Till del II (övrigt ur Nr 14)   Här följer ett föga smickrande utlåtande om vår dragon Skomakare Mästare P.L. Frenning skriver: ... hennes förbannade bonde slägt dätt är ett jiävels pak ty di äter upp hänne helt och hållett, hännes fader den gamle skorken ...   (som möjligen kunde se ut som bilden t.v. visar)

Göteborg d. 31 augusti 1835

Högvördige Prost och kyrkoherde

Förlåt detta mitt besvär som jag tillfogar Högvördige Prosten, angående min son, som har beblandat sig med en flicka vid namn Laura Sahlfast, alldeles och högst emot min vilja, därför befallde jag honom att resa ut att vidare försöka sin lycka på någon annan ort och ställe.

Jag fick som oftast veta, utav andra, att han hade en piga att göra sällskap med om aftnarna. Jag förebrådde honom. Jag föreställde och präjade honom på allt sätt om denna sakens innehåll, men allt förgäves. Han sade att allt vad som var sagt, var alldeles ogrundat. Om jag skall tala sanning så är han en högst anständig väluppfostrad yngling. Han kunde haft det hyggligare och hans stånd mera passande, allt sådant föreställde jag honom, men han tillstod ingenting.

Han reste härifrån den 4 Maj 1834. 5 eller 6 månader därefter kommer flickan och berättar att hon var i situation med honom. Några månader därefter kommer hon och berättar att hon har fått en flicka och beklagar sin nöd, och den förskräckelse hon hade av sina föräldrar. Allt detta kunde jag inte hjälpa. Jag tyckte att det var synd om flickan men det förtröt mig rätt mycket att jag inte visste det ringaste utav något, men trots allt detta svarade jag henne inte något ont eller skarpt, ehuru mycket det förtröt mig.

Jag skrev till min son, vilken jag nyss haft brev från, och berättade händelsen om den förnekade flickan. Jag straffade honom därför, och bad honom säga rätta förhållandet och förklarade att han hade begått ett stort fel och synd mot flickan. Och så högt förtretat mig därmed "att du vore aldrig värd att räkna för son - men jag beder dig - säg mig om du är fader till barnet, ljug inte utan säg sanningen". Han svarade mig omsider att han trodde inte det var så med henne, men han kunde alldeles inte neka därför.

Jag skrev åter till honom om vad han tänkte göra med flickan. "Tänker du att taga henne till hustru eller vad är din tanke. Jag låter dig veta, att då du har skämt henne, skall du och taga henne till hustru". Då hade jag redan underrättat mig om hennes uppförande hos sina förra herrskaper, som hon hade tjänat hos, och de gav henne ett gott beröm om sin flit och heder och det fägnade mig att hon var en rättskaffens människa och hade goda ord om sig.

Min son han skrev mig till med första posten och tackade mig ödmjukligen "för den stora äran min högt älskade fader har i denna dag förklarat mig, min fader kunde aldrig göra mig någon större glädje i denna världen, än att giva mig tillstånd att förena mig med min kära Laura. Jag har älskat henne i flera år och vi har haft vårt umgänge tillsammans på ett anständigt sätt."

Efter det så skulle bli, och intet annat kunde bli, så har jag och min hustru och mina älskade döttrar funnit en uppriktig kärlek för Laura och hennes älskade barn. Vi har bevisat all den godhet som någon fader har för sina barn, ty jag har klätt upp henne från huvud och till fötterna till ...... dubbletter av linnet. Det är ju ett bevis på uppriktigt hjärta utav oss.

Laura hon är en tacksam människa men hennes förbannade bondesläkt det är ett djävulens pack ty de äter upp henne helt och hållet. Hennes fader den gamle skurken han har behandlad henne liksom han aldrig varit fader åt henne. Hur många vackra brev han har bekommit, dels från mig, dels från min son, så är han lika stygg emot henne. Han skäller henne för hora dagligen.

Efter berättelser från okända personer, skall en hans son, en soldat, (Gabriel Wist) vara densamma som skall sätta i gubben allt ont, för att alldeles förtrycka sin syster.

Nyss, för några dagar, hade den gamle syndaren, som går på gravens brädd, kört henne med pock, hot och förbannelse hit till Göteborg, för att med pock skaffa sin fästman hem till honom.

Laura kom till mig. Hon såg förskräckligt ledsen ut. Vi frågade henne varför hon såg så ledsen ut, eller vad hon skulle i Göteborg att göra, men hon ville inte säga något skäl därtill, annat än att hon skulle köpa någonting i Göteborg, men långt omsider bekände hon för min ena dotter att hennes fader hade varit förskräckligt stygg mot henne, men jag fick ingenting veta, förrän efter hennes avresa.

Det är omöjligt för mig att skaffa min son igenom luften hit till Göteborg och om det och var möjligt för mig, så kan jag inte pocka hans mästare att släppa honom ur sin Condition, ty en gesäll är förpliktad att stå i Condition hos sin mästare ... år. Han arbetar i Hälsingborg och är älskad där, där kan han inte komma ifrån förrän han har stått all sin tid.

En sådan fader, en usling han kan ju taga livet av sin dotter, ja hennes barn. Och när modern lider så lider och barnet. Den soldaten den sjukliga stackarn, han .. med Guds ord och menar att han är gudfruktig. Nej tyvärr, jag säger han är en skrymtare. En sån helig stackare han får finna en gång vad han har brukat Guds ord till. Goda gärningar skall följa gudsfruktan, eljest duger det till ingenting.

Högvördige prost och kyrkoherde, var utav den godheten och skicka någon till den förskräckliga gubben och läxa upp honom, den gamle syndaren som går på gravens brädd. Han borde ha annat att tänka på än att plåga sin dotter. Min son har bekänt vad honom tillhör. Jag och hela min familj har ju redan erkänt henne som dotter och vän. Vad vill den gamle skälmen ha för en dotter.

Här är tyvärr allt för många hederliga mäns barn som råkar uti kärleksyra som aldrig får sin förkränkare till man. Det värsta är, min son förnedrar sig själv, men alldeles inte henne eller hennes usla släkt. Vill han, den gamle gubben, inte vara beskedlig så får jag taga barnet och uppfostra som mitt eget, barnet skall inte (lida) för gamla syndaträlars skull ... ... Laura försörjer nog sig själv.

Ett sådant bemötande av hennes släkt kan förskräcka mig att lämna min son uti ett sådant uselt släktskap som ingen tacksamhet eller erkänsla har.

Högvördig Prost och kyrkoherde, gör mig den tjänst jag har bett om. Det kan hända att jag kan göra prosten någon tjänst igen, det skulle och fägna mig oändligen.

Herrens frid vare med min herre och prost.

P. L. Frenning
Skomakare Mästare
Drottninggatan N:o 121 & 122
Göteborg

Källa: Torsby HII:111834:18

Sida 5

Uno Almgren

En dubbel Sadelfastättling Uno Almgren, kyrkoherde 1887-1945 Ett personhistoriskt porträtt sammanställt av sonen Bengt-Olof Almgren

Axel UNO Valdemar Almgren föddes i ett sjökaptenshem i Lundby på Hisingen. Den 21 okt 1887 började han sina studier vid Göteborgs latinläroverk och absolverade där sin studentexamen år 1906 och inskrevs sedan vid Göteborgs Högskola på hösten samma år.

Hans bana var klar - teol.fil examen avlades år 1907 och vårterminen 1908 inskrevs han vid teologiska fakulteten i Uppsala Universitet. Två år senare var han färdig med teol.kand examen och med de praktisk-teologiska proven. Han prästvigdes 1911 och avlade tamuliska språkexamina 1914-15.

De fortsatta studierna blev mycket beroende av hans mångskiftande och rastlösa verksamhet som präst och missionär. Under åren 1934-35 verkställde han sina tentamina för teol.lic.examina i kyrkohistoria och 1937 var han färdig med första delen av teologisk encyklopi. Efter hans utnämning till kyrkoherde blev tiden allt knappare och i Halmstad fick han praktiskt taget ingen tid över till fortsatta studier.

Hans första prästerliga missiv blev Tölö, Lindome, Älvsåker och Länghem, där han tjänstgjorde som vice pastor.

I februari 1913 resta han för språkstudier till England och Tyskland, sedan han året förut antagits som svenska kyrkans missionär i Indien. Han reste samma år till Indien där han bedrev studier i tamuliska språk och etnografika. Under åren 1915-1925 verkade han som missionär i Indien.

1915-16 var han stationsföreståndare i Pudukotah och 1916-20 i samma befattning vid stationen i Tirupatur. Under denna tid föranstaltade han om en storartad utbyggnad av sjukvårdsanläggningarna därstädes.

Efter en tids vistelse i Europa med bl a tre månaders studier i hinduism vid British Museum i London återvände han 1921 till Indien där han 1922-25 var sekreterare i indiska missionsrådet och ledamot av indiska domkapitlet under samma tid. Samtidigt var han rektor för Madhura läroverk, där han hade överinseendet över 900 elever. Klimatet blev honom så småningom för hårt och han lämnade Indien och missionsverksamheten i januari 1925.

T.h. Kh Uno Almgrens föräldrar kusinerna Johanna (Hanna) Gabrielsson född i Lundby 31 mars 1867, död i Halmstad 24 juni 1941 (hos sonen) och sjökapten Axel Eurenius Almgren född i Ytterby 1856, död 15 sep 1926 i Göteborgs domkykoförsamling

Sedan han tillbringat två år på föredragsresor, blev han kyrkoadjunkt i Halmstad 1926, och fram till sin utnämning som stadskommunister 1928 tjänstgjorde han även som fängelsepredikant och pastor vid försörjningshemmet.

Åren 1928 - 1938 var han även lasarettspredikant. Från 1931 till 1938 tjänstgjorde han som regementspastor vid Hallands regemente och åren 1932 - 1935 var han biträdande stiftsadjunkt för ungdomsvården.

Från 1930 var han missionsstyrelsens ombud, och från 1936 ombud jämväl för Svenska Diakonsällskapet, Jerusalemsföreningen och Svenska Israelsmissionen. Samma år blev han redaktör för tidskriften Rotary-Norden, vilken befattning han innehade i sex år. Från 1942 till 1944 var han guvenör för Sveriges Rotary.

Sida 6

Dragontorpet där Sadelfast sägs ha bott Här i ombyggd skepnad

Dragon Sadelfast & hans ättlingar

När jag i början av 70-talet startade min släktforskning konstaterade jag snart att mina rötter borrade sig djupt in i den svenska allmogen. Namnen, som mina anor bar, var alla av den typ som min far brukade kalla "vedsågarnamn", dvs vanliga son-namn. Först sex generationer bakåt, på min mors sida, stötte jag på den förste som bröt mot denna oskrivna "namnregel" - nämligen:

Dragon Sven Sadelfast.

Därmed fick jag ett särskilt förhållande till Sven, som till större delen levde i Tjuvkilstorpen i Lycke socken, ca en halvmil söder om Marstrand, men som i rullorna angavs som "Västgöte".

Det tunga trestaviga namnet "Sadelfast" blev snart ändrat till det något lättare "Sahlfast". Detta upptäckte jag, när jag studerade husförhörslängderna för att följa min anfaders liv och spåra hans ättlingar. Som resultat av den mödan har jag i dag ca 500 ättlingar inmatade i min dator. Och det roligaste av allt - med många av dem har jag trevliga kontakter - och några av dem är dessutom släktforskare.

Till alla er, som genom brister i kyrkoböckerna genom brand, skador o.d. inte lyckats komma så långt tillbaks i tiden, vill jag säga: Var inte ledsna för det och ge inte upp hoppet om en trevlig släktforskningshobby. - Vänd istället och gå framåt i tiden. Starta från de äldsta uppgifterna du funnit. Då kommer du fram till levande människor som du kan ta kontakt med. Det är mycket roligare än att bara skriva in namn och datum på döda. Bland dina nyfunna släktingar hittar du kanske några, som tycker om att berätta om den gemensamma släkten. Någon kanske kan förmedla berättelser och sägner som gått förlorade i din egen släktgren.

Nu åter till dragon Sadelfast.

Trots ivrigt sökande i generalmönsterrullor och kyrkböcker fick jag själv aldrig klart för mig varifrån han kom. Födelseåret bör dock vara någonstans kring 1766-68. Enligt en uppgift från en annan ättling till honom skulle han vara född i Grunne i Starrkärr, Västergötland, och hans son-namn skulle vara Andersson, något som återstår för mig att kontrollera.

Ett gott råd till dig, som läsare i detta sammanhang, är att alltid kritiskt kontrollera de uppgifter du får från andra forskare, annars är det stor risk att du själv för felaktiga uppgifter vidare till andra forskare.

Anna Olofsdotter, Sadelfasts hustru, är lika svårforskad som maken. I Lycke hade hon flera samtida med samma namn. Åldersuppgifterna om henne varierar starkt, i samband med barnens födslar, men troligen var hon född omkring 1771.

Namnet Sadelfast, konstaterar jag, har burits av flera soldater tillhörande Kungl. Bohusläns regemente. Troligen var de inte släkt med varandra. Brukligt var ju att den indelte soldaten på ett visst soldattorp fick "ärva" sin företrädares soldatnamn. Eller rättare sagt; soldaten på ett visst soldattorp tilldelades alltid ett förutbestämt namn.

Så tycks man dock inte ha gjort då tjugoårige Sven, enligt Generalmönsterrullan den 22 april 1788, antogs för nummer 64 vid Södra Companiet av Kungliga Bohusläns Regemente.

Företrädare och efterträdare bar andra namn.

Enligt rullan transporterades Sven Sadelfast redan den 1 juli 1788 till nr 58 i samma kompani av "De gröna dragonerna". Han var troligen för sin tid en lång och ståtlig karl med sina 5 fot och 7 1/2 tum, dvs ca 175 cm.

Rotenamnet var Tjuvkils Västergård som idag (1993) ägs av hans ättlingar. I husförhörslängden ser vi att dragontorpet kallades Hästhagen. Torpet låg troligen nära Lycke kyrka vars församling det tillhörde. Pastoratet omfattade även Torsbys och Harestads församlingar och just i dessa trakter bor ännu många ättlingar till Sven Sadelfast och hans hustru Anna Olofsdotter.

Sven och Anna gifte sig i Lycke den 27 oktober 1793 och de skulle så småningom välsignas med sex barn, som i sin tur gav upphov till flera släktgrenar med både kända och okända medlemmar. De kom att leva sina liv i slutet av Sveriges krigiska historia, när minnet av stormaktstiden, då enväldiga kungar styrde över människors liv, ännu starkt levde kvar.

Paret fick ett fattigt och eländit liv vilket bouppteckningen efter Sven visar (nr 1415, Inlands Södra Härad 1831-1840). Särskilt svårt var det säkert när Sven kommenderades ut i kriget i början av 1800-talet och var borta i flera år, eller senare i livet då makarna inom loppet av några få dagar miste 3 barnbarn pga mässling.

Jag har själv inte djupare forskat om Svens militära bana, men en uppgiftslämnare säger att han blev inblandad i det historikerna kallar "Det Pommerska äventyret 1806-1809." Han skulle i samband med det ha blivit tillfångatagen av fransmännen vid Stralsund och satt på fästning under två år (1807-1809).

Emellertid hörde jag 1985 den då 84-åriga Hilda Johansson i Tega, Kungälvs Ytterby, berätta hur svårt Sven Sahlfast haft det under kriget

"...han hade frusit så förskräckligt och han hade inte fått äta sina julgrötar på flera år". Vidare berättade hon om vad hon som liten flicka fått höra, då hon satt uppkrupen i knäet hos en gammal släkting ; "att han varit med i 36 drabbningar och att han suttit på kanonslupen och sett hur närmsta kamraten fått huvudet bortskjutit av en kanonkula, själv fick han ena bröstvårtan avsvedd av en annan kanonkula men i övrigt hade han klarat sig med liv och lemmar i behåll".

Dessa historier har berättats muntligt genom flera generationer. Av den lakoniska kommentaren i Generalmönsterrullan av den 29 aug. 1811 "Får avsked för obotlig sjukdom" kan vi ana att verklighetens "lemmar i behåll" gav svåra plågor. Då var Sven bara 43 år och hade tjänstgjort i 23 och 2/3 år.

Det var på sitt sätt ett snöpligt slut för en dragon att bli avskedad utan att ha blivit tilldelad en häst, särskilt med tanke på det namn han bar. Sven Sadelfast hade antagits 1788 men redan 1793 beslöt man att avhästa Södra Companiet. Under de första 5 tjänsteåren hann han troligen aldrig få någon häst. Rullorna visar i stället att han blev kommenderad till kanonsluparna.

Man skulle kunna tro att Svens kontakt med "Kronan" var slut då han på grund av ohälsa ersattes av soldaten Petter Kihl. Denne blev dock snart avskedad pga tjuvnadsbrott "efter att först ha erhållit lagens strängaste straff" (troligen 15 par spö). Genom detta fick Svens äldste son Gabriel möjlighet att komma in på den militära banan och överta soldattorpet Hästhagen, liksom faderns soldatnummer "58". Därmed var vår Sven indirekt åter kopplad till soldattorpet där sonen under namnet Wist skulle tillbringa fler år än han själv gjort.

Senare antogs även den yngre sonen Andreas som soldat under namet "Blom."

Gabriel Wist kom troget att tjäna den svenska kronan ända fram till den 25 juni 1850. Då lämnar han i en ålder av 55 och ett halvt år sin tjänst efter att ha tjänat kronan i 33 år och 10 månader. Gabriel Wists längd var 5 fot 8 tum, således tre tum kortare än fadern.

Av förklarliga skäl känner jag till mer om Gabriels ättlingar, än om honom själv och till dem återkommer vi både nedan och i andra artiklar i detta nummer.

Sven Sadelfast dog den 13 febr 1837 i Tjuvkilstorpen (Lycke C3 s.325) av ålderdom 71 år gammal. Drygt två år senare dör hans hustru Anna Olofsdotter, närmre bestämt den 10 maj 1839. Hon var då enligt husförhörslängden "utfattig" (Lycke C3 sid. 329).

Man kan av skomakaremästare P. L. Frennings brev anta, (se annan plats i det här numret) att prosten i Torsby hösten 1834 några år före Sadelfast död, "läxat upp den gamle syndaren och skorken" liksom hans son Gabriel Wist, för deras attityd mot dottern och systern, Laura (Laurina), pga att hon fött ett oäkta barn. Fader till var Skomakare Erik Frenning, brevskrivarens son.

Om Sven försonades med dottern Laura får vi väl aldrig veta. Det skulle kanske framgå av prostens svarsbrev den 7/9 1835. (Kanske har någon "Frenningättling" brevet i sin ägo?)

Hur som helst, 1836 året före faderns död flyttade Laura från Lycke till Göteborg tillsammans med dottern Charlotta Eugenia Frenning född 4 okt 1834 och maken, skomakare Erik Frenning. Den senare hade tydligen lyckligt återvänt från sin gesällplats i Hälsingborg för att förena sig med sin "älskade Laura".

Kanske fick sagan därmed ett lyckligt slut, trots allt? Det återstår för mig att reda ut när jag fortsätter jakten på ättlingar efter "Sadelfastare" via den grenen. Ännu har jag bara sporadiskt följt upp vissa grenar som härstammar från de tre barnen Gabriel Wist, Andreas Blom och Anna-Lena Svensdotter. Dessutom kan många ättlingar finnas till barnen Carl (Calle) Svensson, Olena Svensdotter och Laurina (Laura) Svensdotter.

Enligt Sven Sadelfasts bouppteckning bevakade "avlidna dottern Olenas man, artilleristen Johansson i Göteborg", dotterns krav i boet, vilket kan indikera att Olena hade barn.

Soldat Andreas Blom var Sadelfasts andre son. Han skall nog inte misstänkas för att vara identisk med den som Skomakare Mästare Frenning i sitt brev beskriver med "... skall en hans son En soldat vara densamme som skall sätta i gubben allt ont för att alldeles förtrycka sin syster".

När brevet skrevs bodde Andreas sedan många år i Tega, som ligger några mil söder om Lycke.

I stället beskrivs Andreas enligt traditionen i dag av sina efterlevande ättlingar som en synnerligen driftig och generös person, snar till hjälp och mycket rättskaffens. Framsprungen ur fattigdomen kände han dess villkor. Fattiga vänner hjälpte han gärna och efter att ha blivit tämligen välbeställd tillät han ingen lagsökning av de personer som tidigare varit honom själv till hjälp. Han hade också den största fordringen i dödsboet efter fadern, Sven Sadelfast, som kan tyda på att han hjälpt de gamla föräldrarna med lån.

Ingen kan förklara varifrån en f.d. soldat med fattigt ursprung, som Andreas Blom, fick sina medel ifrån. Dels de han lånade ut och dels de han betalade gården i Tega med. Det vi vet är att han relativt snart lämnade soldatyrket och ägnade sig åt jordbruk och binäringar. Man berättar bl a hur han tog barnen till hjälp och med dessa i båten rodde i Nordre Älvs trakter och skrapade mossa från berghällarna. Mossan såldes till färgerierna som färgämne. Med de slantar han formligen skrapat fram ur jorden finansierade han sedan andra driftiga företag.

"Blommen" som han kallades fick minst två barn som använde soldatnamnet "Blom" som borgerligt namn, nämligen Skepparen Johannes Blom och hans syster Johanna Blom.

Nu åter till Gabriel Wist som genom kusingifte mellan hans barnbarn förekommer i dubbel upplaga som anfader inom släkten Almgren från Almekärrska gården i Bohus, bl a till framlidne kyrkoherde Uno Almgren, Halmstad (se separat artikel sida 5).

Uno Almgren var en synnerligen omtyckt personlighet. När han dog 1945 var det en stor händelse i den då lilla staden Halmstad.

Många sägs veta var de befann sig och vad de gjorde när president J.F. Kennedy blivit skjuten. Bibliotekarie Ingegärd Larsén i Halmstad berättade för mig på samma sätt alla händelser omkring henne när hon fick meddelandet att Uno Almgren var död.

Min egen kontakt med Uno Almgren är att det var han som döpte mig och konfirmerade mina systrar Kerstin och Ann-Marie samt vigde min morbror Östen med sin Stina.

Sida 8

Min mor Valborg inspirerades av Majken Cullborgs framgång på 40-talet med boken "Tänk om jag gifter mig med prästen" så mycket, att hon själv skrev ett synopsis till en film. Det centrala i handlingen var en ung flickas samtal med en präst. Idén byggde på ett samtal hon i sin ungdom haft med Uno Almgren, i en viktig livsfråga.

När hon fick veta att synopsiset var antaget som underlag för en film, om hon bara tog bort eller omarbetade manuskriptet i den del som handlade om flickans samtal med prästen, blev hon så arg att hon eldade upp det i brygghuspannan. Mina systrar som med spänning hört henne läsa upp manuset är min källa.

Anna Bengtsson f. 25 nov 1869 i Lundby d. 9 feb 1947 i Halmstad

Uno Almgren var lika ovetande som min mormor Anna Bengtsson om, att hans far och Anna var sysslingar. Femton mil från Göteborg hade ödet fört dem samman som grannar i Halmstad, Uno på Vapnövägen och Anna på Ugerupsgatan 5. Adressernas tomter gränsade till varandra. Dock fanns en social barriär dem emellan då Anna var gift med en enkel boddräng, Johan Magnusson.

Utöver deras släktskap hade Unos morfar handl. Samuel Gabrielsson (son till Gabriel Wist) av häradsrätten utsetts till Annas förmyndare, då hon 5 år gammal miste sin mor, lärarinnan Cecilia Bengtsson. Hon dog i Skomakargården, Lundby den 15 maj 1875.

Skomakaregården vid G:a Lundby kyrka i Göteborg Annexet t. v.

Bouppteckningen Nr 102 i Västra o Östra Hisings härad anger:

"för att bevaka de omyndiga barnens härvid beroende rätt inställde sig Handlanden Samuel Gabrielsson från Lindholmen på grund av häradsrättens förordn. och vilken förklarade sig villig att framledes biträda Enklingen i Förmyndarskapet".

"Änklingen" i sammanhanget var Gabrielssons kusin, Skepparen Samuel Bengtsson som var son till Sadelfasts dotter Anna-Lena. Hennes make var Bengt Andersson från Ugglum Mellangård i Partille. Om denne ingifte person skall vi nu bekanta oss med.

1816 flyttade han till Kastellgården i Kungälvs Ytterby där han vistades i 7 år. Han kom sedan i okt 1823 till Tofta i Lycke med följande flyttbetyg:

Bengt Andersson född 1795 (eg.1796) den 18 dec (eg. 16 dec) i Partilled har vistats här i 7 år och flyttar nu till Lycke socken med vitsord om försvarlig religionskunskap, nådemedlens bruk, oklanderlig vandel, äktenskapsledighet, genomgångna smittkoppor (var vaccinerad) och arbetsförmåga attest Kongelf 24 okt 1823.

Cfr Kunckel P.L.

Torparen Bengt Andersson får i Lycke med första hustrun Anna Catharina Eriksdotter de två barnen Anders (1825.03.01) och Maria (1827.10.19). Hans unga hustru dör redan 22 maj 1830 och lämnar honom ensam med två små barn, 5 och 3 år gamla. Han hade då bott en tid i torpet Gethagen som ägdes av Elisabeth Brask på Skorpedal. Torpet ligger strax intill den nuvarande golfbanan vid Marstrandsvägen där busshållplatsen just heter "Gethagen".

Till Bengts hjälp kommer "pigan" Anna-Lena, Sadelfasts dotter, som snart tar husmors plats. Redan den 3 nov. 1831 föder hon enl Lycke C3: Samuel (sid 70). Ytterligare 1834.03.19 Anna Lovisa (sid.81), 1836.10.24 Elmenia Charlotta (sid.96), 1839.12.20 Albertina (sid.112), 1844.05.06 Augusta Christina (sid 142).

Andreas Blom blev genom Anna-Lenas giftemål med Bengt Andersson svåger till denne, men som vi förstår av följande, kände de varandra redan tidigare. I bouppteckningen efter Bengts första hustru (Inlands Södra Härad 1821-1830 nr 1873) finner vi att Soldat Andreas Blom skyndat honom till hjälp då denne enligt revers den 24.11.1829 lånat Bengt 16 Rd 32 S i Banco vilka upptas som fordran i dödsboet.

Åter till Samuel Bengtsson som så småningom flyttar till Skomakaregården i Lundby (se bild nästa sida) där han gifter sig den 27 dec 1858 med Cecilia Bengtsdotter. Cecilia var född i Biskopsgården, Lundby, den 7 aug. 1825.

Vi gör nu ett mellanspel och presenterar släkten som Samuel blir ingift i.

Denna bodde i Biskops- och Skomakaregården i Lundby församling. Fadern till Cecilia var Bengt Nilsson, som har ett okänt urspung. Han dyker först upp som "gossen Bengt" boende hos klockaren i Lundby. Någon födelseuppgift har ej kunnat finnas och födelsetiden i husförhörslängden anges enbart med årtalet 1790. Märkligt nog står han i myndig ålder angiven som hemmansägare, "Kronoskattare" och brukar delar av Biskopsgården. Han blir nämndeman vid V-Ö Hisings tingslag 1824 och "god man vid Skiftesverket" 1826 i samband med Storskiftet på 1820-talet.

Som en sol stiger han upp ur det fördolda för att som en pannkaka falla platt till marken berövad alla sina titlar och med prästens lakoniska konstaterande i husförhörslängden 1840: "skriven som arbetskarl". Han har då lämnat Biskopsgården.

Kanske kan forskning i Domböcker och Jordabok förklara hans ursprung samt uppgång och fall. Kanske hade han som många andra vid den tiden gått i borgen för någon och därmed kommit på obestånd. Hade han månne förfallit till superi och förslösat sina så dunkelt erhållna tillgångar? Kanske hade klockaren tagit hand om honom då föräldrarna dött och hjälpt till att förvalta hans arv? Han är ännu en gåtfull person som fångar min fantasi.

*

Bengt Nilssons maka hette Anna Bengtsdotter och var född 23 febr. 1793 i okänd församling Jag misstänker att det är någonstans på Hisingen, dock ej Lundby. Paret fick följande barn enligt Lundby C5: 1814.12.09 Carl Magnus (s.60), 1816.09.03 Nicklas (s.84), 1818.10.10 Carolina Maria (s.102) Död 1820.01.21, 1823.01.15 Conrad Bernhard (s.148) blev sjöman, 1825.08.07 Cecilia (s. 180) min anmoder, 1827.10.16 Anna Nora (s.208), 1829.10.16 Nicolaus (s.230) blev sjöman, 1832.05.06 Maria Tvill. (s.252) Död 1836.09.18 4år gl., Carolina Tvill.(s.252) (fick döda systerns namn), 1835.08.23 Augusta (s.272) död 1839.05.01 ca 4 år gammal.

Anna Bengtsdotter dör den 17 dec.1849 och hennes bouppteckning finner vi under Ö-V Hisings härad 1851:167. Av den framgår att fast egendom saknas och som brukligt "Dagliga sängen tillerkändes Enkemannen". Värdet av inventarierna understiger dödsboets skulder. De fattigas andel om en skilling har kvitterats av A T Stålhandske (N.B. våra dagars Stålhandskegata). Som efterlämnade barn anges Conr.Bernhard, Nicolaus, Cecilia och Anna Nora samt Carolina. (Tydligen har även de två förstfödda pojkarna avlidit).

Det var hårda tider med stor dödlighet bland både barn och vuxna. Epidemier och sjukdomar härjade. Människor var ännu hänvisade till läkare med med bristfällig kunskap om sjukdomsorsaker, mediciner och vårdresurser saknades.

Även Bengt Nilssons dotter Cecilia Bengtsdotter född den 7 aug 1825 skulle dö en för tidig död den 15 maj 1875. Vår Sadelfastättling Samuel Bengtsson blev ensam med tre små barn, det yngsta, min mormor Anna, var då endast 5 1/2 år gammal.

Cecilia hade fått henne vid 44 års ålder och fick även enl Lundby C6: 1858.12.21 Augusta Mathilda (s.168) Död 1860.05.12, 1861.01.18 Ida Charlotta (s.182) dödad av spårvagn på äldre dar, 1863.04.03 John Ludwig,, 1869.11.25

Det var Anna Cecilia som kom att bo granne med U. Almgren i Halmstad.

Första barnet miste Samuel och Cecilia vid knappt 1,5 års ålder. När det föddes några dagar före jul 1858 var föräldrarna inte gifta. Men redan den 27 dec 1858 sker vigseln sedan lysning varit utfärdad redan den 29 nov 1857. Varför de inte var gifte berodde möjligen på Samuels arbete som skutskeppare. Han kanske inte var hemma.

Samuel hade kommit till Lundby i samband med lysningen i nov 1857. Även Samuels yngre syster, Augusta Christina Bengtsdotter kom till Lundby under perioden 1858-1861.

Sammanhållningen släktingar emellan var ju stor vid den här tiden och släkten och familjebanden utgjorde ofta det sociala skyddsnät som i våra dagar har ersatts av stat och myndighetsutövning. Det kan förklara varför flera av Samuel Bengtssons kusiner utövade samma yrke som han själv; nämligen skutskepparens.

Uppvuxna i närheten av havet och med en stor handels- och sjöfartsstad som Göteborg alldeles intill sig, var det säkerligen naturligt för dem att tipsa varandra om arbetsmöjligheter. De levde ju i en oerhört expansiv tid då industrier och byggnation snabbt bredde ut sig.

Samuel och Cecilia framlevde sitt liv i Skomakaregården, Lundby. De bodde i vad boutredningen anger som

"..Ett mindre rödmålat Trähus uppfördt dels av plank och dels av timmer innehållande två rum och kök samt nödiga uthus" vilket värderades till 500:00.

Förmodligen ägde Cecilia fastigheten. Kanske hade fadern, Bengt Nilsson, skrivit över den på henne före sitt eget fall. Här bodde han i alla fall själv tillsammans med måg och dotter fram till sin dödsdag 15 aug. 1860 då han avled 70 år gammal.

Skomakaregården vid G:a Lundby kyrka i Göteborg Foto

Cecilia uppges ha varit lärarinna och möjligen var det hennes gamla skolböcker som kördes bort (till tippen?) omkring 1973 då Skomakaregården revs. Vi träffade 14 dagar efter rivningen gamla människor som bodde i närheten. De kunde berätta om hur böckerna bars ner från vinden och kördes bort. Jag vill gärna tro att några av dem räddats från förgängelsen och att ödet skall återföra kontaken med dem. Men hur skall det gå till?

Efter Cecilias död gifte Samuel Bengtsson om sig med en viss Beata och fick med henne ytterligare barn varav alla utvandrade till Amerika. Även Beata utvandrade efter Samuels död 1908 i Lundby. Beata var min kära mormors "elaka styvmor" som förmörkade barndomen för henne. Trots det är jag nyfiken på det öde Beatas barn fick i den nya världen. De är ju trots allt Sadelfastättlingar även de.

Beatas döttrar föddes i Lundby enligt följande: 1878.08.21 Josefina Cecilia, 1880.12.19 Selma Maria, 1883.02.20 Ingeborg Mathilda, 1884.12.09 Martha Elisabeth.

***

På följande sidor skall vi låta Orvar Ahlborg, som dog 96 år gammal, skildra släkten med hjälp av en bandupptagning gjord i mitten av 70-talet, men innan vi gör det skall vi nämna något om Köpman Harald Dahle, Göteborg, som även Orvar refererar till. Harald Dahle född i Surte den 6 febr 1898 var son till Anna-Christina Gabrielsson, född 6 febr 1859 i Guddeby, Ytterby och hon var dotter till skepparen Andreas Gabrielsson (Gabriel Wists son).

Harald dog 1992, 94 år gammal. Då var han "nygift" sedan två år med sin barndoms kamrat Greta Fast. Hon var 90 år gammal då de gifte sig. Så nog är det gott gry i Sadelfast ättlingar. I sitt första gifte med Alice Lärn, som var syster till legendariske redaktören på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Hubert Lärn, fick han inga barn. De tröstade sig med Hubert Lärns barn, som ofta vistades i Haralds och Alices hem när deras arbetstyngde far reste bort. Ett av barnen var den numera välkända författarinnan Viveca Sundwall, bosatt i Partille.

Till modell som "Gertrud", lekisfröken i hennes populära barnbok Monstret i skåpet, har hon tagit min hustru Elsvig som under 2 år hade hand om Vivecas dotter Maria på Bergsbo förskola, under tiden boken kom till.

Det roliga är att Viveca i boken gift bort Gertrud med en "sjöman". Det passar mig utmärkt när jag i detta nummer har skeppare och sjömän som tema i en artikel. Men det är tyvärr min enda koppling till havet - som jag visserligen bott nära i hela mitt liv - men ändå är jag nog vad man kallar "en riktig landkrabba".

Bertil Magnusson

Samuel Bengtssons begravning i juli 1908 Kistan uppställd på ett par pinnstolar utanför Skomakaregården

Sida 10

Min släkt från Almekärrska gården Postumt bidrag från Steward Orvar Ahlborg baserat på en bearbetad bandupptagning gjord i mitten av 1970-talet

Orvar Ahlborg

Orvar blev nära 96 år gammal. Många av åren tillbringade han på sjön i gamla storseglare och motordrivna båtar som färdades över hela vår jord. Många bildbevis liksom medlemskap i Kap-Horn klubben vittnar om det. Orvar föddes i Göteborg 11 juni 1884 och dog i Stenungsund den 8 juni 1980. Hans berättelse är rikt fylld på uppgifter om skilda levnadsöden. Värderingen av de han mött får stå för Orvars räkning.

Min farfar var Andreas Gabrielsson. Han hade varit åbo i Tjuvkilstrakten och drev även någon tid gästgiveri i Ytterby. Senare köpte han en galeas (Wenern) som han seglade på Göta älv med. Lasten var ofta tegel. Han köpte även Almekärrska gården i Bohus där han och hustrun fick tio barn. Fem flickor och fem pojkar.

Gustav, den äldste av Andreas söner, flyttade till Amerika där han hade en stor ranch men han fick inga barn. De två fosterbarnen som han tog, ärvde ranchen. (Bild på Gustav saknas.)

Yngsta dottern Emma gifte sig med Nils Svensson och flyttade till Norrköping. Hon hade dottern Ester. Till Emma kom modern som änka och då hamnade nog de mesta av pengarna från Almekärrska gården där, när den såldes 1896. Emmas syskon fick fyra tusen var men gården såldes för ca 180000 kr (?). På gården fanns minst 10 hästar och en massa kor, kanske 50. Tre drängar och tre pigor hade man också. Alla barnen var ofta hemma med sina stora familjer. "Hur de fick plats begriper jag inte ", säger Orvar när han berättar om sin stora släkt.

Emma f.1864 med dottern Ester

Huset på Almekärr var långt och smalt med en stor sal. I köket fanns en öppen spis där grytan hängde på en ställning. Man eldade med torv. Man hade även en stor fruktträdgård.

En sommar bodde Orvar som barn på Skårdal som ligger mellan Surte och Bohus och en annan gång hos Norberg som skötte färjan över Göta älv. Där vågade föräldrarna inte bo mer än en sommar då man var rädd att barnen skulle drunkna i älven, strax intill. Trots respekten för vattnet drunknade Orvars lillasyster på resa upp till Jordfallet när de åkte med båten Karl-Gustaf.

De tre syskonen, Orvar, Ester och Ragnar, satt på fördäck och tittade medan modern skulle betala resan. När barnen skulle gå akterut under storseglet låg det en landgång tvärs över båten. Orvar gick först och efter honom följde systern Ester och brodern Ragnar. Ester snubblade på landgången och föll i älven.

En man kastade sig i och lyckades få tag i håret på henne men förmådde inte få upp henne då han själv höll på att drunkna. Han tvingades släppa taget. Tre dagar senare fann man Esters kropp. Detta var 1893 och efter den svåra olyckshändelsen åkte Carl-Edvard Anderssons familj aldrig mer till Almekärr.

Josefina Carlsson, skeppare Andreas Gabrielssons äldsta dotter fick flest barn av de tio syskonen. Hon och maken bodde på Bangatan i Göteborg där de ägde två hus. Maken var sjökapten men omkom på sjön och då blev det fattigt för familjen och husen gick ifrån dem. Hilma hette Josefinas äldsta barn. Hon kom till Stockholm som ung och enligt Orvar såg hon och hennes syskon "hemskt bra ut, de var skönheter." Hilma gjorde "karriär" och lär ha kommit in i det kungliga huset och fick ett barn med dåvarande kronprinsen, Gustav V. Hovet ordnade så Hilma blev gift med en gardeslöjtnant (Adelstierna?) som fick kontant ersättning och strax efter skildes paret.

Josefina f. 1845

Sedan gifte Hilma sig med en för Orvar okänd person men tredje gången var maken en professor Uhnman som ägde Ramlösa brunn - även han dog. Den fjärde maken blev skådespelaren Mandalh.

Hilma bodde vid sina Göteborgsbesök hemma hos Orvars far, Carl-Edvard Andersson från Almekärr. Det var för trångt i Hilmas föräldrahem.

Senare reste Hilma omkring och hade utställningar med dukade bord bl a i varuhuset Ferdinand & Lundkvist. Hon var väldigt skicklig och såg som sagt bra ut. Till sist köpte hon ett slott, ett säteri, som stod omtalat i damtidningarna.

Hildur hette Josefinas andra dotter. Hon stod i en herrkonfektionsaffär på Kungsgatan i Göteborg och sålde herrskjortor och underkläder. Affären ägdes av en gammal fröken som testamenterade allt vad hon ägde till Hildur; pengar, affär och fabrik. Hildur Carlsson, som förblev ogift, köpte då en lägenhet på avenyn och "levde loppan " efter att ha sålt affären.

Valborg hette Josefinas tredje dotter. Hon gifte sig med en direktör Odell (Odehn?) som stack till Amerika på 20-talet, i varje fall efter 1:sta världskriget.

Valborg bosatte sig då i Stockholm och lär ha haft en son och en dotter.

Stella hette Josefinas fjärde dotter. Hon gifte sig med en som hette Jonsson. Jonssons far var sågverksägare och hade flera sågverk och ägde milsvida skogar. Detta fick Orvar höra genom en jägmästare på Stenungsund som berättade det då han fick veta Orvars släktskap till Stella.

Stellas nya familj var rik, "hade 20 millioner plus sågverk och träslott i likhet med andra träpatroner ".

Stella tog upp syskonen till trakten av Gävle, Bollnäs, där hon bodde. Familjen ägde dessutom nästan en hel stad, Kilafors, uppe i norrland. Orvar uppger att Stellans make var ordentlig medan hans bror var en "spelevink".

Stella fick tre pojkar med sin make Jonsson som var släkt med dynastin Axelsson-Jonsson, möjligen kusin.

Den ena av Stellans pojkar omkom vid en safari i Östafrika och den andre störtade med sitt flygplan någonstans och omkom. Den tredje klarade sig.

När maken Jonsson dog gifte Stella om sig med en generaldirektör för ett stort försäkringsbolag. Han hette Vikmark och hans dotter Kerstin gifte sig senare med prins Carl-Johan, eller greve Bernadotte som det senare blev.

Stella blev mot slutet så förfallen genom vidlyftigt vindrickande, att hon inte ville se någon. Hon var uppsvälld. Detta hade Harald Dahle, som besökt Stella, berättat för Orvar. Harald blev nästan inte insläppt till Stella som dog senare.

Tora hette ännu en av Josefinas döttrar. Hon var vid sin död över 90 år gammal.

Dagny hette Josefinas yngsta dotter. Hon gifte sig med en civ.ing. Nordsjö och bosatte sig i Djursholm. Hon lever då Orvar berättar sin histora på bandspelaren.

Carl och Oskar hette Josefinas söner. Båda gick till sjöss i likhet med den på havet omkomne fadern.

Oskar seglade med engelsmän och Carl hamnade som lokförare i Johannesburg.

Under boerkriget slogs Carl på boernas sida och Oskar på engelsmännens sida.

Carl blev tillfångatagen och satt på St Helena. Han var med i den skandinaviska bataljonen som slogs nere i Sydafrika för boernas räkning.

När kriget var slut reste Carl hem och höll föredrag, bl a för officerarna på Kviberg. Det fanns dock inget arbete för honom i Sverige så han reste till Australien. Där träffade Orvar honom en gång. Han hade då ett bra arbete som förman för en stor bunkerfirma.

Oskar var på väg hem när han blev rånmördad i Köpenhamn. Man hittade honom död i Nyhavn.

Ivar, den tredje brodern, fick tack vare släktens försorg en bra plats inom Jonsonlinjen som "taljeförman, en sån där som skötte om allt jobbet ".

Men det gick inte riktigt till. En vacker dag åkte han därifrån och rasade nerför. Han blev också skild och hade många barn.

Sigge "moddan", den yngste av Josefinas söner var nog den bäste av bröderna, enligt Orvar, men han var bara "säckebärare ". Han hittades död i en källare på Linnégatan i Göteborg. Det var ingen som brydde sig om honom.

***

Anna Christina, Andreas Gabrielssons dotter från Almekärr blev gift med en glasblåsare från Småland som hette Aron Svensson. Har var på Surte glasbruk och som alla smålänningar var han affärsman, säger Orvar. Aron arbetade sig upp och hustrun Anna Svensson var inte sämre. De bodde i Göteborg och där startade Anna Druvans ättiksfabrik. Hon hade även saftfabrik mm. Ursprungligen var hon skollärarinna. Anna ägnade sig även åt välgörenhet och köpte bl a Hultafors Sanatorium som hon drev en del år. Hon hade även Colldéns möbelaffär och en pianofabrik. Kanske ännu mer säger Orvar "men jag vet ju inte allt då vi inte umgicks med släkten. Vi, pappa Carl-Edvard och jag, var ju aldrig hemma. Men mamma fick besök ibland och kunde berätta för oss. "

Anna Christina f. 1859

Annas pojkar fick det väldigt bra. De tog sig namnet Dahle.

Harald Dahle hade en stor grosshandelsfirma och de båda bröderna Daniel och Josef reste till Amerika. Den ena slutade som general inom amerikanska armén och den andre blev högste chef för Amerikas största kemiska industri. Det stod en hel sida om honom i Göteborgs-Posten för några år sedan (1970 talet?) säger Orvar.

Carolina f.1847

Carolina från Almekärr gifte sig Arvidsson. Familjen Arvidsson hade flera stora hus på Bangatan i Göteborg och dessutom hade han en Kol & Vedaffär och hon en speceriaffär. De fick tre barn; Carl, Kristina och Torborg (Calle, Stina och Tora). Calle är nu död men Tora lever 90 år gammal i januari (vid inspeln.). Henne brukar Orvar tala med i telefon. Carl Arvidsson började hos farbror Nils (Svensson) "på linjen" som linjearbetare men slutade som "millionär" i Stockholm där han startat Carl Gustav Arvidssons Elektriska AB.

Carl med familj brukade hälsa på Orvar. (Carls fru dog några månader tidigare före inspeln). Carl hade fyra döttrar som alla blev gifta med ingenjörer inom firman. "Så länge Carl levde var de eniga men sen blev de oense ".

Torborg Arvidsson gifte sig med en packhuskarlen Hilmer Olsson,"väldigt trevlig, den bästa i hela släkta " enligt Orvar.

De fick många barn. "Den äldsta dotter är pensionmässig nu men Toras pojkar har jag aldrig sett men de arbetar på Amerikalinjens kontor", säger Orvar.

Kristina Arvidsson blev också gift med en affärsman i Masthugget. Han gjorde konkurs och började då nere vid kajen som taljeman. Ivar Karlsson lever ännu och är väl 95 år (vid inspeln).

Hela kolhandlarefamiljen Arvidsson på Bangatan, Göteborg

***

Julia f. 1851

Julia, Andreas dotter från Almekärr gifte sig med damskräddare Holmberg. Hon fick två barn; Hjalmar och Hildur. Holmberg "skubbade över till Amerika men kom hem under de sista åren, men då ville ingen veta av honom ". Hjalmar Holmberg hade någon slags affär och kontor. En dag satt han död vid skrivbordet, när personalen kom. Hjalmar hade i ungdomen varit dräng på Almekärr i några år och hade till sin morfar Andreas Gabrielssons fasa spännt älsklingshästen, det fina fullblodet Sara, framför hölasset där kusinerna åkte med, bland dem Orvar. Fullblodet var Andreas ögonsten och han använde hästen enbart när han for till Göteborg i giggen.

Hildur Holmberg gifte sig med en direktör på Götaverken. De bodde i Kullavik och efternamnet började på B. Direktören hade en väldigt fin kappseglare som hette Svanevik. Orvar berättar att han själv rodde i en gammal eka utanför Kullavik när han var ute för att bada. Helt ovetande om att det var kusinen som rodde där bordade Hildur med sin familj båten och gav sig ut i Orvars åsyn.

Både Hjalmar och Hildur är nu döda.

Så berättar Orvar om kusinen Uno Almgren som han tyckte mycket bra om då han inte var så "helig och gudsnådelig ". När Uno höll sin avskedspredikan i Masthuggskyrkan "var hela släkta där " och efter predikan gick alla in i sakrestian, alla utom Orvar. Han var med i kyrkan men då hans fru inte ville gå in avstod även han.

Beatrice Almgren, Unos syster, blev gift med en kyrkoherde Eriksson som i likhet med Uno varit missionär. Uno i Indien och han i Sydafrika. Senare blev han kyrkoherde " nere i Halland ". (Anm. Barnen = prästsläkten Ramnerö bl a i Västerås).

Märta Almgren dog i spanska sjukan 1918. Hon var på en bank i Göteborg och var "en väldigt rar tös ".

Om Hugo och Eskil Almgren samt deras systrar Kerstin Tiberg och Greta Holtz nämner Orvar endast något kort men mer om dem senare.

Nu en genaration tillbaks igen till

Anders Almgren, Andreas son från Almekärr var steward och seglade med engelsmännen och var sällan hemma. Han gifte sig med en barnmorska i Ödsmål och fick fyra barn. (Till honom finns många ättlingar). Möjlig tolkning till Orvars berättelse: En dotter till Anders var gift med en direktör Brynne på Burgrevegatan i Göteborg. Han skulle gå till doktorn och undersöka sig men föll död ner i väntrummet. Han var så stor och tjock så han kunde inte leva. En annan ägde hus i Stenungsund som såldes till kommunen som ålderdomshem. En annan av döttrana bodde i Högvalls hus i Stenungssund.

Emma, nämnd i början, var gift med Nils Svensson som var linjemästare i Norrköping. De hade en dotter Ester som gifte sig med Carl Sjösten som arbetade på ASEA.

Nils Svensson hade (troligen efter makans död) "ett förhållande med en annan med vilken han flyttade till Motala" så när han dog, tämligen rik höll Ester och barnbarnen på att inte få del av arvet efter honom, då "den andra" tagit allt.

Ester reste emellertid till Motala och "läste lusen av henne" och fick motparten att dela förmögenheten. Båda ville undvika den skandal som skulle följa på en rättegång.

För sin hälvt köpte Ester bl a en stor villa på Kullavik av Axel Jansson. Orvar säger att han varit och hälsat på Ester där.

Ester hade två pojkar, den ena hette Ove Sjösten och var chef på konservbolaget Fyrtornet. Den andre sonen hette möjligen Bengt Sjösten.

***

Om sin far skepparen Carl-Edward Andersson säger Orvar:

"han var korpulent, ja medelmåttig. Men han var nog snäll, farsan, för snäll, för han skänkte bort halva röva och ett stycke till. Därför blev det som det blev ".

Fadern, Carl-Edward drunknade när han sattes på en pråm då man lastade kol i älven.
Han föll i och var död då de strax efteråt fick upp honom. Det hände 1904.
Därmed slutar Orvar sin berättelse.

Sida 13

Johanna Blom f. 1836 i Tega, Ytterby, d. 1907 i Nödinge

Johanna Blom (bilden t.v.) fick 7 barn, 2 flickor och 5 söner. Två söner blev Vin & Spritimportörer i Göteborg. På den tiden fanns ju inte Brattsystemet - monopolet. Det gick mycket bra för bröderna Carl och Gustaf-Adolf Bruzewitz, som de kallade sig, och de blev välbeställda. Det fina efternamnet hade Carl fått i dopet som "förnamn" då fadern därmed ville hedra en officer som han känt. När Carl blev affärsman "kastade" han sitt patronymikon och kallade sig enbart Carl Bruzewitz och då Gustaf-Adolf var bror till en som hette Bruzewits så tog även han det namnet. Men se - det tyckte inte de "äkta" Bruzewitsarna om. Man fick ändra till Brusenvitz och friden blev återställd. Dock lär det än finnas "oäkta Bruzewitzare" i bl a Stockholm.Carl Brusenvitz dog däremot barnlös.

Gustaf Adolf Brusenvitz begåvades med inte mindre än 9 barn, en son och 8 flickor mellan åren 1893-1912. Redan 4 mars 1913 dör han emellertid, endast 45 år gammal och till stor sorg för makan och de många barnen som får farbror Carl Brusenvitz till förmyndare. Man kan lätt föreställa sig den förnedring dåtida kvinnor upplevde då de inte själva fick bestämma över familjens liv och tillgångar utan måste "visa upp sig" och redogöra för sina görande och låtande till en "god man" som kanske kändes främmande för dem, om än han tillhörde släkten.

G. A. Brusenvitz

ej på bild: Siwi 1909- g. Abrahamsson Anna-Lisa 1912- g. Nordqvist

Thor 1893-1962 Karin 1894-1987 g. Eger Rut 1897-1983 g. Ekmansson Elsa 1899-1986 g. Byttner Runa 1901-1983 g. Fredén Doris 1903-1984 g. Ahlén Elin 1905-1994 g. Larsson

Johanna Blom mer om henne & några ättlingar Johanna dog 1907 sexton år före maken, kommunal- och landstingsmannen August Andersson i Nödinge som levde ända till 30 aug 1923. (Se hans fina porträtt i Nr 15 (sid 1))

Johanna fick en enkel gravplats men maken en pampig sådan. Carl Bruzenvitz ivrade då för att modern skulle flyttas till makens grav och fick även tillstånd att genomföra flyttningen.

"Kyrkstöten" varnade för att göra så då det "skulle föra ont med sig" men Carl fullföljde.

Det berättas att leran hermetiskt tillslutit Johannas grav så att hon efter sexton år "låg som hon var med sitt långa svarta hår" när man öppnade kistan.

Kyrkstöten fick emellertid rätt. Samma dag som modern flyttades så dog Carl Bruzenvitz själv.

Elin Larsson på Bergs gård i Sollebrunn, nu 88 år, har berättat historien. Hon är den lilla dockan längst t.h. på bilden ovan. Genom henne och dottern Eva Tomsic i Bohus har Red fått hjälp med några av här visade bilder.

Evas man, f.d företagsläkaren vid SKF, Paulus Tomsic undersökte f.ö. Red ibland då han arbetade för SKF.

Elins systerdotter Mary Ahlén, f 36, stöter Red på när han besöker posten i Partille, där hon arbetar.

(Märkligt nog bor det många Sadelfastättlingar till samtliga tre undersökta grenar i Partille. Bl a Eskil Almgrens dotter, Gunnel Lilja f. 37 och Emelie Horn-Widman, barnbarn till trävaruagenten Greta Holtz - syster till Uno Almgren).

Johanna har många andra ättlingar som ännu lever kvar, bl a i Nödinge. En är Ingrid Öberg,
f. 3 aug 1915. Hon bor på Fyrkövergatan och har bidragit med många släktuppgifter.

Sida 14

Samuel Bengtsson t.h. representerar den äldsta fotograferade generationen. En del av Samuels samtida släktingar ansåg det vara en synd att avbilda sig. Det finns dock en bild på kusinen, skepparen Johannes Blom, som skulle suttit här. Tyvärr är den för mörk att återges. På annan plats visar vi i stället en förtjusande bild på hans syster, Johanna Blom. I fotomedaljongerna hon bär om halsen kan man på originalkopian se miniatyrer av ett par, troligen föräldrarna Andreas Blom med hustru.
		Skepparen Samuel Bengtsson f. i Lycke 3 nov 1831, d. 8 jul 1908 i Lundby		Skeppet C. B. Pedersen vars förlisning Orvar Ahlborg och den övriga besättningen överlevde
Med skeppare & sjömän i släkten
		Skepp CARL Edvard Andersson f. 13 sep 1854 i Guddeby, Ytterby d. gen drunkn.1904 i Göteborg		Skepp AXEL Eurenius Almgren f. 6 sep 1856 i Guddeby, Ytterby d. 15 sep 1926 i Göteborg domk. (bror till Carl E t.v. och syskonen i Almekärrska gården)
Sven Lundin (t.h.) har uppmärksammats av massmedia för sina världsomseglingar i båtar byggda efter mycket originella ideer. När han som barn tillfrågades om vad han skulle bli svarade han: -BERÖMD! och det har han lyckats med. Till höger om honom en bild av hans morfar (han med "rocken") vid styrmansexamen 1910 och över honom hans morfars far. På annan plats berättar morfars bror, Steward Orvar Ahlborg om släkten. Orvar levde i 96 år mellan 1884-1980.
				Sjökapten Ragnar Ahlborg f. 28 sep 1887 d. 20 maj1958

Sida 15

"Klarelven"

Bondeseglationen

gav ett viktigt tillskott till kustsamhällenas tidigare näringsliv. Tyvärr är den illa dokumenterad och nästan omöjligt att forska kring då staten märkligt nog inte ställde några krav på skepparna (bönderna) att redovisa denna speciella del av sin verksamhet. Det är därför viktigt att i dag uppteckna och bevara vad äldre människor kan berätta om sina fäders näringsfång.

Särskilt bör man försöka få fram vad de olika skutorna hette. Med hjälp av deras namn kan man, om man har tur, komma vidare via sjömanshusens handlingar eller t.ex via Göteborgs Sjöfartsmuseum. Vid ett samtal med Jan Olsson, som arbetar vid det senare gavs dock föga hopp om några större fynd. Lika pessimistisk lät författaren Jan Davidsson som annars själv skrivit många böcker om de större, samtida skeppen, som gick på utrikes sjöfart.

En som lyckligt nog kan bidraga med både namn och bild är Sadelfastättlingen Bengt Olof Almgren i Sköndal, Farsta. Han har sänt en bild på sin farfars båt, Klarelven, vars hemmahamn låg där kemifabriken EKA i Bohus numera ligger. Strax intill, där Bohus Centrum i dag ligger, låg Almekärrska gården som givit upphov till Bengt-Olofs släktnamn, Almgren.

Om framlidne kyrkoherde Uno Almgren (B-O:s far) hänvisar vi till separat artikel i detta nummer.

Då släktmaterialet och bildarkivet blir allt rikare allt efter som tiden går hoppas Red kunna ge materialet ett större utrymme i en kommande bok. Du som finner anknytning till denna fertila och vittförgrenade släkt -
SÄND IN DINA BILDER OCH SLÄKTUPPGIFTER TILL GLIMTEN.

Tre släktgrenar från dragon Sven Sadelfast (Sahlfast) i Lycke (O)
Sven levde 1768-1837 och hade 6 barn.
Många ättlingar blev skeppare.

Soldat
Gabriel Wist
1794-1868

 Soldat
Andreas Blom
1800-1873

Anna-Lena Svensd.
1803-1855

Skeppare
Andreas Gabrielsson
1821-1896

Skeppare
Carl-August Andreasson
1825-1899

Skeppare
Johannes Blom
1827-1903

Johanna Blom
1836-1907

Skeppare
Samuel Bengtsson
1831-1908

Skeppare
Carl-Edvard Andersson
1854-1904

Skeppare
Axel Euhrenius Almgren
1856-1926

Många
ättlingar

Många
ättlingar

Vin & spritimp.
Carl Brusenvitz
1864-1923

Vin & spritimp.
G. A. Brusenvitz
1867-1913

Anna Bengtsson
1869-1947

Sjökapten
Ragnar Ahlborg
1887-1958

Kyrkoherde
Uno Almgren
1887-1945

  Inga
ättlingar

Många
ättlingar

Valborg Magnusson
1901-1984

Kerstin Ahlborg
1917-

Civiling.
Bengt-Olof Almgren
1928-

GLIMTENs red.
Bertil Magnusson
1933-

Ensamseglare
Sven Lundin
1939-