Från
Höks Härad i Halland
Något om personerna som
nämns i
Västsvenska Folkminnen:
Sägner om prästen
Gustaf Hallengren
GLIMTEN - en oberoende nättidning som gör släktforskningen roligare |
|
Från
Höks Härad i Halland Sägner om prästen
Gustaf Hallengren |
|
Utdrag
ur registret över födda i Veinge, ca 11000 poster mellan 4 jan 1685 till 28 dec 1892 |
Inledning David Arill dedicerade en bokutgåva av Västsvenska Folkminnesföreningen tryckt 1929 till boktryckaren Vilgot (Wigge) Isacson. David Arill var huvudredaktör för boken som trycktes med anslag av Längmanska Kulturfonden och utgavs på Wettergren & Kerbers Förlag. Han tackar "Wigge" Isacson med följande:
"Wigges" son, boktryckaren Claes-Göran Isacson överlät boken som gåva till mig. Långt omsider började jag läsa den och fann då en rolig artikel som berör Veinge. Med hjälp av mitt födelseregister för Veinge sökte jag sedan fram data om personerna som nämndes. De som har anor till dessa kan här få en rolig stund. TIPS ! Genom att klicka på fotnoterna kan du snabbförflytta dig till mina kompletteringar. / Bertil Sägner om prästen Gustaf Hallengren. Not 1) Av EDV. ERLANDSSON. HALLENGREN var född i Varberg år 1754. Han var komminister i Veinge och Tjärby från 1788 till 1820, då han avsattes. Under någon tid före avsättningen lär han ha varit suspenderad. Så var antagligen fallet redan år 1814, då prosten Alsing Not 2) avled. Han var 1806 åtalad som temulent (förfallen under dryckenskap), och 1815 stod han åter under åtal för att han under ett husförhör, som han höll inom Veinge, växlat två örfilar med klockaren Grafve Not 3). Efter sin avsättning verkade han som skollärare inom Tjärby socken, varest han också avled. En märklig prästman var han säkerligen. Utrustad med utmärkta predikogåvor, vann han sina församlingsbors hjärtan, och i talrika sägner lever han ännu på folkets läppar. Han predikade utan koncept, vilket då var mera ovanligt ute på landet, och var aldrig i förlägenhet för att finna ord. Och att hans predikningar, som kommo direkt från hjärtat och voro lämpade för stunden, skulle slå an på folket och vinna dess bifall är lätt förståeligt. Säkert är ock, att komministern, trots sina fel, var älskad och aktad av församlingsborna. Att han ej väjde för att säga ut sanningen åt sina förmän och de styrande herrarna, fann oftast sympati hos sockenborna samt gjorde dem till ett hjärta och en själ med honom. Desto mindre framgång skulle han naturligtvis finna på högre ort, och det kan vara möjligt att en del av de trakasserier, som han ofta från förmän utsattes för, just igångsattes för att vålla honom obehag. Sägnerna äro huvudsakligen upptecknade efter berättelse av Helena Bengtsson Not 4), född 1832, änka efter jordbrukaren Sven Bengtsson, Göstorp, Veinge. Utan koncept. Biskopen höll visitation i Veinge, och Hallengren skulle förrätta gudstjänsten. Hallengren brukade ej predika efter koncept, men denna gång hade han antagligen dock författat ett sådant. Kanske för att ej komma av sig inför sin höge förman. Det finns tvenne versioner om konceptet. Den ena förmäler, att någon skälm tagit sig för att ur komministerns rockficka tillägna sig konceptet och lägga dit ett oskrivet pappersark i stället. Den andra säger, att biskopen i sakristian överlämnade åt honom konceptet, som han skulle predika efter. Och att biskopen för att få höra prov på hans omtalade förmåga att predika utan koncept hade lämnat honom några oskrivna pappersblad i stället för konceptet. När komministern då stod på predikstolen och skulle börja sin predikan, så tog han fram sitt koncept. Så tittade han på ena sidan, och så sade han: "Ja, här står ingenting på denna sidan", och så vände han bladet om och tittade på den andra och sade: "Och här står ingenting på denna - men Gud skapade världen av ingenting." Och han gjorde en sådan predikan, så att "intet öga var torrt." Allt folket grät. Hallengren och Alsing. Hallengren och prosten Alsing kunde aldrig förlikas. Och då komministern en gång efter predikan läste de sedvanliga bönerna, så tillfogade han av fullt hjärta det tillägget: "Jag beder, och jag tror, att församlingen beder med mig, att fan måtte ta Alsingen!" Det var ju klart, att prosten ej kunde tåla detta. Komministern blev anmäld för domkapitlet. Och uppfordrades att inkomma med förklaringar. Och det gjorde han. Han förklarade, att det var naturligt, att han önskade och bad, att fan måtte taga alls ingen, och han kunde ej finna det klandervärt, att han, uppmanade församlingen att däri instämma med honom. Hur mycket komministerns bön än anspelade på prosten, så kunde ej någon sak anläggas mot Hallengren, och han slapp undan straffet. Vem är det nu, som skall spendera? Hallengren hade en julafton varit på ett festligt lag i Knäred (eller Tjärby), och där hade ej sparats på dryckesvanorna. Han fördröjde sig i det muntra samkvämet så länge, att då han äntligen kom till Veinge för att förrätta ottesången, så var det ej mer än jämt och nätt, att han fick tid att taga på sig kappa och krage, förrän han skulle börja gudstjänsten. Det var ej så mycket att undra på, om han till följd av nattvaket och ångorna av det fortfarande ruset kände sig sömnig. Och oförvarandes råkade han under sin predikan att somna till. Men ögonblickligen vaknade han till igen, och under inverkan av ruset frågade han då: "Vem är det nu, som skall spendera?" I sina dimmiga tankar trodde han sig ännu vara kvar på festen, och orden voro ställda till hans dryckesbröder. Omedelbart inseende, att han sagt något otillbörligt, fann han sig med detsamma och svarade sig själv: " Jo, det är jag, med det levande Guds ord!" Och därefter gjorde han en så utomordentligt vacker predikan, "att intet öga i kyrkan var torrt". Det Guds ord, han serverade, rörde hela församlingen till tårar. Smörj vagnen .... Komminister Hallengren höll en gång tingspredikan i Tjärby, och tog han till inledningsord: "Smörj vagnen, så går han lätt; muta domaren, så får du rätt; men smörja är för vagnar och läder, och ej för den, som domstolen bekläder". Utgående härifrån förehöll han domare i allmänhet det orätta i att taga mutor och i att vränga lagen till förmån för den, som betalade mest. Det var ej så behagliga ord att höra för det höga domareämbetet, och det är en möjlighet, att såväl domare som advokater kände sig träffade. Efter predikans slut och sedan komministern trätt ut på kyrkogården, kom domaren fram till honom och frågade: "Men, min käre bror, var har du läst de orden, som du tog till inledning i dag? jag har ej hört dem förr." "Jo, dem har jag läst i en bok," svarade Hallengren. Emellertid kände sig domaren förnärmad, och Hallengren blev instämd för häradsrätten för tillvitelser mot domstolen. Men Hallengren redde sig ur svårigheten. Han reste till Köpenhamn, där han fick låna den bok, som inledningsorden hämtats ur, och denna lade han till sitt försvar fram på tingsbordet. Och han förklarade, att han i anledning av dessa ord talat till domare i allmänhet om det orätta i att taga mutor. Och som det ej kunde tillvitas honom, att han gjort personliga häntydningar mot någon vid den sittande rätten, så kunde han ej fällas för något otillbörligt utan blev frikänd. Kunde se mer än andra. Det förtäljes om Hallengren, att han kunde se mer än andra. Han såg andar och fördolda ting. Han kom en gång in i en danslokal, varest ungdomen roade sig med dans. Då började han förehålla ungdomen det syndiga i dansnöjet. Och han sade sig tydligen se, huru den onde själv dansade med dem. Så bad han en dräng taga fatt i Hallengrens kappa och trampa honom på foten. Då drängen så gjorde, så kunde även han se den onda ibland sällskapet. Ungdomen fann det hemskt, och danslokalen tömdes snart för den gången. Den döde. Hallengren hade en ungdomsvän, med vilken han träffat avtal, att vilken av dem som dog först, så skulle han visa sig för den efterlevande för att tala om, vart han kommit efter döden. En sen och skum kväll var Hallengren ute på resa, och drängen körde för honom. Då skyggade hästarna och kunde ej på villkor tvingas att gå fram. Komministern tillsade drängen att gå av vagnen för att tillse, vad som var i vägen. Drängen gjorde så, och han sade, att han såg ett mörkt föremål på vägen. Hallengren gick då själv ur vagnen för att se efter, vad det var. Han såg då en person med stor, svart kappa över sig, och då Hallengren befallde honom att säga, vem han var, så slog han tillbaka kappan. Det var vännen, som nyligen dött, och som nu visade sig för att infria sitt löfte. Och då han slog upp kappan, så såg drängen, hur det lyste rött under henne. Men Hallengren uppmanade den döde att gå dit, varifrån han kommit, och skepnaden försvann. Drängen och Hallengren kunde sedan fortsätta färden utan vidare äventyr. Och den döde vännen visade sig ej mer. Kjälls jordfästning. Not 5)Den rike Kjäll i Linghult var känd som en ogudaktig man och trollkarl, och då han var död, skulle Hallengren jordfästa honom, emedan prosten hastigt insjuknat. Händelsen skedde under prosten Alsings dödsår. Då Hallengren förrättade jordfästningen, yttrade han, att "det var ej mycket att kasta jord på fyra tomma bräder." Han ville därmed säga, att "Skam" tagit den döde, och att det var endast en tom kista, som sänkts i graven. En sådan tro, att "Skam" tog ej endast själen utan även kroppen, var ej ovanlig, varför det ej var underligt, att begravningsföljet återvände från kyrkogården till sorgehuset med den föreställningen, att Kjäll tagits av den onde. Och denna tro spred sig vidare ibland allmänheten. En egendomlig lysning. Komminister Hallengren hade en dotter, som hette Margareta Elisabet Not 6), och hon hade blivit kär i en snickare. Prästen var emot hennes val och sökte avråda henne från giftermål med snickaren, men dottern lät ej övertala sig, och han måste till sist ge sitt bifall till giftermålet. Då Hallengren avkunnade lysningen för dottern och hennes valde make, tillfogade han orden: "När barnet får sin vilje fram, gråter det icke, men härefter skall det få gråta. Måhända var det fadersstoltheten, som kände sig kränkt av dotters val av en arbetare; kanhända det också var en aning, som sade honom, att dotterns giftermål skulle bliva olyckligt. Orden ljödo som profetiska, och som sådana emottogos de av församlingen. Dottern fick även god tid att gråta över sina olyckor och sin åt dryckenskap hemfallne make, och framlevde sitt liv i fattigdom och bekymmer och blev ofta misshandlad av den brutale maken. Makarna köpte och arbetade upp ett torp i skogsbygden. Greta gick och odlade, lade stengärdesgårdar, körde om vintern bränsle ut till kyrkobyn och slet ont på alla sätt. Med palmer i händerna. Då Hallengren skulle infinna sig för höga vederbörande för att emottaga sin avsättningsdom, kom han ej i föresatt tid, varför de väntande, däribland även prosten befann sig, för att fördriva tiden sutto och spelade kort.Då Hallengren äntligen inträdde och fann de väntande sysselsatta med kortleken, anförde han ur psalmen 487: 5 följande: "Här finner jag Jesu vänner, med palm i händer, lovsjunga Lammet, som de sina känner." Hallengren och rådmannen. Hallengren hade hög panna. Vid rannsakningen med honom vid någon av de förekommande tvistigheterna, eller kan hända då han förde något mål vid rätten (han utövade stundom advokatyrket), yttrade en rådman: "I den få väl alla meriter rum varpa Hallengren svarade: "Underligt, att herr rådman har så låg panna, och ändå få alla meriter där rum." Hallengrens avskedspredikan. Då Hallengren blivit avsatt och höll sin avskedspredikan i Veinge kyrka tog han till inledning för sin predikan följande vers i den gamla svenska psalmboken:
Utgående härifrån tilltvålade han de världsligt upphöjde inom samhället, som förföljde de små och svaga. Hans antagonister fingo också sitt: som stora stutar i en ring hade de ställt sig omkring honom för att komma honom på fall, och de hade ej nöjt sig med mindre, än att de fingo honom avlägsnad från predikoämbetet. Hans avskedsord till församlingen var av märkligt gripande art. "Han predikade, så att det blev mörkt i kyrkan. UTDRAG UR VEINGE FÖDELSEREGISTER Not 1) Barn till Komminister Gustaf Hallengren och hans hustru Anna Catarina Apelgren. Alla födda i Vessinge, Veinge (N).
Gustav Hallengren har även dotter Margareta* Elisabet Hallengren enligt Not 6) nedan Not 2) Barn till Kyrkoherde Johan Didrich Alsing och hans hustru Engela Catarina Grundell.
Not 3) Barn till Klockaren och organisten Karl Joakim Grafve och hans hustru Anna Messina Strömberg. Alla födda i Veinge (N) (OBS! Grafve kallas felaktigt "Greve" och Messina kallas "Mertina och Mestina" i det sekundära register som varit undelag för dataregistret.)
Barn med 2:dra hustrun Ingierd Andersdotter
Not 4) Barn till Helena Bengtsson (f. Andersdotter) och Torparen Sven Bengtsson. Alla födda i Göstorp 3, Veinge (N).
Not 5) Barn till Kjell Andersson och Johanna Johansdotter.
Alla födda i Linghult, Veninge (N).
Barn i 2:dra gifte med Bengta Persdotter, (vigsel 1810-04-09)
Not 6) Barn till "Snickaren" Jacob Samuelsson och kommministerdottern Margareta* Elisabet Hallengren.
OBS. Margareta Hallengren ej med i födelseregister för Veinge. Fadern tillträdde 1788 och hon var troligen född på hans tidgare vistelseort. |