Innehåll Nr 2 1990

Sida 1

Johan och Anna Magnusson vid sin kära koloniträdgård på 20-talet.
Kolonien låg i centrala Halmstad där Gunillaparken i dag ligger

Vi önskar läsarna en
TREVLIG SOMMAR

Sida 2

Från min sida sett (ledare) Ännu en gång: FANTASTISKT !

Vi kan nu göra en tillbakablick på SLÄKTDATAs första verksamhetsår. Det var nog inte många som trodde att föreningen redan första året skulle ha mer än 400 medlemmar. Nu börjar arbetet med att konsolidera det som redan vunnits men utan att vi för den skull stelnar i formerna. Som datorinriktad förening har vi glädjande nog möjlighet att attrahera ganska unga människor att ta del av vår hobby - släktforskning. Och det känns mycket stimulerande samtidigt som det ger hopp för framtiden.

För varje år som går får allt fler människor en mera avspänd och naturlig inställning till data- tekniken. Den nya tekniken - som många först upplevde som ett skrämmande hot på arbetsplatsen och för den personliga intrigiteten - har plöstligt visats sig vara en ganska angenäm fritidssysselsättning. Främst är det persondatorn vi har att tacka för den förändrade inställningen liksom de allt lägre priserna på såväl hård- som mjukvaror. I dag är det inte märkligare att köpa en PC än att förse hemmet med en symaskin eller någon annan nyttig hushållsapparat.

Dagens människor har i sin kontakt med persondatorn säkert känslan av att de härskar över sitt lydiga redskap. Givetvis måste man först ha lärt sig tekniken men i gengäld har man då fått en hjälpreda som bland mycket annat snabbt och utan protester sorterar och skriver ut enorma mängder med data. Men man känner även att det är en maskin man har att göra med som behöver både service och nya delar för att svara mot de allt högre krav man ställer. Ja ibland byter man t.o.m ut hjälpredan, när den inte räcker till!

När dagens ungdomar om några år (tiden går ju så fort) börjar söka sina rötter blir det en helt naturlig sak för dem att använda datorn som verktyg för sin släktforskning. En del ungdomar är dock så kloka att de inte väntar, utan redan startat sin släktforskning. Jag vet åtminstone en 18-åring i Varberg och en 15-åring i Rottneros som räknas in i våra led.

Jörgen Johansson oroar sig på annan plats i GLIMTEN över att han funnit mycket få kvinnliga medlemmar i medlemsförteckningen som sändes ut med GLIMTEN 1/90. Han har så rätt - visst är kvinnorna ännu så länge ganska få - men om några år blir det nog annorlunda. Många kvinnor i dag sitter vid en PC eller dataterminal i sitt arbete. Trots att kvinnorna ofta inte har samma tekniska intresse som männen så vill de ändå dra nytta av teknikens landvinningar. Så dom kommer nog! Förresten tror jag att SLÄKTDATA har fler kvinnor än vad man kan utläsa i matrikeln. I familjer där båda makarna forskar nöjer man sig med att ha endast ett medlemskap i föreningen, och med det kulturmönster som ännu råder blir det oftast mannen som står som medlem. Men vi skall kanske arbeta för att ändra på den saken?

Enligt min egen syn finns det mycket stora möjligheter att utöka medlemsskaran. I Partille, som har ca 30000 innevånare, har vi idag 19 medlemmar. Resultatet beror kanske på den marknadsföring som hemkommunen utsatts för (insatsen har ändå varit relativt begränsad). Siffran för Partille motsvarar 0,63 promille av innevånnarna. Om vi räknar med att nå samma resultat över hela landet skulle det betyda att vi har ca 5000 presumtiva medlemmar att vända oss till.

Som jag tidigare framhållit har ett högt medlemsantal i sig själv inget värde att sträva efter. Man kan säkert under ganska små omständigheter ge verksamheten ett bra innehåll om man bara hittar de rätta formerna. Det är troligen också i de små grupperna, med nära kontakter mellan medlemmarna - som de verkliga stordåden utförs. Det kan t.ex gälla att göra register eller att bidra till utvecklingen av den rekommenderade standard som SLÄKTDATA just startat.

Många medlemmar har beställt SLFIND samt diverse textfiler som tillsammans med just SLFIND blir värdefulla verktyg för att normera namn och titlar eller för att översätta svenska släktforskningsord till motsvarande engelska o amerikanska begrepp. Av de inströmmande ekonomiska bidragen att döma och av den tacksamhet som uttryckts har "paketet" blivit mycket väl mottaget. Till dig som ännu inte beställt paketet eller något REGISTER säger jag; hör gärna av dig. Studera dock först listan över vilka register vi kan leverera (den finns på sista sidan i detta nummer) samt det som sägs på sista sidan i medlemsmatrikeln du fick med GLIMTEN Nr 1-1990.

Sida 3
Rapporter
I Partilles nya fina bibliotek samlades lördagen den 24 mars många människor i samband med SLÄKTDATAs VÅRSTÄMMA. Under förmiddagen kom ca 60 personer för att lyssna till Bertil Magnussons föredrag om datorn i släktforskningens tjänst. Till detta hade Partilles kulturnämnd kallat genom såväl annons i den lokala Partille-Pressen som i sin egen "Kulturkalender". Den senare delas ut till samtliga hushåll inom kommunen som har ca 30000 innevånare. Dessutom hade medlemmarna i SLÄKTDATAs kallats via GLIMTEN Nr 1/1990.

VÅRSTÄMMAN lockade drygt 40 personer att delta (38 st betalade kaffe och småfralla). Då antalet motsvarar ca 10% av föreningens medlemmar får resultatet bedömas som ganska gott särskilt som många "säkra" mötesbesökare hade ringt och meddelat förhinder av olika slag. Tyvärr saknades under eftermiddagen en del medlemmar som var med under förmiddagens föredrag. Formella förhandlingar och stadgediskussioner "skrämmer" tyvärr bort en del medlemmar även om de säkert inser att sådana förhandligar är nödvändiga för föreningens existens. Särskilt under start-året tar dessa förhandlingar ganska mycket tid. Organisationen har ju då ännu inte hunnit formulera de regler under vilka man vill arbeta.

Den skara som deltog visade dock stor debattlust. Trots lite strul vid de nya stadgarnas tillämpning var det en mycket god anda och många glada skratt.

Resultatet av stadgediskussionen blev att interimstyrelsen fick i uppdrag att putsa på sitt eget förslag så att beslut kan tas under HÖSTSTÄMMAN som troligen kommer att vara på samma plats den 20 oktober 1990.(Reservera gärna den dagen redan nu).

Det som orsakade formuleringsproblem var att de utsända stadgarna (som tidigare godkänts den 24 mars 1990) sa att man först skulle välja styrelse och sedan ordförande. Vårstämman ansåg att det var kutym att man i stället skall göra tvärtom - välja ordförande först och därefter övriga styrelseledamöter.

Denna bedömning får väl anses som riktig men man frågar sig varför ingen uppmärksammade problemet redan i våras. Vis av erfarenheten kommer säkert interimstyrelsen med ett mera välformulerat förslag till hösten.

I övrigt löpte val av funktionärer utan problem då valberedningen gjort ett gott arbete. Hans Dahlqvist fick ännu en gång uppdraget att leda mötet liksom att Alrik Hammarén åter fick ikläda sig sekreterarens roll Arne Wallgren och Sven Gustav Nilsson utsågs att justera stämmans protokoll.

Den första STYRELSEN som föreningen valt redovisas nedan i separat ruta. Samtliga ledamöterna kommer från göteborgsregionen men har inom denna en god spridning. Det är ganska naturligt att SLÄKTDATA f.n. har sitt starkaste fäste inom göteborgsregionen men förhoppningen är att avknoppningar ute i landet ska pocka på att få inflytande i SLÄKTDATAs styrelse.

DATAKURSEN
Glädjande nog var många av Vårstämmans deltagare långväga ifrån. Några passade även på att delta i den utannonserade kursen. Bland dem var Kerstin Olsson från Eslöv och Yngve Wahlberg från Strömstad, Helge Nyström från Falun, Bertil Tuneryd från Varberg, Agard Arvidsson från Vedum samt mera närboende Erik Levander och Bengt-Åke Johansson från Göteborg.

Kursen som enligt annons skulle ha hållits på ÅSTEBO VANDRARHEM hölls i stället i Partille Biblioteks nya fina lokaler. Tyvärr missade medlemmarna den chans som bjöds att under två nätter få bo tillsammans på Åstebo och därmed få möjlighet att lära känna varandra lite mer än vad man gör när man enbart sitter i en mötes- eller kurslokal. Idén är så god så att vi gör om försöket till hösten. Dock fordras det att man bor på Åstebo för att få deltaga i kursen. Endast då SLÄKTDATA belägger många rum kan vi med föreståndarens goda vilja hålla kurs där. Någon kursgård är inte Åstebo och hyr ej heller ut kurslokaler. Tanken var att rum och kringutrymmen skulle få användas som kurslokalar medan vi var STF:s vandrarhems gäster. Det skulle då ha kunnat bli ett fint samarbete mellan två ideella organisationer.

Idén är så god att vi tycker att även DIS tillsammans med något vandrarhem i Linköpingstrakten tar efter vår idé. DIS kurser brukar dessvärre annars vara ganska dyra med höga avgifter och hotellkostnader. Alla föreningar kan för övrigt använda sig av STF:s tjänster. Så vi uppmanar släkt-forskarföreningar; Bjud in till ANBYTARDAGAR lite varstans på ortens vandrarhem - men gör det i samarbete med hemmets föreståndare.

Sida 4

JOHAN GUSTAF LILJEGREN 27 febr. 1791 - 2 juni 1837 Riksarkivarie, Riksantikvarie, Professor Kansliråd etc. etc

GLIMTEN har en förhistoria genom DIS-VÄST GLIMTEN. I samband med att redaktören lämnade det aktiva arbetet inom DIS förlorade tidningen sitt prefix och utkom i stället under sitt nuvarande namn - GLIMTEN.

I DIS-VÄST GLIMTEN påbörjades en serie artiklar i avsikt att försöka skildra vad forskningen gett om vårt lands första person som fick titeln RIKSARKIVARIE, nämligen JOHAN GUSTAF LILJEGREN.

Vi återupptar nu temat och kommer senare att återge de under 1988 publicerade artiklarna.

Johan Gustaf Liljegren fick ett märkligt levnadsöde och det är omöjligt att med några korta rader skildra detta. Om vi lyckas fullfölja artikelserien tror vi dock att den intresserade läsaren får en ganska bra bild av honom.

JOHAN GUSTAF LILJEGREN föddes några år efter den franska revolutionen. Sitt vuxna liv kom han också att leva under den konung som just hade revolutionen att tacka för sin upphöjelse - nämligen Carl IV Johan. Som uppkomling kom Carl Johan att omge sig med många "nyadlade" personer bl. a tre prästsöner från Ängelholm som samtliga adlades von Engeström. (Läs gärna om dessa intressanta personer i Biografiskt Lexikon.) En av de tre, Lars von Engeström blev statsminister för utrikes ärenden och efter kontakt med Johan Gustaf Liljegren även dennes beskyddare och välgörare. Det var mycket genom Lars von Engeström insatser som JGL blev vårt lands första person med titeln RIKSARKIVARIE. Han hade även tjänster som riksantikvarie och sekreterare vid Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademin (VHAA) och kom därmed ävenatt verka i det slott där Carl Johan härskade. Riksarkivet fanns vid den tiden i en av slottets flyglar.

Det om vintern mycket kalla slottet kom troligen senare att på ett ödesdigert sätt påverka JGL:s hälsa. Sitt stillasittande arbete bedrev han, genom sin intensiva läggning med, en glödande flit. Han unnade sig varken vila eller rekreation. Dessa personliga egenskaper kom att bli ödesdigra för honom. Men nu skall vi inte gå händelserna i förväg.

Före sitt liv i SLOTTET, som Johan Gustaf Liljegren, hade han kommit till världen som Jon Jonasson, i ett enkelt bondehem i Fryele, den 27 febr. 1791. Han var näst yngst av 12 barn. (Sjutton år äldre var brodern ANTON som artikelförfattaren härstammar från.) Redan som litet barn blev Jon uppmärksammad av majoren B.A Ennes på Näsbyholm som själv mest är känd för sitt bekanta arbete "Carl XII:s krigare". Jon blev troligen intresserad för landets antikviteter på grund av kontakten med B.A. Ennes - liksom att hans studieväg kom att utstakas av dennes kontakter med professor Nils Henric Sjöborg i Lund. Namnet "Johan Gustaf Liljegren" började Jon använda redan 1803, då han som ung studerade i Växsjö, där dåvarande gymnasisten Anders Hjelmqvist tog hand om sin unge syssling. (Anders Hjelmqvist blev sedan anfader åt den bekanta släkten Hjelmqvist med många kända akademiker, bl.a. språkprofessorerna med inflytande över Akademisk Ordboks utveckling). Sin far, bonden och gästgivaren Jonas Johansson, skulle JGL mista två år senare, 1805. (Om faderns märkliga gravvård i Fryele återkommer vi.)

I septemper 1811 genomgick Johan Gustaf sin studentexamen i Lund och inskrevs då i Smålands nation. Redan samma höst finner vi den vetgirige studenten på över en veckas besök i Köpenhamn. Åter i Lund skriver skogsbygdens son i sina dagbok aug. 1812 ; "gick vilse på slätterna". I slutet av samma månad fick "Bref från uppriktig vän med korgen", det var nog tur för strax senare står det "Intet bröd..., lånte 3 Rd. af Dahlgren".

Genom att ge lektioner i flöjtspelning, mot en taxa av 12 skillingar banko, försökte han dryga ut sin klena kassa. (Noteringen tyder även på musikalitet. Denna kan spåras även i senare i generationer. Världskänd i sammanhanget är gitarristen Anders Herrlin i Gyllne Tider och Roxett) Även mera världsliga intressen hade JGL som i dec. 1813 skriver; "började dansa hos Esping".

Innan vi går vidare vill jag berätta hur mitt intresse för Johan Gustaf Liljegren väcktes. Därmed får vi också anledning att berätta om andra smålandssläktingar.

Första gången jag hörde hans namn nämnas var då jag besökte de gamla syskonen Jönsson på Bolmsta säteri. Detta var omkr. 1981. Bolmsta ligger vid sjön Bolmens östra strand, ca en mil ifrån Ljungby centrum och några få mil från Fryele. Där bodde då en åldrande syskonskara bestående av Elin, 85 år, Ruth, 80 år, Linnea, 77 år samt brodern Einar, 75 år. Betecknande för syskonen var att de t.o.m. i telefonkatalogen återfanns som "Syskonen Jönsson".

Av de gamla damerna hade endast Ruth varit gift men var barnlös. Einar var lycklig nog att föra deras släktgren vidare via sin son och sonson. Totalt hade de varit 10 syskon varav den förstfödda var deras halvsyster Tekla som dock miste sin mor på faderns 25-årsdag.

Vid mitt besök var det Einars son som brukade den gamla anrika sätesgården. Byggnaden var från slutet av 1600-talet och dess övre våning var påbyggd 150 år senare, ca 1840. Tapeterna på salens väggar var från denna tid och hade således suttit uppe mer än 140 år. Enligt sägnen hade gården anor ända från 1400-talet, då den skulle ha ägts av konung Erik av Pommern.

Under andra värdskriget hade kronan rekvirerat gården för att inhysa såväl officerare som manskap. Inte mindre än 250 man var till rikets försvar förlagda där. De inhysta officerarna hade haft sitt logement i den vackra salen. Spåren av detta syntes inte minst på tapeterna. Man hade senare, så pietetsfullt som möjligt, försökt dölja skadorna genom att för hand måla tapetmönstret på de skadade ställena.

Syskonen, som fostrats att arbeta hårt för den gemensamma fortlevnaden, hade utöver jord- och skogsbruk under många år även bedrivit serverings- och pensio-natrörelse. Folk som sökte sig till den sköna Bolmentrakten kunde hos dem få både vila samt mat och dryck.

Här satt jag nu i den anrika miljön omgiven av de vänliga syskonen. Vi talade om släkt och släktskap. Det var då jag av den paranta damen Elin Jönsson, äldst av syskonen och den som tycktes föra ordet, fick höra:

"det fanns en mycket känd man i vår släkt. Jag tror att han hette Liljeberg, eller Liljeström. -Nej, Liljegren var det. Johan Gustaf Liljegren hette han. Han var konungens troman och arbetade på slottet "

Så berättade Elin hur hon och syskonen fått höra hur den framgångsrike släktingen mördats av avundsjuka människor och sedan blivit funnen död vid en bäck. Även hur han innan dess gått och funderat på vilket namn han skulle bära efter det konungen adlat honom. Syskonen hade även i ett äldre lexikon slagit upp hans namn för att få veta mer om den visserligen avlägsne men så kända släktingen.

Med glöd berättade Elin hur det även sagts att det skulle finnas kungligt blod i ådrorna. Då började mitt släktforskarhjärta att klappa lite fortare. Namnen Johan Gustaf ledde tankarna till Vasaättens kungar. Kunde det möjligen vara så att jag hade vasablod i ådrorna ...

Jag beslöt mig dock snart för att inta en mera kritisk inställning men även för att ta reda på vem denne Johan Gustaf var. Ingen rök utan eld heter det ju. Det skulle så småningom visa sig att mycket i Elins berättelse var fel - men det som var rätt - det var tillräckligt intressant för att jag under lång tid skulle ägna mig åt Johan Gustaf Liljegren och han öde. Johan Gustaf Liljegren blev inte mördad av avundsjuka människor, det vill jag säga redan nu, även om intriger och avundsjuka omgav honom. Kanske ville gångna tiders släktingar försöka dölja det verkliga förhållandet genom att fabricera sådana rykten. De ville väl skydda sig själv och sin frändes namn, som under årtionden lyst som en komet i den småländska hembygden. Kanske är det nu tid för att förklara min egen släktskap med denne märklige man. Han var min morfars morfars farbror och syskonen Jönsson farfars farbror.

Syskonen Jönsson var sysslingar till min mor via sin farfar Salomon Jönsson, född i Berga 26 febr.1833. Salomon var bror till min mors farmor, Johanna, som också var född i torpet Slätten under Össlövs N.gård, i Berga församling, närmre bestämt den 6 nov. 1845.

Mellan Salomon, som var näst äldst och Johanna som var yngst fanns dess-utom tvillingarna Carl och Christina, födda den 11 nov. 1835, Anders Peter född den 28 aug. 1838 samt Anna Christina född den 5 mars 1841. Den sistnämnda dog dock redan den 9 juni. 1847 vid sex års ålder. Äldst i deras stora syskonskaran var emellertid brodern Johan Gustaf Jönsson, född den 9 okt. 1830.

Sina klingande förnamn, Johan Gustaf, bar han just för att hedra sin farfars yngste bror och släktens "kändis". År1830, då den lille namnen föddes, närmade sig Johan Gustaf Liljegren höjden av sin märkliga bana. Det var dock inte någon enstaka ärebetygelse för JGL att få en nyfödd släkting uppkallad efter sig. Nej - många pojkar i Fryele, som ligger en mil NÖ om Värnamo - fick heta Johan Gustaf. Själv fick han inga barn men de av hans syskon som nådde vuxen ålder och fick en son döpte oftast denne till broderns förnamn; JOHAN GUSTAF.

J.G. Liljegren hade dock inte blivit berömd då hans 17 år äldre bror Anton fick sina söner. Så dom fick andra namn och i stället blev det Antons son, Jöns Antonsson, som till sin farbroders ära döpte sin förstfödde ute på torpet Slätten i Berga.

J.G. Liljegren som även bar den personliga titeln "kansliråd" fick professors namn och värdighet redan från sitt 28:de levnadsår. Utöver redan nämnda uppdrag var han försedd med många åtråvärda och förnäma titlar vilke alla avspeglande de ämbeten han åtagit sig att sköta.

Det finns idag minst två porträtt av honom. Ett hänger i den nuvarande riksarkivariens sammanträdesrum på Riksarkivet. Från det blickar han ut med ett svårtydbart Mona-Lisa-leende. Porträttet visar honom i tidsmässigt pampig uniform med gyllene dekor på kragen.

Åtta generationer på bild

Jag vill gärna nämna det unika förhållandet att om jag antar att min anfader, Anton Jonasson (den 17 år äldre broder), i stort såg ut som JGL, så har jag bilder på samtliga generationer ifrån 1774. Antons son, Jöns Antonsson, blev med sin hustru Ingebor Jonasdotter, fotograferad redan i fotografins barndom (bild t.v.). Eftersom Jöns dog redan 1855 måste bilden vara tagen före denna tidpunkt. Jöns dotter Johanna samt hennes son Johan och dennes dotter Valborg, min mor, har jag fotografier av. Inkluderar jag mig själv, mina barn och barnbarn finns bilder på inte mindre än 8 generationer.

Utöver mina besök på Antikvitets och Topografiska Arkivet i Stockholm (ATA - tidigare kallat VHAA) har som främsta källa Bengt Hildebrands avhandling om "C.J. Thomsen och hans lärda förbindelser i Sverige 1816 - 1837 "använts. Denna har tryckår 1937. Bengt Hildebrands avhandling är ett mammutverk på mer än 800 sidor. Verket var ägnat som en hyllning till Bengt Hildebrands farfar, Bengt Emil Hildebrand, som vid Johan Gustaf Liljegrens död 1837, blev dennes efterträdare på flera poster.

I centrum för sitt verk sätter Bengt Hildebrand skaparen av det s.k. trepunktssystemet, dansken Christian Jurgensen Thomsen, 1788 -1865. Hans sätt att dela in fornåldern i Stenåldern, Bronsåldern och Järnåldern är idag allmänt bekant. Mindre bekant är väl personen bakom systemet. När Bengt Hildebrand skildrar sin farfars kontakter med C.J. Thomsen och den lärda världen omkring dem kommer åtskilliga sidor att handla om Johan Gustaf Liljegren. För den som blir gripen av ämnet ger jag rådet att vända sig till något av våra universitetsbibliotek, för att låna boken. I så fall både del 1 och 2. / Forts. i nästa nummer.

Sida 6

Att lägga pussel

av Jan Rehnberg, Göteborg

Många släktforskare har börjat från praktiskt taget noll. Med det menar jag att hon/han kände till far och mor, farfar/farmor och morfar/mormor och sedan med vetgirighet till hjälp arbetat sig bakåt i tiden. I sin idoghet att finna fram mer kunskap om sin släkt utvecklas en önskan att bruka det som mer erfarna släktforskare redan tagit fram. En del säger att man utvecklar sin lathet och det är väl en egenskap, som man skall odla väl.

Vi som brukar DIS-programmet märker ju hur anorna efterhand växer fram och vet att redan efter tio generationer har en proband 2047 anor. Skulle vi vara riktigt framgångsrika och nå 15 generationer har vi 65.535 anor.

Med detta perspektiv framför oss är det väl inte förmätet att varje släktforskare brukar varje pusselbit, som kommer i hans väg.

En sådan kom ut för några månader sedan i form av boken "Gårdarna i Tjuvkil", skriven av två släktforskare, Åslög Svensson och Evert Samuelsson. De beskriver livet i ett litet bohus-ländskt samhälle och ger dessutom en resumé över ägarförhållandena i Tjuvkil, men också intressant släkthistoria, som är av värde för dem vars anor går mot denna by.

Den som är intresserad av boken kan nå Åslög Svensson på telefon 0303/50469 (nu död).

En liknande typ av pusselbit har i dagarna presenterats av Föreningen Orust släktforskare. Dess årsskrift för 1990 har titeln "Släkten Reuterberg från Orust", som är författad av Olav Nordberg, och kommer säkerligen att vara till gagn för många släktforskare på Orust, som har anknytning till denna släkt. Fastän banden bakåt i tiden på en punkt är svaga kan det ju vara intressant, att ha en ana som löper till Gustav Vasa. I boken kan man också läsa om Anders Larsson, som kännare av Orust historia från 1600-talet minns som den grymme fogden, som bland annat arresterade Jöns Gullbrandsen. Den rike bonden Jöns fick lida på Marstrands fästning och dog sedan där, medan Anders Larsson blev borgmästare i Uddevalla.

Bäst erhåller Du boken genom att bli medlem i Föreningen Orust släktforskare, årsavgift är

50 kr. Postgiro nr 85 23 36-7 . Det gäller ta till vara pusselbitarna.

Jan Rehnberg

Sida 7
Sven Sadelfast & Erik Fränning i Tjuvkil

GLIMTENs redaktör blir glad åt alla bidrag men särskilt åt Jan Rehnbergs då jag har koppling till båda platserna Jan nämner.

På Orust hade jag glädjen att hålla föredrag när Föreningen Orust släktforskare skulle bildas. Och på ett knekttorp under Tjuvkils Västergård framlevde min anfader, dragonen Sven Sadelfast sitt liv. Gården ägs f.ö. idag av hans ättlingar som är några av de 500 som finns i min dator.

Sven Sadelfast (el.Sahlfast) uppges i rullorna vara Västgöte men jag vet inte varifrån i Västergötland han kom. Inte heller vet jag om hans hustru Anna Olofsdotter var från Tjuvkil. Det fanns nämligen flera samtida flickor där med det namnet. Då kyrkböckerna inte är de bästa undrar man om det över huvud taget går att utreda saken..

En annan gåta är Sven Sadelfasts måg, skomakaren Erik Fränning, som enl. bouppteckningen var gift med dottern Olena. Honom har jag aldrig lyckats finna. Det finns visserligen en släkt Frenning som kommer från skånska Fränninge, men till den tycks han inte höra. I min jakt på Erik Fränning råkade jag i början av 1990 ut för en lustig episod. I Göteborgs-Posten stod ett reportage om en ny handelsskola som skulle byggas. En av arkitekterna till denna hette Pelle Frenning. Så jag letade upp denne i telefonkatalogen - ibland omnämnd som släktforskarens bästa vän.

Pelle Frenning som visade sig vara mycket medveten om sin släkts härkomst och berättade att hans anfader kom från Fränninge i Skåne men flyttat till Amerika och där bytt sitt namn Nilsson mot Frenning för att ära den älskade hemkommunen. Han arbetade om jag minns rätt vid General Electric. En son till honom kom att välja samma bana och hade då först flyttat till Skottland för att senare hamna som Övering. på ASEA i Västerås. Jag vill minnas att det var Överingenjören som var Pelle Frennings farfar. Nu inträffar något märkligt. Som Övering. på ASEA i Västerås verkade även en av Sven Sadelfast ättlingar - numera framlidne Sten Gunnar Lindahl.

Jag avslutar samtalet lite besviken över att inte ha hittat något släktsamband men också konfunderad av den märkliga parallellen om överingenjörerna. Hur stor var den statistiska sannolikheten för detta? Då ringer telefonen. Det är SLÄKTDATAs styrelseledamot Per Liljeström. Per har gått in och ut i mitt hus otaliga gånger under det sista året alltsedan han som medlem nr 4 mer och mer börjat engagera sig för SLÄKTDATA. Jag hade aldrig talat med honom om Erik Fränning men nu gjorde jag det. Vad händer - jo Per drar nästan exakt samma historia om släkten Frenning som jag nyss hört Pelle Frenning berätta. Per sa också,att det fanns en släktutredning som någon i Malmö hade gjort.

- Jag har den här i bokhyllan, Du kan få låna den när du vill, sa Per.

Kom inte och säg till mig att världen är stor !

***

DET HÄNDE BLAND ÖCKERÖARNA

Så ett annat tips till Jan och andra som har anknytning till Tjuvkils-trakten och församlingarna Torsby, Lycke och Harestad. Det har kommit ut en mycket fin bok som heter "Det hände bland Öckeröarna" som är skriven av Daniel Fransson. I den står mycket om folket på fastlandet i ovan nämnda församlingar. Vattnet förenade med båtens hjälp mer än det skiljde i gamla tider. Jag fick ett exemplar som gåva då jag den 10 mars höll föredrag på Öckerö bibliotek. Man hoppas kunna starta en lokal släktforskarförening på Öckerö och har då gott stöd av vår medlem, Eva Mårtensson, som är bibliotekschef där. Boken har Nr 29 i den skriftserie som Bohusläns museum och Bohusläns hembygdsförbund utger. Den rekommenderas varmt.

VÄSTGÖTAFÖRBUND BILDAS EJ!

Beslut som ger tankar om våra organisationer

Planerna att ombilda Västgöta Genealogiska Förening till Västgöta Genealogiska Förbund har övergetts, meddelande en samlad och förmodligen besviken Per Ahlén vid DIS-VÄSTS möte på Nordiska Folkhögskolan i Kungälv, som hölls i mars.

Såväl inom som utom Västgöta Genealogiska Förening hade idén mött motstånd. Som icke initierad kan man bara spekulera om varför projektet föll. Man hoppas att Per inte skall vara alltför besviken efter det stora arbete han lagt ned på projektet.

Det inträffade visar att det är mycket svårt att ge släktforskningsrörelsen den organisatoriska struktur den behöver. Revirtänkande och förstelnade tankar kan vara en förklaring till att det ser ut som det gör - men även hur det några år gamla förbundet fungerar. De personliga medlemmarnas inflytande är idag lika med noll om de inte väljs till ombud av någon förening s. Ändå är det bland de personliga medlemmarna som lust, offervilja och engagemang finns. Tillgångar som borde tas till vara på ett bättre sätt av förbundet. Det kan ske endast om de personliga medlemmarna får möjlighet att påverka besluten i de olika instanserna - annars blir förbundet dött och meningslöst.

Förbundets märkliga anslutningsformer gör att man kan vara medlem genom ett flertal föreningar. Bland t.ex fackliga och politiska organisationer ansluts man ju till den regionala och rikstäckande organisationen via sin lokalavdelning. Nu säger någon att som släktforskare är man ofta med i flera föreningar - det är man inte inom det fackliga och politiska planet. Nåväl - detta kan lösas genom att man utser EN av de föreningar man är ansluten till att vara sk moderförening och genom vilken man ansluts till förbund och regional avdelning. Man kopplas emellertid då bara en gång till förbundet.

En annan invändning kan vara att många inte vill betala den höga avgiften till förbundet - föreningarna skulle förlora dessa som medlemmar. Även detta kan lätt lösas genom att man tillåter två typer av medlemskap;

AKTIVT och PASSIVT

Alla AKTIVA betalar avgift till såväl förening, region som förbund och erhåller då också inflytande i alla nivåernas stämmor. Givetvis får de även förbundets tidning och all övrig information. De PASSIVA får nöja sig med informationen som sänds till moderföreningen.

Nu kommer den sista och allvarligaste invändningen.

HELA FÖRSLAGET STRIDER JU FULLSTÄNDIGT MOT DEN REPRESENTATIVA DEMOKRATIN!

Javisst, det är riktigt - men behöver den tillämpas i en rörelse som trots allt ENDAST rör sig om en hobby. Det handlar inte om några tunga och livsavgörande frågor där den representativa demokratin i alla lägen måste gälla. En vettig demokratisk ordning kan säkert ordnas ändå. De som inte deltar i möten där beslut fattas anses ju alltid stödja mötets majoritet. M.a.o; det är alltid de AKTIVA som leder utvecklingen. Genomförs ovanstående förslag garanteras fler aktiva medlemmar (läs mötesdeltagare) möjligheten att påverka besluten och därmed stärks demokratin.

I dag är FÖRBUNDET en sammanslutning av juridiska personer mer än ett förbund av levande människor. Det är detta som är själva Förbundstanken, säger man.(!)

En viss förståelse kan man ha för att man inte vill uppfattas som en riksförening som lever i konkurrens med de lokala föreningarna. Detta undviks dock om man alltid ansluter sina medlemmar GENOM en moderförening.

Förhoppningsvis blir medlemmen aktiv även inom moderföreningen som han även kan representera vid olika stämmor. Kanske blir FÖRBUNDET mera levande på detta sätt?. Nog är det bättre med många och engagerade medlemmar som fått vårt förtroende - trots att de inte formellt representerar någon förening - utan mer för att vi litar på deras individuella handlingskraft och förmåga?

B.M.

Sida 8

FÖRBUNDETS ARBETSGRUPP I DATAFRÅGOR
HAR LÄMNAT SIN FÖRSTA RAPPORT

Sveriges Släktforskarförbund gav i maj 1989 Per Ahlén, Lidköping i uppdrag att bilda en arbetsgrupp för datafrågor. Gruppens huvuduppdrag var att utarbeta förslag till förbundets policy i datafrågor. I gruppen har Sam Blixt, Oskars-hamn, Rolf Ekelund, Kullavik och Göran Tengnér, Stocksund ingått. Denhar nu kommit med sin första rapport.

Förbundets ordförande, Erik Thorell, har sänt ut rapporten på remiss till dem som kan tänkas ha kompetens och intresse i frågan. Däribland SLÄKTDATA som genom Bertil Magnusson avlämnat följande ...

Remissvar till

Sveriges Släktforskarförbund

Som ordförande i föreningen SLÄKTDATA har jag med stort intresse tagit del av föreliggande rapport. Jag uppskattar mycket att Förbundet börjat intressera sig för de frågor som arbetsgruppen tar upp till behandling i sin rapport.

Vår egen förening, som konstituerades den 27 mars 1989, har redan inlett ett intensivt arbete med att ge information och att skapa normer och regler för att använda datorn i släktforskningen. Jag kan därför inte kommentera alla de ofta mycket detaljerade resonemang som förs i rapporten. I stället framför jag en önskan att Förbundet tar del av vårt arbete och dess resultat (se bilagor).

Vi önskar att våra erfarenheter och resultat också kommer Förbundets medlemmar till godo.

SLÄKTDATA är som förening ännu inte medlem i Förbundet, till stor del beroende på att våra f.n. knappa resurser används till att ge ut vår tidning GLIMTEN. Denna når ALLA våra medlemmar och dess-utom åtskilliga bibliotek och institutioner. Vi har också gett hög prioritet åt inköp av datorutrustning o.dyl. Vi siktar emellertid på att bli medlem i Förbundet. Förmodligen är i alla fall de flesta av våra medlemmar redan nu på ett eller annat sätt anslutna till Förbundet.

Under detta vårt första verksamhetsår har vi haft tre allmänna medlemsmöten, mycket välbesökta. Vi har idag inte mindre än 411 medlemmar. GLIMTEN har utkommit med fyra nummer. Intresset för den inriktning vi valt är alltså mycket stort, och dagligen tillkommer nya medlemmar.

Vårt budskap har varit att vi upptäckt att datorn gör släktforskningen inte bara lättare utan också roligare, och att vi vill dela med oss av denna glädje till allt fler släktforskare.

En god inspiration i mitt eget arbete har varit kontakten med Sam Blixt i PLF för Kalmar län. I motsats till PLF vill jag emellertid vidga gränserna till att omfatta hela landet och till att göra datauppgifterna LÄTTARE tillgängliga. Jag önskar att var och en med hjälp av sin dator skall kunna söka i registren, som för ett billigt pris kan levereras på diskett. Oron för att man med ett sådant arbetssätt inte får in tillräckligt med pengar till de föreningar som producerar register, delar jag inte.

När jag tog initiativet till att bilda SLÄKTDATA, hade jag en bitanke att beteckningen SLÄKTDATA med tiden skulle kunna läsas och nyttjas som en förkortning av SLÄKTforskarförbundets DATAgrupp. Denna grupp skulle vara helt fri från kommersiella intressen. Dess verksamhet borde i stället kunna inriktas på att ge en neutral och bred information om olika sorters datorer och program samt på att skapa REGISTER av olika typer. Det är också denna inriktning som idag gäller för SLÄKTDATA.

Jag är likaså helt övertygad om det olämpliga i att SLÄKTDATA eller någon annan sammanslutning eftersträvar att bli en myndighetsliknande överhöghet som skapar reg-ler vilka ovillkorligen måste följas. I stället förlitar vi oss på fritt verkande krafter som i samarbete strävar mot gemensamma mål. SLÄKTDATA inriktar således sitt arbete på att skapa REKOMMENDATIONER för att lösa olika problem. OM vi lyckas ta fram BRA rekommendationer, tror vi att dessa kommer att användas som praktiska REGLER, vilka man följer i eget intresse.

Vi tycker oss till vår glädje förstå att Förbundet har en liknande inställning. Vi hoppas av detta skäl att Förbundet tar del av våra REKOMMENDATIONER rörande NORMER för TITLAR, PERSONNAMN och ORTNAMN samt våra råd om hur olika register och andra hjälpmedel skall utformas. För säkerhets skull påpekar jag emellertid att detta arbete nyligen inletts. Vi ämnar dock driva det vidare.

Jag anser också att vi inom våra egna led har den kompetens som erfordras för att ta fram rekommendationer i flera olika avseenden, exempelvis rörande olika typer av normeringar (se bilagor).

Vår medlem, professor Olof Brattö, som är en internationellt känd namnforskare, har i ett relativt kort koncept (se bilaga 2 o 3) lagt grunden till det vi hoppas att våra medlemmar i gemensamt arbete skall kunna utveckla till en lättanvänd lista för normering av personnamn. Min plan är dessutom att denna lista sedan skall bli underlag för en indexfil i ett specialskrivet datorprogram som automatiskt utför de flesta av normeringarna redan vid registerinmatningen.

I detta sammanhang vill jag göra ett VIKTIGT PÅPEKANDE: Enligt vår bestämda uppfattning kan ett register inte ersätta källuppgifterna; det kan ENDAST vara ett medel att snabbt hitta källan. Det är därför av yttersta vikt att exakt veta hur registreringen skett och att, i omvänd riktning, veta det rätta sökbegreppet.

INGEN AVSKRIFT KAN ERSÄTTA URSPRUNGSBILDEN

Jag vill även ge min synpunkt på STORA DATABASER, som jag tror ännu ligger långt fram i tiden. De är kapitalkrävande och kräver för stora arbetsinsatser för att kunna bedrivas på ideell bas. Kontakten med de stora databaserna, via telemodem, SKRÄMMER både beträffande telekostnader och en ganska krånglig teknik. Inget hindrar dock att LANDSARKIVEN allt eftersom registermaterial erhålls på diskett från ideella organisationer eller enskilda, sammanställer dessa med eget inmatat material till större databaser som på KVÄLLSTID, via modem, blir tillgängliga för allmänheten. Då störs ej LA. De idag redan befintliga datorerna kan utnyttjas utan någon större kostnadsökning.

Kanske kan Förbundet utverka att medel från stiftelser och fonder ställs till Landsarkivens förfogande för att bygga ut den minneskapacitet som erfordras. En för mig mycket tilltalande tanke. Jag gör följande sammanfattning:

1. Jag instämmer helt i förslaget attFörbundet skall "ställa sig positivt till användning av datorer i släktforskning", och att det genom olika kontakter skulle "verka för att släktforskarnas intressen i detta sammanhang tillvaratages". Allt detta borde ju helt automatiskt ingå i Förbundets verksamhet att främja släktforskningen i alla dess delar.
   
2. Jag finner det också positivt om Förbundet ville delta i arbetet på att framställa "för släktforskningen gemensamma rekommendationer". De många enskilda detaljerna bör dock ytterligare noggrant diskuteras och bearbetas, självfallet i ett intensivt samarbete med "sakkunnigt folk".
   
3. Jag anser även att förslaget om att Förbundet skall "bedriva information" vara väl underbyggt. Informationen bör givetvis vara neutral, kunnig och helt pålitlig.
   
4. Däremot finner jag på sina ställen i rapporten en viss tendens till passivitet. Att Förbundet ställer sig neutralt behöver inte medföra att det också förhåller sig passivt till utvecklingen på datorns område. Genom en passiv inställning kan Förbundet riskera att hamna på efterkälken eller att ställas åt sidan i utvecklingen.
   Om några tiotal år har DE FLESTA troligen erfarenhet av datorer genom sitt arbete och finner det då naturligt att i första hand söka sig till de föreningar som idag klassas som "specialföreningar". Man måste undvika att dessa föreningar blir en typ av nya "förbund". Arbetet att bevaka "enandet" måste drivas hårt av Förbundet.

Med hänvisning till de obestridliga fördelar datatekniken erbjuder föreslår jag därför i stället att Förbundet i mån av resurser använder dessa och sitt inflytande i övrigt till att lägga upp databaser med för släktforskningen intressant material eller till att verka för att detta görs av Landsarkiven i samarbete med de ideella föreningar som visar intresse för datorer och släktforskning.

Datateknik för släktforskare kan ju indelas i två huvudområden:

• för enskilda släktutredningar
• för gemensamma databaser och register

För båda grupperna finns såväl svensk som utländsk programvara med varierande funktioner och arbetssätt. Över dessa kommer Sveriges Släktforskarförbund aldrig att kunna råda. Det är därför fullständigt meningslöst att söka utfärda några regler eller krav inom detta område.

Detsamma gäller specifikationer gällande olika utskrifter. Man måste i stället inrikta sig på att INFORMERA släktforskarna om de skillnader som finns mellan de olika programmens arbetssätt och på att diskutera för- och nackdelar från rent subjektiva utgångspunkter. Någon ensartad standard kommer aldrig till stånd, så länge det finns två programmerare.

Personligen är jag övertygad om att Sveriges Släktforskarförbund genom att INFORMERA OM DATATEKNIK samt att verka för att det på sikt SKAPAS STORA DATABASER skulle kunna göra en väsentlig insats inom sitt eget stora och betydelsefulla verksamhetsfält.

Datafrågor kräver ofta långa och invecklade beskrivningar, i synnerhet när man inte vet vilken kompetens i ämnet den har som man skriver för. I balansgången mellan att skriva så kort att det skrivna blir intetsägande eller så långt att det skrivna inte blir läst, kompromissar jag och sätter här punkt för mitt remissvar.

I den mån intresse finns för ytterligare kontakter, ser jag själv med livligt intresse fram mot sådana. För den som redan nu önskar ta del av mer information i ämnet skickar jag med de redan nämnda bilagorna. Partille den 30 mars 1990

Bertil Magnusson

Bilagor:

1. SLÄKTDATAs program, register m.m.
2. Normering, personnamn.
3. Förslag till förnamnslista.
4. Förslag till förkortn. av titlar.
5. Råd för registerframtag ning m.m.

Sida 9

NORMERADE OCH FRISERADE REGISTER

Ny metod tillfredställer både dem som vill ha register med bokstavstrogen text
och dem som vill ha normerade och lätt sökbara register !

SLÄKTDATA har gjort en typ av födelseregister som tillfredsställer både den som vill ha en BOKSTAVSTROGEN återgivning och den som vill ha ett NORMERAT register att söka i.

Metoden innebär att man NORMERAR & FRISERAR uppgifterna. Särskilt bra går detta för födelseregister. Samma par får som regel flera barn men uppgifterna om PARET anges ofta med olika skrivningar vid de OLIKA födslarna. Modern kan t ex anges heta Anna Maria, Anna Maja, Anna M. eller bara Anna.

Sorterar man ett sådant register enbart på moderns förnamn hamnar de olika födelseuppgifterna på vitt skilda ställen i registret. Om man i stället GENOMGÅENDE friserar till ETT ENDA LIKARTAT NAMN - Anna Maria - sammanförs uppgifterna vid sorteringen så att de kommer att ligga "rad efter rad".

En sidoeffekt är att man vid normering och frisering upptäcker mängder av fel som antingen prästen eller registerskaparen gjort sig skyldiga till vid inskrivning eller läsning.
Dvs; De bokstavstrogna registren är inte så bokstavstrogna som man tror.

Nackdelen med denna typ av register är att de kräver mer utrymme på disketten då många uppgifter måste dubbleras. Kostnaden är emellertid obetydlig och fördelarna överväger.
Man får dessutom relativt felfria och mycket lättsökta register.

FÖDDA I FRÖDINGE
ca 1800 - 1850

Ett typfall att studera.

För bl.a. Frödinge har vi idag ett födelseregister på nära 2600 barn som har normerats och friserats på ovan beskrivet sätt. Föräldrarnas för- och efternamn samt bostadens namn anges vid varje barn på ett likartat sätt. När detta register med datorns hjälp sorteras; dels på bostad och dels på fars efternamn och förnamn samt därefter på mors efternamn och förnamn och barnets födelsedatum, erhålls en utskrift som visar Frödinges alla boställen med makarnas namn och alla barn i den ordning de fötts där. Utskriften är snarlik en husförhörslängd och kan lätt jämföras med en sådan.

Man kan tryggt tillåta sig denna "frisering" då varje inmatningsformulär alltid även visar den BOKSTAVSTROGET återgivna texten så att man ser hur mycket registerframställaren "lagt till" eller ändrat. Påträffade reella felaktigheter kan lätt rättas.

NORMERING och "FRISERING" GÖR ATT MAN LÄTT FINNER FELAKTIGHETER

Ex.1
I en svit med flera uppgifter om t.ex. Peter Andersson i Nyshult och hans hustru Anna Lisa Persdotter finns plötsligt en Anna Lisa Larsdotter inblandad. Man förstår ganska snart att ett skriv eller läsfel begåtts.

Ex. 2
En Maja Stina Månsdotter i Österhult i Ö. Grinnerum uppges vid olika tillfällen vara maka till följande personer:

1819.12.06 Jonas Brisell
1822.07.18 Petter Brifelt
1832.05.21 Jonas P Borsell
1836.02.24 B. Brifelt
1839.01.04 Jon P Borsell

Med all sannolikhet tycks mannen vara en och samma person som troligen heter Jonas Peter i förnamn och har ett efternamn som börjar på "B". Resten måste undersökas närmre med hjälp av källuppgifterna.

Det är lätt att i en sådan situation skylla de upptäckta felen på den som läst och skrivit registret, men med tanke på de ofta dåliga mikrokorten eller filmerna vill jag påstå att ganska erfarna personer mycket lätt kan göra motsvarande fel. Vi kan ju inte heller avhända oss de tjänster som villiga personer erbjuder. Alla måste ju få börja som nybörjare i arbetet med att göra register och ha en viss rätt att göra fel. Tack vare normerings- och friseringsarbetet upptäcks sådana felaktigheter mycket lätt varför det måste anses som självklart att alla register skall normeras och friseras.

Sida 10

Adolf Larsson i Getinge

1858 - 1943

av Gustaf Dahl, HALMSTAD

I samband med Hallands Frökontors 50 års jubileum 1954 skrev Eric Hägge boken:
"Fröet som gav 1000-Falt".

På åtskilliga sidor i boken dokumenteras Adolf Larssons betydelsefulla insatser för bl a den industriella utvecklingen i Getinge.

År 1886 byggs ett stationshus,som får hård kritik av församlingsborna för att det placeras allt för långt från kyrkbyn."Här finns ju bara en smedja och en optimist - Adolf Larsson i Hörsås - som börjat uppföra en tvåvåningsbyggnad inte långt från stationshuset utmed den gamla kyrkvägen".

Vem var Adolf Larsson? Han föddes 1858 i Alfshög som tredje barn i en sys-konskara på fem. Fadern Benjamin var skomakare och drev ett litet lantbruk. Sonen Adolf fick efter dåtida förhållande en god utbildning. Han genomgick folkhögskola och lantmannaskola och i betyget från Hallands Läns Folkhögskola daterat 15 juni 1879 får han " Med beröm godkänt" i alla ämnen.

Nästa livstecken från hans ungdomsår hittar vi i ett betyg utfärdat "Hjuleberg 17 juni 1882" av danske byggmästaren Lippert som skriver att Adolf Larsson under 1 1/4 år på Hjulebergs gård i Abilds socken hjälpt till " under Opförelsen af Hjulebergshus og i den Tid udvist Troskab, Flid og Paapaslighed."

25 år gammal köpte han gården Hörsås i Getinge.Samma år uppvaktade han Augusta Andersson från Öringe, fick ja och gifte sig med henne.

Normalt brukade vid denna tid ägaren bruka sin torva till döddagar. Men inte Adolf Larsson. Det är väl också tveksamt om man kan kalla honom bonde eller lantbrukare.Under sina 25 år i Getinge var han involverad i minst fyra betydesefulla industriprojekt.

Ett tecken på Adolf Larssons framåt-anda kan redan spåras när en ovanlig räkning från Appeltopska bryggeriet av den 29 mars 1886 får sin förklaring. Varför beställer en 28 år gammal lantbrukare 1056 but. bier och 145 but.sockerdricka?

Förklaringen finns i en skrivelse daterad i mars 1886 från Landshövdinge Embetet i Hallands Län, där bl. a. följande saxas "att sökanden, Adolf Larsson i Hörsås, härigenom tillåtes att vid Getinge jernvägsstation den 26 innevarande Mars och den 28 nästa Oktober å de menighetens möten för handel med kreatur och landtmannaprodukter som då kommer att der hållas, till de besökande utskänka maltdrycker, kokadt kaffe, the och chokolad samt andra tillagade icke spirituösa drycker, men icke vin, dock att den sålunda tillåtna utskänkningen af maltdrycker icke får å sagda dagar fortgå längre än till klockan fyra på eftermiddagen"

År 1894 byggs ett tegelbruk och Hägge skriver "Nu fanns det i Getinge god tillgång på prima lera på ägor tillhöriga Adolf Larsson i Hörsås, vilka ägor låg nära intill järnvägen. Vem av de två - Olander eller Adolf- som först kom upp med planerna på bruket, förblir en förborgad hemlighet. Samarbetet mellan de två Larssönerna -ett samarbete som ju senare skulle upprepas när det gällde starten av Getinge Mek.Verkstad - var därför givet att ge ett gott resultat. Rörelsen drevs fram till 1910 i aktiebolagsform och blev Getingeortens första aktiebolag."

Olander Larsson, som var sex år yngre än Adolf Larsson, kom också att utöva stort inflytande på utvecklingen i Getinge. I sin lanthandel började han sälja bl.a. jordbruksredskap. Hägge skriver ."Rörelsen behövde ökade utrymmen och nya organisationsformer. Alla dessa problem kom att lösas tillsammans med Adolf Larsson i Hörsås - kompanjonen från tegelbrukets start.

Adolf Larsson var en långt mera framåt man än vad kyrkoböckerna låter ana. Han var mekaniskt intresserad, full av uppslag och ideér. Det var inte underligt att han och Olander fann varandra och att de tillsammans kom att starta den verkstad; Getinge Mek. Verkstad (1899), som Adolf Larsson blev disponent för och som sedermera skulle växa ut till ett stort företag. De två Larssönerna var av många tecken att döma oskiljaktiga i verkstadsbygget. Det var därför inte så underligt om man i grannsocknarna kom att tala om att man gjorde sina inköp hos "Bröderna Larsson i Getinge."

År 1895 startades Getinge Andelsmejeriförening. Adolf Larsson blev disponent för mejeriet och dess förste ordförande, en post, som han behöll i 14 år. Under hans överinseende utrustades mejeriet med dåtidens mest moderna maskiner. En gammal anteckningsbok vittnar om Adolfs resor till olika mejerier framförallt i Skåne. Han besöker Svalöfs mejeri, Reslöfs i Marieholm, Hvilans andelsmejeri m.fl. Hans nyfikenhet är stor och han beskriver i detalj de olika processer, som mejerierna tillämpar bl.a.vid ost- och smörtillverkning. Han har synpunkter på smör-och ostsmaker. Han fångar upp recepten på skumost, hel-och halvfet ost och på cheddarost (tänk att cheddar fanns redan på slutet av 1800-talet.) Han studerar mejeriutrustning och med hans mekaniska och kalkylerande förmåga hittar han snabbt de mest lämpliga metoderna och maskinerna, som han sedan låter utrusta Getingemejeriet med.

Det är också intressant att konstatera från resorna till Skåne att Adolf var en vaken iakttagare med ett kulturellt intresse. Han skriver "Den 24 maj på qvällen (året är ej noterat men bör röra sig omkring 1900) anländer jag lyckligt till Lund, enl. berättelserna och historien välbekanta lärdomsstaden, under det allra härligaste väder som någonsin bliver oss förunnat. Tåget från Teckomatorp har ångat fram över den skånska slätten med sina oändliga åkerfält, leende lundar och välbyggda lantställen allestädes omgifna af särdeles välvårdade trädgårdar. Staden Lunds tvenne kyrkor Domkyrkan och Allhelgonakyrkan äro något storartade i byggnadskonst. Stadens byggnader äro i allmänhet uppförda i tegel, synnerligen solidt och vackert utformade. De flesta husen äro omgifna af stiliga trädgårdar.

Universitetet är en stor byggnad. Å sidan af ingången äro byster af sten föreställande:

1. Teologia
2. Juridica
3. Medicina
4. Philosofia

minst 20 alnar höga är dessa byster."

År 1904 förändras företagsformen för Hallands Frökontor och Getinge Mek. Verkstad. Två aktiebolag bildas, Getinge Nya Mekaniska Verkstadsbolag i april. A-B Hallands Frökontor.
Bland organisatörerna och säljarna fanns Adolf Larsson.

År 1914 köper Hallands Frökontor, Getinge Tegelbruk. Återigen är det bl.a. Adolf Larsson som säljer sin andel. De bägge företagen låg på tomter som gränsade till varandra och hindrade fortsatt utbyggnad. Vidare utnyttjade företagen varandras arbetskraft vid säsongsvariationer. Dessa synpukter var skäl nog till att slå samman de bägge företagen.

Adolf Larsson intressen, krafter och tid räckte också till för offentliga uppdrag och engagemang. Han tog på sig kommunala förtroendeuppdrag, satt som ordförande i Hallands Mejeriförening och länsavd. av Svenska tullkvarnars riksförbund.

Han sysslar med kyrkans och prästgårdens underhåll och utbyggnad.

I protokollen står "beskrivning och kostnadsförslag finnes för spekulanter till påseende hos Adolf Larsson , Hörsås."

Under åren i Getinge har Adolf Larsson också ett lantbruk att sköta. Troligtvis fick hustru barn och lejd arbetskraft svara för en stor del av skötseln. I de efterlämnade handlingarnafinns inte mycket som berättar om hur gården Hörsås utvecklades. Det var dock en fruktbar tid. Inte mindre än nio barn födde mormor Augusta honom i Getinge och alla nio var flickor. Vilka tankar som virvlade runt i morfar Adolfs hjärna när budskapet om att en ny telning fötts och att det även denna och denna o.s.v. gång blev en flicka har han inte givit offentlighet åt, men mänskligt att döma måste längtan efter en son varit stor. För oss ättlingar, som tillhör min generation (den tredje), vet vi att alla flickorna var älskade, fick en god uppfostran och att alla nådde vuxen ålder och fick ett lyckligt och innehållsrikt liv.

Efter 25 år i Getinge bryter familjen upp. Varför? Adolf Larsson är 50 år gammal, en vördnadsvärd ålder vid denna tid. Starka band knyter familjen till detta samhälle, dess människor. Var det för att trappa ner ett omfattande engagemang eller var drivkraften äventyrslustan att prova på något nytt.

År 1908 köper Adolf Larsson gården Ramsjöholm utanför Falkenberg, en gård betydligt större än Hörsås. I ett brev till min far Adolf Dahl daterat den 4 mars 1909 kan man kanske spåra orsaken till varför han lämnade Getinge. Han skriver att han tröttnade på alltför omfattande arbetsuppgifter och önskade ombyte. Men i samma brev erkänner han också att här är inte samma livlighet och här är man mer isolerad med andra ord, han saknar sitt tidigare liv.

Redan efter 3 år bryter Adolf upp från Ramsjöholm och köper gården Nydala i Köinge. Pioniärandan har tagit över och nu 53 år gammal får han på nytt utlopp för sin tekniska nyfikenhet, sitt behov av att engagera sig för att lösa problem. På Nydala fanns ett mindre jordbruk. Där fanns ett vattenfall, som drev en kvarn. Jag ser ännu framför mig bilden av dånande vatten, axlar och kugghjul, kvarnhjul. Sädesforor, som kom och for. Säckar in med omalen säd och säckar ut med malen säd. I ett annat större skjul sjöng stora sågklingor i falsett när timmerstockarna blev till bräder. Men ett vattenfall kan också tämjas till att ge elektrisk energi. Hos Kungl. Kommerskollegium Industribyrån beviljas tillstånd att hava vissa elektriska lågspänningsledningar framdragna enl karta och ritningar.

Från Asea anskaffas 1912-1913 utrustning för kraft och belysning i Köinge samhälle, som sedermera också kom att utsträcka sig till Okome samhälle. På Adolf Larssons initiativ fick människorna i dessa byggder på så sätt tillgång till denna välsignelsebringande kraft från Nydala kraftstation. Högvardsån, som rann genom Nydala, var också rik på lax och ål. Jag minns ännu min fars stora förtjusning, när han på en klippa nedanför forsen och utrustad med ett kastspö upplevde lyckan att landa flera stora laxar.

Efter elva år på Nydala, då Adolf Larsson var 64 år gammal säljer han gården och köper Bergagård i Heberg. Året är 1922. I fyra år driver han detta lantbruk. Många av oss, som tillhör den tredje generationen minns fortfarande de sköna och händelserika somrar vi upplevde hos mormor och morfar på Bergagård.

68 år gammal känner Adolf Larsson och hans Augusta att tiden är inne att att lämna över slitet till yngre krafter och Bergagård förvärvas av Arvid Andesson från Lynga i Skrea och hans fästekvinna Elsa Maria Larsson, som det står i köpekontraktet. Elsa var makarna Larssons näst yngsta dotter varför Adolf och Augusta fick möjlighet bo kvar ytterligare 12 år på Bergagård till glädje för många barnbarn som flitigt gästade dem om somrarna. I dag ägs gården av Elsa och Arvids son Börje Tönsgård och hans hustru så det finns fortfarande en anknytning kvar till Bergagård.

År 1942 köpte Adolf Larsson huset Villabo i Heberg. 1943, 85 år gammal ändades denne hedersmans händelserika levnadsbana.

Augusta Larsson blev 89 år gammal och gick bort 1951. Det var väl tack vare dottern Harriets uppoffrande arbete och omvårdnad som makarna Larsson fick uppleva sin sista tid i det egna hemmets miljö.

Trots Adolfs Larssons betydelse för utvecklingen av flera framgångsrika företag blev makarna aldrig rika. Adolf var en generös och snäll företagsledare som tillvaratog företagets intressen framför sina egna. Han sträckte gärna ut en hjälpande hand till någon nödlidande. Efterlämnade handlingar och muntliga redogörelser vittnar om penninglån och borgensåtagande. Pengar, som ofta gick förlorade. Låt mig citera ett utdrag från en av låntagarna

" jag gör Er stor sorg, men jag har arbetat och försakat och offrat allt för att kunna göra rätt för mig, med det är omöjligt. Förlåt, jag kan inte betala det jag är skyldig och hur det blir i framtiden står i Guds hand. Med största ödmjukhet, Frida."

Jag har aldrig funnit att Adolf någon gång kallade på kronofogden för att driva in sina fordringar. Nej, han lät nog Guds hand få styra och det goda hjärtat tala i stället för att tillgripa brutala metoder.

En januaridag 1943 jordades Adolf Larsson på Slöinge kyrkogård, nu anonym för de flesta utom hans anhöriga, men frukten av hans liv sträcker sig vida utöver hans jordeliv till glädje och nytta för kommande generationer.

Sida 14

Del 4

NYKTERHET OCH KLANDER

28 mars 1924

"Med anledning av ett cirkulär från nykterhetshåll med uppmaning att fatta beslut i nykterhetsfrågan för att skaffa bort spriten ur arbetarnas möteslokaler, från fester och demonstrationståg hade uppdragits åt Östen Magnusson att som organiserad nykterhetsman inleda frågan. Ordet överlämnades åt honom och han läste cirkuläret ifråga samt sade som sin mening att det var så skrivet. Att det sades vad som var att säga i saken. Diskussion uppstod som delvis klandrade Magnusson för dålig inledning i frågan."

Gustaf Bengtsson som förde protokollet gav här en känga åt kusin Östen. Det fanns många syskonpar och andra nära släktrelationer mellan medlemmarna. Att släkten "är värst" framskymtar då och då, men även motsatsen. I det följande ger Gustaf och Östen varandra komplimanger. En tredje kusin, Gustafs bror Karl är också berörd.

SOCIALISM, LITTERATUR, KOMPLIMANGER OCH SÖMNIGHET

4 apr. 1924

"Östen Magnusson stod som inledare för kvällen och han hade valt som ämne "Socialismen". Han uppehöll sig särskilt kring revolutionen och belyste med exempel från revolutionerna i Frankrike att arbetarna inte voro nog beredda på att genomföra en revolution av bestående värde. Särskilt hade han fäst sig vid att inte produktionen kom igång eller ökades så att befolkningen kunde bliva tillgodosedda med livsmedel och andra förnödenheter. Anförandet var utmärkt vilket den efterföljande diskussionen visade."

23 maj 1924

"Som intet mera var att förhandla avslöts det gedigna och givande mötet kl. 11.15 av t.f. ordf. Gustaf Bengts-son, varom kan sägas att han skötte klubban som aldrig förut, med kläm och rutin." (Östen Magnusson är sekreterare)

5 dec. 1924

"Gustaf Bengtsson meddelade att riksdagsman Lindkvist kommer att hålla föredrag nästa fredag. Harry Svensson klandrade styrelsen för att punkten "DAGENS PROGRAM" måst avskrivas från dagordningen ett par gånger på senaste tiden och att mötena var dåligt organiserade. Häri instämde Östen Magnusson samt upplyste att han erbjudit styrelsen att hålla föredrag i ett aktuell ämne, men blivit upplyst att programmen voro uppsatta för innevarande år. Östen Magnusson uppmanade styrelsen att hålla sig till fasta punkter och inte fara ut i fria rymden. Gustaf Bengtsson replikerade att styrelsen omöjligen kunde göra allting och att det vore orimligt att klandra styrelsen när föredragshållarna strejka."

29 jan. 1926

"Litteraturutskottsledamoten" Karl Bengtsson gav en maning till medlemmarna att de skulle köpa böcker av honom i synnerhet som diskussionen i frågan innan rört sig om böcker och ökad läslust. Vid punkten eventuellt ville Gustaf Bengtsson att klubben skulle läsa honom ´Hur man skall studera socialismen´. Emellertid voro de flesta medlemmarna för sömniga att diskutera mera, varför frågan blev bordlagd tillsvidare. Mötet avslöts av ordföranden kl. halv tolv."

JÄMLIKHETSDEBATT MODELL 1924

29 febr. 1924

"Undertecknad inledde diskussion i ämnet ´Varför ha kvinnorna i regel mindre betalt än männen ?´ En livlig diskussion uppstod och pågick halvannan timma. Det påstods att man inte kunde säga: Kvinnorna äro dummare än männen, men man kan säga att kvinnorna ha i regel mindre hjärna än männen, med följd att deras intellekt inte är utvecklat till den grad att de kunna upptaga kampen med männen. Från kvinnohåll gjordes däremot gällande att kvinnorna på sin rätta plats här i livet ha bra mycket mera förstånd än männen. Som husfruor och mödrar ha kvinnorna de bästa förutsättningar att göra nytta här i livet. De äro sparsamma och ha förmågan att upprätthålla ett hem utan inkomster. Slutligen voro alla överens om att kvinnor och män är födda att verka på var sitt område till båtnad och gagn för båda parter samt släktets fortsättning och upprätthållande."

BÄTTRE UPPMÄRKSAMHET

20 feb. 1925

"Valborg Magnusson påpekade den bristande uppmärksamheten som från medlemmarnas sida gör sig gällande vid åhörandet av något föredrag eller dylikt och vände sig särskilt till sina kvinnliga kamrater. Hon ville att bättre uppmärksamhet måtte förekomma. Diskussion uppstod efter vars slut beslöts, sedan det från en del håll först gjorts gällande att även den manliga sidan svårt försyndade sig häri, att bättre uppmärksamhet måtte förekomma."

RELIGION OCH KYRKA

12 febr. 1926

"Gösta Johansson svarade för programmet med en inledning till diskussionen om "Vi och Religionen" vilket han gjorde på ett mycket gott sätt. Gösta började med att omtala vilken makt kyrkan har haft förr i tiden. Därefter hur utvecklingen hade gått framåt i många avseenden, men kyrkan står stilla och orsakerna därtill är den stigande upplysningen, utvecklingsläran. Numera är kyrkan i stort sett endast ett expeditionsverk. Gav sedan en del synpunkter på religionen och slutade med att säga: "Att om Gud skrivit bibeln så var det ett dåligt verk, men om människan skrivit den så var det ett ganska gott verk. En ganska livlig diskution följde härefter med många talare och en del goda inlägg."

VETENSKAP

24 apr. 1925

"Östen Magnusson höll en intressant uppläsning av Arne Waerlands bok "Tankens makt" som av klubbisterna mottogs med odelat bifall och applåder vilket även uppläsaren väl var värd."

28 aug. 1925

"För aftonens program svarade Östen Magnusson som höll en föreläsning över ämnet "Våra minsta fiender". Ämnet, som var av vetenskaplig art, behandlade bakteriernas betydelse och uppgift för all levande organism.

Att inga trötthetsbaciller satt sig i ohörarnas händer vittnade de kraftiga applåderna om."

17 apr. 1925

"På förslag beslöts att styrelsen hädanefter på sina möten skall föra protokoll. Förslagsställare var Östen Magnusson."

ÄRAN VÄRD 1.98 Kr

19 mars 1926

"Axel Bengtsson rapporterade från kamratmötet. På mötet hade uppstått en förlust på 1.98 kr. Gustaf Bengtsson ville ha reda på hur förlusten skulle täckas. Undertecknad fann det riktigast att (agitations)härden och klubben betalade hälften var. Gustaf ansåg att klubben skulle "FÅ ÄRAN" av att betala förlusten själv. Östen Magnusson lämnade ÄRAN åt Gustaf Bengtsson för 1.98 och den tog Gustaf. Medlemmarna bad att i protokollet införes dess tack till honom för hans filantropiska gärning, vilket härmed är gjort."

***

GLIMTENs redaktör är son till Svante och Valborg Magnusson som nämns i artiklarna. Övriga släktingar som var med vid uppstarten var morfaderns 16 år yngre bror, Ernst Jönsson, morbrodern Östen Magnusson och faderns kusin; Karl Magnusson. Vidare moderns kusiner Gustaf och Karl Bengtsson. Detta förklarar att en viss "slagsida" förekommer vid urvalet av citaten. Enl. en uppgift lämnad av Östen Magnusson var inte mindre än 16 av SSU-pionjärerna i Halmstad besläktade med undertecknad artikelförfattare.

Bertil Magnusson.

Gå till INNEHÅLL
(början av sidan)