kvickt som tanken kastade sig Bengt på en häst, någon fick tag i betslet, men med en spark blev han fri och flydde.

Detta med att doktorn blivit kastad av vagnen blev av doktorn rapporterat till Trollenäs Slott, varefter Bengt blev kallad till gårdskontoret. Där var då samlat några hejdukar att prygla honom. För att få bukt med Bengt, som man kan förmoda var en kraftig man, hetsade de en större hund på honom. Hunden tog han då i nackskinnet och kastade honom ut genom en dörr. Då de ej på detta sätt fick bukt med honom kastade någon en filt över huvudet på honom, varpå han fick så mycket prygel att de nära nog tagit död på honom.

Inte nog med detta utan blev han även driven från sitt arrende, och fick sedan försörja sig på s.k. "hoggauraarbete" samt blev kallad husman.

Ja, så var det på den tiden. Och tjänstefolket hade det ännu värre, de fick både frysa och svälta, samt prygel som oftast. Trots nutidens många fel och brister har de senaste släktleden det ofantligt bra i förhållande till förr."

'Några ordförklaringar:
bålingar = påkar
hoggauraarbete = hovgårdsarbete.

Sedan Bengt tvingats lämna gården överlämnades den till en man vid namn Sven Eriksson, en broder till Bengts hustru Elna. Gården gick således inte ur släkten. Godset hade förmodligen heller inget val, alla i byn var i släkt med varandra. Sven Erikssons efterkommande har sedan brukat gården tills att den revs år 1952. Det var en kringbyggd gård av korsvirke och är väl dokumenterad, bl a efter flygfotografier. På fotona kan man även se den undantagsstuga, där Bengt Persson bodde under resten av sitt liv, medan svågern Sven skötte gården.

Enskifte företogs i Östra Asmundtorps by under åren 1830-35, men byn slogs inte sönder, hela åtta gårdar blev liggande kvar, bland dem nr 13. Vid och efter seklets mitt ökade befolkningen starkt, gårdar delades och utmarker uppodlades.

Under dansk tid hade Skåne blivit en av adelns högborgar, och när landskapet 1658 övergick i svensk ägo fick den skånsk-danska adeln garanti på sitt jordinnehav och sina rättigheter. Dessa adliga privilegier var långt mera vittgående än de som gällde för det övriga Sverige. Det viktigaste privilegiet var hoveriväsendet, vilket innebar att godsägarna utarrenderade underlydande gårdar mot arrende i form av dagsverken och naturaförmåner. Kontrakten var ofta luddigt formulerade. Hänsynslösa inspektorer och förvaltare tolkade dem till jordägarens fördel. I första hand de små gårdarna hade svåra pålagor.

Godsägarna ägnade sig åt jakt och sällskapsliv medan deras inspektorer skötte gårdarna år dem. En stående replik från storjordägarna var att "de ömkliga och arbetsovilliga frälsebönderna är bara ute för att lura och sammansvärja sig mot oss!" Det fanns således missnöje i båda läger.

"Deras kontrakt har varit sådana att de med hull och hår varit i godsägarens våld. De har skolat infinna sig till arbete närhelst det behagat godsherren eller hans rättare att kalla dem, och om de på minsta vis förgått sig eller varit olydiga har de obarmhärtigt blivit pryglade."

"Herremannen sitter så myndig och rik
biff och kotletter han äter.
Hogårabonden som föder en slik
svältes på sill och potäter.
Köres till arbete bitti och sent
är varje frihet som mänska förment.
Pryl av spetoren, det får han gement
ovett av lafod som träter."

Missnöjet var stort och öppna oroligheter höll på att bryta ut. Men inför utkommenderad militär gav de påkbeväpnade bönderna upp. Oroligheterna hade dock visat på allvarliga missförhållanden och hoveriet började att avlösas av vanliga arrendeavtal.

Bengt Persson hade sex söner, och tre av dessa fick år 1856 arrendera vardera 25 tunnland utmark på Asmundtorps buskängar, längst i öster i Näs socken, en halv mil från byn. Där var då den första järnvägen i Skåne, Lund-Eslöv- Höör, under byggnad.

Bengt son Per Bengtsson, min farfars far, fick ett arrendekontrakt som var skrivet sirligt och elegant på handgjort papper:

"Till Husman i Asmundtorps Fälad antages Drängen Per Bengtsson mot villkor, som framdeles genom kontrakt kommer att bestämmas. Trollenäs den 9 december 1856. Nils Trolle gm Aug Kiellander".

Per Bengtsson hade sparat 150 kr som han använde till att köpa en loge i Reslöv för bortflyttning till fäladen. Den byggdes upp på nytt och en provisorisk bostad inreddes vid ena gaveln, det var bara omkring 50 meter från stambanan.

Så började ett långt hårt arbete med att bryta sten, odla mark, i första hand odlades råg och potatis. Men de hade det ändå ganska välbeställt jämfört med förfäderna, hovgårdsbönderna. Jag har anledning att förmoda att arrendet erlades i penningar.

Under 1860-talet blev Per sjuk i cancer, och det hårda arbetet hade också tärt på hans krafter. Han dog redan då han var 50 år gammal. Hustrun Ingar och barnen fick draga ett tungt lass under en lång tid.

Sonen Bengt Persson (d y), min farfar, fick redan vid 18 års ålder sköta gården. Fadern Per Bengtsson hade påbörjat odlingen av fäladen, men det var Bengt som gjorde det verkligt stora arbetet. Han var verkligen duktig och blev genom kunnighet och ett idogt arbete efter hand förhållandevis välbeställd. Han arrenderade ytterligare mark som han uppodlade, gården blev till sist på 110 tunnland. Han byggde nya gårdsbyggnader och en väderkvarn, skaffade amerikanska moderna jordbruksredskap före andra, täckdikade, bildade trösk- och inköpsföreningar. Det var ständigt mycket folk på gården, förutom hans mor, systrar och sju barn.

Bengt Perssons och hans fars hårda arbete medförde inget tack från godsets sida. I stället höjdes arrendet. Men någon råkade höra att baronen sa till sin rättare: "Se vilka skördar! Och här som bara har växt buskar!"

Vi får inte förglömma att de skånska storgodsen ofta, som i Trollenäs, byggde skolor före folkskolestadgan och var måna om bygdens utveckling. Inte heller att godsen betytt oerhört mycket för kulturlandskapet. Men vi skall inte tala alltför högljutt om "den gamla goda tiden"!

KAN MAN LITA PÅ EN GRAVSTEN ?

av Alrik Hammarén

Kyrkoherde em. Alrik Hammarén
har efter pensioneringen för något år sedan satsat på en PC med 30 mb hårddisk för att färdigställa en mer än 50-årig släktforskarinsats.

Redan har hans datorframställda ANTAVLOR uppmärksammats bl. a. i Skara där han deltog i "Släktforska té tusen". Mer än 1200 anor kan han redovisa i 26 generationer. Då har mer än 400 personer räknats bort i s.k. anförluster p.g.a. att de återkommer mer än en gång i anorna.

SLÄKTDATA räknar in Alrik som suppleant i interimstyrelsen i vars arbete han med GLÄDJE deltar. Han har just inlämnat ett stadgeförslag för SLÄKTATA

Alrik Hammarén

År 1934 fyllde jag 12 år. Halva den sommaren bodde jag hos mormor i Luleå. Där fick jag se flera gamla släktgravar. En stor svart polerad sten på nya kyrkogården var särskilt intressant. På den kunde jag läsa mormors mormors namn, Charlotta Ulrica Wester, liksom hennes födelsedag och dödsdag. Särskilt stannade födelsedagen i mitt minne, 12/8 1800. Exakt 100 år senare var nämligen min moster Signe, hennes yngsta dotterdotterdotter, född. Vilket f.ö. gett Signe bekymmer en gång.

Man ville på något sätt erinra om det egendomliga sammanträffandet: den gamla damens bevarade tandborste med silverskaft gavs renoverad som present åt Signe. Då kom tårarna... Det lockade inte alls den lilla tösen att i sin mun stoppa en gammal tandborste, även om den tillhört mormorsmor, som firat samma födelsedag som hon själv.

När jag började släktforska, hade jag en intressant utgångspunkt just i gravstenen med mormors mormors namn och födelsedag. Man hade också berättat att hennes far deltagit i finska kriget 1808-09. Det gjorde mig nyfiken. Beskedet från Luleå pastorsexpedition att hon var född i Helsingfors lät därför inte orimligt, mer mystiskt beskedet från pastorsämbetet i Helsingfors att ingen Charlotta Ulrica Wester var född i denna församling vare sig 12/8 1800 eller under de närmaste åren före eller efter. Vad göra?

På brev till Krigsarkivet i Stockholm kom svar: en Christian Wester, född i Finland, hade "passerat graderna" där. År 1809 var han musikdirektör och avled slutligen i Västerås 1817. Frågan gick nu till Landsarkivet i Uppsala. Där meddelade man att Christian Wester från Finland inflyttat 1810 till Arboga. Enligt stadens husförhörslängd hade han ingått äktenskap med Ulrica Eleonora Granbeck år 1800. Enl igt samma längd hade de tre barn, älst Ulrika Charlotta, född 12/8 1800 i Helsingfors.

Åter till Helsingfors. Genealogiska byrån kunde snart meddela att paret Christian Wester och Ulrica Granbeck inflyttat till Helsingfors från Sveaborg 8/7 1800. Tydligen enligt egna muntliga uppgifter hade de då antecknats som äkta makar. I Sveaborg hade man endast funnit moderns namn två ggr. År 1799 hade hon antecknats som fadder vid ett dop. Och i födelseboken hade antecknats att hon den 7/12 1798 födde dottern Ulrica Charlotta, "oägta".

I tillgängliga aktuella vigselböcker hade man förgäves sökt anteckning om moderns vigsel. Frågan vem som faktiskt var far till Ulrika Eleonora var därmed och är fortfarande obesvarad. Visst uppger bouppteckningen efter Christian Wester att han var fadern. Men den uppgiften är sekundär. Att flickan uppfostrats som hans dotter är känt genom släkttraditionen men intet bevis.

Dock kan något tilläggas. Enligt dåtida lag skulle såväl moder som fader inför rätta när utomäktenskapligt barn föddes. I detta fall finns inga spår av en sådan rättegång. Föräldrarna hade anledning att i görligaste mån hålla sig undan lagens arm och tycks ha lyckats. Men vi har anledning se närmare på notisen om dopet. Som manligt vittne anges där 'sergeanten Petter August Westermarck'. Christian Westers far hette Westerberg. Så kallades också han själv första tiden i krigsmaktens tjänst. Vid dopet 1798 hade han just sergeants grad. Var han trots allt fadern och dopvittne fast under täcknamn?

Vi har sett att man inte utan vidare kan svara ja. Först handlar det om förnamnen. Att de är omkastade synes klart. Redan det är tänkvärt. Viktigare är att gravstenens uppgifter om födelseår, -månad och -dag. De har blivit vilseledande, så också kyrkoarkivens uppgifter om Ulrika Eleonora alltifrån hennes andra levnadsår.

Modern och hennes make har antagligen försökt att dölja de faktiska förhållandena. Flyttningarna har av allt att döma hjälpt dem.

Det socialdemokratiska partiet sprängdes 1917 och ett vänster-socialistiskt parti bildades. Det dåvarande ungdomsförbundet som tillhörde den radikalare falangen följde Vänstersocialisterna.

Det socialdemokratiska partiet stod plötsligt utan egen ungdomsrörelse. Krafter verkade snart för att bilda ett nytt förbund. HALMSTADS SOCIALDEMOKRATISKA UNGDOMSKLUBB kom att bli en av de klubbar som startades för detta ändamål.

Klubben kom till i en orolig tid. Den var månadsgammal med den Ryska revolutionen. Om tidens oro vittnar också det faktum att man hade ett pågående världskrig utanför landets gränser. Storstrejken 1909 var fortfarande i färskt minne. TBC och andra sjukdomar förorsakade av dåliga bostäder och trångboddhet samt usla arbetsförhållande utgjorde stora problem.

De unga mänskor som blev de första medlemmarna i klubben kom i huvudsak från arbetarhem och hade oftast en bristfällig utbildning. Om det vittnar stavningen i de tidigaste protokollen. Men att formulera sig - det kunde man. Idealiteten och lusten att skola sig för större uppgifter i samhället fanns också i stort mått. Protokollsutdrag som vi skall återge visar detta.

En organisationskommitte hade förmodl. tillsatts någon gång under sommaren av den Soc.Dem. Föreningen. I denna ingick trädgårdsmästaren Oscar Bengtsson, Expeditör Petter Bengtsson och Ernst Jönsson. Den senare sedemera känd IC/OK/man. Dessutom ingick Gustaf Bengtsson som svarat för dessa uppgifter i samband med SSU:s 35:årsdag, nära halvvägs till dagens datum. Gustaf kom efter sin pionjärinsats i Halmstad att bli ombudsman för Handelsarbetarna med placering i Malmö.

Redaktör Georg Svensson som var ordf. vid uppstartsmötet kl. 3.15 e.m. den 21 okt. 1917, kunde knappa två timmar senare avsluta detsamma. Av protokollet som fördes av Axel Strid och justerades av klubbens första och flera år verkande ordf., min far, Svante Magnusson, framgår följande:

Klubben hade fått 37 medlemmar och skulle tillhöra det nya Ungdomsförbund som skulle bildas vid kongress i Stockholm den 27 okt. 1917. Av ekonomiska förhållanden kunde man dock ej låta sig representeras vid denna. Inträdesavgiften bestämdes till 75 öre för manliga och 50 öre för kvinnliga medlemmar.

Förutom orförande blev Svante Magnusson korresponderande ledamot samt brochyrförsäljare och kommissionär för UNGDEMOKRATEN och fick till styrelsekamrater Carl Andersson som v.ordförande. Evald Christenson och Gustaf Asproth som ordinarie resp. v.sekr. Kassör blev Ernst Lindström och som suppl. valdes Gustaf Bengtsson och Axel Sandström. Revisorer hade Axel Strid och Petter Bengtsson utsetts till med Oscar Bengtsson som suppleant.

Styrelsen fick även i uppdrag att handhava bidragslistor för medel till agitationen utsända av PROPAGANDAKOMMITTEN i Eskilstuna och skulle även på bästa sätt annonsera möten och skaffa fram arbetsmaterial. Slutligen hade Georg Svensson, Leander Bengtsson samt Oscar Bengtsson utsetts att göra program för kommande möten.

Redan två månader efter starten skedde nyval. Man kan misstänka personliga motsättningar inom styrelsen men även andra skäl kan vara orsaken. Avsked och förföljelse på arbetsmarknaden var inga ovanliga företeelser vid denna tid för de personer som öppet deklarerade sin politiska tro. Vid de möten som hållits den 4, 11, och 13 nov. hade ordf. Svante Magnusson inte lett mötena. Möjligen beroende på att hans mor, min farmor, dog detta år eller att hans hälsa sviktade pga TBC. Hans namn förekommer ej heller i protokollen. Den 27 nov. öppnas mötet av vice ordf. men Svante Magnusson har justerat protokollet liksom för mötet den den 11 dec. som han också leder.

Den 22 jan. 1918 väljs brandmannen Klas Vesterlund till ordf. och Svante bidar sin tid som vice ordf. men är fortfarande korresponderande sekreterare och tidningskommissionär. Bror Sjöberg övertar kassörsjobbet och Petter Bengtsson blir v.sekr. Till uppbördsman utses Ernst Jönsson.

Under denna första tid hölls mötena i logelokalerna vid Källegatan. "KAPPRUMMET" där fick ersätta C-salen i Folkets Hus, vars hyra man inte hade råd att betala. Ur Gustaf Bengtsson publicerade minnen citerar vi en annan lösning av lokalfrågan;

"Styrelsemöten och andra sammankomster hölls ofta i Klas Vesterlunds avlånga rum vid Lilla Torg. Rummet var ett par meter brett och ganska långt. När mötesdeltagarna satt sig kring bordet kunde ingen komma vare sig in eller ut utan att någon reste sig och beredde plats för den påträngande.

Vesterlund var brandman och hade en brandalarmsklocka eller vad en sådan tingest heter på fackspråket inmonterad i rummet. Han var därtill ungkarl och hade väckarklocka.(!) Vid ett tillfälle hade en filur ställt klockskrället till ringning under pågående sammanträde och Vesterlund, som i hastigheten trodde det var brandalarm tog ett skutt över allt och alla och hade förmodligen ilat till brandstationen och spänt hästen för brandspruten och kört omkring i satdenoch letat efter en bättre eldsvåda, om vi icke lyckats hejda honom och förklara sammanhanget.

Han var i besittning av en mäktig kommandoröst och den avbasning han bestod syndaren med var både kraftig och - rättvis ?"

Vesterlunds tid som ordf. varade ca 1 1/2 år, till den 4 juli 1919 då han själv föreslog nyval av hela styrelsen "p.g.a. styrelsens dåliga samarbete". Han efterträddes av Leander Bengtsson och ny v. ordf. blev Eric Danielsson. Den första kvinnan uppenbarar sig i namn av Annie Svensson som sekreterare med Axel Rundqvist som vice. Andra kvinnor är uppbördsman Ruth Andersson och revisorerna Hildur Olson och Elin Bengtsson samt Agnes Strid som styr.suppl.

Denna styrelse verkade ett halvt år till den 30 jan 1920 då Svante Magnusson åter axlade ordförandeskapet. Kanske mer eller mindre motvilligt. Åren framöver görs avsägelser i olika former.

Den 6 maj 1921 under punkt 7 finner vi; "Kamrat Magnusson hemställde om att bliva befriad från ordförandeskapet vilket av klubben beviljades och valdes kamrat Asproth såsom hans efterträdare". Gustaf Asproth fungerade emellertid aldrig som ordförande.

Knappa två månader senare den 1 juli sitter Gustaf Bengtsson som mötets ordförande då punkt 2 i protokollet visar hur medveten man var om vikten av skolning för större uppgifter:

Kamrat Svante Magnusson meddelade styrelsen utlåtande över ett till klubben inkommet förslag att välja ny styrelse för varje kvartal. Styrelsen tillstyrkte förslaget under motivering ATT OM STYRELSE VÄLJES FÖR VARJE KVARTAL EN STÖRRE DEL AV KLUBBENS MEDLEMMAR KOMMER I TILLFÄLLE ATT ERHÅLLA DEN PRAKTISKA PARLAMENTARISKA SKOLNING, SOM ÄR AV STOR NYTTA FÖR ETT FRAMGÅNGSRIKT ARBETE.

En vecka senare väljs Svante Magnusson åter till ordförande. Kanske kan vi finna en förklaring till de olika turerna betr. styrelsevalen i Gustaf Bengtssons minnestext;

"Efter någon tid blev "kapprummet" för litet och klubben flyttade tillbaka till C-salen. Här var det främst Svante Magnusson som var den sammanhållande kraften. Han hade varit med från början och utfört ett gott arbete både före klubbens start och han utförde under många år ett mycket uppoffrande arbete för klubbens framgång. Det är till stor del hans förtjänst att klubben överlevde de svåraste perioderna. Han gav aldrig upp och tappade aldrig tron på framtiden"

I kommande artikel skall vi skildra något av Svante Magnussons bakgrund och ge exempel på vad han och hans kamrater sysslade med under pionjäråren. Bertil Magnusson

DIS-VÄSTS MEDLEMSBLAD och LITE TILL
När undertecknad av principiella skäl hastigt lämnade aktiv tjänst i DIS-VÄST satte jag en del personer i kläm. Karin Svensson och Ulla-Britt Wallgren hade strax innan av mig övertalats att vara med i redaktionen för medlemsbladet. Helt plötsligt stod de ensamma med ansvaret. Det kändes säkert bittert för dem - och jag kan försäkra - även för mig.

Som så ofta växer vi med ansvaret. Karin och Ulla-Britt har nu på kort tid givit ut två fina tidningar. Förmodligen med gott stöd av bl.a. Arne Wallgren som förmodligen döljer sig under signaturen "AW".

Man förvånas över vad Arne hinner med på sin fritid. Förutom sin forskning är han ju också pappa till DISGEN för Macintoch. Den programversion vi utlovade att återkomma till och ge mer information om. Tyvärr hann vi inte med det till denna gången. Men efter det lilla jag sett så vågar jag nog påstå att versionen måste höra till de bästa släktforskarprogrammen i dag. Tråkigt nog enbart användbart på Macintoch. Då vi saknar en sådan maskin tar vi gärna in omdömmen från andra. Gärna av de som kunnat jämföra Arnes version med PC-versionen av DISGEN.

I DIS.VÄST:s medlemsblad nr 2, 1989, finns en artikel om "MÄRKLIG VÄDERLEK FÖRR I TIDEN" och en om "SOLDATREGISTRERING I ÄLVSBORGS LÄN" av herr resp. fru Wallgren i PARTILLE. Karin Svensson, Göteborg, bidrar med en artikel om sin forskning med hjälp av "MANTALSLÄNGDER FÖR FRÄNDEFORS" som visar att hon verkligen försökt att få ut det mesta möjliga av denna källa. Så återkommer Arne med ytterligare en artikel om "BEFOLKNINGSUTVECKLINGEN UNDER 1700-TALET I EN VÄSTGÖTSK SOCKEN" som visar hur farsoterna härjade i dåtidens Sverige med dödlighetstal som idag endast påträffas i de extremaste U-länderna. Marianne Lund har bidragit med en nyttig genomgång över släktforskarorganisationerna "VSGF, GF och SVERIGES SLÄKTFORSKARFÖRBUND".

Björn Rung, likaså PARTILLE, citerar Karlfeldt " EJ FINNAS DERAS NAMN PÅ HÄVDERNAS BLAD, DE LEVDE I RINGHET OCH FRID, MEN JAG SKÖNJER ÄNDÅ DERAS LÅNGA RAD, ALLT TILL DEN URGRÅ TID", när han inleder en trevlig artikel om hur han började släktforska.

Så meddelas den glada nyhet som vi även fått veta på annat sätt, att BORÅS SLÄKTFORSKAR FÖRENING bildades den 6 mars, och att vår vän Karl-Erik Friman valdes till dess förste ordförande. Vi har bara att önska Karl-Erik och alla Boråsarna LYCKA TILL

Slutligen undrar vi dock över de många skribenterna från PARTILLE. Kan det vara något i luften? Det kanske smittar? Månne det rent av vara farligt - kanske en fråga för Miljöpartiet? BM

GLIMTEN ÖNSKAR LÄSARNA EN TREVLIG SOMMAR
Vi kommer igen till hösten med inbjudan till medlemsmöten och andra trevligheter !

SLÄKTDATA ser som sin uppgift är att samla släktforskare och dataintresserade personer från hela Sverige till ENSKILDA och GEMENSAMMA projekt under följande målsättning:

SLÄKTDATA vill ge dessa grupper stöd och råd inom datatekniken och svara för att gruppernas resultat och problemlösningar på bästa sätt blir tillgängliga för landets släktforskare.

SLÄKTDATA överlåter åt de lokala grupperna att själva bestämma över sin egen verksamhet.

SLÄKTDATA vill ha ett gott samarbete med ALLA föreningar inom släktforskningen. Vi ser som vår uppgift att ge dessa information om datatekniken samt om våra databaser då vi byggt upp dessa.

SLÄKTDATA ser gärna att nybildade grupper i sitt namn låter SLÄKTDATA ingå.
T.ex. "SLÄKTDATA Partille".

SLÄKTDATA är positivt inställd till sponsorer och reklam, dock inom rimliga gränser.
Sponsorer kan bidra med utlåning av datorer och kringutrustning samt bidra till tryckning av information och medlemsblad mot att SLÄKTDATA, om så önskas, anger sponsors namn och bidrag.

Sida 1	FANTASTISKT! Om gensvaret på uppropet
Sida 2	Från min sida sett (ledare), I detta Nr
Sida 3	RAPPORTER
Sida 4	Svar på några namnfågor Av Olof Brattö
Sida 5	Förnamnets roll i genealogier Av Olof Brattö
Sida 6	Stående temarubriker: DEBATTEN
Sida 7	Hur skapar jag register? --- Släktvitsen
Sida 8 -9	Dokument att minnas... Av Bertil Magnusson
Sida 10	MERA OM MORMOR och mycket annat av Bertil Magnusson
Sida 12	Feodalvälde under 1800-TALET Av Bertil Tuneryd, Varberg
Sida 13	Kan man lita på en gravsten? Av Alrik Hammarén
Sida 14 -15	Släkt & Politik - från Folkrörelsernas arkiv - av Bertil Magnusson
Sida 15	DIS-VÄST:s Medlemsblad och lite till
Sida 16	VÄLKOMMEN TILL SLÄKTDATA! Något om dess mål